De rödgrönas feghet

Mona Sahlin kapitulerar för Lars Ohly och talibanerna på en och samma dag. Det är inte illa! De rödgröna har gått från att vara tydliga med att de inte är överens till att vara rörande överens om att Sverige ska ut ur Afghanistan. Uppenbarligen behöver inte Lars Ohly ens bli utrikesminister i en rödgrön regering att diktera de rödgrönas utrikespolitik.

Socialdemokraterna har här tydligt gjort ett vägval. Ett vägval som innebär att man inte har blocköverskridande enighet i tunga utrikespolitiska frågor som inbegriper svensk militär. Istället väljer man att lyssna till vänsterpartiet.

Ann Wilkens, styrelseordförande för Svenska Afghanistankommitén uttrycker det bra:

Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex miljoner, varav över en tredjedel flickor.Hur dessa framsteg ska värnas och fördjupas med talibaner i centrala maktpositioner är en fråga som det internationella samfundet måste ta på djupaste allvar, under konferensen i Kabul och framöver. Den afghanska befolkningen har svikits många gånger om, både av sina egna styresmän och av omvärlden. Det uttåg som de truppbidragande länderna nu eftersträvar får inte bli ett hastverk, på kvinnors och barns bekostnad.

En militär närvaro utesluter inte bistånd, den senare delen måste utökas kraftigt. Men bistånd kan inte delas ut om det inte finns en grundläggande säkerhet i Afghanistan. Nya vägar måste hittas för att lösa de bestående säkerhetsproblemen som finns för den afghanska befolkningen. Innan det skett så är det fullständigt oacceptabelt att vi lämnar Afghanistan. Dessutom så är militär närvaro en förutsättning för att under säkra omständigheter sprida bistånd i osäkra regioner. Flera biståndsarbetare har nyligen mördats av talibanerna.

De rödgröna har bekänt färg. Socialdemokraterna har gjort något som tidigare varit helt omöjligt. Göran Persson hade aldrig accepterat att VP hade fått bestämma i en så oerhört central fråga. Det enda positiva med utspelet är att vi nu faktiskt vet vad de rödgröna står för i frågan: total brist på empati, solidaritet och ryggrad.

På samma tema: DN, SVD, DN2, SVD, SVD2, AB

Valfilmen

Makthavare.se uppmärksammar vår valfilm och jämför med SSU:

Det ett skoj grepp, det att använda filmmediet för att förmedla fler ord än vad som får plats i en slogan. Det skiljer sig också från konkurrentförbundet SSU:s valfilm. En hal analogi mellan en snorig pizza, via Oddset, till ungdomsarbetslösheten. Vad som främst förmedlas är inte ord, snarare bjuds en känsla av usch-äckel och, på gott och på ont, obegränsade intolkningsmöjligheter.

Grön Ungdom förstår fortfarande inte

Debatterade igår morse ungdomsarbetslöshet med Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom. Jakop gör ett försök med att presentera några bra förslag för att lösa ungdomsarbetslösheten, sänkt tjänstemoms ett exempel. Men likt sin kollega Maria Ferm så saknar Dalunde en förståelse för de strukturella problemen som skapar en kroniskt hög arbetslöshet bland vissa grupper i samhället, däribland unga och invandrare. Det finns tydliga kopplingar mellan hur vår arbetsmarknad är uppbyggd och när man får sitt första jobb och får en fot in på arbetsmarknaden.

På samma tema är det oerhört glädjande att Folkpartiet fått igenom en ordentlig satsning för att motverka ungdomsarbetslösheten. Dubbelt glädjande är att satsningen på lärlingsplatser inte bara är offentliga pengar som används för att skapa tillfälliga jobb utan att det faktiskt handlar om att permanent minska trösklarna in på arbetsmarknaden.

På samma tema: Maria Weimer, FP-Kampanjblogg, Rikard Nordin, Brändewall, Gunilla Gustafsson, Altenberg, SR, Expressen.

SD, vänstern och statistiken

Apropå Jämlikhetsbluffen och den pågående debatten om SD och våldtäkterna finns det ett par trista paralleller att dra.

Picket & Wilkinson och deras supporters är intressanta eftersom de behandlar brottsstatistiken på nästan samma sätt som Sverigedemokraterna nu gör i sitt senaste utspel om våldtäkter i Sverige. SD (likt Snowdon) skruvar upp statistiken avsevärt, Picket & Wilkinson gör det omvända, ingen hamnar riktigt rätt.

Picket & Wilkinson drog slutsatsen i Jämlikhetsanden att Sverige generellt har betydligt lägre brottslighet än andra länder och att detta är en direkt konsekvens av sveriges förhållandevis stora grad av jämlikhet.

Indirekt - genom att stödja sig på Jämlikhetstandens slutsatser - verkar vänstern absolut inte ha något emot den typ av vetenskaplig ohederlighet som SD använder sig av, så länge de gynnar deras politiska syften, i deras fall strävan efter jämlikhet visa politisk intervention. Den granskning som SVD:s faktakoll gjorde av Sverigedemokraternas senaste utspel kunde konstatera att:

Sverigedemokraterna berättar inte hela sanningen bakom siffrorna. Vid en snabb titt kan de se dramatiska ut, men bakom statistiken finns en annan sanning än att Sverige drabbats av en våldtäktsvåg.I ett internationellt perspektiv har Sverige idag en väldig bred definition av våldtäktsbegreppet, som dessutom ständigt utvidgas när lagstiftning arbetas om. Det är också något som EU-rapporten som SD själva hänvisar till tar upp. Forskarna kan i den inte säga om det faktiskt begås fler våldtäkter i Sverige än i andra EU-länder, utan bara att antalet anmälningar är högt.

Även Snowdon, författaren av Jämlikhetsbluffen visar prov på att inte förstå våldtäktsstatistiken från Sverige (Se sidan 105) och blåser upp den för att visa att Sverige ändå inte är så fredligt och lyckligt.

Det relevanta är dock att han inte drar några stora slutsatser utan menar att det är komplext med jämförelser. Att dra slutsatser som är vittgående, ex begränsa invandringen (SD) eller att jämlikhet är överordnat allt (De rödgröna) på grund av enskilda faktauppgifter är vanskligt.

Det enda vi ibland vet är att vi inte vet något med säkerhet. Därför bör man vara försiktig med policyrekommendationer innan man kan få mer säkerhet.

Statistik på dömda, i synnerhet i komparativa landsstudier avslöjar mer om rättsväsendets utformning, beredvilligheten att anmäla och utreda etc. Statistik från ett land kan vara relativt svår att jämföra med statistik från andra länder när det både kommer till anmälda som dömda brottsfall.

Vad vi som politiker bör göra är att vara relativt försiktiga med vilka växlar vi drar på komparativa studier. Jag brukar ofta göra jämförelser gällandes arbetsmarknadsfrågor och integrationspolitik. Ibland är jämförelserna mer rättvisa, ibland mindre - det är jag fullt medveten om. Målsättningen måste dock alltid vara att vara försiktig med hur vi hanterar forskning, i synnerhet i politiska sammanhang.

På samma tema: Svensson, Intersektionalitet, SVD,

Jämlikhetsanden, sågad. Igen.

Avslutade precis läsningen av Christoffer Snowdons "Jämlikhetsbluffen", ett kritiskt svar på Picket & Wilkinsons "Jämlikhetsanden", eller "Spirit Level" som den heter på engelska.

Jämlikhetsbluffen har redan hunnit avfärdas av Picket & Wilkinson, men inte för att innehållet inte skulle stämma utan därför att boken inte är "peer reviewed", granskad av andra forskare. Intressant krav från författare av en bok som inte blivit granskad på samma sätt som de kräver av sina kritiker.

Jämlikhetsanden blev för vänstern det ultimata beviset för ett par saker: ojämlikhet gör människor sjuka, samhällen eländiga och skapar problem av alla möjliga saker. Samt: tillväxt efter en viss nivå är i sig inget som gör oss lyckliga, friskare och skapar bättre samhällen. Med dessa glasklara fakta i handen kan man därefter expandera statens makt i all oändlighet och samtidigt hejda tillväxten med gott samvete. Många miljöpartister gladdes nog även åt bevisen att tillväxt inte leder till något gott.

