Samtal med Kenan Malik

Ett artikeltips i lite märkligt format, nämligen ett samtal mellan författaren Kenan Malik och den slovenske konservativa politikern Fero Sebej om multikulturalism, väldigt bra läsning:

Western governments did not set out to create a segregated society. Most politicians set out with the best of intentions to combat racism. But at the same time, we have to say that the multicultural policies were flawed from the very beginning: it wasn't as if this was a good set of policies that somehow eroded over time. The fact is that it was a lot easier to combat racism by saying to people "go on, follow your own values, cultures, lifestyles, beliefs, we will fund your festival, your dance troupe, your cultural centre"... we used to call it the "saree, samosa and steel band brigade".

Klokt om både multikulturalismens politiska misslyckande men även samhällets förändring.

Devalvering av diskriminering

När Peter Weiderud från den socialdemokratiska broderskapsrörelsen mfl skrev på DN debatt nyligen var jag inte förvånad över resonemanget. Religionen är ett särintresse som gör anspråk på att vara ett universellt intresse, maskeringen som artikelförfattarna försökte sig på var dålig.

En replik på den artikeln har nu inkommit signerad Demirbag-Sten och Per Bauhn. Bauhn har flera gånger hamnat helt rätt i olika frågor, senast i debatten om Tännsjös krav på att judar ska ta avstånd från Israel. Bauhn och Demirbag-Sten kritiserar helt rätt artikelförfattarnas strävan efter att göra religionen till något mer än en privatsak:

Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”.

Jag vill påminna om en viktig poäng som filosofiprofessorn Brian Barry förde fram i sin bok "Culture & Equality":

Once again we must insist on the crucial difference between a denial of equal opportunities to some group (for example, a law forbidding Sikhs to ride motorcycle) and a choice some people make out of that from a set of equal opportunities (for example, a choice not to ride a motorcycle) as a result of certain beliefs.

Ett problem som jag sett flera gånger är att lagens "diskriminerande" effekter tas upp. När det kommer till Weiderud et al så är exemplet att lagen om religiös slakt diskriminerar troende samt att en rad andra - mer eller mindre verklighetsförankrade - förbud tyder på latent islamofobi.

Men är en lag mot smärtsam slakt en lag riktad mot muslimer eller är det en lag som syftar till att skydda en grupps högst bristfälliga rättigheter (djuren)? Det är - för att använda Barrys exempel - inte en lag som förbjuder muslimer att slakta djur, det är en lag som konsekvent förhindrar alla i Sverige att slakta djur på ett specifikt sätt.

Lagar är alltid diskriminerande eftersom de jämkar fler intressen mot varandra, någon kommer alltid vara "diskriminerad". Tjuven är diskriminerad gentemot husägaren och djurplågaren är diskriminerad gentemot hunden. Lagar blir först diskriminerande när de explicit utan anledning tillåter vissa att göra något och inte andra.

Om man på grund av religiösa eller kulturella seder tvingas eller känner sig tvingad till en handling som inte är förenlig med landets lagar då är det knappast lagen som förhindrar ens handlingsfrihet utan den religiösa eller kulturella seden.

Det är för att citera Barry igen: "The way in which liberalism is neutral is that it is fair". Det enda sättet att ha en rättvis och neutral lag är att göra religionen till en privatsak, ett intresse bland andra. Det den socialdemokratiska broderskapsrörelsen söker göra i antidiskrimineringens namn kommer undergräva själva målsättningen.

På samma tema: Humanistbloggen, Voter, Robsten

Multikulturalism: debattera eller inte?

För några år sedan var jag orolig att både den svenska och europeiska debatten kring multikulturalism och integration höll på att dö ut. Rädslan för att associeras med extrema nationalister kombinerat med rädslan för att trampa på känsliga tår skapade en form av självcensur. Den rädslan existerar fortfarande i stor utsträckning och en av de vanligaste fenomenen i debatten är inte sakdiskussioner utan rena häxprocesser där debattörer anklagas för det ena eller det andra.

Nåväl.

Debatten om multikulturalism och identitetspolitik har inte försvunnit bort från den svenska offentligheten. Tvärtom. Både på bloggar och i tidningar som Axess har debatten blivit alltmer intensiv. Detta utan att någon fiskar i "grumliga vatten" eller flörtar med nationalism eller främlingsfientlighet. Jag betraktar här SD:s repetitiva mässande i frågan som väsensskilt.

