Extremism

Att extremism och intolernas kan utövas i namnet av alla religioner är den amerikanska pastorn Terry Jones ett nästintill övertydligt exempel på. För att visa att han och hans anhängare inte "böjer knä för den radikala islamismen" planerar de att bränna Koranen på bål.

Att bränna böcker ska inte vara förbjudet. Men att något inte är förbjudet innebär inte att det inte är idiotiskt. Få saker är så kontraproduktiva som att tro att man kan bekämpa en sorts extremism med en annan. Det är människor som Terry Jones som bidrar till att upprätthålla bilden av att människor åtskiljs mer av vilken religion de har, än hur de är som personer och vilka individuella värderingar de har.

På samma tema: Jinge, SR, TV4

Vem får kritisera religion?

Sanna Rayman skriver på SvD:s ledarblogg ett ganska utförligt inlägg om debatten kring Lars Vilks och kritik av religion. Bland annat lyfter hon den mycket intressanta aspekten om vem som ska ha rätt att kritisera religioner:

Att, som Mattias Gardell gör, hävda att kritiken av en religion endast kan tas på allvar eller ens accepteras om den kommer "inifrån" är befängt. Här vilar en oerhört obehaglig människosyn där människan målas upp som oförmögen att se utanför ett mycket snävt gruppbaserat och självupptaget egenintresse. Som om vi aldrig skulle kunna bry oss om yttrandefriheter eller rättigheter annat än för dem som är oss på pricken lika.

Katolska kyrkan syndar

Jag har aldrig varit någon vän av katolska kyrkan. Den har alltid symboliserat två synnerligen obehagliga positioner: anspråk på att sätta agendan för reproduktion, sexualitet och samliv i kombination med stora anspråk på värdslig makt.

I vissa fall får det komiska konsekvenser men ibland är det på blodigt allvar. Kyrkans kamp mot preventivmedel i södra Afrika är ett sådant exempel.

Nu kan man till vänster och höger höra Biskopar som upplever att de ertappats med byxorna nere, bokstavligt talat, och som försöker med allt möjligt för att förskjuta skulden,

"Giacomo Babini, the retired Bishop of Grosseto in Italy, was quoted by an Italian Catholic website as complaining about a Zionist attack on the Church."

Eller kardinal Bertone som menar att pedofili är kopplat till homosexualitet, inte celibat,

"Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili"

Så Bertones slutsats är att den homofoba kyrkan lyckats synnerligen dåligt med sitt personalurval?

Efteråt gjorde Vatikanen en pudel och uttryckte att Bertones position inte var Vatikanens officiella. Men det är egentligen mindre intressant. Bertone och pudeln visar tydligt på en allt vanligare trend: religiösa extremister säger en sak utåt och har en helt annan position internt. Det var troligtvis ingen radikal åsikt Bertone uttryckte, misstaget insåg man först när reaktionerna kom.

Inte ens i det katolska samfundet i Sverige verkar man vilja ta tag i pedofilskandalen på allvar. Bitte Assarmo, katolsk skribent i Sverige skriver,

"Om debatten fortsätter att handla om det katolska präst- celibatet snarare än de reella faktorer som ligger bakom pedofili"

Jag kan hålla med. Även om jag tycker att celibat låter som en väldigt dålig idé. I synnerhet för en kyrka som tycker att preventivmedel och annat artificiellt endast står i vägen för sakernas naturliga tillstånd.

Men frågan kvarstår, något Assarmo helt ignorerar, varför är just pedofilin är så utspridd inom katolska kyrkan och varför har man så envetet tystat ner brotten, och varför försöker nu prominenta katoliker skylla på allt från sionister till ateistiska fanatiker?

Samma tema: Seved Monke, Humanistbloggen, Geobastard, Ekström, Motbilder, DN, SYD, SVD, EXP, GP1, SVD2.

Ung Vänster valarbetar åt Sverigedemokraterna

I ett debattinlägg på Politikerbloggen skriver Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, att hon tycker att sossar, moderater, folkpartister och kristdemokrater ger Sverigedemokraterna för stort utrymme och låter dem sätta agendan i debatten. På Gabrielsson låter det som att hon inte tycker att man bör diskutera frågor som rör religion, värderingar och normer - något som jag anser skulle vara mycket kontraproduktivt.

