2013-09-12

Vad menar man med "strukturer" egentligen?

Skriver i Liberal Debatt om strukturer och i synnerhet förtryckande strukturer och hur dessa begrepp kan förstås från liberal horisont:

När man i samhällsdebatten 2013 talar om sådant som ”strukturer” blir det ofta förvirrat. Det talas om förtryckande, normerande, vita, heterosexuella och kapitalistiska strukturer. Men få förklarar vad de menar med en ”struktur”. Resultatet blir att orden i vissa sammanhang blir röda skynken och ideologiska slagträn. Många vet inte riktigt vilken typ av teori och idé de har att göra med. Vilket oftast slutar med att man antingen ignorerar termerna, anammar dem okritiskt eller slår sig ifrån dem med hänvisning till deras ursprung till vänster på den politiska skalan.

Låt mig försöka göra en kort definition. Med ”strukturer” menar man att samhället är ordnat efter system och att dessa system innefattar språk, samhällen, individen, ekonomin och relationerna dem emellan. Och nästintill alltid förstås dessa relationer som maktrelationer. Arbetssäljare och arbetsköpare, män och kvinnor, kolonialist och koloniserad, vit och icke-vit etc.
Strukturalismen som teori och vetenskap har dock andra rötter. Det var lingvisten Ferdinand de Saussure som delade upp språket i det grammatiska språket (langue) och dess kulturella och meningsbärande del (parole). Med Saussure började man med större intensitet försöka sig på att förstå att maktrelationerna, det vill säga ”strukturerna”, även existerade i själva språket och inbäddat i våra sociala och kulturella system.

Vi reproducerar, enligt denna teoris tänkare som Derrida och Foucault, således maktrelationer omedvetet. Genom språk och signaler signalerar vi vem som har makten och vilka normer som gäller. Till detta kan man även koppla Lacans psykoanalytiska idéer, postkoloniala författare som Fanon och en rad andra tänkare, företrädesvis på vänsterkanten, som applicerade olika strukturalistiska förhållningssätt på alltifrån socialantropologi, litteraturvetenskap, statsvetenskap och ekonomisk historia.

I takt med att marxism-leninismens historiska materialism, det vill säga samhället förstått som en serie ekonomiska maktrelationer, tappade i förklaringsvärde på grund av Sovjetunionens haveri, vände man sig under efterkrigstiden frenetiskt efter andra teorier. Vad vi har att göra med är en förhållandevis bred och löst sammanhängande serie tänkare, trender och discipliner.

Det är här vi befinner oss 2013. Vänsterns ideologiska utveckling kan liknas vid ett stort träd där det existerar många små grenar och utlöpare. Strukturalismen, eller det sätt ordet används i praktiken, är något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterns idéer, från de historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och analysen av dessa.
Hur kan man som liberal förhålla sig till dessa idéer som i någon form har fått en nästintill oemotsagd och allmängiltig status på Sveriges samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar?

En vettig inställning till strukturella idéer, oavsett hur och på vad de appliceras, är att försöka bena ut de deskriptiva och normativa delarna. Vilket förklaringsvärde har egentligen teorierna för att förklara människor, deras relationer och samhällena de bor inom? Det tåls att diskuteras, ifrågasättas och ställas mot andra alternativa förklaringsmodeller. Och finns det inom den strukturella analysen ett manifest eller dolt normativt syfte, det vill säga en utsaga om hur det bör vara? Oavsett hur man ställer sig till analysen som sådan är det viktigt att man försöker förstå dess förklaringsvärde och dess eventuella anspråk på förändring.

Den största faran med vilken samhällsteori som helst är att den ges totalt förklaringsvärde. Om det är något den liberala filosofen Isaiah Berlin lärt oss genom sin försiktiga liberalism är att bedöma frågor från fall till fall och att akta sig för totala teorier, vare sig de säger sig förklara verkligheten enkelt eller lättvindigt föreskriva förändringar av den. En liberal bör inte reflexmässigt vända sig emot alla idéer bara för att de råkar komma från vänsterkanten. Kanske är det på dagens universitet och högskolor helt omöjligt att göra det. Men vad man då bör göra är att skapa sig en medvetenhet om idéernas historia, förstå och ifrågasätta deras förklaringsvärde samt begripa vad de faktiskt vill förändra politiskt.

Det här blir alltså ingen argsint text mot strukturella analyser av samhället. I det senaste årets samhällsdebatter om rasism har jag ofta diskuterat med journalister som bekvämt vill förstå liberaler som de som enbart ser individer, svävande i tomma intet, medan vänstern är ett gäng kloka sociologer som förstår att människan är inbäddad i kulturer, miljöer och historia. Det är en tråkig förenkling som tyvärr vittnar om att strukturella idéer har kommit att bli synonyma med att förstå människan bortom hennes individualitet, val och autonomi.

Det behövs en mer matig liberal analys som inte enbart är materialistisk, det vill säga förstår samhället som ekonomiska transaktioner, kostnader och rationella val. Dessa utgör ett stabilt fundament för liberalismen men det bör inte utesluta en egen, vetenskapligt gedigen, förståelse av det som motiverar, driver och förändrar samhällen och människor.

Det är olyckligt att alltifrån sociologin till litteraturvetenskapen numera är helt dominerade av vänstern. Det vittnar om vilken framgångsrik metamorfos vänstern genomgick när man kastade marxism-leninismens motbevisade teser på historiens skräphög och ersatte dem med ett finmaskigt nät av teorier för att förklara språk, kön, etnicitet och allt däremellan. Det är detta nät som är strukturalismen och som har kommit att bli så allmängiltigt att även en niondeklassare obekymrat och utan att reflektera kan tala om ”strukturerna som styr oss”. Kanske är det dags att förstå att det också är ”strukturalismen som styr oss”.

