Fackligt partiarbete

Allt fler LO-medlemmar röstar på Moderaterna, och allt färre på Socialdemokraterna. I en intervju i dagens DI förklarar LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att detta beror på att medlemmarna vet för lite. Om de bara bemödade sig med att sätta sig in i vilken inhuman och orättvis politik Alliansen bedriver, skulle de inte tveka att istället rösta på S. Som exempel tar Lundby-Wedin att den procent som är rikast har fått lika mycket skattesänkningar som de 25 procent som tjänar minst. Att låginkomsttagare har fått en hel månadslön kvar per år att själv göra vad de vill med, är inget Lundby-Wedin tycker är särskilt viktigt att påpeka.

Fackliga organisationer har en mycket viktig uppgift: att värna arbetstagarnas intressen. Något som definitivt inte är deras uppgift, är att diktera för medlemmarna vilket parti de bör rösta på. Att LO stödjer Socialdemokraterna har aldrig varit någon hemlighet. Men att de så fullständigt ogenerat går ut och säger att Alliansen är dunderdum och gör megafel, och underkänner kunskapsnivån hos de medlemmar som röstar på vad de anser vara fel parti, är häpnadsväckande.

På samma tema: NWT, SvD, Charlotte Lindblad, Härnösands arbetarekommun, Johan Hedin,

LO kan bättre

Eftersom bilden är beskuren så syns inte hela texten, som lyder: "Den här kvinnan har tvingat sina medlemmar att skänka 77 miljoner till Socialdemokraterna. Trots att uppemot hälften av dem röstar på något annat parti. Utöver de pengarna kör dessutom LO en egen kampanj som smutskastar regeringen. Det är helsjukt."

Forskningen stödjer Björklund

Aftonbladet granskar Björklunds påstående om att lägre ingångslöner ger ungdomar jobb,

I Sverige motsvarar lägstalönen cirka 70 procent av medianlönen. I Danmark kan en ungdom jobba för hälften av medianlönen och i Tyskland för ännu lägre.Forskningen visar också att en sänkning av minimilönen får extra stort genomslag på ungdomsarbetslösheten i länder med höga lönetrösklar, vilket stödjer Björklunds tes om att en lönesänkning för unga i Sverige skulle ge fler ungdomar jobb. I Sveriges hotell- och restaurangbransch gav en 10-procentig sänkning av lönen arbete åt fem procent fler ungdomar, visar en studie.

Men detta är ju inte direkt någon hemlighet om man har följt vad som skrivit om arbetsmarknaden i Nederländerna eller Danmark. Intressant är att LO går ut hårt och protesterar, cyniskt om man funderar en stund på hur mycket LO egentligen gjort för arbetslösheten bland unga.

Se även: Segerfeldt, Boberg, Altenberg.

Den kroniskt sjuka arbetsmarknaden

Socialstyrelsen har idag presenterat en ny rapport, Social rapport 2010. Många av resultaten är intressanta. Bland annat kan vi glädjas åt att fattigdomen på tio år har mer än halverats. Men allt är emellertid inte positivt i dagens Sverige. Bland det mest slående i rapporten är att inom gruppen nyanlända i åldern 22-30 år är det bara hälften som har någon form av arbete (inklusive deltid, projektanställning, osv) efter att de har varit här i 15 år.

Problemet kan inte vara tydligare. Frågan som måste ställas är: vad är felet med den svenska arbetsmarknaden?

Två avgörande anledningar är 1) de strikta kollektivavtalen, och 2) den stela arbetsrätten - som båda är föremål för debatten kring den pågående avtalsrörelsen. Kollektivavtalen i dess nuvarande form hindrar arbetsgivare och arbetare från att komma överens om lämpliga villkor på lokal nivå, som man gör i exempelvis Storbritannien och Nederländerna. Mycket tyder på att detta leder till högre arbetslöshet, som naturligtvis inte gynnar någon, allra minst nyanlända.

Dagens arbetsrätt är lika oflexibel som kollektivavtalen, och hämmandet av individuella lösningar gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa. I synnerhet arbetsskyddet vållar svårigheter för utlandsfödda. Elisabeth Lundström skriver på Generationen.se:

"[I] Söderköping konstaterade man på [företaget] Moderna Verktyg: 'Eftersom det är de nyanställda och ofta unga som måste gå först (i svårare tider) är det svårt att forma framtidens medarbetare. Vi blir bara de äldre kvar.'"

Det är däremot inte bara Socialdemokraternas och LO:s skyddslingar, centralstyrda kollektivavtal och stel arbetsrätt, som sätter käppar i hjulen för utlandsfödda. Även en alltför stor välfärdsstat - inriktad på bidrag istället för arbete - försätter människor i isolation.

Jag har tidigare skrivit om professor Ruud Koopmans forskning på integrationsområdet. Han konstaterar bland annat:

"Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results" (2010, Journal of Ethnic and Migration Studies, 36 (1)).

Att en för stor välfärdsstat riskerar att stjälpa snarare än hjälpa nyanlända bekräftas även i Tyskland. The Economist skriver:

"Heinz Buschkowsky, the mayor of the Berlin district of Neukölln, is famous for being blunt. He is in charge of an ethnic goulash: 140,000 of his 305,000 constituents are Turks, Arabs, Yugoslavs or other migrants. The local unemployment rate is 26%, and probably twice that among the immigrants. Work disappeared when subsidies to industry were withdrawn after the fall of the Berlin Wall. But Neuköllners are all too willing to live off Hartz IV social-security benefits, which provide a family with children with enough to get by. 'Long-term welfare paralyses people,' Mr Buschkowsky observes, sounding more like an American Republican of the 1980s than a leading member of Berlin’s Social Democratic Party. Children grow up thinking 'money comes from the state,' drop out of school and then raise children who repeat the cycle."

Koopmans menar att man i Sverige inte har vågat ställa krav på utlandsfödda som kommer hit. Man har inte skapat incitament för att lära sig svenska, eller ha mer kontakt med andra än de som kommer från hemlandet.

Och detta, mer än något annat, illustrerar behovet av ett nytt svenskt tankesätt kring integrationsfrågor, och hur dessa påverkas av välfärdsinsatser samt arbetsmarknadsregleringar.

Det är inte farligt att ställa krav. Det är kravlösheten som bidragit till att stjälpa integrationen såväl som skolundervisningen. Det viktiga är att kraven är sakliga, och att alla som behöver stöd för att uppnå dem ska få det anpassat efter individuella behov.

För att klara jobben och integrationen behöver morgondagens Sverige decentraliserad lönebildning, flexiblare arbetsrätt, mindre välfärdsstat, samt högre krav på och effektivare hjälpinsatser för utlandsfödda.

Dagens system har redan fått fruktansvärda konsekvenser. Det är hög tid att något händer med integrationspolitiken, välfärdssystemet och arbetsmarknaden.

Mer om Socialstyrelsens rapport, avtalsrörelse och arbetsmarknad: DN, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, FP-Sollentuna, Katarina Nyberg Finn, Högberg, Claes Krantz, Thomas Böhlmark, Magnus, IYF.