En blåklint till Hamilton

Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton gick rakt på sak i riksdagsdebatten:

Arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står i dag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen. De måste ställa sig frågan: Vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?

Helt rätt! Jag hoppas verkligen att det är något Hamilton tar strid för under de kommande fyra åren. LUF är med dig! Det är hög tid att vi inser vilka strukturer på arbetsmarknaden som försvårar för ökad rörlighet och ställer upp trösklar till arbetsmarknaden. Problemen med integrationen är inga mysterier. Uppenbart är att något måste ske med den svenska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är Hamiltons tal en indikation om vart Folkpartiet vill med arbetsmarknaden och integrationspolitiken. För snack är bra, men det räcker inte.

På samma tema: SVD Ledarblogg

Europa, vart är du på väg?

Jag har väldigt många gånger upprepat att Sverige är delat, det finns insiders och outsiders i samhället. En grupp har fast anställning, fackmedlemskap samt gott om kontakter på bostadsmarknaden. Sedan finns det outsiders, människor med låg anknytning till samhället som överlever på temporära jobb.

Klyftan mellan dessa två grupper är en av europas absolut viktigaste utmaningar för 2000-talet. De privilegier dessa insiders har i form av en stel arbetsmarknad står i direkt proportion till det lidande som alla outsiders utsätts för. Europa är notoriskt dåligt på att släppa in människor i samhället som inte är del av trygghetssystemen. Situationen är på lång sikt ohållbar.

Problemen gäller för hela Västeuropa. Visst finns det strukturella problem i Sverige på både bostads och arbetsmarknaden. Frågan är om vi kan jämföra oss med exempelvis Spanien, ett land vars problem liknar Sveriges men som är betydligt allvarligare:

Spain is often cited as the big EU economy most in need of labour-market reform. The central government has spent months agonising over changes to a law that makes it expensive for private firms to make full-time staff redundant. But in truth parts of Spain’s economy are very flexible: just ask the 1.5m people who have lost jobs since the boom stopped. The problem is that the labour market divides insiders from outsiders. Immigrants on temporary contracts have been hit hard, as have the young.

En enorm offentlig sektor som blir alltmer svårfinansierad kombineras med en arbetsmarknad som skapar få privata jobb. Det offentliga kostar i Spanien mer för varje år som går och de offentliga skulderna skjuter i höjden. Ingångarna på arbetsmarknaden är få för invandrare och ungdomar. Höga trösklar på arbetsmarknaden gör ingångarna få. Därtill gör regelbördan och höga kostnader att små företag inte växer.

I en artikel i Time för några år sedan intervjuades en indisk ingenjör, han fick frågan om han skulle kunna tänka sig att arbeta i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis som är mer intresserad av att cementera de besuttnas privilegier istället för att hitta sätt att växa ekonomiskt och politiskt.

På samma tema: SVD, GP, E24

Facket sviker de arbetslösa

Idag skriver jag på Newsmill om vad vi har att lära av Nederländerna när det gäller arbetsmarknadspolitiska reformer. Följande är texten i sin helhet (som även återfinns här):

Efter finanskrisen börjar världen sakta men säkert återhämta sig. Många har i detta läge vänt blickarna mot Nederländerna och landets låga arbetslöshet. Sverige har mycket att lära från den nederländska framgången. För att hjälpa arbetslösa såväl som arbetare bör vi decentralisera lönebildningen, och luckra upp den oproportionerligt starka arbetsrätten som idag vänder landets arbetslösa ryggen till.

Nederländerna hade enligt OECD 4,3 procents arbetslöshet 1998, och 3,0 procents arbetslöshet tio år senare. Sveriges arbetslöshet minskade visserligen också under samma tidsperiod, men 6,2 procent år 2008 gör att man ändå ligger över OECD:s snitt på 6 procent. Varför har Nederländerna mer än hälften så låg arbetslöshet som Sverige?

En viktig anledning, om man får tro holländarna själva, är att kollektivavtalen under åren har blivit mer flexibla. Som bland andra forskarna de Leede, Nickell och van Ours har påpekat har mindre strikta kollektivavtal lett till att arbetsgivare och arbetare fått möjlighet att lokalt förhandla om villkor som passar just dem bäst. Bland annat har det lett till fler deltids- och timanställningar. Detta kan vara värt att tänka på mitt under den svenska avtalsrörelsen, då fackföreningar går ut och kräver "rätt till heltid".

Ett annan viktigt skäl till den nederländska framgången är att man successivt har gjort det lättare för företag att anställa. Genom att reformera anställningsskyddslagstiftningen, "Flexwet" (Wet Flexibiliteit en Zekerheid) har uppsägningstiden minskat samtidigt som nederländska företag fått större möjlighet att teckna deltids- och projektanställningar.

Men så har det inte alltid varit. Tidigare under 1990-talet fick Nederländerna mycket kritik för att ha en alldeles för stark arbetsrätt. 1997 skrev de Vries i European Industrial Relation Observatory Report: "The ‘rigidity' of Dutch labour law, especially with respect to dismissal, has been identified as one of the causes for the increase in flexible employment contracts."

Att länder med mer flexibel arbetsrätt klarar jobben bättre är knappast någon nyhet. Sverige kan, förutom med Nederländerna, även jämföras med Danmark, som för två år sedan hade en arbetslöshet på 3,1 procent. OECD mätte samma år arbetsskyddet för fast anställning i respektive land på en skala 1 till 6. Danmark fick 1,6, och Sverige 2,9. Erfarenheterna från andra länder visar med all tydlighet vad som är felet. Varför agerar man inte i Sverige?

