Att reflektera över olika kulturer och religioner är inget skadligt, inte ens för barn. Att skolan inte är explicit religiös eller indoktrinerar barn i en eller annan trosuppfattning är självklart. Men det är inte det ett julfirande i världens mest sekulära land behöver handla om. Traditionerna är vad vi gör dem till gemensamt. Människor befinner sig inte i ett sedernas nollsummespel. Uppfattningen att barn med rötter i utlandet måste skyddas från ”typiskt” svenska kulturuttryck är en obehagligt separatistisk idé som enbart förvärrar ett kollektivistiskt skyttegravskrig.Läs gärna hela.
2011-12-19
Om traditioner i skolan
2011-12-14
Kampen för demokrati fortsätter
Den arabiska våren riskerar, liksom alla frihetsrörelser och uppror, att förenklas och idealiseras till vad betraktaren önskar. Under våren var många, från vänster till höger övertygade om att en bred demokratisk revolution stod för dörren. Men den arabiska våren kan inte förstås enbart som en demokratirörelse, utan inrymmer också en mängd andra dimensioner. Olika intressen, såväl religiösa som stambaserade spelar sina roller. Alla dessa strävar åt olika håll och de är inte alltid nödvändigtvis demokratiska.
Därför är det så oerhört viktigt att Europa och västvärlden visar på en förändrad inställning till sina forna diktaturpolare. Istället för att sälja vapen och understödja den minst dåliga partnern (oftast korrupta militärer) bör stöd skänkas direkt till moderata demokrater med tydliga målsättningar för fri och rättigheter. Genom att visa vilka partners man främst tänker sig samarbeta med skickar man en signal att man inte har glömt visa att man värderar demokratin.
Men demokrati är inte bara en valteknisk procedur, d.v.s. att gå till valurnorna och rösta. Demokrati är även respekt för oliktänkande, kvinnors, minoriteters och homosexuellas friheter och rättigheter. Det existerar inte en arabisk och en europeisk demokrati – den är en, odelbar och bör vara likvärdig världen över. Tyvärr finns det en fara att de som nu utvecklas blir stympade demokratier.
Det är oroväckande att det nu bara är männen som syns på gatorna i Kairo. Även de våldsamma och ofta dödliga attackerna mot landets kristna koptiska befolkning är ett tecken på att Egypten håller på att gå helt fel öde till mötes. Som kontrast kan vi se på Tunisien. Nyligen genomfördes det första parlamentsvalet sedan diktatorn Ben Alis avgång. Valet beskrivs överlag som en framgång för demokratiska principer – även om såväl fuskanklagelser såväl som protester förekommit. Utvecklingen är skakig.
Något som den arabiska våren visat oss är att väl avgränsade militära aktioner har varit helt avgörande för att störta Ghadaffi. Där har den internationella närvaron varit helt nödvändig. Medan arabförbundet stumt tittat på var det NATO som grep in och säkrade störtandet av Ghadaffi. Detta ska vi inte glömma. Det finns inget egenvärde med militära interventioner. Men när diktatorer inte går av egen fri vilja och hotar sina befolkningar med vapen då är det världssamfundets ansvar att ingripa. Därför måste vi komma ihåg att den arabiska våren inte är över på långa vägar.
Nordafrikas och mellanösterns sak är även vår. Det kan ingen förneka i den globala tidsålder där länders säkerhet, ekonomi och folk är sammanlänkade. Om vi verkligen vill ha stabila, demokratiska länder som grannar måste Sverige spela en än mer aktiv roll. Påtryckningar, hjälp till frihetsrörelser och en vilja att visa att vi ser vad som händer måste nu fortsätta. Det viktigaste stegen mot demokrati ligger fortfarande framför människorna i Nordafrika och mellanöstern.
Samtidigt släpper LUF en rapport som används i vår helårskampanj om demokrati och diktatur. I kampanjen uppmärksammar vi strävan efter demokrati och kampen mot diktatur. Läs gärna hela här.
Ungdomsarbetslöshet och kommunerna
Alla vill att ungdomar ska få jobb, men få vågar säga den obekväma sanningen att det är bättre med en inledningsvis lägre lön än inget jobb alls. IF Metall har insett detta och slutit särskilda ungdomsavtal med arbetsgivarna, som ger unga lite lägre lön i början samtidigt som de garanteras utbildning och handledning. De unga får jobb och nödvändig arbetslivserfarenhet och arbetsgivarna får anställda med rätt kompetens för arbetet.Läs gärna hela.
2011-12-07
Projekt - ett annat ord för svinn?