Idag skriver jag därför följande i en replik:

Ida Gabrielsson har i en handvändning lyckats med konststycket att utse sina politiska motståndare till rasister och samtidigt bortförklara debatten om religion och normer i samhället som att ge Sverigedemokraterna oproportionerligt stort utrymme i debatten. Ung Vänsters taktik är att misstänkliggöra, klumpa ihop och förvirra begrepp.

Eftersom alla från socialdemokrater och moderater till folkpartister och kristdemokrater diskuterar frågor som rör religiös extremism, värderingar och kultur i samhället är de medskyldiga till att upprätthålla en rasistisk problemformulering, menar Gabrielsson. Enligt Gabrielsson sitter det fullt med ”väletablerade högerextremister” i våra debattsoffor. Detta bidrar direkt till den ökade rasismen i samhället.

Nu har jag, till skillnad från Gabrielsson, högre tankar om både svenska folket såväl som våra sju riksdagspartier. Jag tror, till skillnad från Gabrielsson, att demokrater kan diskutera frågor som rör normer och religioner utan att hänfalla åt rasistiska idéer. Jag tror dessutom att vi kan hålla skilja på äpplen och päron och ta ställning mot religiös fundamentalism och rasism samtidigt som vi står upp för religionsfriheten och den internationella rörligheten.

Det är intressant att notera att Gabrielsson tycker att denna debatt om religion och normer ”inte är proportionerlig”. Hon hänvisar till att ”det enbart [är] ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka”. När riksdagsledamöter lägger motioner om att utreda ett förbud mot burka eller niqab tycker jag det är en självklarhet att stå upp för alla människors lika rätt att själva få välja hur de ska klä sig. Är Gabrielsson inte beredd att strida för andras rättigheter bara för att de drabbade råkar vara i minoritet? Vore det att ge en fråga ”oproportionerligt” utrymme?

Att just Ung Vänsters ordförande inte verkar bry sig särskilt mycket om enskilda individer eller minoriteter är dock föga förvånande. Få har visat så litet intresse att anpassa politiken efter människors individuella behov och kapacitet som just Ung Vänster. Problemet är att denna kollektivistiska hållning, även i frågan om normer och värderingar, riskerar att leda helt fel. Lämnar de etablerade partierna walk-over i debatten för att inte göra den ”oproportionerlig” blir det fritt fram för sverigedemokrater och andra att sätta agendan utifrån deras verklighetsbeskrivning – precis det som Gabrielsson är rädd för.

"Vi tar kampen mot borgarna!" Men tydligen inte mot radikala högerpopulister som Sverigedemokraterna... (Bildkälla.)

Ung Vänsters ordförande verkar mena att det är fel att debattera mångkultur och integration eftersom att man gör det på Sverigedemokraternas villkor. Det är helt fel. I själva verket är det just att våga debattera denna typ av frågor som ger Sverigedemokraterna minst inflytande. Genom att adressera de frågor som väljarna intresserar sig för, och presentera en egen politik som står i skarp kontrast till SD:s politik ger vi så lite gratis till SD som möjligt.

Ida Gabrielsson anklagar oss som debatterar frågor som rör religion, normer och värderingar för att springa Sverigedemokraternas ärenden. Men just nu framstår hon själv som en av Sverigedemokraternas främsta valarbetare.

Samma tema: AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Neuding, Spikharry, Röda Malmö, Demokratibloggen, Liz, Kulturkrig, Piprök, Moberg, Fria Tider, bloggo, Varjager, PI, Snaphanen, Moradi, Leffe45, Elert, Vardagssnack, Nyheter Sweden, Nilsson, Frida M, Nyhetsskribent, Snabba Nyheter, Fredrik, NMPK, Yami, Dixon.

Ayaan Hirsi Ali och väst

Debattören Ayaan Hirsi Ali behandlas väldigt sparsamt i den svenska debatten. Antingen är det tystnad eller sammanblandning med främlingsfientlighet som är på tapeten.