Många blev skeptiska, av naturliga anledningar. Det är sällan någon har sju ess på hand, än mindre av samma färg. En stor debatt följde på bl.a SVT där alla möjliga människor uttalade sig och debatterade. Bland annat jag. Min linje handlade i korthet om att korrelation inte implicerar kausalitet. Med detta menas att där det finns ett samband existerar inte nödvändigtvis ett orsakssamband.

Det sympatiska med Snowdons bok "Jämlikhetsbluffen" är att den inte påstår att motsatsen stämmer, alltså: att ojämlika samhällen skulle få människor att må bättre och därmed få lägre ohälsotal etc. Han konstaterar att Pickett och Wilkinson trollar med statistik:

Och så slutar denna bok utan någon "storslagen idé". Om det vore en vetenskaplig skulle den bara betraktas som som en betydelselös undersökning, inte värd att publiceras. Dess diagram klättrar inte spektakulärt i samma riktning gång efter gång. Istället återspeglar de en komplex värld av av oändlig nyansrikedom och variation. Dess text erbjuder ingen radikal politik för att omvandla samhället och inte heller gör den gällande att samhället är utvecklingsbart. Den bara låter förstå att vägen framåt ligger i att förbättra de materiella villkor för alla snarare än att med våld skydda människor från sina egna känslor.

Det är fattigdom som är problemet, inte att någon känner avundsjuka för att någon annan har två Tv-apparater istället för en. Budskapet är egentligen enkelt och intuitivt. Men i boken finns en vidare, och en enligt mig, väldigt klok kritik mot tillväxtfientligheten och den nästan obligatoriska asketismen som är så trendig idag. Snowdon tar upp den utveckling inom vänstern som Jämlikhetsanden är ett tydligt symptom för:

Försvarare av marxismen har gjort en oändlig mängd ursäkter för sin ideologis misslyckande med att tillhandahålla samma levnadsstandard och frihet som man hade i kapitalistnationer. Fram till nyligen har få varit så skamlösa att de påstått att sänkt levnadsstandard och begränsad frihet var den avsedda konsekvensen, och dessutom att folk skulle vara lyckligare med mindre av båda. I den meningen representerar böcker som Jämlikhetsanden en nyrorientering för vänstern. Att begränsa valet, minska välståndet och sänka ambitionen förespråkas nu öppet som önskvärda ändamål i sig.

I grunden så är boken bara en kritik av Pickets & Wilkinsons iver att se mönster där mönster ej går att finna. Deras slutsats, jämlikhet är godheten själv, förekommer den logiska banan man måste ta för att dra så skarpa slutsatser. Snowdon bevisar egentligen ingenting, förutom att data. statistik och empiri bör behandlas varsamt i politiska sammanhang. En lärdom inte minst för både de rödgröna och nu senast Sverigedemokraterna.

Boken går att köpa här.

På samma tema: HBT-Sossen, Brändén, Dick Erixon, SVD-Ledarred, Eva Cooper, Andreas Bergh, Fredrik Segerfeldt, Bottnakarlen, Litentanta, Nymnchen.

LUF:s valfilm!

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Missa inte LUF:s valfilm! Den släpps idag och handlar om integration, bostadsmarknad och arbetsmarknad. Var finns hindren för ett smidigare och fria samhälle samt hur ska vi lösa detta. LUF presenterar några lösningar.

Se även: Nyheter24

Vad har du att dölja Bodström?

Den som rent mjöl i påsen har behöver väl inte vara rädd för något? På frågan om varför han bangar efter att ha hört substanserna han ska testas för svarar han:

Det var alltför integritetskränkande

Förhoppningsvis en insikt som Bodström väljer att dela med sig av i sin politiska gärning. Delvis verkar han ändå förstått eftersom han motsatte sig den obehagliga motion som Beatrice Ask lade om drogtester av barn under 15.

Bodström visar pedagogiskt varför ordet frivilligheten i dessa sammanhang är högst överskattad. Han bekräftar de undersökningar som gjorts som visar att även vuxna har svårt att komma undan grupptryck och upplever "frivilliga" test som integritetskränkande.

Jag har tidigare skrivit om de föreslagna drogtesterna för barn här och här.

Folkpartiets valfilm: Kärnkraften

Folkpartiets industrimusikal! Inga konstigheter med budskapet: utan kärnkraften stannar Sveriges mycket exportberoende industri. Förnyelsebara energikällor behövs, och måste utvecklas men samtidigt måste vi tänka på att Sverige är en del av Europa. På kontinenten finns ett flertal länder vars energiproduktion nästan helt är baserad på fossila bränslen. Kärnkraften behöver inte utesluta andra energikällor utan behöver utökas.

Släpp kulturen fri!

Så enkelt, men så fantastiskt:

Vi vill ha ett Stockholm där det är nära till dans, kulturevenemang och lätt att ordna klubbar. Staden måste vara öppen för alla medborgare, och kommun och ordningsmakt ska vara behjälplig så länge man inte stör någon annan. Vid arbetet med Kulturvision 2030 blev det uppenbart att det återstår mycket att göra för att stödja initiativ, i alla olika former, som vill göra Stockholm till en ännu mera levande stad.

FP i Stockholm och Madeleine Sjöstedt föreslår bland annat:

Skrota danstillståndet, Utöka livecheckarna, Öppna upp friluftsteatrarna och andra outnyttjade platser för kulturevenemang, Gör det lättare för kulturentreprenörer och föreningar att starta verksamhet på outnyttjade platser i staden till exempel under broar, i parker och på rivningsfastigheter.

Kommunpolitik när den är som mest liberal!

FP mil ifrån SD

Skriver idag på Newsmill på temat "Är FP nya SD". Hela temat är givetvis helt befängt:

Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.

En liberal drömregering

(Bildkälla)

Skriver idag på Expressens Sida 4 om en liberal drömregering. Personerna på listan är endast partipolitiskt obundna och är tänkt att visa på den mångfald av personer med färdigheter och kunskaper lämpade för politiskt styre men som inte direkt är inblandade i politiken.

Mer mångfald och öppenhet är min förhoppning. Sedan försvann ett par statsrådsposter på grund av utrymmesskäl. Jag saknar både en justitieminister, miljöminister, infrastruktur och jordbruk. Sedan är det inte omöjligt att skapa ett par nya statsrådsposter, eller stryka och slå samman.

LO kan bättre

Eftersom bilden är beskuren så syns inte hela texten, som lyder: "Den här kvinnan har tvingat sina medlemmar att skänka 77 miljoner till Socialdemokraterna. Trots att uppemot hälften av dem röstar på något annat parti. Utöver de pengarna kör dessutom LO en egen kampanj som smutskastar regeringen. Det är helsjukt."

Bergh om Jämlikhetsanden

Andreas Bergh fördjupar diskussionen om Jämlikhetsanden. Han verkar nå fram till slutsatsen att:

Det är således rimligt att säga att bland de studier som faktiskt kan testa effekten av nationell ojämlikhet på individuell hälsa, är resultaten inte entydiga.

Jag kritiserade boken (dock utan samma omfattande genomgång av empirin som Bergh) på SR för ett tag sedan, går att läsa här.

Inte så illa ändå

I Newsweeks stora genomgång av livskvalité hamnar Sverige på tredje plats i en global jämförelse, trots finanskris och andra olyckor. Lyssnar man på vänstern skulle man kunna tro att Sverige blev ett u-land när alliansen vann 2006. Det är märkligt hur perspektiv kan tjäna instrumentella syften. Om landet inte befinner sig i upplösningstillstånd så får man se till att folk tror det. Allt i Naomi Kleins anda.

Bäst på listan är Finland. Ett land vars skolväsende ganska länge varit något FP sneglat på. Sverige kommer högt både vad gäller politisk stabilitet, ekonomisk dynamik samt hälsotal. På skolområdet halkar vi tyvärr fortfarande efter.

Som tur är har skolfrågor blivit viktiga i valet, något som SVD:s ledarblogg uppmärksammar. I den senaste Novusmätningen kan man även se att FP går framåt.

Mycket finns givetvis kvar att göra och troligtvis är skolområdet det politiska område där det finns störst skillnader mellan blocken. I synnerhet efter att vänsterpartiet på allvar gav sin i debatten om skolorna.

Jag har länge varit övertygad om att två bestående minnen kommer etsa sig fast av den gångna mandatperioden: hanteringen av ekonomin och förändringen av skolan. Förhoppningsvis är det senare något som gynnar FP i valet.

På samma tema: Sundin, Rasmus Jonlund, Liberala Anna, Pol-Blogg.