Det är förvånansvärt att man inte följt upp verksamheten när det ändå handlar om en så omfattande summa. Tyvärr tyder det på en loj inställning från politiker som lite valhänt sprider pengar omkring sig till rena skojare, så länge den flashiga projektbeskrivningen låter bra. Bara lite surfande på Upp:s hemsida avslöjar för ett otränat öga att det handlat om meningslösa aktiviteter som inte gör någon som helst skillnad.
Men sen är det så att det finns det man ser och det man inte ser. Den här typen av avslöjanden sliter på uttrycket om att det handlar om toppen av ett isberg. Men det finns säkerligen så många fler kommunala miljoner som lagts på projekt. Verksamheter som inte utvärderas eller utvärderas med märkliga metoder. Hur många miljoner går i Sverige åt till verksamheter som mest liknar grävande och igenfyllande av små gropar?
Ett mörkt kapitel i denna historia är att Upp:s ledning redan förberedde sig för att skicka in en ny ansökning till den europeiska socialfonden om mer pengar. Människor som sysslar med ren bedrägeriverksamheten har alltså ingen som helst skam i kroppen. Eller så var det övertygade om att de gjorde skillnad. Man vill knappt fundera på vilket av alternativen som stämmer.
2011-12-02
Lös grundproblemen i EU först
Europaprojektet är i grunden något positivt. Ekonomisk och politisk sammanlänkning skulle minska skillnaderna, öppna gränserna på alla sätt - inte bara de fysiska - och skapa större tillväxt. Många av de här argumenten håller än och har visat sig stämma. Europrojektet var i främst hand ett politiskt projekt, inte ett ekonomiskt, även om argumenten främst var av en ekonomisk natur. Men det går inte att bygga ett vackert hus på ett ojämnt fundament. Även vackra hus kan rasa. Vad som behövs är bestående och långsiktiga reformer. Alla tidigare fördrag måste ersättas, unionen måste göras demokratiskt legitim på riktigt, väl avgränsad och med stora möjligheter till ekonomisk flexibilitet. Ingen av lösningarna som ligger på bordet verkar dock föreslå just det här. Så länge de demokratiska bristerna är så svåra, och därmed också i realiteten de ekonomisk-institutionella, bör Sverige avvakta utvecklingen och behålla sitt utanförskap.Läs gärna hela.
2011-12-01
"Ett enat folk?"
Igår var jag gäst i Linköping i en serie föreläsningar med titeln "Ett enat folk", föreningen hade med öppet sinnelag och en intressant bredd av föreläsare djupdykt i frågor som rör multikulturalism, invandring, gemenskap etc.
Jag fick förmånen att tala om nationell identitet. Mest talade jag nog om hur det är att vara svensk idag och vad det innebär politiskt. De många sätt man identifierar sig eller inte med Sverige. Publiken hade oerhört intressanta reflektioner och jag upplevde att man verkligen fördomsfritt ville diskutera frågorna utan att på förhand döma ut eller anklaga för dolda intentioner. En diskussion i ordet absolut bästa bemärkelse.
Det fanns en fördomsfri och öppen inställning som ingav mig hopp om att samhällsdebatten i övrigt skulle kunna förbättras när det kommer till de här frågorna. Vad jag tyckte var intressant var att det fanns tillfälle att prata om de olika sätt vi identifierar oss i Sverige.
Passande nog har jag dessutom fått hem Aleksander Motturis bok "Etnotism", förutom att den är inbunden på ett helvetiskt sätt som gör att man måste sprätta sidorna (oldschool!) verkar den intressant.
2011-11-28
Om omskärelse
Frågan om manlig omskärelse ska vara tillåten eller inte är precis som debattörerna för fram självklart principiell. För de judar och muslimer som låter omskära sina barn är det en del av den religiösa och kulturella övertygelsen. Det handlar för många om att ha tillhörighet till den grupp man identifierar sig med. Ett förbud skulle således kunna uppfattas vara ett ingrepp i religionsfriheten. Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna. Om det vore så att många som är omskurna uppfattade detta som ett övergrepp när de blivit vuxna skulle saken komma i ett annat läge. Men jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta.Gav mig inte in i diskussionen om omskärelse (DN debatt osv) men det får vara nog med den skakiga argumentationen, i synnerhet när den kommer inifrån mitt eget parti. Argumenten för manlig omskärelse från Ullenhag är således två:
- Ingen (enligt Ullenhag, men han behöver inte leta länge efter de som inte ville ta del av traditionen se ex här, här och här, här) klagar.
- Det är ett ingrepp i religionsfriheten och den kollektiva självidentifikationen.