2013-07-06

Vit och helt lost

"Jag får krupp av Johanna Langhorsts bok Förortshat" 

Så inleder Lidija Praizovic sin recension av Langhorts bok om Förortshatet. Den bok som skulle dra lans för den missförstådda förorten har alltså gjort sig skyldig till det värsta av brott: rasism. Rubriken på recensionen anspelar, helt omedvetet, på titeln till min bok, Välviljans rasism. Langhorst gör sig, enligt Praizovic, skyldig till välvillig vit rasism. 

Det är med en blandad känsla av skadeglädje och medlidande jag följer konvulsionerna på vänsterkanten. I tidningen Bang går striden mellan vita och icke-vita feminister. Den postkoloniala förståelsen i samhället har skapat en strid utan vinnare. Den vita huden gör vissa oförstående inför de icke-vitas problem. Lite som kritiken mot medelklassen som inte, på riktigt i varje fall, förstår djupet av arbetarerfarenheten.

Praizovic rasfixerade blick har blommat ut fullt. Hon går på en kurs om skrivande med "erfarenhet av rasifiering" men konstaterar uppgivet att: "Då var vi ett par som sa ifrån: att det finns ett avgrundsdjupt glapp mellan att enbart ha ideologiskt intresse för antirasism och ha livslång, kroppslig erfarenhet av rasism."

Vänstern är tillbaka i 70-talets ångestladdade motsättning mellan att uppleva klassamhället eller bara teoretisera kring det. Då premierades klasserfarenheten, nu är det den kroppsliga erfarenheten av rasism som skapar den genuina förståelsen för kampen. Men på 70-talet kunde man faktiskt skaffa sig ett arbetaryrke och bli en del av arbetarklassen, det är svårare att byta hudfärg.

Uppmaningen blir därför: Håll käft vita antirasister! Praizovic skriver: "Att det att göra gott som vit svensk just kan vara att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla". Det är en stark uppmaning till alla de "vita" (definitionen hänger fortfarande oprecist i luften) antirasisterna. De måste kännas förvirrat att på grund av sin hudfärg uppmanas att abdikera deltagande i en strid där målet ändå är att göra hudfärgen till irrelevant.

Den här striden påminner mig om varför, en möjligen naiv, meritokratiskt orienterad borgerlighet är en så mycket mer harmonisk plats. Här lever vi förvisso med hierarkier och gamla maktkoncentrationer. Men vi har i varje fall en ideologisk övertygelse om att vi bör se bortom det medfödda och lägga vikt på handlingen, det meritokratiska. 

Inom vänstern borrar man idag ned sig i det nedärvda. Det är en sorts lidandets adelskap. Och det är bara vissa som är födda med rätt adelstitlar. Icke-vit, arbetarklass, kvinna etc. Ju fler adelstitlar ju mer rätt har man att tala och ju mer tyngd får orden.

Medan man länge får leta bland liberaler och konservativa efter adelstitlar, och längst efter de adelstitlar som faktiskt skänker fördelar, har man inom vänstern, tack vare intersektionaliteten, bara ökat antalet adelstitlar. Och längst ned i hierarkin står den vita medelklassen. Fel hudfärg, fel föräldrar, fel samhällsklass.

Och på Praizovic verkar det inte spela någon roll vilken avsikt man har. Vitheten gör Langhorst till en elefant i porslinsbutiken som snubblar, rasifierar och exotiserar den andre. "Om den vita medelklassen är de som ska formulera och föra förortskampen kommer den onekligen att hamna fel och vara irrelevant för de människor den säger sig gälla" skriver Praizovic. 

Det är slut nu vita twittrare, kulturskribent, ledarskribent, tyckare och politiker. Ni har fel entrébiljett till den här striden. Och om ni mot bättre vetande ger er in i de här frågorna i framtiden, var då inte förvånade när någon knackar er på axeln, pekar på er hudfärg och förklarar: "Du kan gå nu".

2013-06-27

Varför är högerextrema partier inte framgångsrika?

I förra inlägget skrev jag om varför högerextrema partier lyckas och vilka förklaringar man använt för att förstå denna process. Men vad säger forskningen om misslyckanden? Inte mycket tyvärr. Därför skrev jag min masteruppsats på detta tema. Eftersom det vanliga inom forskningen av högerextrema partier är att man undersöker varför partierna lyckas eller inte blev jag intresserad av varför de ibland lyckas och sedan misslyckas. Det vill säga vad driver tidigare framgångsrika (med framgångsrik menar jag att de kommit in parlamentet) partier till att misslyckas (att trilla ut ur parlament). 

Jag använde Östeuropa under perioden 1989-2012 som studieområde och tittade närmare på sex partier som föll in under kriteriet ovan. I studien ingick Polska LPR, Tjeckiska RMS, Slovakiska SNS, Ungerska MIEP, och rumänska PUNAR samt PRM.

Indirekt ger min uppsats stöd till tesen (som anfördes i förra inlägget) att det är supplyfaktorer som är avgörande för om ett högerextremt parti lyckas eller misslyckas. Framgången för alla partier jag studerade, som förbyttes i misslyckande, var nämligen inte påverkad av arbetslöshetssiffror, fattigdom eller någon annan socioekonomisk faktor. Svängningarna i stöd var nämligen så hastiga att de helt enkelt inte kunde vara konsekvensen av någon socioekonomisk förändring.  Tvärtom kunde jag se (även om jag inte systematiskt använde den typen av data) att flera av de högerextremas misslyckanden sammanföll med allvarliga kriser i de berörda länderna.  Istället gav slutsatserna stöd till tesen att partierna, med Cas Muddes ord, är "oberoende variabler som påverkar sitt eget öde". Men jag fann också att det finns en annan viktig variabel som orsakar misslyckande: hur andra partier agerar.

Vad som istället verkade vara huvudorsaken till att de högerextrema partierna misslyckades efter att först ha lyckats var:

- Partierna misslyckades med att nå upp till förväntningarna som ställs på anti-etablissemangspartier. Om ens främsta komparativa fördel är att man inte är en del av etablissemanget då får man ett problem när man helt plötsligt är en del av den maktapparat man sade sig motarbeta och stå utanför. Ett parti som använder sin "renhet" som ett argument blir vanligen straffade dubbelt så hårt när det visar sig att de har korrupta medlemmar eller missköter rollen som parlamentsparti eller regeringspartner.

