Är rasismen allt?

Rasism är och fortsätter vara ett problem i stora delar av världen, inte minst i Sverige. Därför är det tråkigt att den organisation som säger sig organisera unga i kampen mot rasism, Ungdom mot rasism, emellanåt har så urbota korkade rekommendationer. Läs exempelvis dagens Svd där den nyvalde ordföranden Anton Landehag skriver.

Dagens debattinlägg är egentligen inte något nytt från Landehag, betydligt mer utförligt skrev Landehag tillsammans med den föregående ordföranden Ola Karlman om ämnet (även på Brännpunkt), då kunde man läsa att:

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande

Jag kritiserade inlägget här (kortfattat: det finns skillnader i samhället, vissa är inte önskvärda. Olika sätt att se på könsstympning är inte önskvärt). I dagens artikel upprepas egentligen tesen att integrationspolitiken av idag är intolerant och bör ersättas av något annat:

Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Stycket tydliggör vad det är UMR menar. Deras antagande är att dagens integrationspolitik enbart utgår från att invandraren är ett problem som måste lösas (dvs integreras). De menar att bristen på integration (av invandrare) inte är ett problem utan rasismen. Problemet, oavsett hur man definierar det, löses alltså genom att sätta rasismen i centrum för att därefter motarbeta den.

I regeringens definition av integrationspolitiken signaleras tydligt att integrationspolitik är en process som går åt två håll, dvs både att samhällets institutioner ska utgöra minimala hinder och att den nyanlända måste acceptera lagar, regler och förhålla sig till rådande samhällsnormer.

Anledningen till att ex utomeuropeiska invandrare idag har en betydligt större nivå av arbetslöshet skulle då UMR mena är ett problem med rasismen och inte något som kan lösas med någon typ av integrationspolitik. Det är här resonemanget totalt går under.

Även om diskriminering och rasism existerar, i synnerhet synligt på arbetsmarknaden kan inte skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och utomeuropeiska invandrare förklaras enbart med diskriminering. Den här typen av enkelspårighet påminner tyvärr om SD:s resonerande när det kommer till förklaringen av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Det finns ingen forskning som visar att skillnader i sysselsättningsnivåer eller deltagande i samhället (benägenhet att rösta och politiskt deltagande etc) enbart eller ens till överväldigande del skulle handla om rasism om diskriminering. Däremot finns mycket mer forskning som visar att det är en fråga om arbetsmarknads utformning, hur offentligheten hanterar nyanlända, bostadsmarknadens utformning etc. Att reducera allt till rasism och diskriminering är att göra lösningen av många problem i samhället en otjänst.

Organisationer som Ungdom mot rasism, centrum mot rasism och Afrosvenskars riksförbund, Muslimska människorättskommittén arbetar egentligen utifrån en enkel logik: man låser sig vid en förklaringsmodell och blir därefter tvingad att enbart understödja den egna tesen. För UMR:s räkning är det tråkigt, de har ett viktigt uppdrag som grumlas av den här typen av resonemang.

Är det en slump att en organisation vars enda uppdrag är att motarbeta rasism har som huvudrekommendation i artikeln att regeringen bör satsa mer pengar på deras verksamhet och lägga ner integrationspolitiken?

(Hörde jag någon ropa rent-seeking?)

På samma tema: LO-bloggen, Immi, Klimatsmart, Angie Roger.

Sverigeresurser

Skriver på den nystartade sidan om integration, Sverigeresurser:

Under en lång tid var många övertygade om att kollektiva åtgärder riktade till specifika invandrargrupper var vägen fram. Stöd till kulturellt självbestämmande, invandrarföreningar och möjligheter att bevara den egna kulturen. Frågan är emellertid om något av det här gjorde att man fick större tillgång till arbetsmarknaden eller om man snabbare blev en aktiv del av det nya samhället? Politikens fokus ska givetvis aldrig vara att bekämpa eller förhindra kulturell autonomi och människors vilja att bevara sin kultur. Däremot måste vi ställa oss frågan om det är politiskt önskvärt att förstärka de skillnader som finns, eller rentav skapa nya?

Finns flera läsvärda artiklar på sidan, Li Jansson, skriver om företagsklimatet och invandringen, Nima Sanandaji ställer egentligen bara en oerhört viktig fråga, varför fungerade den tidigare invandringen så mycket bättre tidigare? Till slut är Andreas Johansson Heinös artikel bra läsning för den som ifrågasätter de problemformuleringar som svensk integrationspolitik ofta har.

Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.

Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt

Det viktigaste inlägget i den liberala och konservativa idédebatten det här året har troligtvis redan gjorts. Rapporten "Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt" av Andreas Johansson Heinö är väl värd en genomläsning.

Rapporten är gjord på uppdrag av Timbro och visar att de på allvar vill ge sig in i debatten om det multikulturella samhället. Med tanke på Markus Uvells bakgrund (han skrev Folkhemspopulismen) så kan man vara säker på att det här inte är sista gången Timbro initierar och ger sig in i debatten om integrationspolitiken.

Förhoppningsvis kan rapporten öppna upp en dörr bortom dagens syn på integrationspolitiken som politiskt redskap och vad det är vi faktiskt förväntar oss av invandrare, invandring och våra politiska medel.

Kommer återkomma till det här temat ingående i ett senare inlägg. Så länge är de värt att ta en titt på det Timbroseminarium som ägde rum i samband med lanseringen av rapporten.

Muslimer som kollektiv i integrationsministerns ögon

Missförstå mig inte nu. Jag är mycket glad att Erik Ullenhag tar tydlig ställning i frågan om kollektivt skuldbeläggande. Gårdagens artikel är tydlig och lämnar inte så mycket tvivel till var integrationsministern står.

Men det finns ett par problem med artikeln.

Vilka är dessa "muslimska företrädare" han talar om? Vem företräder muslimer? Hur många av dem? Vilket är detta kollektiv inom vårat land som kan avgränsas och ges ett par företrädare - säkerligen i form av religiösa eller kulturella föreningar. Ingen talar med "Svenska företrädare" i Sverige när det sker en kris eller liknande.

Erik Ullenhag gör tyvärr samma sak som när han välvilligt åkte ner till Malmö efter mordförsöken och mordet utförda av galningen Mangs. Han ville så väl men genom sin välvillighet lyckades han stjälpa sitt syfte, jag utvecklade i en Expressenartikel varför.

Nu är Ullenhags syfte att muslimer inte kollektivt skuldbeläggs eller kollektiviseras ur ett negativt perspektiv. Han lyckas ändå genom att "bjuda in muslimska företrädare" bygga upp ett kollektiv, avgränsa det och tydligt förklara att muslimer är en grupp som man kommunicerar med genom vissa företrädare.

I förlängningen kommer vissa då att förstärka sin position som representanter och företrädare för kollektivet. Det finns uppenbarligen något att tjäna här, både i inflytande och makt. Dessa företrädare kommer givetvis att vilja betraktas som företrädare för så många som möjligt. Indirekt tar man ifrån rösten från alla de människor som har muslimsk bakgrund i någon form men som inte vill bli företrädda av någon annan än sig själva. Lika lite som muslimer kan bli kollektivt sårade (Se Broderskapsrörelsen) kan personer med muslimsk bakgrund bli kollektivt representerade.

Givetvis skapar det här en situation där vissa grupper då gärna säger sig tala för alla eller nästan alla muslimer. Problemet är att en organisation endast kan företräda de medlemmar som frivilligt gått med i organisationen. Det finns säkerligen en rad svenskar med muslimsk bakgrund som inte vill ha något att göra med dessa "muslimska företrädare", ändå görs dessa företrädare och språkrör till talespersoner för ett större kollektiv.

Man kanske kan tro att det är väl petigt av mig att invända mot Ullenhags uppenbarligen goda syfte. Det är emellertid ett allvarligt problem att Ullenhag med ett så tydligt syfte ändå fäller sig själv. Om man inte vill att muslimer ska behandlas som ett kollektiv då får man se till att man själv inte är medhjälpare till precis detta.

På samma tema: Judit Burda & Bengt Held

"Det är inte stenarna som gör ont"

Missa Lars Åbergs recension i Göteborgsposten av boken "Det är inte stenarna som gör ont":

Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola. Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?

Frågan är befogad. Är det kanske dags att helt ställa om integrationspolitiken - mer generella lösningar? Kanske är integrationspolitikens akilleshäl att den genom sin välmenande hand i själva verkar förstärker den isolation som vi söker bryta? Ska bli spännande att läsa boken.

Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Tom kritik mot Folkpartiet

Trots att jag och LUF ofta kan vara kritiska och ha synpunkter på Folkpartiets integrationspolitik så är vi sällan eniga mot den yttre kritik som ofta riktas mot FP. Och om det är något som gör mig uppriktigt besviken så är det när skärpta debattörer och politiker medvetet verkar missförstå det politiska innehållet. Ett exempel uppenbarade sig i i valrörelsen när Maria Ferm anklagade FP för att bli "brunt" i valrörelsetider. Jag svarade henne här.

Ett annat vanligt exempel när någon medvetet verkar missförstå FP-politik kunde man se i en krönika skriven av Elin Grelsson i ETC Göteborg (#42) när hon skrev:

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans.

Faktum är att vad kursen innefattar har varit tydligt länge. Att Grelsson inte bemödat sig med att ta reda på innehållet är definitivt inte en brist i förslaget, snarare ett tecken på Grelssons egen ovilja att faktiskt ta reda på vad förslaget innefattar. En omfattande utredning gjordes av statsvetaren Erik Amnå. Den finns ute för allmän beskådan och är väldigt tydlig:

Vårt principiella ställningstagande är här att utgå från grundlagen. Den mest auktoritativa och bindande formuleringen av de övergripande etiska och konstitutionella principerna återfinns i regeringsformen. Där återges den gemensamma referensram som ytterst ska hjälpa oss att fredligt lösa de konflikter som uppstår och de principer som ska ligga till grund för statens handlande. Värden och principer som uttrycks i regeringsformen och i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till, blir i vårt förslag utgångspunkten vid behandlingen av aspekten ”värden”. Vid sidan av värden ska samhällsorienteringen som nämnts även innehålla vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat.

Man kan fråga sig varför en förkämpe för jämställdhet och minoriteters rättighet skulle tycka att samhällsnormer baserade på vår grundlag skulle ge uttryck för "luddiga" begrepp som "tolerans" och "jämställdhet". Är det inte bra att landa i slutsatsen att det är viktigt att känna till sina friheter och skyldigheter man omfattas av i Sverige?

Att vi har ett mångkulturellt samhälle är i huvudsak något fantastiskt, men definitivt inte oproblematiskt. Om man vill bekämpa förtryck på alla plan då är jag övertygad om att utbildning är viktigt. För personer som inte passerat genom det svenska utbildningsväsendet kan det vara oerhört lärorikt med en kurs om det land man önskar bli en del av. Det är inget dramatiskt. Det centrala är att man inte håller på och läser recept på Janssons frestelse utan lär sig det relevanta i vad medborgarskapet betyder. Kulturens innehåll är inte oumbärligt för att leva i landet, en grundläggande förståelse för medborgarskapet är det däremot.

För mig är det ett mysterium varför Grelsson väljer att fördunkla det förslag som har lagts av FP och den utredning som följde på direktivet, varför vill man bunta ihop FP med opportunistisk rasistpolitik? Man kan även ställa sig frågan vad denna form av taskig sammankoppling med rasism gör för saklig kritik av FP:s politik? Varför vill man inte från vänstern sakligt diskutera frågan om en medborgarkurs?

Artikeln som inte ligger ute på ETC:s hemsida men som går att läsa på Grelssons blogg är i övrigt tydlig. Grelsson anklagar i nästan samma andetag Folkpartiet och Sverigedemokraterna för att kapa kampen mot förtryck för att kunna använda den som ett rasistiskt slagträ, "sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder" avslutar hon.

Det är den typ av kritik som Ferm och Grelsson riktar mot FP som verkligen sänker nivån på den integrationspolitiska debatten och samtidigt gör det mycket svårare för saklig kritik mot felaktiga integrationsförlag att få gehör eller ens höras i diskussionen.

En blåklint till Hamilton

Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton gick rakt på sak i riksdagsdebatten:

Arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står i dag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen. De måste ställa sig frågan: Vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?

Helt rätt! Jag hoppas verkligen att det är något Hamilton tar strid för under de kommande fyra åren. LUF är med dig! Det är hög tid att vi inser vilka strukturer på arbetsmarknaden som försvårar för ökad rörlighet och ställer upp trösklar till arbetsmarknaden. Problemen med integrationen är inga mysterier. Uppenbart är att något måste ske med den svenska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är Hamiltons tal en indikation om vart Folkpartiet vill med arbetsmarknaden och integrationspolitiken. För snack är bra, men det räcker inte.