LUF:s åsikt (punkt 42 i handlingsprogrammet) är:
Omskärelse av barn av religiösa eller kulturella skäl inkräktar på deras integritet och självbestämmande. Dock bör det givetvis vara tillåtet då en myndig person själv fattat beslutet att få en omskärelse samt på omyndiga av medicinska skäl.Vi skiljer oss från Folkpartiet i den här frågan av en rad anledningar motiverade på liberal grund:
- Religionsfriheten är inte en i ett vakuum existerande rättigheter. Det är en positiv rättighet som vägs mot andra negativa friheter. I det här fallet alla barns rättighet att slippa permanenta fysiska ingrepp som inte kan göras ogjorda.
- Ingreppet är irreversibelt. Förhudsrekonstruktion är komplicerat, dyrt och får inte alltid avsedd verkan (att alla nervändar återkommer).
- Att som Ullenhag mena att ingen klagar är problematiskt. De som hörs och propagerar för en tradition är knappast de som främst upplever sig som drabbade. Den grupp som är drabbad är troligtvis den som är mest tyst i debatten. Rättigheter är ingen popularitetstävling, det är inte ens en majoritetsfråga. Vi kränker inte rättigheter för att det finns en majoritet för det, det är därför det kallas okränkbara rättigheter. Det borde en liberal, om någon, försvara.
- Ingreppet är permanent. En myndig man kan inte utan stora svårigheter gör ingreppet ogjort och därför skiljer sig ingreppet från exempelvis ett dop (bara att träda ur kyrkan), namngivningsceremoni, religiös ritual etc.
- Ingreppet gör att individen introduceras till en religion. Detta är svårt att inte acceptera, föräldrar bör ha möjligheten att uppfostra barn i en religion. Men det är en introduktion utan exitmöjlighet. Om barnet senare, eller i myndig ålder önskar lämna religionen (Islam eller Judendom) då kan detta inte göras helt. Omskärelsen kommer finnas kvar som en permanent koppling till en religion som den omskurne inte kan ta bort. Religionsfrihet är även friheten att slippa en religion.
- Omskärelse för myndiga för ickemedicinska syften bör vara en rimlig kompromiss. Vi har 18-årsgräns för exempelvis tatueringar och en omskärelse har en liknande funktion, det är ett i princip permanent ingrepp på kroppen. Religioner är inte permanenta ting. Såväl islam som judendomen är satta i permanent förändring och en majoritet av förändringarna och tolkningarna inom religionerna är anpassningar till moderna rättssystem. En förändring av seden kring omskärelse vore en vettig kompromiss med den liberala individsyn som dominerar i Sverige och som ger barn en grad av autonomi som bör vara gällande för alla i Sverige.
- Religioner och kulturer är inte permanenta och statiska. Att mena att något inte bör röras för att det är en genuin och autentisk tradition är ett djupt problematiskt påstående. Det existerar inget orört och autentiskt, genom att påstå det reproducerar man i själva verket en version av en religion eller kultur. Man skapar religionen genom att påstå att en viss version är den viktigaste.
Jag noterar även att statsvetaren Andreas Johansson Heinö är ute och försvarar de som vill ha kvar omskärelse. Han menar att argumentationen är populistisk och lutar sig främst mot två argument, ingreppet sker inom en kulturell kontext och det kan jämföras med medicinska ingrepp såsom tandställning. Båda argumenten är tveksamma.
Tandställning existerar inom en kulturell kontext förvisso men genomförs i en ålder då barnet kan tacka nej till ingreppet. Jag fick det alternativet. Det är inte heller ett ingrepp som tar bort eller lägger till något. En estetiskt tilltalande tandrad måste nästan alltid ordnas tidigt i ett barns liv, annars går det inte att göra senare. Samma gäller inte för omskärelse, den kan göras vid valfritt tillfälle senare i livet. Och ja, omskärelse existerar inom en kulturell kontext, den svenska som existerar i samklang med en rad andra kulturella kontexter, vad som utmärker denna samexistens är en kritisk dialog. I det här fallet krockar en långt gången och enligt mig civiliserad och liberal idé om barns autonomi och möjligheter att ha inverkan på livsavgörande val och en uråldrig religiös praktik som bör anpassas för att fungera ihop med en negativ religionsfrihet.
Jag blir alltid förvånad och lite provocerad när liberaler gör undantag för vissa praktiker, vissa religioner i vissa situationer. Liberalismens kärna är inte någon buffé där man kan välja bort vissa bitar om någon protesterar högljutt. Omskärelse är en sådan fråga där detta konstant sker. Jag vill inte förneka någon sin religion, men vi måste väga det kollektiva behovet av kulturell och religiöst självbestämmande mot det eventuella valet att barnet eller den fullvuxna individen inte vill ha något med de religiösa praktikerna att göra.