- Interna stridigheter var relativa vanliga bland partierna jag studerade. Små sprickor blev snabbt större och avhoppen, vare sig de var frivilliga eller påtvingade fungerade som dominoeffekter. Att befinna sig utanför parlamentet är i någon bemärkelse tryggt, förväntningarna är låga, men när man väl kommit in så är rädslan stor för att falla ut, man försvinner därför snabbt från ett sjunkande skepp. De slutade i regel med partisplittringar (som fallet var med SNS) och dräneringen av viktiga parlamentsledamöter som i sin tur ledde till att all tyngd lades på ledarskiktet. Vilket naturligt leder in på nästa punkt...

- En auktoritär ledarstil kan fungera väldigt bra när partiet är på väg upp i opinionsmätningar, man håller tätt i leden och undviker avvikelser från partilinjen. Men en populär och maktfullkomlig ledare kan bli en belastning när villkoren för partier (exempelvis när man är i ett parlament) förändras. Att gå från en outsiderroll till den parlamentariska arenan förändrar kraven på ledarskapet. Högerextrema partier är sällan så flexibla att de lyckas med den här övergången. Ledare som Jan Slota (SNS) och Vadim Tudor (PRM) var mycket populära, såväl externt som internt, när partierna var på väg upp i mätningarna men deras arrogans och extremismen var en belastning när partierna skulle omvandlas till seriösa partier i parlamentet. 

- "The Black widow effect". I minst två av fallen jag studerade, med troligtvis fler om man vidgar definitionen, kunde jag se att andra partier än de högerextrema på flera sätt anammade retoriken och frågorna som de högerextrema använde sig av. I det polska fallet så kapade Lag och rättvisa (PiS) helt LPRs väljarbas genom att utmåla sig själva som de främsta försvararna av katolska värden i landet. I Slovakien var det paradoxalt nog socialdemokraterna (SMER) som helt drog undan mattan för SNS genom att anamma en nationalistisk retorik, ett drag som kostade dem medlemskapet i den socialdemokratiska internationalen. Denna så kallade "Black widow" effekt går stick i stäv med den gängse uppfattningen i Sverige, med Danmark som avskräckande exempel, att "legitimering" av de högerextrema innebär att deras position stärks. Tvärtom verkar det vara om man ser till Östeuropeiska exemplen. Istället verkar större partier ha oskadliggjort de högerextrema genom att ta några av deras centrala "selling points" som nationalistisk retorik, korruptionsbekämpning och använt dem i sina valmanifest.

Ett genomgående drag som förklarar misslyckanden är att partierna har problem att övergå från en roll till en annan. Om man bygger hela sin idé och ledarstil på att man är "outsider" så blir etablissemangsrollen väldigt förvirrande och villkoren som följer förändrar snabbt möjligheterna till framgång.  I dessa kritiska ögonblick finns även chansen för höger och vänsterpartier att manövrera klokt. I de länder där det finns stabila och fungerande blocksystem så begränsas de högerextremas makt. Om ett block inte fungerar (Rumänien 2000-2002) då blir det storvinst för de högerextrema. Det är således oerhört viktigt med tydligt definierade, välfungerande politiskt block för att högerextrema ska hållas undan den parlamentariska makten.

Det ska sägas att slutsatserna ovan främst gäller för de partier jag studerat. Men Östeuropa är samtidigt ett tacksamt studieobjekt eftersom det där faktiskt, under en begränsad tidsperiod, funnits flera partier att studera, dvs att de är högerextrema och har misslyckats. Att misslyckandena skulle vara orsakade av socioekonomiska förändringar framstår som än mer långsökt än att deras framgång skulle vara beroende av det. Istället verkar det vara en kombination av självständiga val de själva ansvarat för, och strategin från konkurrerande partier som avgjort varför de misslyckats. Men till skillnad från forskningen om varför de högerextrema partierna lyckas så är misslyckandena, som jag visar i min uppsats, väldigt sparsamt studerade. Ämnet behöver således mycket mer uppmärksamhet.

Varför är högerextrema partier framgångsrika?

Varför uppstår högerextrema partier? Varför lyckas de? Den frågan är kanske mindre intressant i ett Europa som idag har massvis av dem. Viktigare frågor som bör ställas och besvaras är hur de förändras, varför de får inflytande eller varför de ibland misslyckas.

Men det är inte ointressant att förklara hur de uppkommer. Ibland kan det vara av ren nyfikenhet. Eller ett forskningsintresse. Eller så kan det vara för att man söker stödja en ideologisk uppfattning av samhället. Om man exempelvis kan förklara de senaste trettio årens framväxt (i Europa) av högerextrema partier med att det skett samtidigt som vi haft ökad inkomstojämlikhet. Då har vi ett starkare case för fördelningspolitik och ökade skatter. Om det är att det skett ett paradigmskifte bland ideologier då har man ett argument för andra sätt att agera. Eller om det beror på att motsättningarna och skillnaderna mellan höger och vänster minskat då har man ännu ett dagspolitiskt argument.

Den första ordentliga förklaringen, som på väldigt många håll, inte minst bland köksborden och på arbetsplatserna fortfarande är vanlig, till högerextrema partiers framgång är teorin om modernitetens förlorare. Nedläggningen av industrier, ökad arbetslöshet och outsourcing till fattigare länder bidrar till att många människor får drastiskt sämre livsvillkor. Sämre socialförsäkringssystem och otrygghet leder till att folk söker sig bort från etablerade politiska val till enkel populism. Begreppet "Modernitetens förlorare" myntades av forskaren Hans Georg Betz och var relativt vanlig som förklaring till högerextremismens framgång under 1990-talet.