Ett dagsaktuellt exempel på att debatten finns på alla nivåer är Nyamko Sabunis artikel på Brännpunkt:

Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver. Den andra vägen, som jag förespråkar, är att samhället tydligt tar ställning för rättigheter och skyldigheter som utgår från individen, inte grupper.

Sabuni menar även helt öppet att stöd till etniska och religiösa grupper är en form av identitetspolitik och att där finns utrymme för "städning". Det vore givetvis väldigt spännande att höra hur man städar där. Genom att ta upp den frågan så adresserar hon indirekt det problem som finns när det offentliga endast ger stöd till vissa grupper, talar med vissa ledare och därmed skänker legitimitet till vissa som säger sig företräda en hel grupp.

Passande nog har Sakine Madons skrivit en text för Ohlininstitutet med titeln "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Finns att hämta här). Johansson-Heinö har redan hunnit med en recension som både ger ros och ris. Mitt eget intryck är att det inte finns så mycket att hämta i en analys av svenska partier om analysmaterialet är officiella programförklaringar och rapporter.

Kanske är det - som Madon antyder i slutet på rapporten - i kommunpolitiken man kan hitta konkreta exempel på identitetspolitik. Oavsett så är rapporten läsvärd och nödvändig för den svenska offentligheten som först nu på allvar börjar diskutera multikulturalism och identitetspolitik. Kanske är det även en vettig lärdom för Sabuni att inte bara stirra på det egna departementet utan även vad som händer på kommunal nivå när det kommer till identitetspolitik.

En genomläsning av Kenan Maliks "From Fatwa To Jihad: The Rushdie Affair And Its Legacy" ger stöd för den tesen om lokalpolitikens ansvar för identitetspolitiken. Kanske är det inte alltid partiers ideologiska position som avgör identitetspolitikens utformning utan en generell samhällstendens som avspeglas i kommunpolitikens pragmatiska förhållningssätt. Jag ser även lite spår av Maliks resonemang i Sabunis text.

Till slut: Missa inte heller Li Jansson och Stefan Fölsters rapport "Självmål i sysselsättningspolitiken – Så leder ett sämre företagsklimat till utanförskap och främlingsfientlighet", den finns för nerladdning här. Rapporten konstaterar, inte helt oväntat, att ett vitalt företagsklimat är centralt för att lösa integrationsproblem. Speciellt vissa mindre kommuner har lyckats riktigt bra med integrationen.

På samma tema: Integrationsbloggen, Niklas Hellgren, Expressen, Axessbloggen, Aquerette.

Enat, inte splittrat Sverige

Några dagar gammal men ändå läsvärd artikel av Gudmundsson i SVD:

Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer. Fredrik Reinfeldt har exempelvis sagt att ”ursvenskt är bara barbariet”, Maud Olofsson att ”det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige”, och Sahlin själv har utbrustit avundsjukt om andra folk att ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Innebär alltid klassificeringen av något svenskt per definition av något utesluts? Ja, varför inte. Är det alltid negativt, nej.

Så länge det svenska är något som är öppet för nyanlända och länge det är av en universell natur (till skillnad från partikulär) så är jag helt ok med uteslutningen av det ickesvenska.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om vad det bör och kan vara. Begreppet svenskhet tåls att diskuteras betydligt mer, befriat från den beröringsskräck eller naiva förvirring som ofta både liberaler och socialister har varit utrustade med.

Genom att erkänna att det finns en rad universella mänskliga rättigheter som är en viktig del av det svenska så utesluts per automatik vissa normer. Det svenska är inte konstigare än att vi har viktiga samhällsnormer som jämställdhet, individualism och demokrati som inte är förhandlingsbara och som utgör grundfundament i samhället.

Sedan kan givetvis det svenska laddas med betydligt mer. Men det viktiga i det politiska samtalet - vilket ensamutredaren Erik Amnå förstod - är att politiken endast ska befatta sig med samhällsnormer, inte privata värderingar, smak eller tycken.

På samma tema skriver Dilsa Demirbag Sten insiktsfullt på DN debatt:

Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss.

Orden skulle kunna vara hämtade från FP:s integrationspolitiska valmanifest. Frågan ställs öppet men är egentligen redan besvarad. Det enda parti och enda ungdomsförbund som har en integrationspolitik grundad i både en visionär ideologisk idé och samtidigt sakpolitiskt förankrad är FP och LUF. Givetvis kan inte Demirbag-Sten inte göra reklam för ett parti i en DN-debattare. Men faktum är att om man vill hitta ett parti som gör precis det hon efterlyser ja då är det FP.

Liberal kritik mot rasismen

Det är inte så ofta man läser om den liberala kritiken mot både rasism och multikulturalism. I "The dialectics of liberty" går John F Walsh igenom den liberala kritiken mot rasismen. Linjen som drivs av Walsh och de tänkare och debattörer han citerar är att rasismen ofta kommer i formen av skråväsende, gruppintressen och politisk segregation.

Även om det finns en bas för rasismen i den privata sfären så är oftast de värsta förbrytelserna statliga eller statligt understödda. Boken rekommenderas som ett nytt perspektiv i debatten om rasismen i samhället.

Vad den liberala antirasismen alltid har sett är att den värsta formen av rasism är den statligt institutionaliserade formen. Detta är något som John Stossel uppmärksammar i en artikel på Reason magazine:

In the pre-1964 South, things were different. But even then, private forces worked against bigotry. White owners of railroads and streetcars objected to mandated segregation. Historian Jennifer Roback writes that in 1902 the Mobile Light and Railroad Company "flat out refused to enforce" Mobile, Alabama's segregation law.In cities throughout the South, beginning in 1960, student-led sit-ins and boycotts peacefully shamed businesses into desegregating whites-only lunch counters. Those voluntary actions were the first steps in changing a rancid culture. If anything, Washington jumped on a bandwagon that was already rolling.

It wasn't free markets in the South that perpetuated racism. It was government colluding with private individuals (some in the KKK) to intimidate those who would have integrated. It was private action that started challenging the racists, and it was succeeding—four years before the Civil Rights Act passed. Government is a blunt instrument of violence that one day might do something you like but the next day will do something you abhor. Better to leave things to us—people—acting together privately.

Även om exempelvis den svenska staten i dag i stor utsträckning jobbar mot rasism är det ingen garant för att det så alltid kommer vara. Det finns en rad exempel på hur statsmakten är den främsta förbrytaren när det kommer till diskriminering, såväl positiv som negativ.

Att begränsa möjligheterna för staten att kategorisera människor och behandla människor utifrån deras grupptillhörighet förutsätter att statens makt blir mindre. Detta är ofta något som glöms bort i debatten om rasismens förutsättningar. Rasism och kollektivism ska givetvis alltid motarbetas, främst i den civila sektorn. Men vi får inte glömma att det största redskapet för att bekämpa rasism även kan bli den största fienden.

Därför tjänar vi på invandring

Väldigt ofta nämner jag USA som exempel på land som både klarar av att skapa en gemensam medborgerlig patriotism men även att ekonomiskt integrera stora invandrargrupper. Det innebär inte att allt som fungerat i USA kommer eller kan fungera i Sverige och Europa men det finns helt klart mycket att lära. Två läsvärda artiklar tar upp frågan om USA och invandrarna, dels Lexington i en drygt månad gammal Economist,

Immigration provides America with legions of unofficial ambassadors, deal-brokers, recruiters and boosters. Immigrants not only bring the best ideas from around the world to American shores; they are also a conduit for spreading American ideas and ideals back to their homelands, thus increasing their adoptive country’s soft power.

Samt Joel Kotkins artikel i Forbes om USA som immigrantnation,

Only immigration can provide the labor force, the expanding domestic markets and, perhaps most important, the youthful energy to keep our society vital and growing. Many bustling sections of American cities--the revived communities along the number 7 train line in Queens, N.Y., Houston's Harwin Corridor, Los Angeles' San Gabriel Valley--are dominated by immigrant enterprise. In contrast, the cities without large-scale immigration, such as Cleveland, Pittsburgh and Cincinnati, have stagnant and even declining populations.

Båda artiklarna framhäver främst vad USA som land i längden tjänar på invandringen, inte bara i avseendet skattepengar men även kontaktnät, idéutbyte samt arbetskraft.

I debatter med vänstern inser motdebattören väldigt sällan att en relativt sett stor invandring kräver att både arbetsmarknad, bostadsmarknad och den offentliga byråkratin måste förändras. Man drömmer sig tillbaka till 60-talet och tror att förutsättningarna är samma för arbetskraftsinvandrarna som för de som invandrat under de senaste 30 åren. Ska vi lära av USA är det dags att man ser till vad som faktiskt konkret leder till bättre integration.