I själva början på en bok jag tycker att Ullenhag och Johansson Heinö borde läsa (eller läsa om?), Culture & Equality av Brian Barry finns ett fantastiskt litet citat av Walt Whitman:
On equality - as if it harm´d me, giving other the same chances and rights as myself - as if it were not indispensable to my own rights that others possess the same. (Leaves of Grass)
2011-11-25
Flera rasismer
Exempel på detta gömmer sig ofta i krav på kvotering och mångfald på arbetsplatsen. Syftet är alltid gott: att samhället ska vara öppet och att alla ska kunna ta sig fram och känna sig delaktiga. Men problemet blir att det som utesluter människor (deras utländska namn och härkomst) blir det som gör att de släpps in i samhället, på nåder i form av en "blattekvot". Istället borde fokus vara på att bryta ner rasismen samtidigt som vi lägger uppmärksamheten på vad individer gör, inte var deras föräldrar invandrade ifrån.Vi vill inte att någon ska drabbas på grund av sin härkomst men sedan gör vi inget annat än att fixera oss vid just härkomst som ett led i att förbättra samhället.Vi behöver inse det Chef i den amerikanska serien South Park insåg i avsnittet Chef goes nanners: "Now I realize that I almost let racism turn me into a racist."Läs gärna hela.
2011-11-22
Att falla på eget grepp
Chefredaktören för Nyheter 24, Ehsan Fadakar har i en artikel gått igenom representationen av ”icke-vita”, ”flyktingar” och ”invandrare” på ledarsidorna och bland bloggare och krönikörer på de större svenska dagstidningarna och kvällstidningarna. Hans syfte är gott men jag menar att han använder ett problematiskt grepp för att bryta ner en förmodat rasistisk eller stängd struktur.
Kategoriseringen som Fadakar gör har i sig flera inbyggda problem. Fadakar missar ett antal personer som antingen har namn som inte kan härledas till utlandet, har bakgrund som inte klassas som invandrare nog, eller personer som han av någon anledning helt missar. Stort fokus läggs på om skribenter är ”vita” eller inte. Underförstått menar exempelvis Fadakar att DN vars ledarredaktör, Peter Wolodarski vars föräldrar är födda i utlandet, inte kvalar in i den diffusa ”ickesvenska” kategorin. De tre kategoriseringarna överlappar varandra i artikeln och används ambivalent. Den huvudsakliga motsättningen som Fadakar målar upp är mellan ”vita” och ”invandrare”
I själva kategoriseringen skapas helt nya avgränsningar mellan människor. En motsättning som möjligen inte existerar skapas, de som enligt denna avgränsning kan inordnas i ”icke-vit”, ”flykting” eller ”invandrare” ställs obönhörligt mot ett homogent vitt kollektiv. Vad är då Fadakars motivering till varför det är ett problem att personer som faller in i dessa kategorier saknas på de svenska ledarsidorna? I slutet av artikeln förklarar han: ”Menar de sex stora tidningarna att invandrare inte har något att säga om det Sverige de ser? Inte har några historier att dela med andra? Hur ska man annars tolka att alla som hörs, syns och dikterar är svenskar, med inga som helst erfarenheter av hur det är att vara en flykting.”
Invandrare förmodas kunna berätta en berättelse, om hur det är att vara flykting och utifrån ett specifikt invandrarperspektiv. Berättelser som i övrigt antas saknas på ledarsidorna. Denna berättelse förutsätts med Fadakars logik vara inbyggd i själva rollen som flykting eller barn till flyktingar tros ha. Även de som inte känner att deras bakgrund spelar någon roll i deras yrkesliv får med Fadakars målsättning incitament att differentiera sig, framhäva egenskaper och erfarenheter av instrumentella skäl, dvs. för att fylla en kvot av erfarenheter.
Den tragiska konsekvensen av detta handlande blir att personer med utrikesbakgrund tvingas in i en förväntning där just deras utländska bakgrund förväntas spela en stor roll. Andra erfarenheter eller kunskaper nedgraderas som sekundära. Tragiskt är detta eftersom det är precis det som tidigare uteslöt dem ur de stängda strukturerna, dvs. att utländsk bakgrund spelade rollen som det som uteslöt.