Men flera forskare inom området började notera att olika länder i Europa fick olika starka högerextrema partier, och vissa länder fick inga framgångsrika partier alls. Det gick således inte att utifrån arbetslöshetsnivåer, antalet socialbidragstagare, socialförsäkringarnas omfattning se ett direkt samband med ökat stöd för högerextrema partier. Exempelvis misslyckades Ny Demokrati under en djup långkonjunktur i Sverige och Sverigedemokraternas stora tillväxt (2006) ägde rum under en högkonjunktur. Och det finns andra exempel på mycket ojämlika länder som saknar högerextrema partier, jämlika länder som haft dem mycket länge etc. 

Exempelvis var många länder i Östeuropa förskonade högerextrema partier under 90-talets första år, då man befann sig i djup ekonomisk kris efter kommunismens fall, med minskad bnp på uppemot 30% och en arbetslöshet på liknande nivåer, istället växte de högerextrema till sig först under slutet av 90-talet när tillväxtkurvorna pekade uppåt. Exempel på detta är Rumänien där PUNAR förde en tynande tillvaro innan Storrumänska partiet blev största oppositionsparti under valet 2000. Dessutom är det under sent 90-tal som många av dessa länder fick mer utvecklade socialförsäkringssystem.

Forskaren Cas Mudde har hävdat att socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, utbildningsnivå och andra faktorer enbart förklarar varför högerextrema partier överhuvudtaget existerar. Men de förklarar nästan inget av skillnaderna i deras framgång. Och till slut, 2002, släppte även Betz sitt påstående om att man kunde förstå de högerextremas framgångar genom att studera modernitetens förlorare. Partiforskaren Elisbeth Carter tittade även hon i sin bok The extreme right in western Europe: Success or Failure på vad som faktiskt gett upphov till framgångsrika högerextrema partier. Och kunde då konstatera att även om demand (behov efter vissa partier) är ett nödvändigt kriterium för att högerextrema partier ska uppstå så förklarar det nästintill inget av deras relativa framgång.

Oförmågan att förklara de högerextrema partiernas framgångar utifrån ekonomiska faktorer, inom partiforskningen kallat "demand"-faktorer, gav upphov till en kompletterande förklaring:"supply"-faktorn. Annorlunda uttryckt: vad erbjuds? Existerar det en lucka bland etablerade partier? Är valsystemet gynnsamt för det högerextrema partiet? Finns det en stabil och ickekorrupt partiapparat? Sköter sig de högerextrema politikerna? Och hur hanterar de valkampanjer och den förändrade rollen från småparti till riksdagsparti? Men problem uppstod inom partiforskningen. Hur skulle man exempelvis operationalisera något som "framgångsrikt ledarskap", eller "stabil partiapparat". Kanske är det ett skäl till att demand-förklaringen bitit sig fast i det offentliga samtalet. Den är enkel, låter direkt logisk. Supplyförklaringarna upplevs som indirekta och svårmätbara.

Vad man däremot visste var att demand inte var en tillräcklig förklaring, det fanns ett samspel. Man kan uttrycka detta samspelet mellan demand och supply som en marknad. Även om det finns ett behov efter produkt X (dvs parti som har en typ av åsikter) är det inte säkert att det finns en tillverkare av produkten. De kanske inte är seriösa och tvingar konsumenterna att välja näst bästa produkt, ett konservativt eller socialdemokratiskt parti. Och partimarknaden är inte så enkel att efterfrågan alltid skapar ett utbud. Att skapa ett utbud (dvs partier) är nämligen inte det lättaste. 

Det är givetvis tråkigt att konstatera att svaret är "komplext" på frågan om vad som skapar framgång för högerextrema partier. Men så komplicerat är det inte. Istället menar jag att olika förklaringar tjänar olika bra till att förklara olika delar av ett partis uppgång och fall. Arbetslöshet, hopplöshet och låg utbildning kan vara ett kriterium för att missnöjespartier uppstår. Men för att de ska konsolideras, konkurrera ut andra missnöjespartier, nå parlament behöver en rad andra kriterier uppfyllas. Tyvärr verkar det som att man i den svenska offentliga debatten har fastnat vid Hans-Georg Betz "modernitetens förlorare". En enkel ekonomisk förståelse för högerextremismens framgångar.

2013-04-22

Hynek Pallas om strukturell rasism

Det bär emot att svara någon som anser det "sorgligt och bisarrt" att ta del av ens åsikter. Men är man ute efter samkväm är inte samhällsdebatten rätt plats. Svenska dagbladets Hynek Pallas skriver på sin blogg en text där han invänder mot min och Jasenkos repliker på Gellert Tamas inlägg på DN Kultur i debatten om rasism och diskriminering.

