Lite onödigt kanske?

Det är uppenbart att FP är det parti som satt mest fokus på skolfrågor men nu går man ett steg för långt i ivern att styra upp skolan. Att strama upp "slöjreglerna" är ett slag i luften.

För det första, både niqab och burka är väldigt sällsynta i Sverige, i synnerhet på skolor och olika utbildningar. Ett tidigare fall finns och har nu gått till DO.

Så vad ska man göra istället för att detaljreglera?

Ta det från fall till fall. Den fria marknaden (i form av arbetsgivare och arbetstagare) kan utan problem själv lösa det. Behövs det verkligen specifika regler för olika former av slöjor? Är det inte bättre med generella regler för vad rektorer ska kunna kräva hur deras anställda klär sig? Detta helt oavsett den anställdes bevekelsegrunder - religiösa eller andra - för att klä sig på ett eller annat sätt, något som är helt ointressant för den här typen av frågeställningar.

Att bära burka eller niqab kan i vissa yrken - likt andra klädesplagg som är väldigt skrymmande - utgöra ett stort och oöverstigligt problem. Detta är säkerligen något som arbetsgivaren kommer göra väldigt klart vid en arbetsintervju.

I vissa fall kommer krav på viss klädsel (eller frånvaro av annan) att vara ett rimligt krav. Att kräva att en telefonförsäljare klär sig på ett eller annat sätt känns orimligt men att en lärare eller anställd med kundkontakt klär sig på ett sätt som arbetsgivaren efterfrågar är fullt rimligt.

Oavsett så måste frågan ställas om det är nödvändigt att vi har specifika regler för slöjor eller om det faktiskt räcker med att arbetsgivare har möjligheten att ställa generella krav på anställda? Finns det inte bättre saker att koncentrera sig på politiskt?

På samma tema: DN, GP, SVD, AB, SR, Johansson-Heinö, Stardust.

Havererad vänsterfeminism

Även Roya, trea på Feministiskt Initiativs (mycket ojämställda) lista till riksdagen har läst Dan Munthers artikel på Arena. Tyvärr slår hon rekord i kategorin "att skriva mest antal tecken i ett kommenterande blogginlägg utan att förstå poängen i det man kommenterar". Roya når här helt episka proportioner. Ja, ni läste rätt, episka proportioner.

Munthers inlägg har jag tidigare sammanfattat här.

Roya fäster sig vid att Munther kritiserar vänsterns bristande reflektion kring niqaben eller burkan som patriarkal symbol. Det är en poäng han anför. Men Munthers huvudpoäng ignorerar hon. Följande stycke exemplifierar det,

Att vilja kämpa för muslimska kvinnor genom att lagstifta om deras kroppar, hur mycket vi än hatar att kvinnor känner sig nödgade att använda niqab, är för jävligt, rent ut sagt. En av de grundläggande feministiska kraven är att låta kvinnokroppen vara. Att inte reglera detta. Detta krav verkar Malm och Esbati och Ohly förstå mycket bra.

Nej det är inte önskvärt att lagstifta om kroppar. Jag håller med! Men varför vill man då lagstifta om prostitution och föräldraledighet? Det är selektionen och godtycket som är problematiskt och det Munther uppmärksammar.

Så nej, varken Esbati eller Ohly förstår att man inte bör reglera sönder människors liv, hela deras politiska gärning handlar ju om att medelst politiska medel styra om människors felaktiga val.

Vänstern lagstiftar gärna och använder statlig makt samt tvång eller pengar för att bryta ner patriarkala strukturer men inte i fallet med niqaben eller burkan. Det är denna inkonsekvens som behöver analyseras och förklaras från vänsterhåll.

För en liberal är det solklart att man kan göra en feministisk analys utan att för den delen använda alla statens tvångsmedel för att foga folk i den upplysta postpatriarkala normen.

Men Royas kommentar avslöjar även något obehagligt om vänsterns inställning till kvinnoförtryck. Under kategorin "1a relativistisk hållning" skriver Roya följande,

Muslimska kvinnor är också kvinnor, och de är också muslimer. Niqab, burka slöja är symboler för patriarkatet. Krossa patriarkatet. Men så är också att raka benen, korta kjolar eller pösiga byxor symboler för detta. Krossa patriarkatet. Alla vi bär hijab.

(samt)

Men är inte vi, som rakar benen, inte går nakna, inte solar toppless, inte har minikjolar, lika mycket förtryckta som slöjbärande kvinnor? Representerar inte vi också en uppdelning mellan könen, att vi ska göra oss fina för män, men inte för fina för då suktar vi dem och driver dom till att våldta oss?

Att Roya inte ser den uppenbara skillnaden mellan att vara explicit tvingad att bära vissa kläder (ex burka) till att utsättas för en kulturell norm (raka benen) som man kan välja bort är obehagligt.

I Royas postmoderna relativisering av begreppen tvång och förtryck blir måttstockar på graden av förtryck meningslös. Själva ordet "förtryck" tappar all form av deskriptivt värde och det är definitivt en farlig utveckling.

Men detta är Feministiskt Initiativ i ett nötskal.