Jag vill med kritiken mot Fadakar inte förneka att det existerar makthierarkier, nepotism och en slutenhet inom etablerade arbetsmarknadsområden, däribland redaktioner på tidningar. Det finns definitivt anledning att många redaktioner ser över hur de rekryterar och om det finns en slutenhet i såväl öppen som stängd rekrytering. Men om problemet är att det inte är öppet eller meritokratiskt nog då kan knappast lösningen vara att en lösning baserad på en essentiell natur (dvs. att man är född in i en roll som exempelvis barn till flyktingar som inte går att påverka). En typ av implicit rasism som säkerligen existerar ersätts med en annan. Låsningen blir därefter dubbel för de personer som är utrikesfödda eller barn till utrikesfödda. De är ofta uteslutna på grund av sin oföränderliga bakgrund och ska nu ta plats främst på premissen att deras egenskap saknas.
Richard T Ford beskriver i Racial Culture: a critique vad Fadakar i all välmening ägnar sig åt: ”Multiculturalists have been right to argue that pressure to assimilate can be a mechanism of oppression. But they have largely failed to see that the oppressive machinery that produces assimilationism also contains and relies on the opposite – the discourse of cultural difference – and therefore cannot effectively be resisted by simple opposition. The attempt to run from compulsory assimilation toward recognition of difference delivers us all the more firmly into the grasp of a racism that always includes both.” Vad Ford menar är att själva kritiken mot den slutna och homogena uteslutande strukturen traderar de essentiella drag som anses oönskade. Du utesluts för att du är invandrare och ska nu framhäva ditt invandrarskap för att komma in. I båda fallen saknas den meritokrati som behöver vara lösningen.
Det är egentligen tråkigt att Ehsan Fadakar faller på eget grepp. Han är en duktig skribent och har ett nobelt och gott syfte. Men åberopandet av Aftonbladets kampanj ”vi gillar olika” innebär precis det, ”olika” – även personer med utrikesbakgrund är olika, har olika motiv, mål, bakgrund och erfarenheter. Vissa tar stor styrka därifrån, andra tänker knappt på det. En öppning av slutna strukturer baserade på en känsla av det bekanta kan inte brytas ner med en enkel vädjan att ”den andra” får tas plats. En pliktskyldigt ditsatt invandrare som förväntas fylla en roll, en kvot är inte ett nedbrytande av något destruktivt, det är en bekväm form av antirasism som i själva verket bekräftar den enfaldiga kategorisering som är rasismens nakna logik.
2011-11-21
Integrationdebatt i Stockholm
Vem bestämmer? Om makt och delaktighet i mångfaldens SverigeMer info finns här.
23 November, 2011 | Seminarier
I den demokratiska välfärdsstaten ska inte bakgrund eller ursprung avgöra medborgarnas tillträde till politikens arenor eller hur väl man lyckas på arbetsmarknaden. Men visionen om delaktighet i samhället utmanas av bristande jämlikhet, intolerans och segregation. Hur kan makten över de egna livsvillkoren stärkas trots ojämlikhet? Vilken roll spelar tillgången till information och nätverk i samhället? I vilken grad har olika samhällsgrupper i praktiken tillgång till demokratin?
Datum: Den 23 november 2011
Tid: Kl. 13-16
Plats: Folkets hus i Rinkeby
Anmälan: fokus@framtidsstudier.se
Kortföreläsningar:
Fredrik Hertzberg Tema Integration i arbetslivet, samt Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet
Gunnar Myrberg Institutet för Framtidsstudier
Viktor Vesterberg Tema Integration i arbetslivet, Linköpings universitet
Soheyla Yazdanpanah Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet
Panelsamtal:
Adam Cwejman ordförande, Liberala ungdomsförbundet
Gustav Fridolin språkrör, Miljöpartiet
Barakat B. Ghebrehawariat kommunikationsansvarig, Forix – Förorternas riksdag
Gudrun Schyman styrelseledamot och tidigare talesperson, Feministiskt Initiativ
Moderator: Per Strömblad, Institutet för Framtidsstudier
2011-11-16
Vems nödvändiga politik?
På Kvalitetsmässans Politikerdagar samlas förtroendevalda från hela landet för att lära nytt och för att hämta inspiration till vardagsarbetet på hemmaplan. 36 seminarier om allt från Samhällsnytta med avkastning till En lokal demokrati för framtiden bidrar till detta. Plus, inte minst, alla spontana möten där erfarenheter utbyts.Jag har tidigare kritiserat Demker och Bjereld för deras idéer i boken "Den nödvändiga politiken", vi får se om jag får återkomma till de tankarna idag.I inlednings- och avslutningsprogrammen diskuteras uppdragets förutsättningar och politikens begränsningar i vårt allt mer globaliserade och individualiserade samhälle. Kvalitet & Förnyelse har talat med två av deltagarna, som har olika syn på den frågan, Ulf Bjereld, som är professor i statsvetenskap i Göteborg och aktiv socialdemokrat samt liberalen Adam Cwejman, som är ordförande i LUF.