Pallas artikel är ett sammelsurium av åsikter som inte utan svårighet kan benas ut, en del är kritik mot min artikel (och sådant jag inte skriver om). För att undvika missförstånd av det slaget som är så vanligt på Twitter tänkte jag att det är bäst att citera det Pallas skriver för att sedan replikera på stycket. Pallas skriver  att det är sorgligt att läsa mina och Selimovic åsikter för att 
/../ vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.
Det är självklart svårt att sammanfatta "det politiska och institutionella ledmotivet" i Sverige gällande diskriminering och rasism. Att hävda att diskriminering inte uppmärksammas politiskt eller att det inte används, rätt ofta, som förklaring till en rad problem på arbetsmarknaden är en rätt stor överdrift. Under min tid som helhetspolitiker var det kanske det mest vanligt förekommande argumentet i debatter om integration: att sysselsättningsproblem (och problem generellt) för personer födda i utlandet, och deras barn, kunde härledas till diskriminerande strukturer. Bekämpning av rasism och diskriminering har varit uttalade (och aktiva mål) för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar i två decennier. Pallas fortsätter:
För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism
Nej, det kanske det inte behöver göra. Jag tror absolut att rasism och diskriminering existerar och påverkar människor, vissa betydligt mer än andra, men jag har problem med det teoretiska antagandet bakom just "strukturell rasism". Men det har jag utvecklat här och ska inte upprepa mig.
Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.
Här har Pallas helt rätt. Det finns en rad skäl till att personer med en viss bakgrund har svårare att ta sig in i samhället, generellt, oavsett om det rör sig bostadsmarknaden, utbildningsväsendet eller arbetsmarknaden. Så vad är vi oeniga om? Jag skulle gärna vilja höra vilka andra skäl Pallas tror det finns till att det finns segregation i samhället. Att utrikes födda och deras barn har sämre utgångsläge att ha tillgång till språk och informella nätverk betvivlar nog ingen. Men vad är poängen med att skriva det? Det finns knappast någon som ifrågasätter detta. Men nu är diskussion om vad orsakerna är och vilka lösningarna bör vara. Pallas fortsätter med ett annat tema:
Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.
och:
Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder
Jag hade tyvärr inte förmånen att skriva mer än 2500 tecken inklusive blanksteg i DN. Det innebär att jag valde en väl avgränsad del av Tamas artikel att replikera på. Att det "saknas" en viktig "dimension" i min artikel faller sig därför helt naturligt. Det innebär inte att jag inte tycker att mediebilder kan skapa uppfattningar, ibland rasistiska, om människor. Men att ta allt som inte skrivs som en intäkt för att man tycker x eller y är vanskligt och gör Pallas inlägg förvirrande och fyllt med halmgubbar. Jag föredrar att man diskuterar det som skrivs av ens kontrahent, det gör diskussionen enklare. Pallas fortsätter med att kritisera mig för en retorisk fråga jag ställer:
Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.
Det är en retoriskt ställd fråga som syftar till att ifrågasätta huruvida observerbar orättvisa (exempelvis sysselsättningsgap mellan två grupper) är ett tecken på strukturell rasism. Eftersom det finns en rad exempel på grupper som varit utsatta för rasism och diskriminering och som samtidigt haft en högre sysselsättningsgrad än majoritetsbefolkningen så bör det stämma till eftertanke om vad som påverkar sysselsättningen. 

Och nej, jag varken antyder eller hävdar att sysselsättningsgapet på 1980-talet var en konsekvens av att utrikes födda förtryckte inrikes födda, det är en direkt pik mot de som gör sig skyldiga till det strukturella felslutet: en ojämlikhet är en direkt konsekvens av en på förhand bestämt förtryck, i detta fallet diskriminering. Istället för att bli upprörd över frågan borde han tänka på vad frågan antyder: hur ska vi förklara sysselsättningsgap mellan grupper, kan ojämlikhet enkelt förklaras genom att härleda allt till strukturell rasism eller kan det finnas annat som är avgörande? Pallas fortsätter:
Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten.
Låt oss då titta på svensk arbetskraftsinvandring jämfört med asylinvandring under nämnda period. Den svenska arbetskraftsinvandringen som Pallas menar präglade den svenska invandringens historia "under den tiden", dvs 1980-talet, den period jag beskriver, upphörde redan under tidigt 1970-tal. I Joacim Waaras avhandling Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945-1972 kan man läsa:
När LO 1972 skickade ut ett cirkulär till förbunden med uppmaningen att avslå ansökningar om arbetstillstånd upphörde följaktligen den utomnordiska arbetskraftsinvandringen. Vid tidpunkten drev fackföreningsrörelsen också igenom kravet att företag endast fick rekrytera finsk arbetskraft genom arbetsförmedlingen, vilket hindrade privata värvningskampanjer (s. 38).
Faktum är att arbetskraftsinvandringen till Sverige i princip ströps 1972 på initiativ av LO. Den tid jag beskriver, 1980-talet, var alltså inte en tid präglad av arbetskraftsinvandring. Jag vet inte vilken bok om "svenska invandringens historia" som Pallas uppmanar mig att öppna men han får gärna namnge en.

Åke Nilsson beskriver i SCB-rapporten Efterkrigstidens invandring och utvandring (Demografiska rapporter 2004:5) hur invandringen förändrades på 1970-talet:
Sedan 1970-talets början har invandringen ändrat karaktär. Flyktinginvandringen och den därtill hörande invandringen av nära anhöriga har sedan 1980-talets mitt blivit mer och mer dominerande. Samtidigt har arbetskraftsinvandringen blivit marginell (s 8).
Pallas har helt enkelt fel i sin kronologi. Den svenska asylinvandringen tog fart betydligt tidigare än vad han hävdar. Och sammanfaller med en period då utrikes föddas sysselsättningsrad är något större än inrikes föddas:
Under arbetskraftsinvandringens decennier rekryterades invandrarna från grannländerna. Sveriges attraktionskraft avtog markant under 1970-talet i de traditionella utflyttningsländerna. Migrationen ändrade karaktär och migrationsfältet vidgades. Invandrarna kom från Asien och Sydamerika. Antalet asiater var bara 10 000 år 1970 men ökade till 77 000 år 1985. Förtryck och inbördeskrig låg bakom migrationen från länder som Turkiet, Iran, Libanon och Syrien. Juntans maktövertagande i Chile år 1973 tvingade chilenare på flykt och 30 000 fick möjlighet att bosätta sig i Sverige varav 15 000 anlände under åren 1986-90. Även händelserna i Polen, där general Jaruzelski 1982 tog över makten, gjorde att personer lämnade sitt hemland för att bosätta sig i Sverige (s 24).
Det sker ett skifte efter 1972, asylinvandringen blir större. Pallas är alltså inte bara otrevlig i sitt inlägg, han har även fel. Vill man fördjupa sig i hur skiftet från arbetskraftsinvandring till asylinvandring går till rekommenderas Nilssons rapport men även ovan nämnda Waara för att fördjupa sig i arbetskraftsinvandringen.

Givetvis kan en grupps position i samhället förklaras utifrån rasistiska praktiker som både är formella och informella. Men det kan också vara enbart en delförklaring. Under mitten av 1980-talet ökade förvärvsfrekvensen bland inrikes födda kvinnor dramatiskt, detta kombinerat med lågkonjunkturen under början av 1990-talet gjorde att sysselsättningsnivån sjönk bland utrikes födda. Den kan förklaras av väldigt mycket, diskriminering finns otvivelaktigt med. Men jag vänder mig emot förenklingar.

