Det kluvna landet

Missa inte Markus Uvells artikel på Aftonbladet debatt:

Kampanjer som ”Vi gillar olika” löser i detta perspektiv inga problem. Tvärtom riskerar de att skapa nya – den inte obetydliga minoritet som faktiskt inte gillar olika riskerar att stärkas i sin övertygelse att etablissemanget motarbetar och föraktar dem. Motståndet mot invandring kan brytas, men då krävs att vi inser att Sverige inte är det toleranta lyckorike som ofta tas för givet. Och att vi vågar ändra den politik som göder fientlighet och motsättningar.

Uvell lyfter den viktiga frågan om den svenska självbilden. Det är uppenbart att det existerar enorma klyftor i hur olika svenskar uppfattar den svenska toleransen. I storstäderna ser det annorlunda ut än i småorter eller på landet. Även inom städer kan enorma skillnader finnas. De som har makten att sätta agendan, medier och framgångsrika opinionsbildare befinner sig ofta långt ifrån den vardag, "körsbordsdiskussion" som existerar. Jag menar inte att detta bör tvinga fram en anpassning från mediafolk, men kanske bör man klättra ner från elfenbenstornet emellanåt och förstå att agendan inte alltid sätts på ledarsidorna.

Vad det dessutom avslöjar är följande: orsakerna till främlingsfientligheten kan inte reduceras till att antingen bara handla om integrationsmisslyckanden eller latent främlingsfientlighet och ren rasism. Troligtvis är det så att bilden av de som kan tänka sig att stödja främlingsfientliga partier är en kombination av människor med olika bevekelsegrunder. Det hjälper alltså inte att leta svar i antingen den ena eller andra förklaringsmodellen, vi behöver både ta integrationsdebatter samtidigt som vi inser att det finns främlingsfientlighet i Sverige som kommer existera helt oavsett om etablerade partiet föreslår bra integrationspolitik.

Vill även passa på att tipsa om Sakine Madons artikel som berör frågan om huruvida alla lever som de lär, i synnerhet på tidningsredaktionerna. Alla gillar olika, men tydligen inte på Aftonbladets redaktion.

På samma tema: Avveckling, Dani Cohen.

Burka och niqab - igen

Igår skrev jag om det belgiska förslaget att förbjuda bland annat burka och niqab under rubriken "Förbud inte vägen fram". Idag skriver Annika Ström Melin en ledarkrönika under liknande rubrik, nämligen "Burka: Förbud fel väg". Hon skriver:

Beslutet skulle ha fattats av Belgiens parlament i går men har i skrivande stund skjutits upp. Men förslaget har starkt politiskt stöd och inom kort kommer också Frankrike att förbjuda burka. Det är en skam för Europa.

Visst är den heltäckande slöjan ett obehagligt uttryck för kvinnoförtryck. Det tycker också en överväldigande majoritet av Europas kvinnor. Men antalet burkaklädda kvinnor är försvinnande litet, i Belgien rör det sig om ett par hundra. Det är inget stort samhällsproblem.

Ström Melin berör också en annan intressant aspekt:

Är ett förbud ens effektivt? Sannolikt inte. En studie som publicerades i somras visade att en stor del av de franska kvinnor som klär sig i burka har konverterat till islam. De är födda och uppvuxna i Frankrike och det är inte svårt att gissa att slöjan är ett slags protest. Risken är att ett förbud förvandlar burkan till en förment frihetssymbol i Europa.

Sedan ska man nog inte förvänta sig att massa människor börjar klä sig i burkor bara för att de börjar förbjudas i alltfler europeiska länder. Men tanken är likväl nyanserande för diskussionen, och förespråkare bör noga avväga mål och medel. Vad är det man egentligen vill åstadkomma med ett förbud? Hur leder intolerant lagstiftning till högre tolerans i samhället?

Se även: AB, NK, SVD, DN. Frihet och Sanning, Liberal, Avci.