Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Fortsatt ökenvandring för S?

Lyssnade imorse på Jytte Guteland, ordförande för SSU, som intervjuades om Sahlins avhopp. Som tur var pressades hon gällandes konkreta förändringar av socialdemokratin som behövs för att en utveckling ska komma till stånd. Annars brukar denna typ av intervjuer mest bli långa hyllningstal.

Gutelands svar var undvikande då det bestod av olika synonymer till ordet "mod", samt en bortförklaring om att det är "så många områden" det handlar om. Receptet på förändringen formulerades i termer av att man inte ska motarbeta "utveckling". En tydlig inriktning från ungdomsförbundet?

Känslan man får av många ledande socialdemokrater är att man verkar sakna ideologiska svar och policyförslag som fungerar i praktiken. Så länge man har perspektivet att det är makten som måste ordnas i första hand och att man därefter ska fundera på vad som är fungerande politik då har man missat något.

I Expressen kan man läsa att Jytte Guteland föreslås som partiledare. Det välkomnar jag. På sätt och vis fullbordas då socialdemokratins idélösa ökenvandring, ett crescendo av floskler som inte leder någonvart. Där det mest konkreta förslaget stavas "satsningar i strategiska branscher".

Innan socialdemokratin skaffar sig en politik som faktiskt ser ut att ta sverige någonstans då kvittar det hur djupt man gräver i partiapparaten efter en efterträdare till Sahlin. För de flesta förstår att ett byte av omslag inte förändrar boken.

På samma tema: SVD Ledarblogg, DN, AB, AB2, Scaber Nestor, Expressen, Karl Sigfrid, Jonas Morian, Claes Krantz, Lena Sommestad, Tianmi, Jens Holm, EX2, GP, GP2, GP3, SVD, SVD2

Ett poäng till Pagrotsky

Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.

Så långt är det bra läsning.

Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky

Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.

Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.

Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.

Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.

Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.

På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.

Reformerad socialdemokrati?

Jens Orback är ovanligt klarsynt inifrån Palmecentret där han sågar den rödgröna uppgörelsen om tillbakadragandet från Afghanistan:

- Jag hoppas att mitt parti kan hitta en lösning tillsammans med utrikes­minister Carl Bildt, där diskussioner vad jag förstår pågår, säger Orback till Dagens Nyheter. Han är inte nöjd med den kompromiss som Socialdemokraterna enats med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att inleda en avveckling av Afghanistanstyrkan 2011 och helt ta hem den 2013: – Jag har med oro sett partiledningen förklara att man ska gå fram med ett gemensamt förslag tillsammans med de andra rödgröna partierna.

Orback verkar även förstå att den svenska neutralitetsidén som socialdemokraterna har burit som ett kors sedan andra världskriget numera är otidsenlig och utsliten:

–Efter Berlinmurens fall så är läget ett annat i världen men vårt parti tycks alltför ofta vara kvar där Olof Palme rycktes bort. –Neutralitet är idag närmast omoraliskt –vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser, säger Orback och syftar på talibanernas agerande mot oliktänkande och kvinnor.

Det är med den här typen av förnuftig och ovanligt tydliga socialdemokrati som alliansen kan få det svårt. Man har ju vant sig vid att Ohly och pacifistisolationisterna i MP sätter agendan för den socialdemokratiska utrikespolitiken. Om socialdemokraterna helt plötsligt låter Urban Ahlin komma till uppgörelser med alliansen då kommer det politiska landskapet se helt annorlunda ut. Men det jag hittills sett av Ahlin tyder däremot på att vi alla kan vara trygga att Orbacks tillfälliga tillstånd av klarhet för S är just det: tillfälligt.

Socialdemokraterna de kluvna

En dag som denna när socialdemokratin uppvisar en sällsynt form av idélöshet får man ändå ge partiet respekt för dess principfasthet i en annan fråga: motståndet mot avdraget för hushållsnära tjänster.

Kärt barn har många namn och i de rödgrönas värld föredrar de att kalla avdraget "pigavdraget". En allmän vurm för butlerliknande arbetsuppgifter verkar däremot inte bekomma socialdemokraterna.