Frihetens gränser

Ola Berg, som går under namnet "Apelsineld" skriver klokt på sin blogg om frihetens gränser:

Ett ord eller en tanke om frihetskränkning skadar däremot ingen. Först när vi tar till vapen för att driva igenom kränkningen är skadan skedd. Därför är inte någon religion eller någon predikan farlig och motiverar ett ingripande med våld. Ideer bekämpas med bättre ideer. Våldsmonopolets uppgift är att slå ner på andras orättfärdiga kränkande av våra friheter, och vara oerhört sparsam med frihetsinskränkningar själv. Därmed behöver vi inte göra någon åtskillnad mellan religiöst tänkande och politiskt, eller med religiös aktivism och politisk. Alla tankar är tillåtna att tänka och framföra, men gärningar som inskränker andra människors frihet - oavsett om de motiveras med hänsyftning till högre makt eller ej - ska utövas av det demokratiskt styrda våldsmonopolet och helst inte alls.

En text som är extra viktig i ljuset av debatten om moskébygget på manhattan.

På DN debatt om utvisningar

Skriver idag på DN debatt tillsammans med övriga ungdomsförbund om utvisningarna av barn till Malta:

Vi måste sluta utvisa ensamma barn till Malta. Hur blev flyktingbarn brickor i de europeiska ländernas spel om en gemensam flyktingpolitik? Det pågår en dragkamp mellan de länder som ligger vid EU:s kust, dit flest flyktingar kommer, och övriga EU. Debatten har tidigare gått het om Grekland. Sverige gör sedan maj 2008 undantag från den så kallade Dublinförordningen för ensamkommande barn som kommit hit via Grekland. Det innebär att dessa minderåriga får sina asylskäl prövade i Sverige i stället för att avvisas tillbaka.

Zakaria om moskébygget

Debatten om moskébygget på Manhattan (som jag skrev om här) sammanfattas klokt av Fareed Zakaria:

Ever since 9/11, liberals and conservatives have agreed that the lasting solution to the problem of Islamic terror is to prevail in the battle of ideas and to discredit radical Islam, the ideology that motivates young men to kill and be killed. Victory in the war on terror will be won when a moderate, mainstream version of Islam—one that is compatible with modernity—fully triumphs over the world view of Osama bin Laden.

As the conservative Middle Eastern expert Daniel Pipes put it, “The U.S. role [in this struggle] is less to offer its own views than to help those Muslims with compatible views, especially on such issues as relations with non-Muslims, modernization, and the rights of women and minorities.” To that end, early in its tenure the Bush administration began a serious effort to seek out and support moderate Islam. Since then, Washington has funded mosques, schools, institutes, and community centers that are trying to modernize Islam around the world. Except, apparently, in New York City.

Det är kanske ett litet bråk men av enorma symboliska proportioner. Dessutom finns många kopplingar till frågan om islam kontra islamism i Europa. Det är helt uppenbart att om fredlig samexistens ska kunna råda i västvärlden så måste islamismen förkastas som inkompatibel med västerländsk demokrati. Men samexistens kommer aldrig fungera om man därtill lägger till all form av islam och muslimskt religiöst utövande. Gränsen håller på att suddas ut och det gagnar endast extremister i alla läger.

Debatt om integration och migration

Debatterade tidigt imorse integrations och migrationspolitik med Maria Ferm. Samtalet kretsade, inte helt oväntat kring frågan om fri rörlighet. En målsättning som både Liberala ungdomsförbundet och Grön Ungdom har. Den frågan berörde jag i gårdagens inlägg.

Däremot råder väldigt stor skillnader gällandes integrationspolitik. Maria framhävde arbetet mot diskrimineringen, som jag definitivt håller med om är viktigt. Men det fick en märklig vändning när hon nämnde det indragna stödet till Centrum mot rasism som ett exempel på när regeringen misslyckats i detta arbete. Man undrar vad det är CMR någonsin gjort som bidragit till arbetet mot diskriminering?

Glädjande är att det finns en samsyn kring strukturella frågor gällandes diskrimineringen. Däremot är jag inte övertygad om att Maria och Grön Ungdom verkar vilja se de inbyggda strukturella problemen i den svenska ekonomin, arbetsmarknaden och offentliga byråkratin som gör att många människor kvarhålls i utanförskap. Ibland är offentlighetens välvilja och påstådda trygghet för vissa som skapar en större otrygghet för andra. Den politik som de rödgröna går till val på innehåller inget nytt sen den tid utanförskapet cementerades i det svenska samhället.

Givetvis när det kommer till den här typen av diskussioner så är tio minuter på tok för kort tid. Jag hade väldigt gärna haft ett längre samtal både om migrationens förutsättningar, framtidens integrationspolitik och visioner för en human och rättighetsbaserad asylpolitik.

Fri rörlighet i praktiken

Missa inte Foxankaret Jeremy Stossels artikel i Reason Magazine om fri rörlighet, i artikeln tar han upp några av de frågor som man måste besvara om man på allvar vill förespråka fri rörlighet. I artikeln intervjuar han bland andra Jason Riley som nyligen skrev boken "Let them in", en bok om varför USA borde öppna upp sina gränser:

The case for open borders is a case for letting the law of supply and demand, the free market, determine the level of immigration /../Right now, that determination is being made by politicians and public policy makers. ... And like all exercises in Soviet-style central planning, it's been a complete disaster. We have thriving markets in document fraud ... and 12 million-plus illegal aliens. ... (W)e would do better to move to a system that allowed the free market to determine the level of immigration. And that's the case for open borders." Riley proposes a guest-worker program. That is the way to reduce illegal immigration.

Boken rekommenderas varmt för alla som vill veta mer om varför fri rörlighet är en möjlighet. På samma tema kommer jag imorgon debattera integration och migration med Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom i Godmorgon Världen på SVT kl 07:15.

En fråga där vi säkert har delade meningar är integrationen. En annan, som jag misstänker att vi är mer eniga om är migrationen. Men frågan slutar inte där, det går inte att ha fri migration utan konsekvenser för ett välfärdssamhälle. På den korta tid vi har att debattera hinner vi nog inte avhandla den frågan ingående. Men frågan behöver mer debatt, även över blockgränserna.

Ofta får jag höra att fri migration är ett omöjligt projekt. Ingen har påstått att det är enkelt att realisera. Men jag är övertygad om att det är såväl nödvändigt samt oundvikligt på lång sikt. När Milton Friedman fick frågan 1999 om vad han tyckte om fri rörlighet svarade han:

It is one thing to have free immigration to jobs. It is another thing to have free immigration to welfare. And you cannot have both.

Kombinationen av välfärdsstat och fri rörlighet är ett oerhört komplicerat problem som jag inte säger mig ha lösningen för. Det enda jag är bergsäker på är att den som förespråkar fri rörlighet måste ha svaret innan fri rörlighet ens kommer i närhet av verkligheten.

Socialdemokraterna de kluvna

En dag som denna när socialdemokratin uppvisar en sällsynt form av idélöshet får man ändå ge partiet respekt för dess principfasthet i en annan fråga: motståndet mot avdraget för hushållsnära tjänster.

Kärt barn har många namn och i de rödgrönas värld föredrar de att kalla avdraget "pigavdraget". En allmän vurm för butlerliknande arbetsuppgifter verkar däremot inte bekomma socialdemokraterna.

Men i botten av socialdemokraternas förslag finns det ändå ett gott mål: att folk ska jobba och att det är bra om den privata servicesektorn expanderar. Därför är det oerhört tråkigt att de vill avskaffa RUT-avdraget. Mot bakgrund av det kravet känns dagens egentligen helt tomma utspel från socialdemokraterna nästan hånfullt.

För i utspelet finns knappt något konkret politiskt, mest snömos. Märkligt är ändå att Jämtin skriver: "Exempel på de tjänster som Socialdemokraterna vill införa i kollektivtrafiken" i en mening och i en annan "Alla tjänster ska utföras av privata företag". Så socialdemokraterna har reducerat sig till att leverera affärsidéer på DN Debatt? Hederligare vore att släppa motståndet mot RUT-avdraget istället för att formulera retoriska dimridåer.

