Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.
Så långt är det bra läsning.
Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky
Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.
Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.
Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.
På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.
Så långt är det bra läsning.
Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky
Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.
Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.
Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.
Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.
På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.
Inlägg