En kvinna som lever fångad av familj, släkt, klan och religion är enligt Roya lika ofri som kvinnan som bär kort kjol och rakar benen. Om man inte kan förstå gradskillnaden (eller artskillnaden) så kan man givetvis inte heller agera mot förtryck med rätt metoder.

Till slut, vill man förstå den intersektionella feminism som Roya använder sig av så är följande stycke en bra sammanfattning,

Den feminism jag utgick från var en intersektionell feminism som inte essentialiserar kvinnor till att bara vara kvinnor. Kvinnor är också muslimer, de har också olika funktionalitet, klass, sexualitet, könsidentitet.

Vilken tur! Kvinnor är inte bara reducerade till att vara kvinnor, de är även reducerade till att vara religiösa, ha olika funktionalitet (!?), sexualitet och könsidentitet. Allt förutom att vara reducerade till att vara fria individer med en okränkbar rätt att inte reduceras till summan av sina kollektiva identiteter eller tillhörigheter, såväl självvalda, påtvingade eller strukturella.

Så förutom att helt missa Munthers poäng, inte adressera denna viktiga frågeställning, så lyckas även Roya visa på den obehagliga relativisering av begreppet förtryck som ägt rum inom vänstern.

Förbud, men bara ibland

Om en liberal konsekvent försvarar människans rätt till självbestämmande då blir ingen särskild förvånad. Men när en socialist gör det, fast helt godtyckligt, då blir det märkligare.

Det är en fråga Johan Lundberg på Axess uppmärksammar genom en länk till Dan Munther som gör en lysande genomgång av vänsterns inställning till burkan och den inkonsekventa hållningen.

Ibland vill man lagstifta när det kommer till kroppar och livsval men bara när det passar syftet och den politiska kontexten:

Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder", tänker sig Lars Ohly att han vet. Ohly menar även att det annars så effektiva lagstiftningsinstrumentet inte skulle fungera här. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna själva om de ska bära burka eller inte. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar. Ali Esbati menar att ett förbud vore att omyndigförklara dessa kvinnor.

Byt ut ordet burka mot prostitution eller mot "stanna hemma med barnen", då blir helt plötsligt livsvalet för kvinnan inte lika mycket en fråga om "fritt val".

Givet att man tycker att burkan är ett uttryck för religiös kontroll och förtryck (vilket jag anser) då är det ändå en fråga om effektivitet och rättigheter. Ska man ha rätt att fatta beslut som går emot den dominerande föreställningen om korrekt livsval vad avser familj, religion och tradition? Och kommer verkligen burkaförbudet att hjälpa någon. Det är frågor jag tar upp i min kritik av burkaförbudet.

Det är min uppfattning att ett öppet samhälle även måste lämna utrymme åt människor som inte vill leva jämställt eller sekulärt. Det är givetvis val jag inte hoppas att någon fattar men jag kommer inte via statsmakten försöka hindra någon.

Med tanke på att vänstern gärna lagstiftar kring privatlivet är det därför intressant varför man helt plötsligt rycker ut till försvar för en patriarkal struktur men inte en annan.

Munther sammanfattar:

Min poäng är istället att om man som debattör vanligtvis inte brukar tillmäta vissa värden stor vikt så kan det - av skäl som har att göra med intellektuell trovärdighet - vara bra att förklara varför dessa värden helt plötsligt blivit relevanta. Att anse att frivillighet inte är tillräckligt när det handlar om prostitution eller uttag av föräldradagar, men tillräckligt och relevant när det kommer till frågan om burka kräver någon sorts motivering. Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?

Det är en lysande iakttagelse och en viktig fråga för vänstern. Jag väntar med spänning på svar.

Se även: Byström, Guero, Kulusoy, Badlands Hyena, Occident, Andrea Doria.

Burka och niqab - igen

Igår skrev jag om det belgiska förslaget att förbjuda bland annat burka och niqab under rubriken "Förbud inte vägen fram". Idag skriver Annika Ström Melin en ledarkrönika under liknande rubrik, nämligen "Burka: Förbud fel väg". Hon skriver:

Beslutet skulle ha fattats av Belgiens parlament i går men har i skrivande stund skjutits upp. Men förslaget har starkt politiskt stöd och inom kort kommer också Frankrike att förbjuda burka. Det är en skam för Europa.

Visst är den heltäckande slöjan ett obehagligt uttryck för kvinnoförtryck. Det tycker också en överväldigande majoritet av Europas kvinnor. Men antalet burkaklädda kvinnor är försvinnande litet, i Belgien rör det sig om ett par hundra. Det är inget stort samhällsproblem.

Ström Melin berör också en annan intressant aspekt:

Är ett förbud ens effektivt? Sannolikt inte. En studie som publicerades i somras visade att en stor del av de franska kvinnor som klär sig i burka har konverterat till islam. De är födda och uppvuxna i Frankrike och det är inte svårt att gissa att slöjan är ett slags protest. Risken är att ett förbud förvandlar burkan till en förment frihetssymbol i Europa.

