Olikhet och segregation

Cecilia Verdinelli skriver klokt om segregation och integration men även kampanjen för "olikhet" i GP:

Den som haft minsta intresse av att följa de rasistiska rörelsernas utveckling i globaliseringens tidevarv vet att just bevarandet av nationella olikheter (i konstrast till den homogena blandkultur som befaras bli följden av migration) har varit de halvbruna ­rörelsernas vanligaste argument. ”Vi gillar olika” är därför sällsynt platt som slogan mot SD.

Ganska viktigt att komma ihåg att majoriteten av nationalisterna (eller identitärerna) i själva verket älskar olikhet, helst med tydliga avgränsningar. Att kulturer hålls isär och känner stolthet i sin särart är första prio. Därför handlar vart och vartannat inlägg hos exempelvis Oskorei om stolta etniska och kulturella grupper som inte manifesterar samma självutplånande "självhat" som vita västerlänningar påstås göra.

Vad nationalisterna delar med många av vänsterns globaliseringsmotståndare är rädslan för att den globala kapitalismen i kombination med masskultur kommer utarma genuina och "naturliga" gemenskaper och kulturer. Denna rädsla där kapitalismen förstör organiskt framväxta identiteter sammanlänkar nationalisterna med den globaliseringsfientliga vänstern. Olikhet och särart hotad av det monotona.

Så långt tycker jag att Verdinelli är inne på ett intressant spår i sin kritik av "Vi gillar olikhet", däremot har jag svårt att tro att det är den typen av olikhet som faktiskt Aftonbladets kampanj åsyftar. Men det är viktigt att inte ägna sig åt rena nidbilder av nationalisterna. Stirrar vi tillräckligt långt ner i avgrunden märker vi att avgrunden stirrar tillbaka, och vi känner igen blicken.

I globaliseringsmotståndet och multikulturalismen finns egentligen många beröringspunkter mellan nationalister som SD och den extrema vänstern. De båda motpolerna möts i sin vurm för särbehandling, oavsett om det är negativ eller positiv. Rädslan för kapitalismen och det moderna konsumtionssamhället förenar ofta grupper som tror sig vara sina motparter.

Blev så intresserad av det citerade stycket att jag helt glömde kommentera Verdinellis huvudpoäng, som i många avseenden är väldigt klok. Kanske har vi gått för långt i får strävan efter att "etnifiera" integrations och segregationsproblemen. En poäng väl värd att ta med sig inför den kommande mandatperioden.

På samma tema: Ramnehill & Sanddahl.

Små män, stora statyer

Om ordet "demokrati" och "folk" missbrukas i ett lands namn då brukar det oftast handla om ett land där demokrati saknas och där folket styrs med järnhand. Se exempelvis "Democratic People's Republic of Korea". Varken folkligt eller vidare demokratiskt.

Om landet dessutom är fyllt med bombastiska statyer då kan man dessutom med säkerhet säga att landet styrs av en uniformerad herre med revolutionära eller nationalistiska ideal.

Kolla in den sevärda bildserien på Foreign Policy med fula statyer. Inte alla är politiska men alla ger uttryck för samma bombastiska och självupptagna symbolism. Stora projekt, små män.

Självmål att stämpla Sverigedemokraterna

Idag skriver jag på Sourze om debatten med och om Sverigedemokraterna. Anledningen till temavalet var ett e-mail jag fick från initiativtagaren till www.sverigedemokraterna.de. Domänvalet är underligt, men bitarna faller sakta på plats när man går in på sidan. En rent ut sagt löjlig menylayout och typsnitt som ska föra tankarna till Nazityskland är kontentan av det visuella budskapet.

Skaparna skjuter sig i båda fötterna redan innan de öppnat munnen:

"I början av den här månaden lanserades sajten sverigedemokraterna.de, en sida som säger sig ta upp kampen, på internet, mot Sverigedemokraterna. Men vad den i själva verket visar är att SD:s i särklass bästa valarbetare inte är partiets egna sympatisörer, snarare är det dess motståndare som är det.

Internetsidan sverigedemokraterna.de är ännu ett av otaliga initiativ som vill "bevisa" att Sverigedemokraterna har fel. Men vad är det egentligen de har fel i? Jag tycker deras politik är värdelös, men det tycker jag om Vänsterpartiets politik också. Men just Sverigedemokraterna har tydligen fel - de tycker inte fel, de har fel. Sverigedemokraterna anklagas för att stödja högerextremism i Europa, men det faktum att Vänsterpartiet skänker svenska skattepengar till vänsterextremister verkar inte uppröra särskilt många.