På samma tema: SVD Ledarblogg

Bidragsberoende och migration

Viktig artikel av Nima Sanandaji i Veckans Affärer om varför integrationspolitiken i Sverige har misslyckats:

Vi har helt enkelt byggt upp strukturer i samhället som försvårar integrationen, också för de mest ambitiösa invandrarna. Det är en del av förklaringen till varför vi lyckas så mycket sämre med integrationen jämfört med Kanada, där halva befolkningen i många storstäder har utländsk bakgrund. Inte bara Kanadas fokus på arbetskraftsinvandring, utan också deras fria arbetsmarknad, öppenhet för nyföretagande och tydliga belöning för arbete främjar integrationen. Om svenska politiker på samma sätt banade väg för integrationen skulle sannolikt stödet för den invandringskritiska linjen minska.

Värt att påpeka är att Kanada inte alltid har haft en så stark selektionsprocess vid invandringen. Under perioder under efterkrigstiden har Kanada haft en oerhört öppen inställning till all form av migranter. Det är givetvis så att en större grad flyktingmigration kan vara svårare att integrera än arbetskraftsmigranter som redan har ett jobb att gå till så fort de anländer till landet. Detta förklarar däremot inte det långtgående utanförskap som drabbat oerhört välutbildade flyktingar.

Tydligt är, som Sanandaji påpekar, att den svenska välfärdsstaten har haft stora problem med att snabbt få ut människor på arbetsmarknaden. Inlåsning i bidragsberoende kan inte förklaras av strukturell rasism eller diskriminering. Tidigare generationer av invandrare till Sverige har också saknat utbildning men ändå lyckats komma in i samhället. Något säger mig dock att en förändring av det slag som Sanandaji efterfrågor kommer ta väldigt lång tid.

Integrationspolitikens big fail?

Bo Rothstein driver på GP-debatt idag en intressant tes om svensk integrationspolitiks utveckling. Mona Sahlin som 2003 var integrationsminister sparkade statsvetaren Anders Westholm och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare i den utredning som skulle utvärdera svensk integrationspolitik och komma med rekommendationer.

Som bekant var/är Madoud Kamalis tes att majoriteten av alla integrationsmisslyckanden kan skyllas på strukturell rasism. Detta är fortfarande en inte helt ovanlig hållning i det rödgröna blocket. Konsekvensen av denna position har alltid varit mer av den multikulturella politik som i regel förstärker olikheter och skapar nya former av segregation.

Men vilka konsekvenser fick det faktum att Mona Sahlin föredrog Kamalis teoretiska förhållningssätt framför Westholms:

Hade de ursprungliga utredarna fått fortsätta sitt arbete med den integrationspolitiska utredningen är det tämligen sannolikt att vi runt år 2006 stått med ett användbart kunskapsunderlag för att börja utforma verkningsfulla åtgärdsprogram för att hantera integrationsproblematiken. Inte så att vi skulle ha löst alla eller ens kanske merparten av integrationsproblemen med detta. Men de etablerade partierna i Sverige skulle för de som nu röstat på SD ha kunnat visa upp att man tagit integrationsfrågorna på allvar. Ansvaret för att detta inte varit möjligt vilar tungt på den dåvarande integrationsministern Mona Sahlins axlar.

Kan man rikta någon kritik mot Rothsteins tes? Möjligtvis att han förekommer Westholms slutsatser en gnutta, utredningens användbarhet men kanske främst viljan från politiker att implementera rekommendationerna. Mycket möjligt är även att regeringen faktiskt infört några av de reformer som Westholm hade rekommenderat.

Överlag tycker jag ändå att Rothstein har helt rätt när han skriver att politiseringen av utredningen var väldigt skadlig och med största säkerhet påverkade svensk integrationspolitik i negativ riktning. Det faktum att Mona Sahlin bär ansvaret är egentligen mindre intressant men visar på den ideologiska regim som dominerat den socialdemokratiska integrationspolitiken under 2000-talet.