Sedan ska man nog inte förvänta sig att massa människor börjar klä sig i burkor bara för att de börjar förbjudas i alltfler europeiska länder. Men tanken är likväl nyanserande för diskussionen, och förespråkare bör noga avväga mål och medel. Vad är det man egentligen vill åstadkomma med ett förbud? Hur leder intolerant lagstiftning till högre tolerans i samhället?

Se även: AB, NK, SVD, DN. Frihet och Sanning, Liberal, Avci.

Belgiens burkaförbud inte vägen fram

Skriver på Newsmill om det belgiska burkaförbudet:

Att bekämpa könsförtryck är helt rätt, men ett förbud är inte vägen att gå, det hjälper inte de förtryckta. Snarare inger förbudet samhället en falsk känsla av säkerhet, en tro på att något konkret har gjorts för de som är tvingade av religiösa påbud. Men ett förbud straffar endast dem som valt att bära burka eller niqab och hjälper absolut inte de som har blivit tvingade.

Förbud inte vägen fram

"The ultimate aim of government is not to rule, or restrain, by fear, nor to exact obedience, but contrariwise, to free every man from fear, that he may live in all possible security; in other words, to strengthen his natural right to exist and work without injury to himself or others."

Orden är Baruch Spinozas och är självklara ord i ett modernt samhälle. Men när man istället för att lägga fokus på att befria människor försöker lösa problem genom symboliska förbud, ja då har staten missat målet. I svenska medier kan man idag läsa om niqab- och burkaförbudet i Belgien. Övertygelsen, att både burkan och niqaben står för en form av religiöst förtryck tänker jag inte ifrågasätta. Men att förbud mot själva symbolen av detta förtryck skulle åtgärda problemet är tveksamt. Symbolpolitik när den är som sämst.

Staten kan inte befria genom att betvinga människor den ena eller andra övertygelsen. En god samhällsnorm och gemenskap kommer aldrig byggas genom tvång. Som jag skrivit flera gånger tidigare, vi blir inte frihetens förkämpar genom att bli inverterade versioner av de krafter vi vill bekämpa. Att bemöta intolerans med intolerans är både ideologiskt inkonsekvent och kontraproduktivt.

Skriver mer om detta på Newsmill.

Samma tema: DN, DN2, SVD, Avci, Monke, Quero, Juridikbloggen, Badlands Hyena, Klamberg, Kulturbloggen, Blogge, Rothstein

Hur långt sträcker sig religionsfriheten?

Niqaben, en variant på slöjan där allt förutom ögonen är täckta har skapat en ny het debatt.

Bland reaktionerna verkar finnas två läger. Dels de som menar att det är oförenligt med den pedagogiska rollen som förskolelärare att bära Niqab, dels de som menar att det är en form av feministisk emancipation att bära slöja i yrkeslivet. Till den senare kategorin hör ett par SSU-medlemmar som skriver på Newsmill,

"Ska vi tvinga människor att ta i hand för att det anses vara en del av den svenska kulturen? Ska vi tvinga kvinnor att avstå från att bära religiösa symboler för de anses vara förtryckande?"

Svaret är att ingen är tvingad att skaka hand, eller för den delen ta jobb där vissa plagg inte är förenliga med yrkesrollen. Ett liberalt samhälle skapar möjligheten att klä sig hur man vill privat och välja att avstå från seder.

Ett liberalt samhälle ålägger dessutom inte resten av samhället att acceptera dessa kläder eller bestämma reaktionerna om man avstår från ex handskakning. Möjligheten finns att fritt utöva sin religion eller kulturella tillhörighet samt att avstå från att anpassa sig till rådande klädkod och sed på arbetsplatsen. Konsekvensen tar man själv, ingen annan.

Invändningen mot användandet av Niqab på arbetsplatser bör inte i huvudsak grundas på linjen att det är ett plagg förenat med en patriarkal struktur och därför förbjudas. Även om slöjan tveklöst i grunden är en del av en religiös kontroll av kvinnor är inte alla kvinnor som bör slöjan per definition förtryckta.

Problemformuleringen bör grundas i att arbetsgivare anställer en hel person, med alla denna människas attribut och beteenden som den personen väljer att bära med sig i yrkesrollen. Om dessa attribut och beteenden sen inte är förenliga med rollen enligt arbetsgivare, then tough shit.

Religionsfriheten sträcker sig inte så långt som att inskränka andra människors rätt (i det här fallet en arbetsgivare) att välja vad som är gott yrkesutövande, korrekt klädkod och beteende på en arbetsplats. Med andra ord - rätten att utöva sin religion innebär inte skyldigheten för andra att acceptera densamma.

Problemet aktualiserar problemen som finns med religionsfriheten och som uppmärksammades för ett tag sedan i ett bra debattinlägg på expressen:

"Religionsfriheten som juridiskt begrepp var befogad i en tid då det var förbjudet att byta religion eller förneka guds existens. Men begreppet religionsfrihet är /.../ både mer problematiskt och ologiskt än vad lagstiftaren hittills velat kännas vid. Vad skyddar religionsfriheten, som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag? Bör religiöst troende ha större friheter än icketroende? Lagen om religionsfrihet är i dag otydlig, motsägelsefull och kontraproduktiv. Behövs den egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Religionsfrihet, Niqab, Slöjan