I dagens SVD kan man läsa om en undersökning som Företagarna har låtit gör, den visar att RUT och ROT-avdragen har haft oerhört positiva effekter:

Antalet ansökningar om att utnyttja Rot- och Rut- avdragen har överträffat i stort sett alla förväntningar. Under det senaste året (juli 2009–juni 2010) har närmare 890000 personer ansökt om avdrag och minst 18000 nya jobb har skapats i Sverige det senaste året. Sannolikt är de positiva effekterna ännu större. Skulle vi räkna upp siffrorna på basis av endast det senaste kvartalet skulle det bli än fler skapade jobb, eftersom användningen av avdragen hela tiden ökar.

De rödgröna är - mot bättre vetande - motståndare till ett förslag som gör att svarta jobb blir vita, fler får jobb och statskassan får tillskott. Sanna Rayman skrev i våras om ett seminarium hon bevistade i Finland om RUT-avdraget. Där verkar socialdemokratin och facken inte ha samma ideologiska låsning:

Seminariet är fascinerande. Här sitter företrädare för partier vars motsvarigheter i Sverige ser rut-debatten som en djupt ideologisk motsättning. I Finland råder total enighet. På frågan om det finns någon kraft i Finland som anser att systemet bör avskaffas blir svaret ett kort och samstämmigt nej. Visst diskuteras nivåer, utformning och avgränsningar, men ingen vill avskaffa. Wideroos berättar att de hushållsnära tjänsteföretagen förstås ser olika ut. I storstäderna finns många anställda, i mindre orter kanske bara 4–5. Gemensamt för alla olika branschområden är att mängder av svarta jobb blivit en del av den vita ekonomin. Ur Kantolas – och den finska fackrörelsens – perspektiv är det ett plus.

Vad är det den svenska socialdemokratin inte förstått? Vad är det för ideologisk neuros som gör att man motsätter sig en uppenbarligen välfungerande reform samtidigt som man levererar förvirrande och intetsägande ickeförslag om butlers i Stockholms tunnelbana?

På samma tema: Magnus Andersson, Företagarna, Jonssons Funderingar, Expressen, Tokmoderaten, Amanda Brihed, Mark Klamberg, Peace, love & capitalism, Rasmus Jonlund, Annika Beijbom, Moderata karameller.

Kärnkraften utesluter inte förnyelsebart

Marit Paulsen förstår det som passerar många miljöpartister helt förbi:

Jag tycker inte att jag var naiv som demonstrerade för sol, vind och vatten på 70-talet. Jag tycker inte heller att det är ett misslyckande att byta åsikt. Det brukar ju heta att om du inte bytt åsikt i någon fråga på länge så bör du ta tempen för att kolla att du inte har dött. Men jag tycker att det är ett misslyckande att vi, sedan jag gick i demonstrationstågen, varken har lyckats ta tillvara de förnybara energikällorna i tillräckligt hög grad eller utveckla kärnkraftstekniken. Nu har tiden kommit att satsa ansvarsfullt på både sol, vind, vatten – och kärnkraft.

Det ena utesluter inte det andra. Vi kan - och bör - kombinera förnyelsebara energikällor som våg, vind och solkraft samtidigt som vi säkrar en trygg energiförsörjning för den exportberoende svenska industrin. Det är egentligen enkelt att både ta ansvar för såväl miljön som ekonomin. Märkligt att bara ett block inser det.

På samma tema: Mattias Sundin, NU-bloggen, Every kinda people.

Erlander, kom tillbaka!

"Monas väg fylld av möjligheter" skriver idag AB:s ledarsida. Jo, det kan man lugnt påstå, därmed inte sagt vilka möjligheter det handlar om. Bland annat har S Stockholm föreslagit en rad konstiga saker på DN debatt idag:

Exempel på de tjänster som Socialdemokraterna vill införa i kollektivtrafiken:

• Din matkasse – beställ mat på nätet, via en mobilapp eller genom att lämna en handlingslista på morgonen på din station. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.

• Din förskola – se till att bygga nya förskolor i kollektivtrafiknära lägen för att minimera tidsspillet för barn och föräldrar.

• Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen på morgonen och hämta din rena tvätt på vägen hem från jobbet.

• Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.

• Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.

Men har S glömt att det existerar en marknad som tillhandahåller ganska mycket av det som står i artikeln? Och allvarligt talat: en butler i kollektivtrafiken? Är det socialdemokratin 2010, en butler i tunnelbanan och en massa tjänster som folk ordnar helt själva?

Och vad hände med pigtjänsterna? SVD: ledarblogg skriver:

Hmm. Socialdemokraterna är emot rut-avdraget för hushållsnära tjänster, men tydligen för butlers. Kan någon göra en genusanalys på det?

Är det denna typ av tomma plattityder som ska vara Monas framtida möjligheter? Göran P och Tage Erlander, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Annika Beijbom, Mark Klamberg, Annie Johansson, Magnus Andersson, Lars Lundqvist, Hans Åberg, SVD-ledarblogg.

Ekonomiska frizoner

Radikalt och kontroversiellt förslag från Johnny Munkhammar (M):

Härom veckan brann Rosengårds centrum – igen. Den sociala desperation som utlöser detta beror på utanförskap, som i sin tur ytterst handlar om arbetslöshet. Situationen är orimlig – men kan lösas. Forskningen är relativt samstämmig rörande orsakerna: Omfattande regleringar på arbetsmarknaden och höga skatter. Det är sådana hinder för jobb som måste rivas. Är en förändring över hela landet inte möjlig kan frizoner vara en lösning. Då skulle områden som Rosengård befrias från skadliga skatter och regleringar. Då vore det lättare att starta företag, billigare att anställa och lönsammare att investera där.

Det ett konkret förslag för att komma åt strukturella problem med en stagnant ekonomi och seg arbetsmarknad. Till vänster har vi politik som går ut på att gödsla pengar över problem, från SD finns knappt idéer på integrationsområdet.

Även om det finns problem med att urskilja vissa områden på det sätt som Munkhammar föreslår är det ett förslag som syftar till ekonomisk stimulans utan att staten faktiskt planerar fram hur stimulansen ska utföras. Ett vanligt problem med offentlig insatspolitik är att satsningarna och är dåliga investeringar. Pengar kommer fel och försvinner iväg i byråkrati och omkostnader. AMS-åtgärder är ett bra exempel på detta.

Att sätta in en generell lösning lämnar istället valfriheten åt enskilda individer att förvalta möjligheterna utan att det finns specifika krav på motprestation eller liknande. Det borgar för att företag kan skapas och därmed arbetstillfällen.

Men det finns stora problem med att skapa specifika lagar och regler för vissa områden. Även om det konkret inte handlar om identitetspolitik så finns det drag av precis det. Bättre vore med strukturella förändringar för hela landet, en seg arbetsmarknad är inte bara ett problem i förorter utan även småorter. Att urskilja förorterna är egentligen felaktigt. Vad vi behöver är inte mer särlösningar.

Valmanifest och LO-kampanj

Missa inte Folkpartiets valmanifest. Finns att ladda ner här. Tre prioriterade området är arbetslösheten, skolan och äldrefrågor.

Men givetvis finns betydligt mer i valmanifestet och jag vill framförallt framhäva de förslag som finns på integrationsområdet: förändrat SFI, medborgarkurs och förslag som gör kontakterna med arbetsmarknaden fler och tidigare under tiden i Sverige.

Lärlingsanställningarna som jag skrivit om vid flera tillfällen prioriteras. Det är glädjande och är tillsammans med den sänkta arbetsgivaravgiften för unga några av de konkreta åtgärder som FP går till val på för att minska arbetslösheten bland unga.

Samma dag som valmanifestet släpptes såg jag LO:s kampanj mot alliansen. Vad finns att säga egentligen? Har man så dåligt självförtroende att man inte går ut starkt med egen politik så kanske det säger mer om den egna politikens brister snarare än motståndet "megafel".

På samma tema: Mattias Sundin, Mark Klamberg, Pär Gustaffson, Annika Beijbom, Per Alternberg, Wallhager, Peace, Love & Capitalism.

Moské eller inte på Manhattan

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Municipal Land-Use Hearing Update
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

Jon Stewart är klockren gällandes diskussionen om det muslimska centret på nedre Manhattan. En viktig påminnelse om varför vi inte ska ta till illiberala grepp för att försvara liberala värden. Även Christoffer Hitchens gör en lysande analys i Slate om bråket.

Det är alltid en avvägning: vill man använda sig av grepp och metoder som är liberalismen främmande för att förhindra religiösa och kulturella strömningar som upplevs främmande upplysningen? Vill man försvara liberalismen och upplysningen med ickeliberala metoder?