(Missa in heller den debattartikel författad av statsvetarna Andrea Spehar och Mats Hinnfors några dagar tidigare på GP Debatt)

Uppdatering: Qaisar Mahmood uppmärksammar mig via Twitter på att den då nytillträdda integrationsministern Nyamko Sabuni 2006 lade ner den parlamentariska utredning som hade tillsatts 2005 av Socialdemokraterna. Även om jag kan tycka att det finns skillnader mellan att lägga ner en utredning och styra dess slutsatser så är det en intressant parallell. Rothstein nämner inte detta med ett ord och det komplicerar ju givetvis till saker. När jag letar efter förklaringar till nedläggningen så är det sparsamt, däremot skrev Mahmood på DN Debatt om frågan.

Debatt om integration och migration

Debatterade tidigt imorse integrations och migrationspolitik med Maria Ferm. Samtalet kretsade, inte helt oväntat kring frågan om fri rörlighet. En målsättning som både Liberala ungdomsförbundet och Grön Ungdom har. Den frågan berörde jag i gårdagens inlägg.

Däremot råder väldigt stor skillnader gällandes integrationspolitik. Maria framhävde arbetet mot diskrimineringen, som jag definitivt håller med om är viktigt. Men det fick en märklig vändning när hon nämnde det indragna stödet till Centrum mot rasism som ett exempel på när regeringen misslyckats i detta arbete. Man undrar vad det är CMR någonsin gjort som bidragit till arbetet mot diskriminering?

Glädjande är att det finns en samsyn kring strukturella frågor gällandes diskrimineringen. Däremot är jag inte övertygad om att Maria och Grön Ungdom verkar vilja se de inbyggda strukturella problemen i den svenska ekonomin, arbetsmarknaden och offentliga byråkratin som gör att många människor kvarhålls i utanförskap. Ibland är offentlighetens välvilja och påstådda trygghet för vissa som skapar en större otrygghet för andra. Den politik som de rödgröna går till val på innehåller inget nytt sen den tid utanförskapet cementerades i det svenska samhället.

Givetvis när det kommer till den här typen av diskussioner så är tio minuter på tok för kort tid. Jag hade väldigt gärna haft ett längre samtal både om migrationens förutsättningar, framtidens integrationspolitik och visioner för en human och rättighetsbaserad asylpolitik.

Ekonomiska frizoner

Radikalt och kontroversiellt förslag från Johnny Munkhammar (M):

Härom veckan brann Rosengårds centrum – igen. Den sociala desperation som utlöser detta beror på utanförskap, som i sin tur ytterst handlar om arbetslöshet. Situationen är orimlig – men kan lösas. Forskningen är relativt samstämmig rörande orsakerna: Omfattande regleringar på arbetsmarknaden och höga skatter. Det är sådana hinder för jobb som måste rivas. Är en förändring över hela landet inte möjlig kan frizoner vara en lösning. Då skulle områden som Rosengård befrias från skadliga skatter och regleringar. Då vore det lättare att starta företag, billigare att anställa och lönsammare att investera där.

Det ett konkret förslag för att komma åt strukturella problem med en stagnant ekonomi och seg arbetsmarknad. Till vänster har vi politik som går ut på att gödsla pengar över problem, från SD finns knappt idéer på integrationsområdet.

Även om det finns problem med att urskilja vissa områden på det sätt som Munkhammar föreslår är det ett förslag som syftar till ekonomisk stimulans utan att staten faktiskt planerar fram hur stimulansen ska utföras. Ett vanligt problem med offentlig insatspolitik är att satsningarna och är dåliga investeringar. Pengar kommer fel och försvinner iväg i byråkrati och omkostnader. AMS-åtgärder är ett bra exempel på detta.

Att sätta in en generell lösning lämnar istället valfriheten åt enskilda individer att förvalta möjligheterna utan att det finns specifika krav på motprestation eller liknande. Det borgar för att företag kan skapas och därmed arbetstillfällen.

Men det finns stora problem med att skapa specifika lagar och regler för vissa områden. Även om det konkret inte handlar om identitetspolitik så finns det drag av precis det. Bättre vore med strukturella förändringar för hela landet, en seg arbetsmarknad är inte bara ett problem i förorter utan även småorter. Att urskilja förorterna är egentligen felaktigt. Vad vi behöver är inte mer särlösningar.

Den havererade integrationsdebatten

Markus Uvell skriver på Newsmill uppfriskande tydligt om den svenska integrationsdebatten:

Burka-debatten är en sista dödsryckning från ett politiskt etablissemang som lämnat walk-over i invandringsdebatten. De etablerade partierna har inte orkat ta strid med den Sverigedemokratiska problemformuleringen, utan istället försökt tysta ner den. När SD nu allt mer närmar sig riksdagen sprider sig desperationen, och verkningslösa symbolförslag som burkaförbud lanseras.