Därför nämner jag exemplet Sverige på 1980-talet och USA på 1950-talet. Hade jag haft utrymme hade jag kanske även nämnt Kinesiska Malaysier som under flera hundra år utsatts för fruktansvärd rasism och diskriminering men trots detta haft en sysselsättningsgrad som varit högt och höga inkomster relativt majoritetsbefolkningen. Samma gäller för de tyska judarna under början av 1900-talet. Utsatta för rasism dagligen, kvoter inom arbetslivet och i utbildningsväsendet. Men trots detta hade högre utbildningsnivå än snittet och fanns på många höga positioner i samhället. Det innebär inte att rasismen inte existerade, men rasismen behöver inte vara den gyllene förklaringen som förklarar observerbara orättvisor (Om detta skriver jag bland annat i min bok Välviljans rasism). Pallas fortsätter:
Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält.Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.
Jag kan köpa Pallas analys om att det fanns mer explicit rasism under 1990-talet än innan. Men jag tycker inte att empirin håller eller enkelt kan appliceras för att förstå sysselsättningsproblem på arbetsmarknaden. Nu uttalar jag mig inte lika tvärsäkert som Pallas om hur rasistiskt samhället var, 1980 jämfört med 1990, det är nog svårt att jämföra om man inte har omfattande attitydundersökningar. Poängen jag försöker illustrera med mitt exempel med sysselsättningsnivån på 1980-talet jämfört med 1990-talet är att en relativt svårmätbar variabel (diskriminering och rasism) för att förklara arbetslöshet måste ställas mot andra förklaringar.

Pallas avslutar med en uppmaning till liberaler att: "/../ se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla". Vem är det egentligen som förenklar och är så upptagen av att driva igenom en catch-all förklaring för så många samhällsfenomen att allt annat bleknar? 

Man måste kunna synliggöra och motarbeta rasism samtidigt som man begriper att den inte kan förklara allt. Om man i samhällsdebatten och politiken fäster sig vid en typ av förtryck finns risken att man missar en rad andra saker som kan  vara viktiga skäl till ojämlikheter som vi tillskriver rasismen. Det får konsekvensen att åtgärder i själva verket inte löser de problem som de syftar till att lösa. Inget i varken Tamas eller Pallas inlägg har övertygat mig om att man ägnar sig åt något annat än förenklingar. Ivern och enögdheten riskerar att fördumma och reducera en rad allvarliga samhällsproblem till att enbart handla om strukturell rasism och diskriminering.

2013-04-08

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett "rasistiskt samhälle". Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är en en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet "strukturell" faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.

Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:
Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”
Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån "raser" som vi "anser" att människor tillhör. 

All rasism bygger på "artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska" (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.

Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.

Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln "Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar" det som han kallade för det "isomorfa misstaget" med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):
Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser förbedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.
Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.

Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:
Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.
Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att "vi är goda". Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som "rasistiskt" är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.

Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:
Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar
Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan "goda" och "onda". Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt. 

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:
Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns
Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige. 

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:
"Rasismen har alltid varit strukturell" och: "Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.
Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.

På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod ("De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen."). 

Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:
i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.
Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.

Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:
Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.
För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:

1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?

2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.

3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den? 

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):
Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.
Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.

2013-03-22

Hur Sverige rasifierades

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en strävan efter att komplettera antirasismen i Sverige med ett mer helgjutet strukturellt förhållningssätt till rasismen. Under början av 2000-talet fick detta perspektiv ett uppsving offentligt. Masoud Kamalis offentliga utredning konstaterade att Sverige som land var strukturellt rasistiskt och diskrimineringen var en integral del av vardagen. 

På flera sätt tog den strukturella rasismen, som offentligt accepterad idé för att förklara samhället, något av en paus. Inte så att antirasismen i Sverige försvann, tvärtom, den är nog mer utvecklad idag än då.

Men sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen många funderat över var rasismen egentligen befinner sig. Kan den isoleras till ett parti med 5 % i riksdagen, eller bara till näthatet? Går det egentligen att peka på rasist och icke-rasist, eller kan det vara så att vi alla rör oss igenom rasismen och är en del av den?

Samtalet har tagit ett par steg vidare. Bortom idéer om strukturell rasism till idén om vit norm och vithet. Fixeringen vid "vithet", "icke-vit" har blivit för många vad klassmedvetenheten var under tidigare decennier. Som jag beskrev i en krönika nyligen har frekvensen dikotomin vit/icke-vit ökat ordentligt i offentligheten.

Det har sina likheter med en annan era i svensk politik. På 1970-talet var det inte ovanligt att medelklassens politiskt medvetna uppmanades att ta arbetaryrken, det fanns ett mått av skam och självspäkelse av att tillhöra en högre samhällsklass. Samtidigt ville man att arbetare skulle vara klassmedvetna. Det stora hotet mot jämlikheten var att arbetarklassen skulle vaggas in i en omedveten dvala, av borgare eller socialdemokrater, omedvetna om det enorma förtrycket de var utsatta för.

Det är inte helt annorlunda idag, men klass har ersatts (eller kompletterats) i stor grad med rasbegrepp. Den vita normen (läs majoriteten) ska vara medveten om sin omedvetna skuld i den strukturella rasismen och den förtryckte ska vara medveten om sin plats som icke-vit och därmed per definition förtryckt. Man uppmanas skapa sig en förståelse om det strukturella förtrycket och identifiera sig som antingen offer eller förövare, gråskalor finns inte för vi jobbar med binära tillhörigheter, vit eller icke-vit.

Skulle en person ur majoriteten förneka eller nyansera påståendet om förtrycket så ses detta enbart som ett tecken på att personen försvarar sina vita privilegier. Invändningar mot tesen ses alltså som bevis på tesens riktighet: att samhället är genomrasistiskt. Ett bekvämt cirkelresonemang som gör teorin om den strukturella rasismen omöjlig att falsifiera. Likaså är en icke-vit som förnekar strukturen en husneger eller nyttig idiot som bekvämt tjänar den vita makthegemonin.