Ulf Bjereld och kollegan Marie Demker gav i våras ut Den nödvändiga politiken, en bok till politikens försvar. Bland annat vänder de sig mot argumentet att makten ska flyttas från sammanträdesborden till köksborden. Inte minst för att förutsättningarna är så olika vid olika köksbord
– Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller ihop samhällsgemenskapen, säger Ulf Bjereld.
Adam Cwejman däremot anser att köksborden är den rätta platsen för beslut som rör människors vardag.
– Allt annat vore att misstro människor och innebär en idealiserad bild av politikens möjligheter att ställa våra liv rätta, menar han.
2011-11-10
Är barn människor?
Det finns en risk att liberaler alltför lättvindigt sätter sig i sitsen av samhälleliga överförmyndare som lyfter barnuppfostran bort från föräldrarna. Komplexiteten i gränsdragningen, som vi tyvärr alltför ofta glömmer, måste göra sig påmind. Men liberalismens styrka är den pågående diskussionen om rättigheterna. Än är inte linjens slutgiltiga placering, om vem som bör ha rättigheter och av vilken typ avgjord. Inte minst frågan om avsaknad av rättigheter för djur visar att gräsdragningen inte är färdig. Det är här vi kan fånga liberalismens väsen: vi konstaterar att rättigheter behövs men ställer oss ödmjuka inför den absoluta sanningen om dess tillämpning.Läs gärna hela, teckna gärna en prenumeration på tidningen, den har både fått en total make-over och helt nya redaktörer.
2011-11-04
Mer pengar löser inte allt
The idea that good schooling is about spending money is the one that has been beaten back hardest. Many of the 20 leading economic performers in the OECD doubled or tripled their education spending in real terms between 1970 and 1994, yet outcomes in many countries stagnated—or went backwards. Educational performance varies widely even among countries that spend similar amounts per pupil. Such spending is highest in the United States—yet America lags behind other developed countries on overall outcomes in secondary education. Andreas Schleicher, head of analysis at PISA, thinks that only about 10% of the variation in pupil performance has anything to do with money.Läs hela, inte mycket nytt men bekräftar tesen att fixeringen vid utgifter i skolväsendet är destruktiv.
Om revolt inom musiken: neofolk
Man behöver som lyssnare inte köpa den symbolik eller de åsikter som levereras. Däremot finns det en viktig lärdom att dra av neofolkmusiken: Bortom revolten mot samtiden, vilken ofta är en del av den politiska musiken, finns ett budskap om att inta en självständig position, och inte bara per automatik förkasta samhället. Neofolken befinner sig lite vid sidan om samtiden och betraktar människan och historien ur ett vidare perspektiv. Genren uppstod förvisso som en del av modernismens musikkultur, men tog samtidigt tillfället i akt att blicka bakåt och in i människans inre. Musik har, som all stor konst, möjligheten att öppna dörrar till tankar och sanningar som tidigare varit dolda. För många har neofolken gjort precis detta.Hela finns att läsa i Axess magasin som kan köpas i de flesta butiker.
2011-11-02
Efter revolutionen
Men en hastig historisk tillbakablick visar att revolutionen knappast är över. Demokratiseringsprocesser är sällan det som sker på torgen utan det som sker i de vardagliga och mellanmänskliga situationerna. För vad är det diktaturer gör med människor? De skapar ett konstant tillstånd av skräck, osäkerhet och oförutsägbarhet. Skräck inför myndigheter och polisen, osäkerhet om det egna och familjens öde och oförutsägbarheten i rättsväsende och byråkrati. Konsekvensen blir alltid utplåningen av den mellanmänskliga tilliten. Och det är denna tillit som bygger fungerande samhällen. Att ”lära om” ett land från diktaturens mentalitet tillhör inte de enklaste utmaningar.Läs gärna hela här!
Om alliansen, fp och borgerlighetens framtid
EU, Euron och kraschen
Bristen på insikt sträcker sig bortom eurofrågan. Att vårt parti nyligen tog ställning för att ge EU beskattningsrätt är olyckligt. Svenska medborgare vill inte se de 1 500 kronor i skattesänkning alliansregeringen gett en vanlig löntagare ätas upp kostnader från den EU-moms Folkpartiet står bakom. Det europeiska samarbetet behöver inte mer resurser. Det behöver nya prioriteringar. Skatter startar alltid på en låg nivå. I Sverige infördes en tillfällig moms 1960 på 4,2 procent. Idag är den permanent på 25 procent. En tillfällig värnskatt infördes på fem procent 1995, och i både valet 2010 och i höstens skuggbudgetar är alla tre vänsterpartier överens om att den måste höjas. En beskattningsrätt kommer vara omöjlig att rulla tillbaka. Att vårt moderparti vill forcera in Sverige är en politik i konflikt med den sparsamhet och det omsorg om skattemedel som vi driver i den svenska riksdagen.Läs gärna hela!
Kommande bok och essä
Tills dess att jag är färdig kommer jag inte helt att försvinna, artiklar kommer att dyka upp lite varstans och jag kan varmt rekommendera den antologi som nu släppts med titeln "Den nya borgerligheten", den går att köpa här (inom kort har jag hört) och jag bidrar med ett kapitel om borgerlig identitet och metapolitik. Ett kort utdrag ur min text:
Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner, emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde.
Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige, istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv. Problemen som jag tecknar i den här essän är inte främst konkreta politiska, de tillhör istället den metapolitiska arenan. Frågor som i högsta grad är avgörande för politiken men som ligger som ett raster över det politiska.
2011-10-19
Efter Folkpartiets landsmöte
Vad Folkpartiet i dag främst saknar är en självinsikt om att man inte har något monopol på politisk liberalism i Sverige. I en tid när en stor del av befolkningen i någon mån betraktar sig som liberaler och när liberala idéer existerar i nästan alla svenska riksdagspartier är det hög tid att omvärdera sin roll i svensk politik.Det räcker inte att, som Jan Björklund ibland gör, kalla sig det liberala originalet, det gäller även att visa att man är det. Vi hoppas att man börjar arbeta med den frågan under helgens landsmöte.
Läs gärna hela.
Själv skrev jag även på Newsmill i en tematiskt närliggande artikel som handlade om rättspolitiken inom Folkpartiet och dess problem:
Men det finns flera mycket allvarliga problem. Fortfarande saknas mycket som bör känneteckna ett modernt liberalt parti. Att partistyrelsen inför landsmötet ställer sig bakom motioner om brottsprovokation, drogtester av barn och alltjämt helt ignorerar integritetsfrågorna gör att vi förlorar i trovärdighet som liberalt parti. Att man mest tycket det är bekvämt är integritetsfrågorna har sjunkit undan är möjligen ett allmängiltigt problem i svensk politik men är i synnerhet allvarligt för ett liberalt parti.Som tur är fick partistyrelsen nej till drogtester av barn, till stor del tack vare de välorganiserade och mycket kompetenta LUF-ombuden på plats. Trots att hela partistyrelsen, oväntat nog, lade hela sin tyngd bakom förslaget fick de alltså nej. Det är ett steg i rätt riktning. Nu återstår mycket när det kommer till socialpolitiken samt integritetspolitiken som är ganska så frånvarande inom partiet. LUF visade under landsmötet att vi är den liberala ideologiska kompassen som tyvärr partiet ibland verkar saknar.
Ett område där partistyrelsen hade helt rätt position, i den om skattesänkningar till en snittnivå för OECD-länder fick de tyvärr stryk på. Det visar en intressant förskjutning ideologiskt mellan partistyrelsen, ombuden och LUF. Där kan man se att LUF stödjer partiet i ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor samt och integrationsfrågorna medan vi mycket sällan är eniga när det kommer till socialpolitik och rättsfrågor. Ombuden, dvs folkpartipolitiker från många delar av landet är fortfarande ganska vänster i många ekonomiska frågor.
På samma tema: Fagerberg, Per-Åke Fredriksson, Roger Haddad, Globala Liberaler.