Det som skulle behövas är något helt annat: en ordentlig diskussion om hur Sverige kan erbjuda invandrare något annat än arbetslöshet, utanförskap och kriminalitet. Mycket talar nu för att den diskussionen kommer att behöva tas medan SD sitter i riksdagen. Det kommer inte att bli lätt, men det är nödvändigt.

Uvells budskap är egentligen väldigt lätt: istället för att antingen bete sig hysteriskt, undvika diskussion eller komma med ickeförslag borde man klarsynt komma med politiska förslag som på riktigt bryter utanförskapets problem.

I elfte timmen är det givetvis försent att komma med en "ny" strategi över hur integrationsfrågorna ska tacklas.

Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket.

Tyvärr kommer vi eventuellt att bli tvungna att - som Uvell skriver - "ta debatten" med SD i riksdagen nästa gång. Jag tror till skillnad från Esbati inte att det är ett misstag att debattera integrationsfrågor (SD vinner tydligen då per automatik). Att ta debatter är inte liktydigt med att ta problemformuleringar och gör dessa till sina egna.

Kanske är det så illa att om vi inte debatterar integrationsfrågorna så avsäger vi oss förmånen att överhuvudtaget formulera problemen. Som bekant är den utan problemformuleringsprivilegium den som förlorar debatten.

Multikulturalism: debattera eller inte?

För några år sedan var jag orolig att både den svenska och europeiska debatten kring multikulturalism och integration höll på att dö ut. Rädslan för att associeras med extrema nationalister kombinerat med rädslan för att trampa på känsliga tår skapade en form av självcensur. Den rädslan existerar fortfarande i stor utsträckning och en av de vanligaste fenomenen i debatten är inte sakdiskussioner utan rena häxprocesser där debattörer anklagas för det ena eller det andra.

Nåväl.

Debatten om multikulturalism och identitetspolitik har inte försvunnit bort från den svenska offentligheten. Tvärtom. Både på bloggar och i tidningar som Axess har debatten blivit alltmer intensiv. Detta utan att någon fiskar i "grumliga vatten" eller flörtar med nationalism eller främlingsfientlighet. Jag betraktar här SD:s repetitiva mässande i frågan som väsensskilt.

Ett dagsaktuellt exempel på att debatten finns på alla nivåer är Nyamko Sabunis artikel på Brännpunkt:

Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver. Den andra vägen, som jag förespråkar, är att samhället tydligt tar ställning för rättigheter och skyldigheter som utgår från individen, inte grupper.

Sabuni menar även helt öppet att stöd till etniska och religiösa grupper är en form av identitetspolitik och att där finns utrymme för "städning". Det vore givetvis väldigt spännande att höra hur man städar där. Genom att ta upp den frågan så adresserar hon indirekt det problem som finns när det offentliga endast ger stöd till vissa grupper, talar med vissa ledare och därmed skänker legitimitet till vissa som säger sig företräda en hel grupp.

Passande nog har Sakine Madons skrivit en text för Ohlininstitutet med titeln "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Finns att hämta här). Johansson-Heinö har redan hunnit med en recension som både ger ros och ris. Mitt eget intryck är att det inte finns så mycket att hämta i en analys av svenska partier om analysmaterialet är officiella programförklaringar och rapporter.

Kanske är det - som Madon antyder i slutet på rapporten - i kommunpolitiken man kan hitta konkreta exempel på identitetspolitik. Oavsett så är rapporten läsvärd och nödvändig för den svenska offentligheten som först nu på allvar börjar diskutera multikulturalism och identitetspolitik. Kanske är det även en vettig lärdom för Sabuni att inte bara stirra på det egna departementet utan även vad som händer på kommunal nivå när det kommer till identitetspolitik.

En genomläsning av Kenan Maliks "From Fatwa To Jihad: The Rushdie Affair And Its Legacy" ger stöd för den tesen om lokalpolitikens ansvar för identitetspolitiken. Kanske är det inte alltid partiers ideologiska position som avgör identitetspolitikens utformning utan en generell samhällstendens som avspeglas i kommunpolitikens pragmatiska förhållningssätt. Jag ser även lite spår av Maliks resonemang i Sabunis text.