Kenan Malik på Newsmill

Kenan Malik skriver på Newsmill, obligatorisk läsning:

There is little love lost between multiculturalists and proponents of the clash of civilization thesis. The former accuse the latter of pandering to racism and Islamophobia, while the latter talk of the former as appeasing Islamism. Beneath the hostility, however, the two sides share basic assumptions about the nature of culture, identity and difference. Both start with the question: ‘Can Europe be the same with different people in it?'. They give different answers. But the question itself is the problem. It assumes that minority communities are homogenous wholes whose members will forever be attached to the cultures, faiths, beliefs and values of their forebears. Being born to European parents is not a passport to Enlightenment beliefs. So why should we imagine that having Bangladeshi or Moroccan ancestry makes one automatically believe in sharia? In confusing peoples and values both sides betray a lack of faith in their own abilities to win peoples of different backgrounds to a common set of Enlightened values.

And that is the real problem: not immigration, nor Muslim immigration, nor yet the ‘Islamization' of Europe, but the lack of conviction, on the part both of multiculturalists and clash of civilization warriors, in a progressive, secular, humanist project. It is this that has led both sides to betray basic liberal principles.

Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.

Den mångkulturella samhällets verklighet

Skriver på Newsmills "julkalender". Uppmaningen var att skriva om förväntningar inför 2010. Jag kombinerar med en väldigt kort tillbakablick på 2000-talet. Förhoppningen är en vettigare debatt om det multikulturella samhället:

Att referera till Samuel Huntingtons Clash of Civilizations är närmast obligatoriskt vid varje tillbakablick på 2000-talets första decennium. Inför detta decenniums sista år tänker jag själv göra mig skyldig till detta. Huntingtons dystra profetia om ett 2000-tal där kulturella och religiösa identiteter är den främsta orsaken till konflikter har under de senaste tio åren varit oerhört relevant, men kanske inte på det sätt han väntade sig.

Civilisationernas skyttegravar befinner sig inte alltid på nationalstaternas gränser. Inte heller är slagfältets kombattanter alltid representanter för de olika civilisationerna - muslimska, hinduiska, kristna eller liknande. Europa har blivit ett ideologiskt slagfält för idéer om samhällets grundvalar. Vilken roll (om någon) ska religionen spela i samhället? Hur ska det multikulturella samhället fungera (om det ens går)? Är pluralism alltid av godo?

Att som vissa nationalister utmåla muslimer som en huvudaktör är felaktigt. Europas muslimer är relativt maktlösa inför majoritetssamhällets diskussioner och förändring, omröstningen i Schweiz är ett exempel på detta – slöjförbudet i Frankrike ett annat. Det är i den etablerade politiska ordningen det råder krig om idéerna.

Det multikulturella samhället är inte problemfritt, lika lite som det etniskt homogena samhället är det. Båda utmanar idéer om minoriteters skydd, demokratins legitimitet och frågan om nationella identiteter. Jag tänker vara lite vågad och säga att vi fortfarande befinner oss lätt chockade i startgroparna. Länder som Holland, Frankrike och Storbritannien har på ett mer brutalt sätt konfronterats med problemen, och gått lika olika vägar för att lösa problemen.

Frågan om det demokratiska samhällets normer och positioner på 2000-talet kan inte ignoreras.

Vissa ropar efter svenska värderingar. Svenskheten i dess ”ursprungliga” form ska sättas i det främsta rummet. Alla ska förhålla sig till en norm utkristalliserad av bittra män från Sölvesborg. Oavsett vad frågan är kommer svaret lyda osvenska muslimska invandrare.

På Sveavägen menar man att det inte existerar svenska normer, i den postmoderna världen är Socialdemokraternas Sverige en normmässig tabula rasa. Alla perspektiv är giltiga, alla positioner skapar sina egna förutsättningar. Motståndaren är per definition essentialist och tvingar på oliktänkande den vita mannens normer. Miljöpartiets Yvonne Ruweida med sin normkritiska myndighet är ett talande exempel på detta.

Ingen av dessa två positioner verkar få något gehör från breda folklager. I någon mån är båda perspektiven politiska projekt där identitet och samhälle antingen ska stöpas i ett mytiskt nationell skimmer eller helt tillintetgöras. Ingen av vägarna leder till en ljus framtid.