Men i botten av socialdemokraternas förslag finns det ändå ett gott mål: att folk ska jobba och att det är bra om den privata servicesektorn expanderar. Därför är det oerhört tråkigt att de vill avskaffa RUT-avdraget. Mot bakgrund av det kravet känns dagens egentligen helt tomma utspel från socialdemokraterna nästan hånfullt.

För i utspelet finns knappt något konkret politiskt, mest snömos. Märkligt är ändå att Jämtin skriver: "Exempel på de tjänster som Socialdemokraterna vill införa i kollektivtrafiken" i en mening och i en annan "Alla tjänster ska utföras av privata företag". Så socialdemokraterna har reducerat sig till att leverera affärsidéer på DN Debatt? Hederligare vore att släppa motståndet mot RUT-avdraget istället för att formulera retoriska dimridåer.

I dagens SVD kan man läsa om en undersökning som Företagarna har låtit gör, den visar att RUT och ROT-avdragen har haft oerhört positiva effekter:

Antalet ansökningar om att utnyttja Rot- och Rut- avdragen har överträffat i stort sett alla förväntningar. Under det senaste året (juli 2009–juni 2010) har närmare 890000 personer ansökt om avdrag och minst 18000 nya jobb har skapats i Sverige det senaste året. Sannolikt är de positiva effekterna ännu större. Skulle vi räkna upp siffrorna på basis av endast det senaste kvartalet skulle det bli än fler skapade jobb, eftersom användningen av avdragen hela tiden ökar.

De rödgröna är - mot bättre vetande - motståndare till ett förslag som gör att svarta jobb blir vita, fler får jobb och statskassan får tillskott. Sanna Rayman skrev i våras om ett seminarium hon bevistade i Finland om RUT-avdraget. Där verkar socialdemokratin och facken inte ha samma ideologiska låsning:

Seminariet är fascinerande. Här sitter företrädare för partier vars motsvarigheter i Sverige ser rut-debatten som en djupt ideologisk motsättning. I Finland råder total enighet. På frågan om det finns någon kraft i Finland som anser att systemet bör avskaffas blir svaret ett kort och samstämmigt nej. Visst diskuteras nivåer, utformning och avgränsningar, men ingen vill avskaffa. Wideroos berättar att de hushållsnära tjänsteföretagen förstås ser olika ut. I storstäderna finns många anställda, i mindre orter kanske bara 4–5. Gemensamt för alla olika branschområden är att mängder av svarta jobb blivit en del av den vita ekonomin. Ur Kantolas – och den finska fackrörelsens – perspektiv är det ett plus.

Vad är det den svenska socialdemokratin inte förstått? Vad är det för ideologisk neuros som gör att man motsätter sig en uppenbarligen välfungerande reform samtidigt som man levererar förvirrande och intetsägande ickeförslag om butlers i Stockholms tunnelbana?

På samma tema: Magnus Andersson, Företagarna, Jonssons Funderingar, Expressen, Tokmoderaten, Amanda Brihed, Mark Klamberg, Peace, love & capitalism, Rasmus Jonlund, Annika Beijbom, Moderata karameller.

Erlander, kom tillbaka!

"Monas väg fylld av möjligheter" skriver idag AB:s ledarsida. Jo, det kan man lugnt påstå, därmed inte sagt vilka möjligheter det handlar om. Bland annat har S Stockholm föreslagit en rad konstiga saker på DN debatt idag:

Exempel på de tjänster som Socialdemokraterna vill införa i kollektivtrafiken:

• Din matkasse – beställ mat på nätet, via en mobilapp eller genom att lämna en handlingslista på morgonen på din station. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.

• Din förskola – se till att bygga nya förskolor i kollektivtrafiknära lägen för att minimera tidsspillet för barn och föräldrar.

• Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen på morgonen och hämta din rena tvätt på vägen hem från jobbet.

• Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.

• Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.

Men har S glömt att det existerar en marknad som tillhandahåller ganska mycket av det som står i artikeln? Och allvarligt talat: en butler i kollektivtrafiken? Är det socialdemokratin 2010, en butler i tunnelbanan och en massa tjänster som folk ordnar helt själva?