Från fackligt håll försvaras den starka arbetsrätten ofta med argument om att det är för arbetarnas bästa. Men det faktum att man inte vill underlätta för företag att anställa leder till att många människor blir kvar på sina jobb, trots att de inte trivs. En undersökning som Svenskt Näringsliv genomförde för tre år sedan fann att drygt en miljon anställda inte trivs med sina arbetsuppgifter och/eller sina kollegor. Man räds byta jobb för man vet hur svårt det är att bli anställd.

Av den pågående avtalsrörelsen är det enkelt att förstå att det är företagen snarare än fackförbunden som företräder de arbetslösa. Att facken ohämmat fortsätter försvara strikta kollektivavtal, central lönebildning, stel arbetsrätt och alldeles för starkt arbetsskydd är det främsta hindren mot att Sverige ska kunna nå nederländska sysselsättningssiffror. Att det är såpass svårt att bli uppsagd och bli anställd som idag gynnar varken tillväxt, företag, arbetslösa, eller ens arbetare.

Det är dags att vi lär oss av omvärldens erfarenheter, och de reformer som förbättrat deras arbetsmarknader och minskat arbetslösheten.

Mer om arbetslöshet och arbetsmarknaden: SvD1, SvD2, SvD3, EXP, E241, E242, RB, Magnus Andersson, UV, PJ, Storstad, Björndahl, Samuelssons, Henkas, VSPS.

Den kroniskt sjuka arbetsmarknaden

Socialstyrelsen har idag presenterat en ny rapport, Social rapport 2010. Många av resultaten är intressanta. Bland annat kan vi glädjas åt att fattigdomen på tio år har mer än halverats. Men allt är emellertid inte positivt i dagens Sverige. Bland det mest slående i rapporten är att inom gruppen nyanlända i åldern 22-30 år är det bara hälften som har någon form av arbete (inklusive deltid, projektanställning, osv) efter att de har varit här i 15 år.

Problemet kan inte vara tydligare. Frågan som måste ställas är: vad är felet med den svenska arbetsmarknaden?

Två avgörande anledningar är 1) de strikta kollektivavtalen, och 2) den stela arbetsrätten - som båda är föremål för debatten kring den pågående avtalsrörelsen. Kollektivavtalen i dess nuvarande form hindrar arbetsgivare och arbetare från att komma överens om lämpliga villkor på lokal nivå, som man gör i exempelvis Storbritannien och Nederländerna. Mycket tyder på att detta leder till högre arbetslöshet, som naturligtvis inte gynnar någon, allra minst nyanlända.

Dagens arbetsrätt är lika oflexibel som kollektivavtalen, och hämmandet av individuella lösningar gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa. I synnerhet arbetsskyddet vållar svårigheter för utlandsfödda. Elisabeth Lundström skriver på Generationen.se:

"[I] Söderköping konstaterade man på [företaget] Moderna Verktyg: 'Eftersom det är de nyanställda och ofta unga som måste gå först (i svårare tider) är det svårt att forma framtidens medarbetare. Vi blir bara de äldre kvar.'"

Det är däremot inte bara Socialdemokraternas och LO:s skyddslingar, centralstyrda kollektivavtal och stel arbetsrätt, som sätter käppar i hjulen för utlandsfödda. Även en alltför stor välfärdsstat - inriktad på bidrag istället för arbete - försätter människor i isolation.

Jag har tidigare skrivit om professor Ruud Koopmans forskning på integrationsområdet. Han konstaterar bland annat:

"Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results" (2010, Journal of Ethnic and Migration Studies, 36 (1)).

Att en för stor välfärdsstat riskerar att stjälpa snarare än hjälpa nyanlända bekräftas även i Tyskland. The Economist skriver:

"Heinz Buschkowsky, the mayor of the Berlin district of Neukölln, is famous for being blunt. He is in charge of an ethnic goulash: 140,000 of his 305,000 constituents are Turks, Arabs, Yugoslavs or other migrants. The local unemployment rate is 26%, and probably twice that among the immigrants. Work disappeared when subsidies to industry were withdrawn after the fall of the Berlin Wall. But Neuköllners are all too willing to live off Hartz IV social-security benefits, which provide a family with children with enough to get by. 'Long-term welfare paralyses people,' Mr Buschkowsky observes, sounding more like an American Republican of the 1980s than a leading member of Berlin’s Social Democratic Party. Children grow up thinking 'money comes from the state,' drop out of school and then raise children who repeat the cycle."

Koopmans menar att man i Sverige inte har vågat ställa krav på utlandsfödda som kommer hit. Man har inte skapat incitament för att lära sig svenska, eller ha mer kontakt med andra än de som kommer från hemlandet.

Och detta, mer än något annat, illustrerar behovet av ett nytt svenskt tankesätt kring integrationsfrågor, och hur dessa påverkas av välfärdsinsatser samt arbetsmarknadsregleringar.

Det är inte farligt att ställa krav. Det är kravlösheten som bidragit till att stjälpa integrationen såväl som skolundervisningen. Det viktiga är att kraven är sakliga, och att alla som behöver stöd för att uppnå dem ska få det anpassat efter individuella behov.

För att klara jobben och integrationen behöver morgondagens Sverige decentraliserad lönebildning, flexiblare arbetsrätt, mindre välfärdsstat, samt högre krav på och effektivare hjälpinsatser för utlandsfödda.

Dagens system har redan fått fruktansvärda konsekvenser. Det är hög tid att något händer med integrationspolitiken, välfärdssystemet och arbetsmarknaden.

Mer om Socialstyrelsens rapport, avtalsrörelse och arbetsmarknad: DN, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, FP-Sollentuna, Katarina Nyberg Finn, Högberg, Claes Krantz, Thomas Böhlmark, Magnus, IYF.