Och man har inte bara bestämt att Sverigedemokraterna har fel, man har även bestämt att de är rasister. För ungefär en vecka sedan publicerade Sifo sin senaste väljarundersökning - och Sverigedemokraterna fick 3,8 procent. Fyra procent av svenska folket är inte rasister, och även om så hade varit fallet, tror någon att man blir mindre benägen att rösta på ett visst parti för att ett relativt enat etablissemang kallar en för rasist? Rasiststämpeln är uttjatad, ofta felaktig, och tjänar inget som helst syfte.

Detta är ett stort självmål.

Flera hundratusen britter gick med i en Facebookgrupp mot British National Party (BNP), men hur mycket hjälpte det egentligen i valet till Europaparlamentet? Och då ska man komma ihåg att BNP är långt mycket mer extremt än SD, i både åsikter och beteende. Om frekvensen av rasism- och nazismanklagelser hade varit ett mått på hur bra motståndet är mot nationalistiska och främlingsfientliga partier, då borde både SD och BNP vara nere för räkning, eller hur?

Istället blev BNP så stora att BBC kände att man inte kunde ignorera dem, utan var tvungen att bjuda in partiledaren Nick Griffin till programmet "Question Time". Där gjorde Griffin bort sig helt på egen hand. Något man tyvärr inte brukar kunna säga om Jimmie Åkesson, som endast behöver behålla lugnet för att vinna TV-sända debatter i Sverige.

Det märkligaste av allt detta är ändå hur viktigt det verkar vara att påpeka att SD har fel. Kan kritiker inte istället försöka förklara varför de menar att de har rätt? Det är nästan som om SD hade en minoritetsregering och 95 procent av landet befann sig i opposition. Innan SD ens har lanserat sitt valmanifest har man bestämt sig för att de har fel. Och det verkar vara det enda man vill tala om.

En del säger att man i Danmark inte lyckades stänga ut nationalisterna genom att ta debatten med dem, men problemet var inte att man tog debatten i sig, utan att man bara talade om deras åsikter och inte om sina egna. Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket."

Mer om Sverigedemokraterna: SvD1, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Exp, Markus Ketolainen, Carina & Stefans, Statarkatten, Ronny Persson, NMPK1, NMPK2, Affärs- och handelsbloggen, Moruti, Guacamole, Politiskt Inkorrekt, Vår stund i Sverige, DKVV, Fredrik Jönsson, Johan Ingerö, Gammelsvensk, Jessica Elert, louise!, Lennart Waara, Bawars Värld!, Fria Tider, SD-kuriren, SD-fakta.

Vilken och vems svenskhet?

Skriver krönika i Nerikes Allehanda (tyvärr inte på nätet) om begreppet svenskhet:

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln och den röda tråden i statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling. Heinös utgångspunkt är att det behövs något sammanhängande kitt i samhället för att demokratin ska fungera väl. För mycket mångfald och tolerans gentemot kulturella uttryck som går stick i stäv med samhällets normer kommer i längden inte fungera, menar han.

Sverige har förändrats mycket – aldrig tidigare har vi haft en så oerhört stor mångfald av kulturer, etniciteter och religioner. Är detta alltid någonting positivt? En slutsats Heinö drar är att det generellt sett är bra, men samtidigt förenat med en rad problem. Tacksamt nog presenterar han även en lösning. Det behövs något gemensamt, helt enkelt en känsla av samhörighet.

Vissa i Sverige menar att den här samhörigheten endast kan byggas genom att exkludera, bygga upp murar mot det främmande. Dessa röster är idag på 2000-talet förhållandevis ensamma i debatten om svenskhet.

Min mening är att Heinös svar är inte är särskilt kontroversiellt. Svenskhet finns – oavsett hur mycket det förnekas. Men det är en kontroversiell fråga. Stora problem uppstår när etablerade politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson inte klarar av att koppla svenskheten till något positivt. Båda har i debatter ifrågasatt om det verkligen finns något som heter svenskhet. Denna inställning har lett till att det har varit fritt fram för de som vill avgränsa det svenska och som i praktiken har tagit patent på att diskutera denna typ av frågor. Det offentliga Sverige har lämnat dörren öppen och resultatet av det är det beklämmande debattläget.