Och vad hände med pigtjänsterna? SVD: ledarblogg skriver:

Hmm. Socialdemokraterna är emot rut-avdraget för hushållsnära tjänster, men tydligen för butlers. Kan någon göra en genusanalys på det?

Är det denna typ av tomma plattityder som ska vara Monas framtida möjligheter? Göran P och Tage Erlander, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Annika Beijbom, Mark Klamberg, Annie Johansson, Magnus Andersson, Lars Lundqvist, Hans Åberg, SVD-ledarblogg.

Förvirrade socialdemokrater

Socialdemokratin förmår ibland att vara väldigt klok och väldigt korkad på en och samma dag. Läser idag både en välbalanserad analys signerad Ulf Bjereld samtidigt som SSU går ut och kräver att unga ska kvoteras in på statliga tjänster:

/../så menar SSU att staten skulle kunna styra de statliga företagens anställningar genom att ändra i statens ägardirektiv.

SSU är inte främmande för att sätta grupp mot grupp. Hur resonerar man annars om man i utspelet helt förbigår den viktiga frågan om hur fler jobb ska skapas (ur intet är inte en godtagbar lösning). Ska någon förlora sitt jobb för att andelen unga ska vara exakt 25%?

Annars brukar en vanlig anklagelse mot liberaler som vill diskutera arbetsrätten vara att vi vill ställa unga mot äldre. En blygsam förändring av arbetsrätten är ju ett kommatecken i bibeln jämfört med hur detta skulle sätta grupp mot grupp. Ska äldre sparkas till förmån för unga?

Ska unga anställas för att de är unga eller för att de är kvalificerade för jobben? Har de funderat på hur mycket den statliga sektorn behöver expandera för att andelen unga ska vara 25% utan att någon över 35 förlorar sitt jobb?

Ett huvudlöst och oerhört oansvarigt förslag från SSU.

På samma tema: Edvin Alam

Världens näst högsta skatter

Sven-Olof Lodin påminner om det absurda i att driva en skattehöjarpolitik i landet med världens näst högsta skatter,

Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Haga­överenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag.

Det svenska skattesystemet bör förenklas, göras transparent och plattas till ordentligt. Vi kommer kanske inte nå ett Ron Paulskt idealsamhälle utan inkomstskatt men mycket kan göras.

Den svenska debatten är märklig, vi diskuterar huruvida vi ska ha världens högsta eller näst högsta skatter. Alliansens skattesänkningar framställs som radikala av de rödgröna.

För några veckor sedan kunde man i GP läsa om att en majoritet av Svenskar helt saknar ekonomiska buffertar. Ett Sverige väldigt långt från det land som Anne Wibble ville se där alla skulle ha en årslön på kontot.

I Socialdemokratins Sverige är detta givetvis ointressant, det är offentligheten som alltid är bufferten.

Miljöpartiet under ytan

Hur liberala är egentligen Miljöpartiet? Ja, det kan man fråga sig. Göteborgs-Posten har i en huvudledare några viktiga poänger:

När taktikern Wetterstrand officiellt placerar sig höger om S, bör man inte heller glömma bort att språkröret när hon tillfrågades inför förra valet vad hon skulle rösta på, om hon inte fick rösta på sitt eget parti, svarade Vänsterpartiet. Och samma svar lär man få av majoriteten av de som utgör partiets kärna. Under all fernissa och alla väl valda ord om att värna småföretagare så finns nämligen den utpräglade vänsterpolitiken kvar. Bland annat vill Miljöpartiet återinföra "flumskolan" genom att avskaffa betyg, är starkt emot EMU och är kritiska till jobbskatteavdragets fjärde steg. Man vill också stänga ned all kärnkraft och anser inte att tillväxt kan gå hand i hand med arbetet för en bättre miljö. För att nämna några saker ut partiets åsiktsprogram.

Det är lätt att dras med av någon som ser ut att vara en vinnare. Men i fallet Miljöpartiet och språkrör Wetterstrand är det viktigt att man som väljare stannar upp och tänker efter vad de egentligen står för. Vill man ha Mona Sahlin som statsminister? Vill man leva i ett land med dyr energi, låg tillväxt, höga skatter och usel skola? Ja då skall man rösta på MP. I annat fall inte.

Kör MP över S om sysselsättningen också?