Oftast borde svaret vara nej. Vi får inte ett bättre samhälle av att kompromissa med det som gör vårat samhälle starkt, öppet och fritt.

Fram med företagarlinjen

Skriver i Sundsvalls Tidning om varför alliansen borde förskjuta fokus från en arbetslinje till en företagarlinje:

Det räcker inte att bara göra det mer lönsamt att arbeta; vinner alliansen förnyat förtroende måste man också göra det mer lönsamt för företag att anställa och växa. Bara så kan vi i Sverige skapa fler jobb och pressa ner arbetslösheten. Alliansens reformer, i synnerhet vad gäller att göra det enklare för företag att anställa, har gått alldeles för långsamt. Risken är att man fortsätter att vara för passiv. Arbetslinjen i all ära, men för att kunna lösa framtidens problem behöver Sverige även en företagarlinje som värnar om företagande och konkurrens på lika villkor.

Istället för att bara fokusera på att göra det lönsamt att arbeta borde man även se till de kroniska problem såväl Sverige som Europa har med att skapa jobb. Här handlar det inte om jobb i offentlig sektor utan se till att det finns förutsättningar för att helt nya arbetstillfällen skapas.

Sverige är tragiskt i det avseendet, sedan 50-talet har knappt några nya jobb, netto, skapats. Däremot har den offentliga sektorn, tvärtemot vad vänstern säger bara blivit större. Som del av bnp har den offentliga sektorn växt under de senaste femtio åren, antalet jobb inom offentlig sektor blivit en allt större del av det totala jobbutbudet.

Ser ingen krisen i Mexiko?

DN rapporterar att nästan 28 000 människor mördats i Mexiko sedan det regelrätta kriget mot narkotikaligorna intensifierades 2006. Nyheten har knappt gett upphov till en krusning på ytan i den svenska debatten. Kanske för att den väldigt sparsamma rapporteringen i Sverige kring den här frågan helt saknar kontext. Mycket lite har skrivits om det laglösa tillstånd vissa delar av Mexico befinner sig i.

Narkotikapolitik är inte bara - som i Sverige - en socialpolitisk fråga eller något som endast berör folkhälsan. Narkotikasmugglingen är en global fråga och då främst även ett globalt problem, av säkerhetspolitisk natur. Hela ledet från produktion till konsumtion medför vissa problem. Kanske har vi varit för upptagna av den senare änden för att se problemen i den andra.

Mexiko, Centralamerikas största land riskerar att bli en så kallad failed state. Var inte oroliga, vi snackar inte om en failed state på somalisk nivå. Snarare en total nedmontering av centralmaktens våldsmonopol i vissa delar av detta enorma och folkrika land. Ett land helt övertaget av knarkligor med resurser som får Ikea att framstå som lemonadförsäljare:

Mexico now faces a classic problem. Multiple, well-armed organized groups have emerged. They are fighting among themselves while simultaneously fighting the government. The groups are fueled by vast amounts of money earned via drug smuggling to the United States. The amount of money involved — estimated at some $40 billion a year — is sufficient to increase tension between these criminal groups and give them the resources to conduct wars against each other. It also provides them with resources to bribe and intimidate government officials. The resources they deploy in some ways are superior to the resources the government employs.

Stratfors artikel är skrämmande läsning och tåls att läsas i sin helhet. Granskningen är gjord primärt från ett amerikanskt perspektiv och lösningarna som föreslås är desperata: en nedstängning av den mexikansk-amerikanska gränsen står med i rekommendationerna.

I TT-telegrammet som låg till grund för rapporteringen i Sverige sades väldigt lite om reaktionen på dödssiffrorna. Det något mer utförliga AP-telegrammet redogör för en oerhört känslig debatt som just nu äger rum i Mexiko:

Valdes released the statistics during a meeting with Calderon and representatives of business and civic groups, where attendees exploring ways to improve Mexico's anti-drug strategy called on the government to open a debate on legalization.

Såväl Guardian som BBC rapporterade nyligen att den förra presidenten Vicente Fox förespråkar legalisering av narkotika för att stävja problemen. Detta trots att Fox var den som tillsammans med USA låg bakom det intensiva "kriget" mot droger som inleddes under tidigt 2000-tal. Det rör sig med andra ord inte om någon mesig sociolog som fått för sig något flummigt:

We should consider legalising the production, sale and distribution of drugs /../Radical prohibition strategies have never worked. Legalisation does not mean that drugs are good/../But we have to see it as a strategy to weaken and break the economic system that allows cartels to make huge profits, which in turn increases their power and capacity to corrupt.

Economist har i en rad artiklar förespråkat liknande lösningar. Om det har gått så långt att en konservativ expresident förespråkar legalisering då är det ett tydligt tecken på att det är ett allvarligt läge.

Det är hög tid att man i såväl USA som Europa diskuterar hur man är medskyldiga till den allvarliga situationen i Mexiko. Även om legalisering inte är den väg man väljer så är goda råd dyra. Tydligt är att det här inte handlar om ett enbart nationellt problem. Säkerhetspolitik är regionala och globala frågor, det har krisen i Mexiko med plågsam tydlighet visat.

På samma tema: Inslag

Alliansens affischer

På samma tema: Peace, love & capitalism, Mattias Sundin, Edvin Alam, Amanda Brihed

Spel och politik

För ett bra tag sedan skrev jag tillsammans med Alexander Bard och Camilla Lindberg om den godtycklighet som finns i Sverige gällandes moms på kulturproduktion. Då var temat datorspel kontra opera, vilken kulturform är det som premieras från statligt håll?

Vi efterfrågade en enhetlig momssats på kulturskapande. Inte mer än rimligt i ett land där en rad kulturformer trängs och där utvecklingen går väldigt snabbt. Inbyggt i det resonemanget menade vi även att man från offentligt håll helt missat att man i Sverige har en oerhört vital datorspelsscen, såväl en skapande som konsumerande.

Mot bakgrund av detta är det väldigt glädjande att se att KD tar tag i frågan. Idag skriver Irene Oskarsson och Dan Kihlström mycket bra om spelkulturen i Sverige:

Vår bild av kulturen i Sverige behöver nyanseras och vidgas. Kulturen är mycket mer än de stora scengolvens melodramer eller barnteatrarnas berättelser om hur Krösus får på moppo. Kulturen omfattar detta men behöver tänkas större in i vårt folkrörelseliv. Vi kristdemokratiska riskdagsledamöter menar att brädspel och lajv är kulturformer som förtjänar mer än en axelryckning eller ett överseende leende. De gemenskaper som i tysthet stretar på har ett relaterat syskon i den gigantiska Medeltidsveckan runt Visby som just nu samlar tusentals besökande.

Som brädspelare, rollspelare och kanske framförallt datorspelare glädjer det mig väldigt mycket att KD tar upp frågan, det borgar för att det kan bli en framtida fråga för alliansen. Vad jag dock saknar i artikeln är ett konkret förslag. Det är bra att politiker förstår att det existerar en bredd av kulturformer i Sverige. Det leder till att vi inte diskriminerar eller osynliggör vissa genrer. Såväl paintball som rollspelandet har fått utstå mycket spott och spe från politiskt håll genom åren.

Men det viktiga är inte att politisera frågan för mycket utan att se till att politiker håller sig undan så mycket som möjligt och inte står i vägen för olika verksamheter. En enhetlig kulturmoms är ett exempel. En mindre fördomsfull inställning från lokalpolitiker när det kommer till paintball är en annan. Oavsett så är det mycket bra att frågan diskuteras från politiskt håll.

Viktigt att inte glömma

Christoffer Fabergberg och Birgitta Rydberg skriver klokt i DN om papperslösas vård:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

På samma tema: Birgitta Rydberg, Kristina Palmgren, Unga Fp, Froby, Robsten, Fagerberg, Norah4You, SVT

Goda nyheter om sprututbyten

Goda nyheter från Blekinge:

Allt tyder på att Karlskrona och Karlshamn i höst kommer att börja dela ut sprutor och kanyler till narkomaner.

Det är glädjande att fler landsting tar steget och påbörjar sprututbytesprogram. Men stora luckor finns i landet, Göteborg är ett exempel.

Debatten har pågått under fler decennier och även om det nu ser ut att svänga i positiv riktning, med Stockholm som det främsta exemplet, så finns mycket kvar att göra.