Rasismdiskussionen 2013 verkar inte handla om hur man ska motarbeta rasism i samhället utan handlar snarare om konstateranden om hur rasistiskt Sverige och svenskarna egentligen är. Det stannar ofta där, för vad händer när alla konstaterat är rasister, för att citera Qaisar Mahmood:
Men vad gör vi när vi har avsatt alla, suddat bort allt det kränkande och upprörande? Var tar vi vägen när vi har konstaterat att vår granne och medmänniska är en rasist? Är vi verkligen klara då?
Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. I den gamla, men väldigt aktiva tråden Början på ett krig om mångkulturen kan man läsa exempelvis användaren Fula Gubben som skriver:
Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras. "White guilt" som kännetecknade andra halvan av 1900-talet är stendött idag, och det är dags för den västeuropeiska etnokulturen att slänga av sig den påtvingade skurk-masken och ta säte vid bordets huvudända igen. Alla typer av angrepp som anspelar på vita människor, vit kultur och vit historia stöder denna positiva utveckling som sannolikt kommer att dominera kommande årtionden. Uppmuntra de som talar i termer av vitt och svart, även om de är dina ideologiska motståndare.
Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. 

Om det är någon som gynnar extremhögern i Sverige så är det de som driver upp tonläget i samtalsklimatet till helt nya nivåer. Eftersom SD enbart anses vara ett symptom på något djupare rasistiskt inom samhällskroppen då söker man en djupare förklaring av vad som hänt. Slutsatsen är som sagt en ersättning för klasstänket, det handlar om vita normer och privilegier.

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen. Freikorps i Tyskland som slog ned Spartakistupproret 1919 gjordes nödvändiga på grund av det upplevda hotet från kommunismen.

Det är en förbannat lång väg mellan Berlin 1919 och Sverige 2013. Men poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod. Konfliktlinjen går bort från vänster och höger, mellan socialism och liberalism/konservatism och förflyttas istället till en identitetspolitisk arena. Det är ett misslyckande från vänstern vars klassanalys gått i stå, och det är ett misslyckande från liberaler som inte inser att det är en ny kollektivism som gör sig gällande.

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

Jag är rädd att den nuvarande rasismdebatten inte leder någonvart. Att neutralt konstatera att Sverige är genomrasistiskt är en återvändsgränd. Både då påståendet är djupt problematiskt men även mållöst. Det finns ingen utväg om ”vår” rasism är osynlig, omedveten och finmaskigt strukturell. Det är en diskurs som bekräftar sin påstådda motståndares huvudtes: vi styrs konstant och undermedvetet av vår ras och kan inte träda ut summan av våra medfödda drag.




2013-03-05

REVA = Naziockupation av Warsawa?

De senaste veckorna har man kunnat läsa många reaktioner på polisens inre gränskontroller och den insats man gjort under namnet REVA. Det mesta tyder på att Polisen bryter mot sina egna regler när det kommer till att kontrollera personer utan brottsmisstanke. Att verkställa utvisningar, vad man än må tycka om besluten, är en sak, men att göra det medelst otillåtna metoder är helt oacceptabelt.

Så långt håller jag med Andres Lokko när han kritiserar REVA i denna artikel på Svd Kultur. Möjligen inte att Polisens metoder kan benämnas som  "våra egna uppdaterade motsvarigheter till bokbål och massförföljelser". Men ok. Kopplingen mellan SD och nazism, även den långsökt, men historiskt förståelig. 

Men därefter kommer ett osedvanligt konstigt stycke. Lokko skriver:
Närmare naziockupationens Warszawa än så här har det här landet, mig veterligen, inte varit sedan den fortfarande så fega och tragiska skamfläck som var Baltutlämningen efter andra världskriget.
REVA är alltså det närmaste Sverige kommer ockupationen av Warszawa. En ockupation som kostade en halv miljon människor livet, merparten polska judar och polacker. En ockupation som utplånade mellan 80-90 % av stadens byggnader. Denna ockupation jämförs med REVA. 

Och som om inte det räckte så menar Lokko att REVA är det närmaste vi varit naziockupationen av Warszawa sedan baltulämningen 1946. Se där, två osmakliga jämförelser i ett stycke. Men de säger något om Lokko och hans totala brist på perspektiv. Dessutom säger det något om hans inställning till baltulämningen. 

Om man kan nämna utlämningen av 167 baltiska, företrädesvis lettiska soldater, 1946, i samma mening som ockupationen av Warszawa så har man fått något om bakfoten. Många av soldaterna var förvisso tvångsvärvade unga soldater, men flera var officerare, vissa tillhörde de polisbataljoner som deltog i förintelsen.

På Twitter ställer jag frågan till Lokko om han verkligen tycker att det är en bra jämförelse han gör, och om han tycker att utlämningen av soldater som var medskyldiga till förintelsen i Baltikum kan jämföras med med massmord. Jag får då detta svar:


Lokko menar att de baltiska soldaterna som "did it", gjorde det "at direct effing gunpoint". Lokko verkar inte känna till lettiska enheter som Arajs Kommando, den estniska milisen Omakaitse som mördade både romer och judar eller litauiska säkerhetspolisen som också deltog i förintelsen. Deltog de "at direct effing gunpoint"? Vad är det för apologet som egentligen skriver på kultursidan?

Det var 7 ester, 11 litauer och 149 letter som utlämnades. Av totalt 30 000 balter som flytt till Sverige utlämnades alltså en oerhört liten minoritet. En dryg fjärdedel av de utlämnade straffades. En dömdes till 18-års fängelse för delaktighet i massmordet på judar i Daugavpils, en var medlem i ett sonderkommando och dömdes till döden för delaktighet i samma massmord. En av de som begick självmord i Sverige innan utlämningen var medlem i ovan nämnda Arajs kommando.

Tycker Lokko fortfarande att utlämningen av krigsförbrytare som frivilligt var medlemmar av  enheter (och alltså inte var tvångsvärvade) som aktivt deltog i förintelsen kan jämföras med ockupationen av Warszawa eller utvisning av flyktingar?

