Ett poäng till Pagrotsky

Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.

Så långt är det bra läsning.

Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky

Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.

Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.

Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.

Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.

Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.

På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.

Ensam röst om tillväxt

I senaste Liberal Debatt (ej på nätet än) finns en intervju med Christer Fuglesang:

LD: I klimatdiskussionen dyker det ibland upp åsikten att roten till det onda är mänsklighetens hybris. Det hävdas att det som gäller nu är nolltillväxt och att vi måste bromsa utvecklingen.

CF: Det där är verkligen bullshit. Det finns inget egenvärde i att använda så lite energi som möjligt. Allt handlar i grunden om att man inte tagit med effekterna av olja och kol. Det har varit för billigt att använda fossila bränslen. Räkningen har skjutits på framtiden. På sikt är det tekniken som kommer att lösa det men tekniken jobbar inte i ett vakuum utan finns hela tiden i en politisk och social kontext. De måste växelverka med varandra.

Frågan som tas upp spår jag kommer bli en av de viktigaste frågorna under detta decennium. Vi har sett tecken på att även gammelvänstern anammar en oerhört kritisk inställning till tillväxt. Även från högerreaktionärt håll kan man höra att tillväxten inte har något bestående värde för mänskligheten. Från liberalt håll måste det vara tydligt att det inte är energi och tillväxt i sig som är negativt.

Tillväxten och det moderna samhällets teknologiska och industriella segrar har lyft miljoner ur fattigdom och fortsätter så att göra i delar av världen som fortfarande kämpar med sin utveckling. I en tid då det är trendigt att vara lite tillväxtfientlig och grön (i alla bemärkelser) så är det välkommet att andra röster hörs.

Endast i Sverige

I landet där ingen svälter, saknar tillgång till trygghet, fritid och kultur anordnar man ett seminarium med landets mest kända vänsterdebattörer med temat huruvida tillväxt är önskvärt. Seminariet äger rum på Orionteatern och är ett samarbete med Ordfront och Tvärdrag (S):

Idag motiveras kultursatningar i regionerna med att det kommer att bidra till en ökad tillväxt. Man argumenterar för fler kvinnor i bolagsstyrelserna med motivet att tillväxten kommer att öka. Och man säger att klimatfrågan bara kan lösas med mer tillväxt Men vi är många som tvivlar på tillväxten som ledstjärna för vårt samhälle. Som tror att det leder oss mot en icke hållbar utveckling på alla plan. Efter en viss välfärdsnivå får vi det helt enkelt inte bättre med ökad tillväxt. Kanske till och med sämre.

Det ska bli intressant att se vad paneldeltagarna - bland andra Gudrun Schyman, Göran Greider, America Vera Zavala, Stefan Jonsson - kommer fram till.

Den svenska vänstern har mer och mer gått från att vara världsförbättrande och tillväxtorienterad, marxistisk kort och gott, till att befatta sig med någon form av reaktionär lokalsamhällsvurm. Det moderna (post)industriella samhället, det som lyfte arbetarna ur deras vedermödor har snarare blivit ett hinder i vägen.

Men jag ska inte förekomma debatten alltför mycket. Slutsatsen från deltagarna kan mycket väl bli att tillväxt är önskat, om inte alltid ett självändamål, på de flesta områden här i världen. Hoppas jag i alla fall.