Temanummer om Europa

Jag har alltid varit av åsikten att det talas för lite om Europa i Sverige. Inte i betydelsen EU eller Eurovision song contest. Det har vi så det räcker och blir över. Däremot är frågor som europeisk identitet, europeiska politiska ofta sparsamt behandlade. Vi lever i en oerhört globaliserad tidsålder, såväl ekonomiskt som politiskt men ändå lever vi väldigt isolerade i vår nationalstat.

Axess har ett helt lysande temanummer om just Europa, man tar ett ordentligt grepp på den europeiska tidsandan men främst på relationen sverige/europa. Både Richard Schwartz artikel om nationalism och identitet och Thomas Steinfelds artikel om Sverige är väldigt läsvärda.

Lite uteblir frågan om vad vår bespottade europeiska unionen gjort (eller stjälpt) när det kommer till den europeiska gemenskapen och politiken. Helt klart är att nationalismen har utmanats av den europeiska unionen men inte på det sätt som vi alltid väntade oss. Ett ämne som jag säkert kommer återvända till.

Europa, vart är du på väg?

Jag har väldigt många gånger upprepat att Sverige är delat, det finns insiders och outsiders i samhället. En grupp har fast anställning, fackmedlemskap samt gott om kontakter på bostadsmarknaden. Sedan finns det outsiders, människor med låg anknytning till samhället som överlever på temporära jobb.

Klyftan mellan dessa två grupper är en av europas absolut viktigaste utmaningar för 2000-talet. De privilegier dessa insiders har i form av en stel arbetsmarknad står i direkt proportion till det lidande som alla outsiders utsätts för. Europa är notoriskt dåligt på att släppa in människor i samhället som inte är del av trygghetssystemen. Situationen är på lång sikt ohållbar.

Problemen gäller för hela Västeuropa. Visst finns det strukturella problem i Sverige på både bostads och arbetsmarknaden. Frågan är om vi kan jämföra oss med exempelvis Spanien, ett land vars problem liknar Sveriges men som är betydligt allvarligare:

Spain is often cited as the big EU economy most in need of labour-market reform. The central government has spent months agonising over changes to a law that makes it expensive for private firms to make full-time staff redundant. But in truth parts of Spain’s economy are very flexible: just ask the 1.5m people who have lost jobs since the boom stopped. The problem is that the labour market divides insiders from outsiders. Immigrants on temporary contracts have been hit hard, as have the young.

En enorm offentlig sektor som blir alltmer svårfinansierad kombineras med en arbetsmarknad som skapar få privata jobb. Det offentliga kostar i Spanien mer för varje år som går och de offentliga skulderna skjuter i höjden. Ingångarna på arbetsmarknaden är få för invandrare och ungdomar. Höga trösklar på arbetsmarknaden gör ingångarna få. Därtill gör regelbördan och höga kostnader att små företag inte växer.

I en artikel i Time för några år sedan intervjuades en indisk ingenjör, han fick frågan om han skulle kunna tänka sig att arbeta i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis som är mer intresserad av att cementera de besuttnas privilegier istället för att hitta sätt att växa ekonomiskt och politiskt.

På samma tema: SVD, GP, E24

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.

Ayaan Hirsi Ali och väst

Debattören Ayaan Hirsi Ali behandlas väldigt sparsamt i den svenska debatten. Antingen är det tystnad eller sammanblandning med främlingsfientlighet som är på tapeten.

Hirsi Ali gjorde sig känd som väldigt frispråkig kritiker av islam, islamism och den djuprotade konservatism hon menade att den muslimska världen alltjämt står för.

Det händer sällan att vi i Sverige deltar i internationellt viktiga debatter, eller ens försöker få en insyn i dessa. Ett undantag är Axess TV (och magasin) som exempelvis sände en debatt mellan Ayaan Hirsi Ali och Timothy Garton Ash.

I dagarna släpps en bok, "The flight of intelectuals" där frågan ställs om varför Salman Rushdie försvarades så envist i väst medan Hirsi Ali får kalla handen. Ron Rosenbaum på Slate skriver:

By the "flight of the intellectuals," Berman means their flight from the values they espoused when defending Salman Rushdie in 1989, and their sniping, snarking, and subverting Ayaan Hirsi Ali this century. Is it just that she's not one of the boys? Berman suggests that a combination of colonial guilt and colonial superiority is at work here, that Western intellectuals fear the direct criticism of other cultures, which Hirsi does in a more direct and literal way than Rushdie's literary excursions.

Rushdies kritik var helt klart mer subtil, reaktionen det motsatta. Frågan är om försvaret av Rushdie säger mer om attitydförändringen i väst än om själva innehållet i kritiken mot religion?

Hirsi Ali är inte ensam. Även Wafa Sultan har gjort sig till en väldigt öppen kritiker av Islam i en rad olika sammanhang.

I Sverige har tongångarna emellanåt varit hårda. När en invandrare uttalar sig negativt om hemlandets kultur och religion kommer direkt anklagelser om att vara "husneger" eller "nyttig idiot" för främlingsfientliga vita nationalister. En mogen diskussion kring det Hirsi Ali säger är vi kanske inte redo för än. Men när det sker är det viktigt att tänka på att man givetvis inte behöver acceptera allt hon säger. Själv tycker jag en rad idéer hon har är auktoritära, illiberala och motverkar sitt egentliga syfte.