Mer om SD:s väljare

Tove Lifvendahl har kloka åsikter om valet 2010 och Sverigedemokraterna:

Att börja försöka fula ut personen som rasist eller nazist är också bara dumt, eftersom det enligt den väljaranalys som gjorts är långt många fler som idag uppger sig kunna tänka rösta på partiet. Det finns inte 3,6 procent nazister i Sverige, men uppenbarligen såpass många som är beredda att ställa upp på en verklighetsbeskrivning som tål att motbevisas.

Detta är utgångsläget, och det är det riksdagspartierna bör förhålla sig till.

Självmål att stämpla Sverigedemokraterna

Idag skriver jag på Sourze om debatten med och om Sverigedemokraterna. Anledningen till temavalet var ett e-mail jag fick från initiativtagaren till www.sverigedemokraterna.de. Domänvalet är underligt, men bitarna faller sakta på plats när man går in på sidan. En rent ut sagt löjlig menylayout och typsnitt som ska föra tankarna till Nazityskland är kontentan av det visuella budskapet.

Skaparna skjuter sig i båda fötterna redan innan de öppnat munnen:

"I början av den här månaden lanserades sajten sverigedemokraterna.de, en sida som säger sig ta upp kampen, på internet, mot Sverigedemokraterna. Men vad den i själva verket visar är att SD:s i särklass bästa valarbetare inte är partiets egna sympatisörer, snarare är det dess motståndare som är det.

Internetsidan sverigedemokraterna.de är ännu ett av otaliga initiativ som vill "bevisa" att Sverigedemokraterna har fel. Men vad är det egentligen de har fel i? Jag tycker deras politik är värdelös, men det tycker jag om Vänsterpartiets politik också. Men just Sverigedemokraterna har tydligen fel - de tycker inte fel, de har fel. Sverigedemokraterna anklagas för att stödja högerextremism i Europa, men det faktum att Vänsterpartiet skänker svenska skattepengar till vänsterextremister verkar inte uppröra särskilt många.

Och man har inte bara bestämt att Sverigedemokraterna har fel, man har även bestämt att de är rasister. För ungefär en vecka sedan publicerade Sifo sin senaste väljarundersökning - och Sverigedemokraterna fick 3,8 procent. Fyra procent av svenska folket är inte rasister, och även om så hade varit fallet, tror någon att man blir mindre benägen att rösta på ett visst parti för att ett relativt enat etablissemang kallar en för rasist? Rasiststämpeln är uttjatad, ofta felaktig, och tjänar inget som helst syfte.

Detta är ett stort självmål.

Flera hundratusen britter gick med i en Facebookgrupp mot British National Party (BNP), men hur mycket hjälpte det egentligen i valet till Europaparlamentet? Och då ska man komma ihåg att BNP är långt mycket mer extremt än SD, i både åsikter och beteende. Om frekvensen av rasism- och nazismanklagelser hade varit ett mått på hur bra motståndet är mot nationalistiska och främlingsfientliga partier, då borde både SD och BNP vara nere för räkning, eller hur?

Istället blev BNP så stora att BBC kände att man inte kunde ignorera dem, utan var tvungen att bjuda in partiledaren Nick Griffin till programmet "Question Time". Där gjorde Griffin bort sig helt på egen hand. Något man tyvärr inte brukar kunna säga om Jimmie Åkesson, som endast behöver behålla lugnet för att vinna TV-sända debatter i Sverige.

Det märkligaste av allt detta är ändå hur viktigt det verkar vara att påpeka att SD har fel. Kan kritiker inte istället försöka förklara varför de menar att de har rätt? Det är nästan som om SD hade en minoritetsregering och 95 procent av landet befann sig i opposition. Innan SD ens har lanserat sitt valmanifest har man bestämt sig för att de har fel. Och det verkar vara det enda man vill tala om.

En del säger att man i Danmark inte lyckades stänga ut nationalisterna genom att ta debatten med dem, men problemet var inte att man tog debatten i sig, utan att man bara talade om deras åsikter och inte om sina egna. Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket."