Hirsi Ali gjorde sig känd som väldigt frispråkig kritiker av islam, islamism och den djuprotade konservatism hon menade att den muslimska världen alltjämt står för.

Det händer sällan att vi i Sverige deltar i internationellt viktiga debatter, eller ens försöker få en insyn i dessa. Ett undantag är Axess TV (och magasin) som exempelvis sände en debatt mellan Ayaan Hirsi Ali och Timothy Garton Ash.

I dagarna släpps en bok, "The flight of intelectuals" där frågan ställs om varför Salman Rushdie försvarades så envist i väst medan Hirsi Ali får kalla handen. Ron Rosenbaum på Slate skriver:

By the "flight of the intellectuals," Berman means their flight from the values they espoused when defending Salman Rushdie in 1989, and their sniping, snarking, and subverting Ayaan Hirsi Ali this century. Is it just that she's not one of the boys? Berman suggests that a combination of colonial guilt and colonial superiority is at work here, that Western intellectuals fear the direct criticism of other cultures, which Hirsi does in a more direct and literal way than Rushdie's literary excursions.

Rushdies kritik var helt klart mer subtil, reaktionen det motsatta. Frågan är om försvaret av Rushdie säger mer om attitydförändringen i väst än om själva innehållet i kritiken mot religion?

Hirsi Ali är inte ensam. Även Wafa Sultan har gjort sig till en väldigt öppen kritiker av Islam i en rad olika sammanhang.

I Sverige har tongångarna emellanåt varit hårda. När en invandrare uttalar sig negativt om hemlandets kultur och religion kommer direkt anklagelser om att vara "husneger" eller "nyttig idiot" för främlingsfientliga vita nationalister. En mogen diskussion kring det Hirsi Ali säger är vi kanske inte redo för än. Men när det sker är det viktigt att tänka på att man givetvis inte behöver acceptera allt hon säger. Själv tycker jag en rad idéer hon har är auktoritära, illiberala och motverkar sitt egentliga syfte.

Ständigt dessa dolda avsikter!

Vill man kartlägga radikal islamism med kopplingar till terrorism så stämplar man en hel grupp i Sverige. Den slutsatsen drar idag Janne Flyghed, professor i kriminologi, och Anna Wigenmark, människorättsjurist.

Det tragiska är att vissa inte verkar kunna göra något annat nuförtiden än att skamlöst blanda ihop islamism med muslimer, och Israel med judar. Givetvis rycker inte människorättsaktivister ut och fördömer kartläggningen av motorcykelgäng eller narkotikaligor. Minoritetselementet kan framhävas eller ignoreras. När det kommer till radikal islamism blir det hysteriskt.

Flyghed och Wigenmark skriver:

"För närvarande ökar antisemitiska och islamofobiska hatbrott i Sverige. Borde det inte vara en lämpligare uppgift att istället lägga den dryga miljon Sabuni anslagit för det aktuella uppdraget på ett utökat, förebyggande arbete mot hatbrott?"

Det ena utesluter givetvis inte det andra. Även radikal islamisms existens måste tas på allvar. Informationsinhämtning måste göras varsamt. Är alternativet att man ignorerar islamismen i Sverige av rädsla för att såra någon? Islamism, antisemitism och hat mot muslimer är alla tre samhällsfarliga strömningar som måste kartläggas och motverkas.

Det finns en hel del bevis som pekar på att terrorister värvats i Sverige. Att det är ett känsligt och svårt område kan inte utesluta arbetet i sig. På vilket annat område föreslår artikelförfattarna att man ska ducka undersökning? Det är samma tongångar som hördes när man först ville granska hedersvåld.

Frågan som borde ställas är om Flyghed och Wigenmark inte gör betydligt mer på egen hand för att klumpa ihop Sveriges muslimer (en oerhört blandad grupp!) med islamisterna än vad Sabuni någonsin skulle kunna göra.

Att kartlägga och motverka den militanta islamismen är otroligt viktigt för att faktiskt visa stöd för alla samhällets vanliga civila muslimer som inte har ett dugg med den antidemokratiska extremismen att göra.

Fler om extremism, islam och religion: Åsa Warnqvist, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Nima Dervish, Jinge, Norah4you.