Jag är inte av åsikten att man fick en rättvis rättegång i Sovjetunionen. Som jag skriver ovan dömdes flera för krigsbrott, medan de flesta fick straff som motsvarade de som stridande tyska soldater hade fått. Men att på detta sätt jämföra naziockupationen av Warszawa, med balutlämningen och REVA är inget annat än osmakligt, och dessutom avslöjar det Lokkos fläckvisa kunskap om Baltikums kollaboratörer.

2013-02-08

Om narkotikadebatten i Axess

Nu finns senaste numret av Axess ute där jag gör min sista dossier som gästredaktör. Temat den här gången är narkotikadebatten. Tre artiklar finns nu att läsa samt en inledning av mig. 

Björn Johnson skriver om motståndet mot metadonprogrammen i Sverige:
I början av 1970-talet blev det svenska metadonprogrammet hårt kritiserat. Programmet hade startats 1966 i Uppsala och tog emot opiatmissbrukare från hela landet. Bland motståndarna märktes socialvården, den drogfria missbrukarvården, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare ­(RFHL) och flera andra aktivistorganisationer på vänsterkanten. Detta var starka och inflytelserika aktörer i dåtidens narkotikapolitiska debatt. De menade att metadon var narkotika och att preparatet därför inte hade någon roll att spela i den svenska missbrukarvården. En rad argument anfördes för att det lilla programmet – knappt hundra patienter – var en samhällsfarlig verksamhet som kunde leda till ökat missbruk.
Pat O´Hare, grundare av Harm Reduction international skriver, inte oväntat, om skadereduktion:
Skadereduktion är en serie tekniker som siktar till att minska skadorna av drogbruk. Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som accepterar användandet av droger som en realitet. Enligt organisationen Harm Reduction International syftar skadereduktion ”på politik, program och praktiker som har som främsta syfte att minska de negativa hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av bruket av lagliga och olagliga psykoaktiva droger utan att nödvändigtvis minska drogkonsumtionen”.
Och till sist Erik Jennische om situationen i Sydamerika:
I Sverige får man lätt bilden att det finns en internationell konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har gett regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Offra offermyten

Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om offeridentiteter och invandringen i Sverige:
Denna offerkults tydligaste budskap är att det alltid är politikerna och samhället som bör ställa saker i ordning. Och att den fria viljan och det egna ansvaret i bästa fall är meningslösa liberala floskler. Att samhället är så orättvist att du aldrig, oavsett vad du gör, kommer kunna lyfta dig själv.
 Läs gärna hela.

På samma tema har även Nima Dervish skrivit i UNT och Hanif Bali skrev ett inlägg i samma fråga på sin blogg.

2013-01-25

I Axess om rasism

I senaste numret av Axess är jag gästredaktör för dossierbilagan. Varje dossier har ett tema och detta nummers tema är rasism, diskriminering och toleransbegreppet. Artiklarna som är skrivna av en trio av mina favoritförfattare, Thomas Sowell, Richard Thompson Ford och Walter. E Williams.

Författarna har alla inom sina fält skrivit oerhört intressanta böcker. I synnerhet Richard Thompson Ford har de senaste åren varit väldigt viktig läsning för mig. Han inspirerade i stora delar idéerna bakom min bok "Välviljans rasism". Jag vill därför passa på att tipsa om hans böcker, Racial Culture: A critique och The Race Card

Artiklarna går att läsa på nätet om man är prenumerant. Här ett kort utdrag ur Walter E Williams artikel:

Regeringspolitik i rasfrågor bör inte fokusera på raspreferenser. Långt mer fruktbar är en strävan att se till att inga regeringsbeslut subventionerar raspreferenser. Medan människor kan ha raspreferenser och faktiskt också har det, kommer de inte att ge utlopp åt dessa preferenser till vilket pris som helst. Lagar som kontrollerar löner, som lagstiftning om minimilön och lika lön för lika arbete, eller lagar för maxpriser, som lagar för hyreskontroll, sänker kostnaderna för att odla sina preferenser. För arbetsgivare som måste betala minimilön vem de än anställer kostar det mindre att välja mer önskvärda anställda, eftersom mindre önskvärda anställda inte kan sänka sitt löneanbud. På samma sätt får fastighetsägare som begränsas av hyresreglering en lägre kostnad för att diskriminera mindre önskvärda hyresgäster, som inte kan konkurrera med de mer önskvärda genom att erbjuda sig att betala högre hyra.

 Lönelagstiftning är ett av de mest effektiva vapnen i rasisternas arsenal. Under Sydafrikas apartheidepok var vita fackföreningsmedlemmar landets starkaste anhängare av minimilöner för svarta. Gruvarbetarfacket hävdade att ”den verkliga poängen här är att vita har trängts undan av färgad arbetskraft. Det är inte för att en man är vit eller färgad, utan på grund av att den senare är billig … men när detta [minimilöner] införs tror vi att de flesta svårigheter i den färgade frågan kommer att försvinna av sig själv”. George Beetge, ordförande i byggarbetarförbundet, resonerade så här: ”Det finns inte längre några reserverade jobb i byggbranschen, och under dessa omständigheter stödjer jag jobbtaxan (lika lön för lika arbete) som det näst bästa sättet att skydda våra vita hantverkare”.

År 1909 utlyste lokomotiveldarnas fackförbund i USA en strejk med krav på fullständigt utestängande av svarta från järnvägarna. Skiljedomstolen avvisade utestängningen, men befallde att svarta eldare och stalldrängar skulle få samma lön som vita män som utförde samma arbete. Vita fackföreningsmän var förtjusta och sade: ”Om företagen följer denna praxis och incitamentet för att anställa negrer på så sätt avlägsnas, kommer strejken inte att ha varit förgäves”. Vare sig de motiveras av illvilja eller välvilja, skapar lagar som undergräver marknadskrafterna mycket stora nackdelar för missgynnade minoriteter. Omvänt kommer de flesta arbetsgivare att finna att större vinster är ett mer lockande alternativ än att odla personliga preferenser eller vara lojal mot den egna rasen. Det samma kan sägas om konsumenterna i deras jakt på lägre priser.

 
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se