Mer om Sverigedemokraterna: SvD1, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Exp, Markus Ketolainen, Carina & Stefans, Statarkatten, Ronny Persson, NMPK1, NMPK2, Affärs- och handelsbloggen, Moruti, Guacamole, Politiskt Inkorrekt, Vår stund i Sverige, DKVV, Fredrik Jönsson, Johan Ingerö, Gammelsvensk, Jessica Elert, louise!, Lennart Waara, Bawars Värld!, Fria Tider, SD-kuriren, SD-fakta.

Krönika om Mohammed Omar i Nerikes Allehanda

Har börjar skriva krönikor i Nerikes Allehanda (ej på nätet). Först ut om demonstrationen arrangerad i Stockholm av Mohammed Omar et consortes:

Den 20 september samlades en märklig skara demonstranter på Sergels torg i Stockholm. Manifestationen verkade vid första anblicken vara en vanlig demonstration mot Israel och till stöd för palestinierna. Men om man skrapade lite på ytan insåg man att manifestationen var ett tecken på en radikal underström i det svenska samhället. Vad man inte kunde utläsa i tidningarna var nämligen vilka grupperingar som samsades i demonstrationen mot Israel. En kompott av nationalister och islamister hade gått ihop då de insett sina gemensamma målsättningar. På nationalistiska forum kunde man innan demonstrationen läsa inbjudningar till samarbete och gemenskap i hatet mot Israel.

Huvudtalaren, Mohammed Omar, manade bestämt i sitt tal till militant motstånd mot Israel och ett avslut på fredliga förhandlingar. Dessutom hotade han med att när den muslimska världen vaknar, då kommer man att göra slut på Israel illa kvickt. Irans diktaturregim hade inte kunnat få en bättre representant i Sverige. För den oheliga alliansen kräver hämnd, men inte bara mot Israel. Hand i hand med det besinningslösa hatet mot Israel vänder man även hatet mot liberaler och socialister. De som söker sig bortom nationalistiska och religiösa ödesgemenskaper. Alliansen är alltså inte temporär eller begränsad till hatet mot Israel. Lika lätt som de kan enas i kampen mot Israel kan de enas i sitt hat mot homosexualitet, sekulära värden och demokrati.

Omar har aktivt påbörjat en kamp för att ena islamister och högerradikala av olika kulörer. Underlaget för religiös och nationalistisk extremism är kanske begränsat i Sverige. Det finns likväl anledning att vara vaksam. Mönstret från länder som Nederländerna och Storbritannien är att en extrem och ideologiskt motiverad klick influerar muslimska församlingar där de rekryterar yngre till sin rörelse. Att även knyta nationalister och nazister till sig är ett nyare grepp men egentligen helt naturligt.

Glädjande i sammanhanget är dock att vänstern i form av ISM (International solidarity movement) och PSG (Palestinagrupperna) tog kraftigt avstånd från den islamistiska demonstrationen. Kanske en självklarhet men tveksamheter har tidigare funnits. Lars Willhelmsson, talare efter Omar, uttryckte sig efter manifestationen förvånat inför motdemonstranternas protester mot den islamistiska demonstrationen. Enligt honom försvagar protesterna kampen mot ”imperialismen”. Svar till Willhelmsson formulerades snabbt och kärnfullt på ett socialistforum av användaren Deutz: ” De har motstånd mot judar, vi har motstånd mot staten Israel. Det är en stor skillnad.” Bra så. Att Vänstern även bör ta avstånd mot öppet antisemitiska och ickedemokratiska grupperingar som Hamas, Hizbollah och den Iranska regimen borde vara en naturlig fortsättning på detta.

Men vad gäller samarbetet mellan Islamister, nationalister, nazister har vi bara sett början. För i grunden har dessa läror och åskådningar alla samma klangbotten - fientligheten mot upplysningens arv, den parlamentariska demokratin och ett samhälle präglat av idémässig mångfald och tolerans. Förhoppningen står till att demokrater i alla läger - såväl liberaler som socialister - står enade mot den religiösa och nationalistiska fanatismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamism, Nazism, Mohammed Omar, Antisemitism