Till slut: Missa inte heller Li Jansson och Stefan Fölsters rapport "Självmål i sysselsättningspolitiken – Så leder ett sämre företagsklimat till utanförskap och främlingsfientlighet", den finns för nerladdning här. Rapporten konstaterar, inte helt oväntat, att ett vitalt företagsklimat är centralt för att lösa integrationsproblem. Speciellt vissa mindre kommuner har lyckats riktigt bra med integrationen.

På samma tema: Integrationsbloggen, Niklas Hellgren, Expressen, Axessbloggen, Aquerette.

Folkpartiets integrationspolitik

Skriver på SVT Opinion om varför Folkpartiets integrationspolitik är relevant i valet:

Vänstern verkar inte ha insett att en relativt sett stor invandring kräver att både arbetsmarknad, bostadsmarknad och den offentliga byråkratin måste förändras. Man drömmer sig tillbaka till 1960-talet och tror att förutsättningarna är de samma för arbetskraftsinvandrarna som för de som invandrat under de senaste 30 åren. Det är denna verklighetsfrånvända uppfattning som gör att de rödgrönas integrationspolitik är tom på konkreta och realistiska lösningar. Om Sverige både ska lyckas med integrationen men även tjäna på den ekonomiskt så måste något förändras - radikalt. Mer av samma är inte ett framgångsrecept för framtiden.

Samma fråga lyfter Philip Wendahl i en artikel i Expressen. Till skillnad från Wendahl tror jag inte en sekund på att begränsad rörlighet är en lösning på något, tvärtom. Ökad rörlighet i kombination med en ny integrationspolitik är en förutsättning för såväl europas ekonomiska överlevnad som dess vitalitet.

Inte heller tror jag att hans vurm för Pim Fortuyn (får man anta att Geert Wilders även beundras?) är rätt väg för FP. Frågan om utländska förebilder för FP har jag utförligt redogjort för här.

Wendahl menar att FP måste välja väg. Jag menar att FP redan valt väg: mer fri rörlighet och samtidigt reformerad integrationspolitik. Sverige ska både vara en fristad för flyende och samtidigt en land man söker sig till frivilligt.

Detta förutsätter en förändrad arbetsmarknad, bättre incitament för företagande och kortare väg in i samhället. Vägvalet är redan gjort, nu handlar det om att genomföra valet. Att samtidigt inte falla in i kollektivistiska och särbehandlade hjulspår känns allt mindre troligt, i synnerhet när det kommer till FP.

Invandringen och Sverige

En rad framträdande fackföreningar och branschorganisationer skriver om invandringens vinster i Sverige:

Var tredje apotekare, var fjärde läkare och tandläkare, var femte universitetslärare, kemist, fysiker, astronom, historiker och statsvetare samt var tionde ingenjör i Sverige är utrikes född. Över 70 000 utrikes födda arbetar inom vård och omsorg, drygt 30 000 arbetar som lärare på skolor och högskolor. Det är Sveriges öppenhet mot omvärlden som tagit oss dit vi är idag. Det är även vägen för framtiden. Genom öppenhet kan Sverige ytterligare stärka sin konkurrenskraft och skaffa resurser för att möta de stigande behoven av bland annat vård och omsorg för den åldrande befolkningen.

Samtidigt kan man läsa regeringens utvärdering av integrationspolitiken under de senaste åren:

I motsats till en vanlig föreställning har utvecklingen på arbetsmarknaden för utomeuropeiskt födda sammantaget varit positiv under de senaste tio åren. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningen har ökat stadigt under perioden. Fattigdomen definierad som den andel av befolkningen som lever under normen för försörjningsstöd har minskat, särskilt bland utomeuropeiska invandrare. Detta har dock skett från höga utgångsnivåer.

Invandringen ska kunna vara lönsam för Sverige och lyckad. Än en gång: det handlar om arbetsmarknadens utformning, den tid det tar att passa byråkratins spärrar och till slut det ansvar som ligger på individen.

En Sverigedemokratisk integrationspolitik existerar inte, de nöjer sig med att stänga gränsen. Vänsterns integrationspolitik har alltför länge gått ut på att genom offentliga pengar minska konsekvenserna av den tidigare misslyckade integrationspolitiken, i grunden har inga strukturella förändringar erbjudits förutom mer pengar.