Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Mer om SD:s väljare

Tove Lifvendahl har kloka åsikter om valet 2010 och Sverigedemokraterna:

Att börja försöka fula ut personen som rasist eller nazist är också bara dumt, eftersom det enligt den väljaranalys som gjorts är långt många fler som idag uppger sig kunna tänka rösta på partiet. Det finns inte 3,6 procent nazister i Sverige, men uppenbarligen såpass många som är beredda att ställa upp på en verklighetsbeskrivning som tål att motbevisas.

Detta är utgångsläget, och det är det riksdagspartierna bör förhålla sig till.

SD:s väljare som folk är mest

Markus Uvell, opinionsanalyschef Svenskt Näringsliv, har ett för debatten ovanligt nyanserad och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver han ingående om Sverigedemokraterna och deras väljare:

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Uvell beskriver också hur de som röstar på SD och de som röstar på andra partier har mycket likartade syn på vad som är svenskt och inte. Ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet har SD-sympatisörer uppgett i undersökningar som de fem termer som de upplevt som mest svenska, precis som många av de som röstar på andra partier.

Skillnaden mellan SD:s väljare och de som röstar på något av riksdagspartierna är förhållandevis små. Följer man den internationella forskningen kring denna typ av etnopluralistiskt präglade partier kommer det knappast som en nyhet, men lyssnar man enbart på debatten i de svenska medierna kan man lätt få för sig att Sverigedemokraterna främst lockar rasister och högerextremister. Så är definitivt inte fallet.

Extrema? Det vet vi i alla fall att deras väljare inte är. (Bildkälla.)

Trots slående likheter finns det också stora skillnader. Något som typiskt kännetecknar SD-sympatisörer är synen på samhällsutvecklingen. Uvell skriver:

/.../ 38 procent av SD-sympatisörerna [instämde] i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Etnopluralismen är naturligtvis en annan skillnad som syns ganska tydligt gällande frågan om "öppenhet för andra kulturer” är typiskt svenskt. Bara 28 procent av SD:s väljare svarar ja på den frågan, medan motsvarande inom alliansen är 42 procent.

Uvell drar följande slutsats, som jag i mångt och mycket delar:

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Som Uvell påpekar är detta ingen ursäkt för eller välkomnande av Sverigedemokraternas politik. Tvärtom, de som vill förhindra att SD kommer in i riksdagen gör bäst genom att förstå och analysera vilken typ av åsikter och värderingar som styr partiet och dess sympatisörer.

För oss som tillhör de etablerade partierna är det därför tre saker vi bör göra:

1) Sluta särbehandla Sverigedemokraterna och kalla dem för extremister och deras väljare för rasister. Detta späder bara på missnöje med och konspirationsteorier om etablissemanget.

2) Adressera de problem som SD:s väljare upplever. Att många exempelvis upplever frustration över en under lång tid misslyckad integration är naturligt och det är ett problem som borde ha åtgärdats även om Sverigedemokraterna inte hade existerat.

3) Tala mindre om SD:s politik och mer om vår egen politik. Vi ska presentera sakliga och praktiskt genomförbara alternativ till SD:s politik - på alla punkter. Istället för att demonisera meningsmotståndare är detta vad debattutrymmet borde ägnas åt.

Samma tema: DN, SvD, EXP, AB, Friskyttekompaniet, CO, Robsten, SW, Voter, Jordfly, ViV, Inspirone, Spikharry, KLARTEXTEN!, Kunskapsbloggen, UVL, bloggo, CD, Almqvist, ad, LS, MSV, Vf, Nilsson, Demokratbloggen, lindahl, Aggerstam, Hayek, antiism, politikken, NMPK,