Tidigt i sommar debatterade jag på Brännpunkt mot UNF och en rad andra organisationer. Slutrepliken från UNF visade med all önskvärd tydlighet på att motståndarsidan helt gett upp med att behandla forskningen på området med någon som helst hederlighet.

Faktum var att slutrepliken innehöll invändningar mot de källor jag redan försvarat vid flera tillfällen (här, här och här). Att UNF et el dessutom helt undvek att bemöta den australiensiska undersökningen var anmärkningsvärt.

En person som upprepade gånger skrivit klokt gällandes sprututbytesprogram är statsvetaren Björn Johnson, hans artiklar på området finns behändigt samlade här.

Felslut?

Gudrun Schyman har gjort RUT-avdrag men ser inte någon konflikt med sina egna åsikter:

Jag ser ingen motsättning i det. Det finns många saker som jag inte tycker är bra och som jag vill ändra på, där vi har en politik för att förändra och det här är ett område

Det är givetvis en sak att ex acceptera jobbskatteavdraget, det görs automatiskt och ingen kommer klandra Schyman för att njuta av frukterna av sin lön.

Däremot är det en helt annan fråga när det kommer till ett avdrag som man högst medvetet kan göra eller avstå ifrån. Eller så kan man städa alldeles själv, vilket ändå verkar vara vänsterns paroll "Städa din egen skit!".

Här handlar det inte - Som Svensson tror - om att följa lagar eller regleringar. Ett avdrag är frivilligt och är man emot själva idén bakom avdraget för hushållsnära tjänster så är det väl bara att betala hela summan?

På samma tema: Tenfjord, Vonkis, Grängzell.

Idésherpa

Missa för allt i världen inte Timbroinitativet Idésherpa. Bra och skarpa podcasts där svenska skribenter, forskare och debattörer kommenterar och redogör för stora tänkare. Vågar jag hoppas på att Rothbard & Berlin står på tur?

Den havererade integrationsdebatten

Markus Uvell skriver på Newsmill uppfriskande tydligt om den svenska integrationsdebatten:

Burka-debatten är en sista dödsryckning från ett politiskt etablissemang som lämnat walk-over i invandringsdebatten. De etablerade partierna har inte orkat ta strid med den Sverigedemokratiska problemformuleringen, utan istället försökt tysta ner den. När SD nu allt mer närmar sig riksdagen sprider sig desperationen, och verkningslösa symbolförslag som burkaförbud lanseras.

Det som skulle behövas är något helt annat: en ordentlig diskussion om hur Sverige kan erbjuda invandrare något annat än arbetslöshet, utanförskap och kriminalitet. Mycket talar nu för att den diskussionen kommer att behöva tas medan SD sitter i riksdagen. Det kommer inte att bli lätt, men det är nödvändigt.

Uvells budskap är egentligen väldigt lätt: istället för att antingen bete sig hysteriskt, undvika diskussion eller komma med ickeförslag borde man klarsynt komma med politiska förslag som på riktigt bryter utanförskapets problem.

I elfte timmen är det givetvis försent att komma med en "ny" strategi över hur integrationsfrågorna ska tacklas.

Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket.

Tyvärr kommer vi eventuellt att bli tvungna att - som Uvell skriver - "ta debatten" med SD i riksdagen nästa gång. Jag tror till skillnad från Esbati inte att det är ett misstag att debattera integrationsfrågor (SD vinner tydligen då per automatik). Att ta debatter är inte liktydigt med att ta problemformuleringar och gör dessa till sina egna.

Kanske är det så illa att om vi inte debatterar integrationsfrågorna så avsäger vi oss förmånen att överhuvudtaget formulera problemen. Som bekant är den utan problemformuleringsprivilegium den som förlorar debatten.

Glöm inte Västsahara

En konflikt som tyvärr ofta kommer i skymundan är den mellan Västshara och Marocko. En långtgående ockupation pågår i det tysta. På detta tema skrev jag i ST tillsammans med en rad andra politiker:

Folkrätten får inte omtolkas för att tillåta ohejdad exploatering av skyddade områden. Ett nytt fiskeavtal med Marocko måste utesluta Västsaharas vatten. Marocko måste förmås häva ockupationen och Västsahara få styras av sitt eget folk!

Tyvärr känns Västsahara som en fråga där EU och då främst kommissionen har kunnat agera mycket kraftfullare än vad man hittills har gjort. Det finns goda exempel på när EU:s mjuka makt används för att harmonisera lagstiftning och skapa goda incitament (se bara på Kroatien eller Serbien) till förändring. Tyvärr verkar kommissionen vara alltför lam när det kommer till Marocko.

Till sist om burkadebatten

En märklig åsikt som smyger sig in i debatten om burkan och skolorna är om vad plagget symboliserar och om det "hör hemma" i ett demokratiskt samhälle. Man kan givetvis ha åsikter om religiösa plagg utan att det går ut över frågan om hur bärande av dessa bör regleras (eller inte) av politiker. Som sagt tidigare: allt vi kritiserar behöver vi inte nödvändigtvis lagstifta kring. Därför är det en gnutta olyckligt att ett motstånd mot förbud blir synonymt med stöd för en väldigt reaktionär och ortodox form av islam.

En nästan lika konstig position i debatten är den ögontjänarnas liberalism som jag skriver om i Sourze idag:

Helt plötsligt är alla emot lagstiftning som ska reglera kvinnors klädsel och livsval. På SVD:s Brännpunkt (5/8) skriver exempelvis Yvonne Ruweida (MP) att "Varje människas makt över sitt eget liv lägger grunden för det fria och öppna samhället." Kom ihåg den berömvärda liberala positionen nästa gång miljöpartiet tillsammans med S+VP försöker reglera ytterligare någon del av våra liv.

Min förhoppning är alltjämt att ett liberalt parti ska agera liberalt och att vi söker våra förebilder hos de tänkare och politiska kämpar som stakat ut vägen för modern liberalism. Därför är det oroande att se den perverterade rädslans liberalism - modell Fortuyn - som riskerar att etablera sig i Sverige. Jag skrev här om varför Fortuyn inte bör vara ett föredöme för FP. Jag upplever inte den glidningen än men man ska alltid vara vaksam.

Men låt oss vara ärliga: burkadebatten är en proxydebatt. Det är inte en debatt om ett verkligt problem. Som jag påpekade i en tidigare artikel finns det troligtvis massvis med konflikter på arbetsplatser som rör piercingar och tatueringar. Ingen av dessa frågor får uppmärksamhet av ett statsråd. De flesta kommentarer i debatten verkar dessutom vara av karaktären för/emot-burkan. Vilket är fullkomligt ointressant i sammanhanget. Intressant är frågan om vad politiker bör reglera eller inte.

När jag för ett bra tag sedan skrev om den europeiska trenden att lagstifta mot burkor på allmän plats citerade jag filosofen Baruch Spinoza. Jag tar och gör det igen:

The ultimate aim of government is not to rule, or restrain, by fear, nor to exact obedience, but contrariwise, to free every man from fear, that he may live in all possible security; in other words, to strengthen his natural right to exist and work without injury to himself or others.

Det är inga ord som inbjuder till ren anarki eller en nattväktarstat. Däremot är det ord som varnar oss för att vara alltför glada med förbuden, pekpinnarna och den paternalistiska styrningen. Det är det minska jag förväntar mig från liberala politiker.

Lite optimism inför framtiden

Har under veckan varit gästbloggare hos P3 Star. För omväxlingens skulle har jag försökt skriva om endast positiva nyheter och fenomen under en hel vecka. Egentligen är det inte så svårt:

Med inlägg om "Rikedom trots finanskris", "Homosexuellas rättigheter", "Vad är egentligen viktigt" samt "Att vara liberal " försökte jag anlägga en mer positiv ton. Något som muntrat upp min vecka ordentligt var nyheten om "The Giving Pledge":

Det är med handel, rörlighet och generösa bidrag fattigdomen kan bekämpas. Idag läser jag att en samling av världens rikaste män (för det handlar främst om män) bestämt sig för att donerae närmare 600 miljarder dollar till utbildning, fattigdomsbekämpning och teknologisk utveckling i den fattiga världen. Det här är enorma summor som vida överstiger det samlade biståndet som västvärlden ger under ett år. Ofta brukar entreprenörer och framgångsrika företagare framställas som onda och giriga. Det här besked lär skaka om den uppfattningen.