Att invandring både är bra och lönsamt i längden råder mindre tvekan om. Därför är det en katastrof att vi så länge fört en förvirrad och tafatt integrationspolitik. Detta kombineras med ett debattklimat där minsta antydan att tala om svenskhet renderar drev och grova anklagelser om rasism. Att ignorera att det oavsett våra politiska agendor finns värden och begrepp som kopplas samman med svenskhet är farligt. Ett förnekande leder endast till att människor från utlandet slår emot de glastak som finns i samhället när kulturer krockar. I en nyligen publicerad undersökning från World value survey kan man läsa att Sverige placeras längst bort från mitten värderingsmässigt i ett globalt perspektiv. Att ignorera att det finns samhällsnormer som utmärker Sverige är destruktivt.

Det är uppenbart att ingen identitetstillhörighet är statisk eller stängd för influenser. Något som vi idag sammankopplar med svenskhet, exempelvis jämställdhet och jämlikhet var knappast populära begrepp under tidigt 1800-tal.

Svenskhet bör ses som och göras till någonting positivt som man vill vara en del av. Tillsammans ska man känna gemenskap och samhörighet. Öppenhet för och välkomnande av personer med annan kulturell och etnisk bakgrund bör vara en självklarhet. På inget sätt ska känslan av en gemensam svenskhet utesluta andra former av tillhörighet. Som barn till polska immigranter har jag en mångbottnad identitet, likt många andra svenskar.

Först när vi slutar förneka att det finns något som är svenskt kan vi skapa något positivt av det. En diskussion om vad detta är vore välkommet. Svensk integrationspolitik måste ha meningsfulla målsättningar och vi kan inte känna skräck inför att diskutera vad som är gemensamt och vad som bör knyta oss samman för ett välfungerande samhälle.

(För den intresserade kan avhandlingen köpas här)

Paranoida nationalister

Islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget skrev Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Partiets världsbild är nu utkristalliserad. Det är Islam, och då direkt Sveriges muslimer som är det huvudsakliga hotet mot Sverige enligt Jimmie Åkesson.

Kan detta enligt någon tolkning, såväl snäv som bred stämma?

Nej. Vi har inte infört särlagstiftning för muslimer och krav på detta har kraftigt tillbakavisats av de etablerade riksdagsparternapartierna. Att kravet ställdes 2006 av Mahmoud Aldebe, dåvarande ordföranden för Sveriges muslimska förbund innebär knappast att Islam har ändrat Sverige. Dessutom har Aldebe, som du förgäves (troligtvis) försöker komma in i riksdagen för centern deklarerat att han inte ämnar driva frågan. Sverigedemokraterna får givetvis rätta mig om jag har fel men det finns knappast någon opinion i riksdagen för särlagstiftning.

Islamister är marginaliserade i den offentliga debatten och möts av ett tvärpolitiskt kompakt motstånd. Islamister saknar ekonomisk tyngd, ledarsidor, tidningar, företagsmakt, mäktiga intresseorganisationer eller politisk representation. Hur kan en grupp utan någon reell politisk eller ekonomisk makt anses vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget?

Att vissa skolor valt att inte ha skolavslutningar i kyrkor är mer uttryck för en mångkulturell ängslighet än att islam dominerar Sverige. Att undvika vissa svenska traditioner på grund av en missriktad rädsla för att kränka någon är inget muslimskt påfund, det är ett hemmaodlat problem. Misslyckad integrationspolitik är inget tecken på islamistisk dominans, det är ett tecken på just det, missriktad och misslyckad integrationspolitik. Att åtgärda det kräver inte att skulden förläggs på sveriges muslimer. Att det dessutom serveras halalslaktat kött på ett par dagis där merparten av barnen är muslimer kan inte heller tas som intäkt för att Sverige islamiseras.

De svenska medborgare som härstammar från muslimska länder har skiftande religiös tillhörighet. En stor del av iranierna flydde från en islamistisk revolution, andra som Sveriges assyrier är ofta inte ens muslimer. Vissa är oerhört religiösa, andra är lika sammankopplade med islam som en genomsnittlig kristen är till svenska kyrkan. Av den muslimska minoriteten är dessutom en obetydlig del religiösa fanatiker och dessa människors inflytande i samhället är lika med noll. Ett par marginella exempel används av Sverigedemokraterna för att misstänkliggöra alla svenskar med härkomst i den muslimska världen. Åkesson besitter sannerligen vild fantasi. Avser Sverigedemokraterna driva praktisk riksdagspolitik med dessa fantombilder som riktmärken?

Vilken reell makt är det Sverigedemokraterna egentligen är rädda för? Kanske är det rentav så att Sverigedemokraterna som parti innehar mer politisk tyngd och makt än Sveriges samlade muslimska organisationer, såväl religiösa som sekulära. Frågan är om inte det är ett större problem i dagsläget.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamism, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson