Om segregation

Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.

Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen

Jag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.

Varför är det så?

Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.

Nyansering av integrationsfrågor

Lars Persson på bloggen "Vi i Sverige" nyanserar katastrofbilderna av den svenska integrationen:

Tvärtemot vad många tror så arbetar de flesta invandrare. De betalar också mer i skatt till samhället än de får tillbaka i form av bidrag. De flesta bor också i samma områden som infödda svenskar. Bara 14% bor i något av de ”utanförskapsområden” som journalister åker till så snart de ska skriva något om invandrare.

Olikhet och segregation

Cecilia Verdinelli skriver klokt om segregation och integration men även kampanjen för "olikhet" i GP:

Den som haft minsta intresse av att följa de rasistiska rörelsernas utveckling i globaliseringens tidevarv vet att just bevarandet av nationella olikheter (i konstrast till den homogena blandkultur som befaras bli följden av migration) har varit de halvbruna ­rörelsernas vanligaste argument. ”Vi gillar olika” är därför sällsynt platt som slogan mot SD.

Ganska viktigt att komma ihåg att majoriteten av nationalisterna (eller identitärerna) i själva verket älskar olikhet, helst med tydliga avgränsningar. Att kulturer hålls isär och känner stolthet i sin särart är första prio. Därför handlar vart och vartannat inlägg hos exempelvis Oskorei om stolta etniska och kulturella grupper som inte manifesterar samma självutplånande "självhat" som vita västerlänningar påstås göra.

Vad nationalisterna delar med många av vänsterns globaliseringsmotståndare är rädslan för att den globala kapitalismen i kombination med masskultur kommer utarma genuina och "naturliga" gemenskaper och kulturer. Denna rädsla där kapitalismen förstör organiskt framväxta identiteter sammanlänkar nationalisterna med den globaliseringsfientliga vänstern. Olikhet och särart hotad av det monotona.

Så långt tycker jag att Verdinelli är inne på ett intressant spår i sin kritik av "Vi gillar olikhet", däremot har jag svårt att tro att det är den typen av olikhet som faktiskt Aftonbladets kampanj åsyftar. Men det är viktigt att inte ägna sig åt rena nidbilder av nationalisterna. Stirrar vi tillräckligt långt ner i avgrunden märker vi att avgrunden stirrar tillbaka, och vi känner igen blicken.

I globaliseringsmotståndet och multikulturalismen finns egentligen många beröringspunkter mellan nationalister som SD och den extrema vänstern. De båda motpolerna möts i sin vurm för särbehandling, oavsett om det är negativ eller positiv. Rädslan för kapitalismen och det moderna konsumtionssamhället förenar ofta grupper som tror sig vara sina motparter.

Blev så intresserad av det citerade stycket att jag helt glömde kommentera Verdinellis huvudpoäng, som i många avseenden är väldigt klok. Kanske har vi gått för långt i får strävan efter att "etnifiera" integrations och segregationsproblemen. En poäng väl värd att ta med sig inför den kommande mandatperioden.

På samma tema: Ramnehill & Sanddahl.

Gemenskap i svenskhet

Skriver i dagens Nerikes Allehanda (ej på nätet) om den föreslagna samhällsorienteringen. Ett angeläget ämne där samhällsnormer och svenskhet bör hamna i fokus. Gemenskap är ett ord som måste laddas positivt.

-

När Italien som modern stat grundades utbrast statsmannen Massimo d’Azeglio, ”Italien är skapat, nu måste vi skapa italienare!” Italien fanns, men knappt någon kände sig som italienare. Man var romare, napolitan, sicilianare och liknande. Kanske är det på samma sätt i Sverige år 2010? Alla vet vi vad landet Sverige är, men vet vi vad en svensk är? Och hur många känner sig egentligen som svenskar?

Förra året tillsatte integrationsminister Nyamko Sabuni en utredning som skulle fastställa hur en samhällsintroduktion för nyanlända kan utformas. Målsättningen var att skapa en kurs som fastslog vilken värdegrund som finns i samhället, och hur denna på bästa sätt kan förmedlas till nyanlända.

Statsvetaren Erik Amnå från Örebro universitet fick rollen som utredare, och nu har resultatet kommit. I utredningen konstateras att en ”samhällsorientering kan sägas syfta till att fördjupa ett slags medborgaranda”.

För det är precis det som behövs i Sverige - ett land där hela världens folk finns representerade. Vi behöver inte gammal och bakåtsträvande nationalism, utan en svenskhet som strävar efter utveckling och är öppen för alla. En känsla av tillhörighet som kan omfatta alla i vårt något udda men mycket vackra land.

Den samhällsorientering som föreslås av regeringen kommer att omfatta sextio timmar. Det blir en generell orientering i grundläggande rättigheter och skyldigheter i vårt demokratiska samhälle. Det handlar inte om privata värderingar; vilket fotbollslag som är bäst, eller vilken dokusåpa som är inne. Utredningen skiljer föredömligt på privata seder, och det som ska gälla för alla i samhället. Dessutom kommer kursen innehålla ”vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat."

Det handlar alltså om samhällsnormer och inte om personliga, subjektiva värderingar. En del kanske skräms av tanken att man ska sprida kunskap om svenska värderingar, eftersom det explicit innebär att det också finns osvenska värderingar. Men alla samhällen behöver någon form av sammanhållning, och eftersom vi i Sverige värnar om exempelvis yttrandefrihet, jämställdhet och barns rättigheter, känns det fullt rimligt att dessa värderingar förmedlas.

Förslaget om samhällsorientering är välbalanserat; den lägger inte för mycket vikt på svenskheten men förnekar inte heller behovet av en sammanhållning, och att det faktiskt finns gemensamma värden i vårt land. Integrationspolitik, och åtgärder för underlätta för nyanlända handlar emellertid om många saker. Till de mest akuta integrationsproblemen hör den stela arbetsmarknaden som med en alltför stark arbetsrätt ger en stor trygghet till de som redan har arbete, men sätter upp enorma trösklar för de som står utanför arbetsmarknaden. Vi ser också en hårt reglerad bostadsmarknad som starkt bidragit till segregationen i vårt samhälle.

Den nya samhällsorienteringen bör därför ses som ett bra första steg mot ett mindre splittrat land. Samtidigt kommer Sverige aldrig att bli ett enat land om vi inte också fortsätter arbeta hårt för att lösa de andra problemen som framförallt handlar om sysselsättning och boende.

Mer om Sverige, svenskhet och integration: Integrationsbloggen, IB 2, VN, Expressen, SD, KB, HD, Peter Soilander, Kent Persson, Per Ankersjö, Trillingnöten, Mitt levande liv.