En av mina förhoppningar inför 2010 är att vi i Sverige kommer inse följande:

Sverige, som alla andra länder, bygger på vissa samhällsnormer. Vi kan försöka blunda hårt och bortse från detta eller så kan vi ägna tid och fokus åt att nå klarhet i vad detta innebär för människor som bor i det här landet. Ju förr vi inser att vi är ett väldigt udda land sett ur ett internationellt perspektiv desto bättre. Sverige utmärker sig särskilt för sin syn på jämlikhet, jämställdhet och tilltro till individens förverkligande och frihet.

I detta mångfaldens Sverige uppstår tveklöst för en rad problem, och flera av dessa har vi redan bevittnat. Exempelvis när egalitära, liberala ideal om jämlikhet och jämställdhet möter djupt rotad konservatism uppstår konflikter. Det gör ont när normer och värderingar krockar - att tro något annat vore märkligt.

Sjukdomstillstånd måste erkännas innan tillfrisknandet kan påbörja, brukar man säga inom psykiatrin.

Vilken och vems svenskhet?

Skriver krönika i Nerikes Allehanda (tyvärr inte på nätet) om begreppet svenskhet:

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln och den röda tråden i statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling. Heinös utgångspunkt är att det behövs något sammanhängande kitt i samhället för att demokratin ska fungera väl. För mycket mångfald och tolerans gentemot kulturella uttryck som går stick i stäv med samhällets normer kommer i längden inte fungera, menar han.

Sverige har förändrats mycket – aldrig tidigare har vi haft en så oerhört stor mångfald av kulturer, etniciteter och religioner. Är detta alltid någonting positivt? En slutsats Heinö drar är att det generellt sett är bra, men samtidigt förenat med en rad problem. Tacksamt nog presenterar han även en lösning. Det behövs något gemensamt, helt enkelt en känsla av samhörighet.

Vissa i Sverige menar att den här samhörigheten endast kan byggas genom att exkludera, bygga upp murar mot det främmande. Dessa röster är idag på 2000-talet förhållandevis ensamma i debatten om svenskhet.

Min mening är att Heinös svar är inte är särskilt kontroversiellt. Svenskhet finns – oavsett hur mycket det förnekas. Men det är en kontroversiell fråga. Stora problem uppstår när etablerade politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson inte klarar av att koppla svenskheten till något positivt. Båda har i debatter ifrågasatt om det verkligen finns något som heter svenskhet. Denna inställning har lett till att det har varit fritt fram för de som vill avgränsa det svenska och som i praktiken har tagit patent på att diskutera denna typ av frågor. Det offentliga Sverige har lämnat dörren öppen och resultatet av det är det beklämmande debattläget.

Att invandring både är bra och lönsamt i längden råder mindre tvekan om. Därför är det en katastrof att vi så länge fört en förvirrad och tafatt integrationspolitik. Detta kombineras med ett debattklimat där minsta antydan att tala om svenskhet renderar drev och grova anklagelser om rasism. Att ignorera att det oavsett våra politiska agendor finns värden och begrepp som kopplas samman med svenskhet är farligt. Ett förnekande leder endast till att människor från utlandet slår emot de glastak som finns i samhället när kulturer krockar. I en nyligen publicerad undersökning från World value survey kan man läsa att Sverige placeras längst bort från mitten värderingsmässigt i ett globalt perspektiv. Att ignorera att det finns samhällsnormer som utmärker Sverige är destruktivt.

Det är uppenbart att ingen identitetstillhörighet är statisk eller stängd för influenser. Något som vi idag sammankopplar med svenskhet, exempelvis jämställdhet och jämlikhet var knappast populära begrepp under tidigt 1800-tal.

Svenskhet bör ses som och göras till någonting positivt som man vill vara en del av. Tillsammans ska man känna gemenskap och samhörighet. Öppenhet för och välkomnande av personer med annan kulturell och etnisk bakgrund bör vara en självklarhet. På inget sätt ska känslan av en gemensam svenskhet utesluta andra former av tillhörighet. Som barn till polska immigranter har jag en mångbottnad identitet, likt många andra svenskar.

Först när vi slutar förneka att det finns något som är svenskt kan vi skapa något positivt av det. En diskussion om vad detta är vore välkommet. Svensk integrationspolitik måste ha meningsfulla målsättningar och vi kan inte känna skräck inför att diskutera vad som är gemensamt och vad som bör knyta oss samman för ett välfungerande samhälle.

(För den intresserade kan avhandlingen köpas här)