Typiskt nog läser man en del surmagade kommentarer där man menar att miljardärerna köper sig gott samvete eller anseende. Än sen? Bara de skänker enorma summor och ibland nästan hela sin förmögenhet till goda syften så är det gott.

På samma tema: DN, SYD, GP, Den hälsosamma ekonomen, SVD, Expressen.

Statsbudgeten som pokerspel

För några dagar sedan lovade de rödgröna på en presskonferens att:

Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.

Man häpnar. Det påminner lite om Miljöpartiets överbudspolitik. Oavsett vilka målsättningar alliansen sätter på miljöområdet så drar MP till lite extra. Det är ointressant vilket mål som sagts, om det redan är högt eller inte. Det viktigaste är att klämma till lite extra.

Ointressant är om det är realistiskt eller inte eller om löftet kan finansieras och fungerar i en statsbudget. Detta är inget annat än ett parti texas hold em. Ett löfte för löftets skulle betyder inte mycket.

SlösO kommenterar:

Utgifter måste först motiveras och därefter utvärderas, så att väljarna får något konkret att ta ställning till. Poängen med just dessa jag-kan-bränna-mer-stålar-än-du-löften är dock att de inte finns till för väljarna, utan för politikerna. De slåss för att få goda vitsord i medierna, och betalar för sitt kampanjande med andra människors pengar.

Forskaren Andreas Bergh stod troligtvis för de klokaste kommentarerna under Almedalsveckan. Exempel på detta är hans analys av Lars Ohlys tal och de kostnader som Ohlys löften innebar. Bergh slutade tydligen räkna efter 100 miljarder som Ohlys idéer skulle kosta.

Notera att Ali Esbati på fullaste allvar menar att budgetrestriktioner på "medellång sikt" kan anses ointressanta. Inget nytt på östfronten.

Vad illustrerar det här pedagogiskt? Att det finns ett block som bevisligen kan vara sparsamt med statsfinanserna, även i finanskris och lova det som hållas kan. Sedan finns det ett block som sysslar med världsfrånvänd överbudspolitik utan tankar på finansiering eller långsiktighet.

Ansvar är tråkigt att tala om i en valrörelse men det behövs.

På samma tema: Ledarbloggen, Kent Persson, Tokmoderaten

Kritik mot burkaförbudet

Kritiserade igår Björklund för hans utspel gällandes förbud mot burkor och niqab i skolan i ett Tv4-inslag.

Vill passa på att länka till några av de andra artiklar och inlägg jag gjort i debatten om burkan och slöjan i kombination med de utmaningar som samhället ställs inför:

Här, här, här, här, här, här och här.

Jag skriver även idag på Expressens Sidan 4 om utspelet:

Som liberalt parti bör vi lämna gårdagens identitetspolitik. Nu riskerar vi i stället att bli medskyldiga till dess fortlevnad. Specifika klädesplagg - och därmed indirekt en specifik grupp - pekas ut som unika i en fråga där lagar och regler tvärtom borde vara generella och gälla för alla. Framtidens integrationspolitiska utmaningar kräver annat än symbolpolitik. I stället borde Folkpartiets fokus vara att inte politisera religiösa eller kulturella frågor.

En lyckad integration bygger på tre saker: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.

Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället. Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?

Utan kärnkraft stannar Sverige: LUF Freezemob

På samma tema: Unga FP, Fagerberg, Zetterman, Amanda Brihed

Lite onödigt kanske?

Det är uppenbart att FP är det parti som satt mest fokus på skolfrågor men nu går man ett steg för långt i ivern att styra upp skolan. Att strama upp "slöjreglerna" är ett slag i luften.

För det första, både niqab och burka är väldigt sällsynta i Sverige, i synnerhet på skolor och olika utbildningar. Ett tidigare fall finns och har nu gått till DO.

Så vad ska man göra istället för att detaljreglera?

Ta det från fall till fall. Den fria marknaden (i form av arbetsgivare och arbetstagare) kan utan problem själv lösa det. Behövs det verkligen specifika regler för olika former av slöjor? Är det inte bättre med generella regler för vad rektorer ska kunna kräva hur deras anställda klär sig? Detta helt oavsett den anställdes bevekelsegrunder - religiösa eller andra - för att klä sig på ett eller annat sätt, något som är helt ointressant för den här typen av frågeställningar.

Att bära burka eller niqab kan i vissa yrken - likt andra klädesplagg som är väldigt skrymmande - utgöra ett stort och oöverstigligt problem. Detta är säkerligen något som arbetsgivaren kommer göra väldigt klart vid en arbetsintervju.

I vissa fall kommer krav på viss klädsel (eller frånvaro av annan) att vara ett rimligt krav. Att kräva att en telefonförsäljare klär sig på ett eller annat sätt känns orimligt men att en lärare eller anställd med kundkontakt klär sig på ett sätt som arbetsgivaren efterfrågar är fullt rimligt.

Oavsett så måste frågan ställas om det är nödvändigt att vi har specifika regler för slöjor eller om det faktiskt räcker med att arbetsgivare har möjligheten att ställa generella krav på anställda? Finns det inte bättre saker att koncentrera sig på politiskt?

På samma tema: DN, GP, SVD, AB, SR, Johansson-Heinö, Stardust.

Kanske inget nytt...

...Men det är ändå värt att läsa Mikael Tossavainens "The Reepalu Affair as a Paradigm of Swedish Leftwing Antisemitism" som idag uppmärksammas av Per Gudmundsson på SVD:s ledarsida. Aktuellt i synnerhet med tanke på den sprängladdning som under juli månad briserade utanför synagogan i Malmö.

Det är viktigt att komma ihåg på vilken nivå Reepalu (S) opererade i våras och på vilket sätt hand agerande i kombination med ex Tännsjös (VP) utilitaristiska krav på judars avståndstagande skapar grogrunden för fortsatt antisemitism i Sverige.

Vänstern och Israel är en knepig fråga.

I sin bok om den judiska vänsterns antisionism citerar August Grabski den kanadensiska forskaren Todd M Endelmanns definitioner av när antisionism går över i (o)medveten antisemitism:

1) Förnekande av staten israels rätt att existera, men inget förnekande av någon annan stats existens. Förnekande av judisk nationalism, men ingen annan form av nationalism.

2) Förnekande av staten israels rätt att definiera sig som judisk stat, men inget förnekande av andra staters rättigheter att göra precis samma sak.

3) Demonisering av staten Israel genom att förbyta konflikten från en politisk konflikt till en moralisk konflikt där enkom den judiska staten är skyldig.

4) Ett nästintill maniskt påpekande av israels felsteg parallellt med palestiniernas totala oskuld - tills konflikten antar rent kosmiska proportioner där israel symboliserar ont och palestinierna gott.

Punkterna kan säkert utvecklas och fördjupas men grundstommen finns ändå där: Israel behandlas som inget annat land, det kan såväl dess belackare som supporters. Inte minst i Sverige är i/p-konflikten en inrikespolitisk fråga. Jag behandlade den här frågan i en artikel på Sourze nyligen.

Förvirrade socialdemokrater

Socialdemokratin förmår ibland att vara väldigt klok och väldigt korkad på en och samma dag. Läser idag både en välbalanserad analys signerad Ulf Bjereld samtidigt som SSU går ut och kräver att unga ska kvoteras in på statliga tjänster:

/../så menar SSU att staten skulle kunna styra de statliga företagens anställningar genom att ändra i statens ägardirektiv.

SSU är inte främmande för att sätta grupp mot grupp. Hur resonerar man annars om man i utspelet helt förbigår den viktiga frågan om hur fler jobb ska skapas (ur intet är inte en godtagbar lösning). Ska någon förlora sitt jobb för att andelen unga ska vara exakt 25%?

Annars brukar en vanlig anklagelse mot liberaler som vill diskutera arbetsrätten vara att vi vill ställa unga mot äldre. En blygsam förändring av arbetsrätten är ju ett kommatecken i bibeln jämfört med hur detta skulle sätta grupp mot grupp. Ska äldre sparkas till förmån för unga?

Ska unga anställas för att de är unga eller för att de är kvalificerade för jobben? Har de funderat på hur mycket den statliga sektorn behöver expandera för att andelen unga ska vara 25% utan att någon över 35 förlorar sitt jobb?

Ett huvudlöst och oerhört oansvarigt förslag från SSU.

