Rasism är och fortsätter vara ett problem i stora delar av världen, inte minst i Sverige. Därför är det tråkigt att den organisation som säger sig organisera unga i kampen mot rasism, Ungdom mot rasism, emellanåt har så urbota korkade rekommendationer. Läs exempelvis dagens Svd där den nyvalde ordföranden Anton Landehag
skriver.
Dagens debattinlägg är egentligen inte något nytt från Landehag, betydligt mer utförligt skrev Landehag tillsammans med den föregående ordföranden Ola Karlman om ämnet (även på Brännpunkt), då kunde man läsa att:
Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande
Jag kritiserade inlägget
här (kortfattat: det finns skillnader i samhället, vissa är inte önskvärda. Olika sätt att se på könsstympning är inte önskvärt). I dagens artikel upprepas egentligen tesen att integrationspolitiken av idag är intolerant och bör ersättas av något annat:
Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.
Stycket tydliggör vad det är UMR menar. Deras antagande är att dagens integrationspolitik enbart utgår från att invandraren är ett problem som måste lösas (dvs integreras). De menar att bristen på integration (av invandrare) inte är ett problem utan rasismen. Problemet, oavsett hur man definierar det, löses alltså genom att sätta rasismen i centrum för att därefter motarbeta den.
I regeringens definition av integrationspolitiken signaleras tydligt att integrationspolitik är en process som går åt två håll, dvs både att samhällets institutioner ska utgöra minimala hinder och att den nyanlända måste acceptera lagar, regler och förhålla sig till rådande samhällsnormer.
Anledningen till att ex utomeuropeiska invandrare idag har en betydligt större nivå av arbetslöshet skulle då UMR mena är ett problem med rasismen och inte något som kan lösas med någon typ av integrationspolitik. Det är här resonemanget totalt går under.
Även om diskriminering och rasism existerar, i synnerhet synligt på arbetsmarknaden kan inte skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och utomeuropeiska invandrare förklaras enbart med diskriminering. Den här typen av enkelspårighet påminner tyvärr om SD:s resonerande när det kommer till förklaringen av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Det finns ingen forskning som visar att skillnader i sysselsättningsnivåer eller deltagande i samhället (benägenhet att rösta och politiskt deltagande etc) enbart eller ens till överväldigande del skulle handla om rasism om diskriminering. Däremot finns mycket mer forskning som visar att det är en fråga om arbetsmarknads utformning, hur offentligheten hanterar nyanlända, bostadsmarknadens utformning etc. Att reducera allt till rasism och diskriminering är att göra lösningen av många problem i samhället en otjänst.
Organisationer som Ungdom mot rasism, centrum mot rasism och Afrosvenskars riksförbund, Muslimska människorättskommittén arbetar egentligen utifrån en enkel logik: man låser sig vid en förklaringsmodell och blir därefter tvingad att enbart understödja den egna tesen. För UMR:s räkning är det tråkigt, de har ett viktigt uppdrag som grumlas av den här typen av resonemang.
Är det en slump att en organisation vars enda uppdrag är att motarbeta rasism har som huvudrekommendation i artikeln att regeringen bör satsa mer pengar på deras verksamhet och lägga ner integrationspolitiken?
(Hörde jag någon ropa
rent-seeking?)
På samma tema:
LO-bloggen,
Immi,
Klimatsmart,
Angie Roger.