SSU och lägre ingångslöner
Två av regeringspartierna, Folkpartiet och Centerpartiet, driver nu en politik för kraftigt sänkta ingångslöner för unga under 26 år och en förlängd provanställningstid från dagens sex månader till ett år. Det är en politik som riskerar att leda till en generell lönedumpning på arbetsmarknaden och som allvarligt skadar fackets förhandlingsposition.Mitt svar handlade, främst på grund av utrymmesskäl om att konkret bemöta Wikströms påståenden som jag menar saknar grund:
1. Wikström menar att ingen forskning stödjer förslaget. Såväl Konjunkturinstitutet, OECD, Långtidsutredningen och Arbetsmarknadsdepartementets eget forskningsinstitut IFAU har pekat ut de höga ingångslönerna som en förklaringsfaktor för vår höga ungdomsarbetslöshet.Att det inte skulle finnas stöd för tesen att ingångslöner påverkar möjligheten att få arbete, vilket Wikström påstår, är alltså helt fel.2. Wikström hänvisar inte till någon studie som stödjer hans tes att det skulle ske en dumpning av lönerna som en konsekvens av lägre ingångslöner. Han berör inte heller att många idag knappt gör något lönekarriär, den sammanpressade lönestrukturen är en del i detta problem.3. Därutöver menar Wikström att det kommer bli en fråga om diskriminering om det införs särskilda ungdomsavtal och löner. Wikström kanske kan ta den frågan med IF Metall som redan idag har lärlingsutbildningar och avtal där lönen redan är reducerad. Att ha lägre lön i början av karriären jämfört me de som jobbat 20-30 år är en självklarhet, det är ett uttryck för det av Wikström omhuldade ordet rättvisa. En sammanpressad lönestruktur gör att unga helt saknar konkurrensfördelar gentemot äldre och mer erfarna.
Jag vill ändå passa på att bemöta det här påståendet. I själva verket är jag för helt individuella avtal, jag bryr mig således inte värst mycket om vilken typ av avtal man tecknar, alla modeller bör vara välkomna, även de som inte är knutna till kollektivavtal. Folkpartiet sätter inte lönerna för någon, inte heller regeringen. Utspelet handlar däremot om att sätta fokus på att det finns ett samband mellan en sammanpressad lönestruktur, höga ingångslöner samt viljan för arbetsgivare att ta risk. Man har som ung helt enkelt få komparativa fördelar mot en person som har mer erfarenhet och är äldre om det är samma lön som sätts.
Jag tror i grunden inte på kollektiva avtal utan att de sätts efter kompetens och inte arbiträra saker som ålder. Men - och det här är ett viktigt men - unga har i regel kortare erfarenhet och därför skulle utfallet troligtvis vara lägre ingångslön för många. Dessutom ser jag gärna att möjligheten till längre och bättre lönekarriär förbättras, reallöneökningarna är ofta dåliga inom vissa sektorer.
2011-10-13
Sprututbytesprogram i Göteborg
För oss har ett sprututbytesprogram inte något att göra med narkotikapolitik utan ska ses som en hälsopolitisk åtgärd för att minska smittspridning. I en interpellation till fullmäktige lyfter vi nu frågan om det finns anledning att ompröva frågan om att införa ett sprututbytesprogram i Göteborg. Inte minst mot bakgrund av att nya fakta och information har kommit fram.Vi ställer oss frågan hur många som ska behöva drabbas och smittas genom orena sprutor, innan det blir någon förändring. Missbrukare är ofta personer som inte hörs och som har allra minst frihet. För oss liberaler är det en självklarhet att alla göteborgare garanteras en värdighet och trygghet i att när behovet finns, så finns också stödet där. Tänk om nu av humanitära skäl.
Riksdagsdebatten
– Det var mycket gammal skåpmat och det kändes inte seriöst när det kom till diskussionen om jobbskapande effekter och finanskrisen, de två kanske viktigaste frågorna. Det kändes som att det var förrförra årets debatter som pågick. Det drog ner helhetsintrycket.
Vad gjorde Jan Björklund särskilt bra i debatten?
– Han skötte sig väldigt bra i replikskiftet mot Ohly. Det märks att han är vid vid att sparra mot vänstern. Han är bra på att peka på de tydliga skillnaderna som finns mellan liberaler och socialister i många frågor. Det var också bra när han tog upp kostnaderna för att anställa unga arbetslösa.
Vad var mindre bra med partiledarens insats?
– Han visade ett för stort stöd för euron och EU. Om man är en riktig EU-vän ska man vara en klok EU-vän. Han går lite väl långt i sitt vurmande för euron, det håller inte. Vi kan vara riksdagens mest EU-vänliga parti utan att visa ett oreserverat stöd. Jag tycker inte att det håller intellektuellt.
Vilken av oppositionens partiledare var bäst i debatten?
– Tveklöst Ohly. Han var skarp, tydlig och konkret. Han är Björklunds motsvarighet på andra sidan. Vad Ohly klarar av är att göra en tydlig koppling mellan verkligheten som han ser den och politiska förslag. Han underbygger varje påstående med någonting konkret, det tycker jag är en styrka. Sedan är han väldigt rapp och snabb i replikskiftena. Han överglänste de andra partiledarna som inte sitter i regeringen.