På samma tema: Edvin Alam

Öppenhet eller döden

En av de främsta anledningarna till Venedigs enorma rikedomar under 1400 och 1500-talet var stadsstatens öppenhet, handel och utbyte med omvärlden. Det var i skärningspunkten mellan olika kulturer, ekonomier och idéer som välståndet byggdes. Likaså såddes frön till upplysningen i de städer vars blandning av kulturer och religioner var som störst.

På samma sätt har mycket av USA:s framgångar varit en kombination av öppenhet, mångfald och ett fungerande politiskt system. Men håller landet som ofta kallas för "The melting pot", smältdegeln, på att förändras i grunden? Riskerar finanskrisen och rädslan för terrorism att stänga landet mot omvärlden, såväl för människor som handelsutbyten?

Lexington argumenterar i en krönika i Economist för att USA:s öppenhet är landets mäktigaste redskap:

China is catching up fast. North Korea has the bomb and Iran may soon follow suit. In future America’s global sway will depend less on the threat of force and more on soft power. Fortunately, its charms are more potent than its arms.

Amerikansk politik innehåller alltid en motsättning mellan isolationism och internationalism. Jag väljer medvetet att inte använda ordet interventionism eftersom amerikansk internationalism inte alltid nödvändigtvis innebär att USA intervenerar i andra länders nationella politik.

USA har potentialen att med sina universitet, städer, kultur och frihetliga klimat inspirera och påverka människor. Det är den formen av internationalism som USA behöver mer av. Det vore ironiskt om viljan att bevara den amerikanska drömmen kullkastade det som gjort USA framgångsrikt.

Det finns ett mer närliggande, europeiskt exempel på den "mjuka" makten som USA besitter. Efter det att Polen gick med EU emigrerade drygt två miljoner polacker, främst till Irland och Storbritannien. Några tog sig även till Sverige, dock som allt annat än de "sociala turister" som Göran Persson varnade för.

Nu återvänder många polacker till hemlandet. Vissa kallar fenomenet för "brain gain", i kontrast till "brain drain" (då fattiga länder förlorar sina välutbildade till rikare länder). För faktum är att många, även välutbildade gärna återvänder till sina hemländer. Västeuropa har genom migrationsflöden åt båda håll påverkat Östeuropa på ett sätt som kan vara svårt att överblicka i nuläget.

Migrationen är och har alltid varit en win-win situation. Migranter återvänder med utbildning, nya erfarenheter och ekonomiska medel i bagaget. Jag har tidigare skrivit om den enorma välståndsskapande potentialen som finns i fri rörlighet. Det vore ett stort misstag om både Europa och USA missade det kanske enda bestående maktredskapet man besitter i en global värld (till skillnad från västcentrerad värld).

Men det kan inte stanna vid en tom vurm för den fria rörligheten och öppenheten, det måste även fungera i praktiken. Den amerikanska öppenheten och mjuka makten har kombinerats med en sällsynt förmåga att knyta samman medborgare. USA har till skillnad från Europa en helt annan immigrationsmodell menar författaren Kenan Malik i sin bok "From Fatwa to Jihad":

To cross the atlantic is to move between two distinct social philosophies about the nature of immigration. American Muslims, like many groups before them, have largely bought into the the promise of the american dream. Seventy-one percent think that people who want to make it in America can do so with hard work - a higher figure than for the US population as a whole. They tend to see themselves as assimilated Americans, not as disgruntled Muslims. Fewer than half think of themselves as Muslims first and americans second. In Britain the corresponding figure is 81 per cent, in Spain 69 per cent and Germany 66 per cent. Only in France - the one european country that has as strict a separation of faith and state as America - do a comparable number see themselves as citizens first, muslims second. Unlike in Europe, most American muslims are happy to view Islam as a private faith, rather than as an all-encompassing social ideology.

USA har något som många europeiska västländer helt saknar. Man har kombinerat öppenhet med en känsla av tillhörighet. Multipla identiteter är inget problem i USA så länge alla är lika inför lagen och delar den amerikanska gemenskapen. Denna medborgerliga patriotism har givetvis kombinerats med fungerande företagsliv och en flexibel arbetsmarknad, områden som fortfarande är problematiska i Europa.

Men smältdegeln är inte bara ett faktum, det är en process. Komikern Bill Maher menade att "When you arrive at the melting pot, its customary to melt a little". Däri finns en avgörande skillnad mellan Europa och USA. Men det handlar inte om assimilationspolitik kontra något annat, kalla det multikulturalism. Mina släktingar på den amerikanska östkusten har fortfarande, 90 år efter att släkten invandrat till landet, mycket kvar av sitt östeuropeiska judiska arv kvar. Det är snarare kombinationen av identiteter och - det som Malik framhäver - känslan av samhörighet med det amerikanska som urskiljer från Europa. Länder som Tyskland och Storbritannien har varit oerhört dåliga på att skapa naturliga samhörighetskänslor.

Frågan om migration bör och behöver inte bli en ren nyttokalkyl. Större och betydligt viktigare värden står på spel. Migration rätt använt och förvaltat innebär förutsättningar för toleranta, idérika och dynamiska samhällen. Påverkan går dessutom åt båda håll, kanske är upplysningsidéernas enda chans globalt om det finns tillräcklig rörlighet mellan länder.

Det senaste decenniet har visat att militär makt inte är ett bra redskap för demokratisering eller spridande av västerländska ideal. Både USA och Europa har möjligheten att vara relevanta under 2000-talet men det innebär att man inser vad det är som skapar den relevansen.

Morrissey hade under Smithseran en t-shirt med texten "Penis mightier than the sword" . Vågar vi hoppas på att Obama kommer joggandes med "Openness mightier than the bomb" på sin t-shirt inom en snar framtid?

På samma tema: Jasenko Selimovic & Cecilia Malmström

Devalvering av diskriminering

När Peter Weiderud från den socialdemokratiska broderskapsrörelsen mfl skrev på DN debatt nyligen var jag inte förvånad över resonemanget. Religionen är ett särintresse som gör anspråk på att vara ett universellt intresse, maskeringen som artikelförfattarna försökte sig på var dålig.

En replik på den artikeln har nu inkommit signerad Demirbag-Sten och Per Bauhn. Bauhn har flera gånger hamnat helt rätt i olika frågor, senast i debatten om Tännsjös krav på att judar ska ta avstånd från Israel. Bauhn och Demirbag-Sten kritiserar helt rätt artikelförfattarnas strävan efter att göra religionen till något mer än en privatsak:

Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”.

Jag vill påminna om en viktig poäng som filosofiprofessorn Brian Barry förde fram i sin bok "Culture & Equality":

Once again we must insist on the crucial difference between a denial of equal opportunities to some group (for example, a law forbidding Sikhs to ride motorcycle) and a choice some people make out of that from a set of equal opportunities (for example, a choice not to ride a motorcycle) as a result of certain beliefs.

Ett problem som jag sett flera gånger är att lagens "diskriminerande" effekter tas upp. När det kommer till Weiderud et al så är exemplet att lagen om religiös slakt diskriminerar troende samt att en rad andra - mer eller mindre verklighetsförankrade - förbud tyder på latent islamofobi.

Men är en lag mot smärtsam slakt en lag riktad mot muslimer eller är det en lag som syftar till att skydda en grupps högst bristfälliga rättigheter (djuren)? Det är - för att använda Barrys exempel - inte en lag som förbjuder muslimer att slakta djur, det är en lag som konsekvent förhindrar alla i Sverige att slakta djur på ett specifikt sätt.

Lagar är alltid diskriminerande eftersom de jämkar fler intressen mot varandra, någon kommer alltid vara "diskriminerad". Tjuven är diskriminerad gentemot husägaren och djurplågaren är diskriminerad gentemot hunden. Lagar blir först diskriminerande när de explicit utan anledning tillåter vissa att göra något och inte andra.

Om man på grund av religiösa eller kulturella seder tvingas eller känner sig tvingad till en handling som inte är förenlig med landets lagar då är det knappast lagen som förhindrar ens handlingsfrihet utan den religiösa eller kulturella seden.

Det är för att citera Barry igen: "The way in which liberalism is neutral is that it is fair". Det enda sättet att ha en rättvis och neutral lag är att göra religionen till en privatsak, ett intresse bland andra. Det den socialdemokratiska broderskapsrörelsen söker göra i antidiskrimineringens namn kommer undergräva själva målsättningen.

På samma tema: Humanistbloggen, Voter, Robsten