Enligt SOM-institutets senaste undersökning anser Miljöpartiets väljare föga förvånande att sysselsättningen är mindre viktig än vad alla andra riksdagspartiers väljare tycker. Endast 31 procent av MP:s väljare anser att det är en viktig fråga inför valet. Frågan är bara hur det ska sluta när MP går till val tillsammans med de två partier vars väljare tycker jobbpolitiken är viktigast?

Per Gudmundson skriver i SvD att "Förbifart Sahlin" ger en fingervisning om framtiden:

När S i tisdags satte makten framför egna principer, och lät sig köras över av Miljöpartiet och Vänsterpartiet i fråga om Förbifart Stockholm, skymtade avgrunden. När mer kan Mona Sahlin tänka sig att agera dörrmatta åt Lars Ohly och Peter Eriksson?

Ja, det vill nog väljarna ha svar på. När lämnar Socialdemokraterna besked om detta? Kommer det också i maj?

Socialdemokraternas "nya politik"

Igår skrev Mona Sahlin på DN Debatt om att Socialdemokraterna har "omprövat politiken", vilket lett till att de nu kan presentera "nya vägledande mål". För ett parti som förlorade det senaste valet mycket på grund av att man hade svårt att leverera något nytt är nog kraven på förnyelse stora inom de egna leden. När man dessutom tillhör en rörelse vars inflytande i Europa varit på tillbakagång under den senaste tiden lär det vara många som hoppas på förändring.

Men hur mycket nytt har dagens Socialdemokraterna att komma med? Mona Sahlin vill satsa på jobb, utbildning och minskad fattigdom, och som Kennet Andreasson på Aftonbladet kommenterar Sahlins brist på besked om politiken:

Det kommer i skuggbudgeten i maj, heter det. Till dess vore det också bra om Sahlin kunde klargöra vad hon menar med att hon ”omprövat” partiets politik. När var Socialdemokraterna emot fler jobb och mer utbildning, eller för fattigdom?

Om detta ger en fingervisning på Socialdemokraternas så kallade förnyelse under Mona Sahlin vet vi vad ungefär vi har att vänta ifall de rödgröna skulle vinna valet. Högre skatt på arbete, högre skatt på företagande, högre transfereringar, och så vidare.

Samma tema: Bjernegård, Brihed, Fagerberg, Filppu, Froby, Pettersson, Tokmoderaten, Monke, Byström,

Den kroniskt sjuka arbetsmarknaden

Socialstyrelsen har idag presenterat en ny rapport, Social rapport 2010. Många av resultaten är intressanta. Bland annat kan vi glädjas åt att fattigdomen på tio år har mer än halverats. Men allt är emellertid inte positivt i dagens Sverige. Bland det mest slående i rapporten är att inom gruppen nyanlända i åldern 22-30 år är det bara hälften som har någon form av arbete (inklusive deltid, projektanställning, osv) efter att de har varit här i 15 år.

Problemet kan inte vara tydligare. Frågan som måste ställas är: vad är felet med den svenska arbetsmarknaden?

Två avgörande anledningar är 1) de strikta kollektivavtalen, och 2) den stela arbetsrätten - som båda är föremål för debatten kring den pågående avtalsrörelsen. Kollektivavtalen i dess nuvarande form hindrar arbetsgivare och arbetare från att komma överens om lämpliga villkor på lokal nivå, som man gör i exempelvis Storbritannien och Nederländerna. Mycket tyder på att detta leder till högre arbetslöshet, som naturligtvis inte gynnar någon, allra minst nyanlända.

Dagens arbetsrätt är lika oflexibel som kollektivavtalen, och hämmandet av individuella lösningar gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa. I synnerhet arbetsskyddet vållar svårigheter för utlandsfödda. Elisabeth Lundström skriver på Generationen.se:

"[I] Söderköping konstaterade man på [företaget] Moderna Verktyg: 'Eftersom det är de nyanställda och ofta unga som måste gå först (i svårare tider) är det svårt att forma framtidens medarbetare. Vi blir bara de äldre kvar.'"

Det är däremot inte bara Socialdemokraternas och LO:s skyddslingar, centralstyrda kollektivavtal och stel arbetsrätt, som sätter käppar i hjulen för utlandsfödda. Även en alltför stor välfärdsstat - inriktad på bidrag istället för arbete - försätter människor i isolation.

Jag har tidigare skrivit om professor Ruud Koopmans forskning på integrationsområdet. Han konstaterar bland annat:

"Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results" (2010, Journal of Ethnic and Migration Studies, 36 (1)).

Att en för stor välfärdsstat riskerar att stjälpa snarare än hjälpa nyanlända bekräftas även i Tyskland. The Economist skriver:

"Heinz Buschkowsky, the mayor of the Berlin district of Neukölln, is famous for being blunt. He is in charge of an ethnic goulash: 140,000 of his 305,000 constituents are Turks, Arabs, Yugoslavs or other migrants. The local unemployment rate is 26%, and probably twice that among the immigrants. Work disappeared when subsidies to industry were withdrawn after the fall of the Berlin Wall. But Neuköllners are all too willing to live off Hartz IV social-security benefits, which provide a family with children with enough to get by. 'Long-term welfare paralyses people,' Mr Buschkowsky observes, sounding more like an American Republican of the 1980s than a leading member of Berlin’s Social Democratic Party. Children grow up thinking 'money comes from the state,' drop out of school and then raise children who repeat the cycle."

Koopmans menar att man i Sverige inte har vågat ställa krav på utlandsfödda som kommer hit. Man har inte skapat incitament för att lära sig svenska, eller ha mer kontakt med andra än de som kommer från hemlandet.

Och detta, mer än något annat, illustrerar behovet av ett nytt svenskt tankesätt kring integrationsfrågor, och hur dessa påverkas av välfärdsinsatser samt arbetsmarknadsregleringar.

Det är inte farligt att ställa krav. Det är kravlösheten som bidragit till att stjälpa integrationen såväl som skolundervisningen. Det viktiga är att kraven är sakliga, och att alla som behöver stöd för att uppnå dem ska få det anpassat efter individuella behov.

För att klara jobben och integrationen behöver morgondagens Sverige decentraliserad lönebildning, flexiblare arbetsrätt, mindre välfärdsstat, samt högre krav på och effektivare hjälpinsatser för utlandsfödda.

Dagens system har redan fått fruktansvärda konsekvenser. Det är hög tid att något händer med integrationspolitiken, välfärdssystemet och arbetsmarknaden.

Mer om Socialstyrelsens rapport, avtalsrörelse och arbetsmarknad: DN, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, FP-Sollentuna, Katarina Nyberg Finn, Högberg, Claes Krantz, Thomas Böhlmark, Magnus, IYF.

Framtidens socialdemokrater

Det finns två lägen när SSU-ordföranden Jytte Guteland skriver. Antingen är det helt ointressant: "SSU använder tv-reklam" eller så är det fyllt av osanningar och väldigt trevande resonemang: "Reinfeldt är ingen Obama".

Socialdemokratin i ett nötskal med andra ord.

Socialdemokrater fortsätter yra

Invände på Newsmill mot Peter Weideruds kritik mot Nyamko Sabuni. Inlägget publicerades även (nerkortat) i Broderskapsrörelsens tidning. Svar kom från Weiderud i samma nummer. Jag ser att inte mycket hänt sedan första artikeln.

Weideruds huvudsakliga invändning är inte att man kartlägger religiös extremism. Det är att man i just detta förslag från regeringen önskar kartlägga islamistisk extremism och inte kristen.

Tomheten i denna invändning är slående. Givetvis utesluter inte det ena det andra. Finns det bevis på systematisk extremism inom någon grupp i samhället är det på sin plats med kartläggning för att göra en realistisk hotbild.

Man kan invända mot ett förslags innehåll, målsättning och syfte men inte att förslaget inte täcker in alla andra områden. Weiderud menar att det handlar om populism. Det visar pedagogiskt att vi i Sverige har två alternativ när det kommer till behandlingen av religiös extremism:

Antingen den Sverigedemokratiska reaktionen, Islamismen är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Eller vänsterreaktionen som bara ser ett rött skynke och skriker populism och extremism. Det finns ett klokt alternativ som förkastar båda dessa inställningar.

Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.