Om yttrandefriheten

Jonathan Rauch - FIRE's CFN 2010 from FIRE on Vimeo.

Jonathan Rauch talar fantastiskt väl om yttrandefriheten. Det är dock inte en repris på samma gamla argument. Rauch tar upp ett intressant fall om hat mot homosexuella på universitetet och på vilket sätt det inte kunde undantas från den akademiska friheten.

Föreläsningen är inte minst aktuell vad gäller kombinationen religion och yttrandefrihet, en fråga som inte direkt har slutat vara brännande het. I synnerhet inte sedan den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm tydligt deklarerade att ett land som tillåter Lars Vilks bör straffas.

Demokratin i Ungern

När Jörg Haider för en massa år sedan fick stora valframgångar i Österrike lät inte reaktionerna vänta. Flera EU-länder reagerade skarpt och man fick på allvar se att unionen har en form av informell disciplinering av medlemmar. Bra så länge det är demokrati, öppenhet och frihet man värnar.

Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.

Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.

Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.

Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.

Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.

Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.

På samma tema: DN, DN2, Leffe45

Vidriga attacker

När en företrädare för ett parti attackeras på grund av sin partitillhörighet, eller huvud taget när någon attackeras fysiskt för sin åsikter, drabbar det inte bara den individen. Det är också en attack på demokratin. Igår misshandlades och knivskars en sverigedemokrat i sin bostad. Det är vidrigt att man inte ska kunna uttrycka sin politiska åsikter utan att drabbas av sådant.

Det spelar ingen roll hur illa man än tycker om åsikterna i fråga - man har likväl ingen rätt att ta till våld som medel. Det kanske känns som en självklarhet, men jag är övertygad om att det måste påtalas om och om igen. Demokratin och yttrandefriheten måste alltid försvaras. Vi kan aldrig ta den för given.

Tidigare i år attackerades samma man med kniv på grund av sina politiska åsikter. Gårdagens attack skedde efter SD:s valmöte i Malmö. Smällare, ägg och flaskor kastades mot politikerna. Kravallpolis och rytteri var tvungna att skingra massan av motdemonstranter.

Dessa skränande våldsverkare är hot mot det öppna samhället, yttrandefriheten och demokratin. Och det är ett hot som bör tas på allvar.

På samma tema: Ledarbloggen, Vakare, Zac, Sverige är inte välrldens navel!, Inget val.

Danska överdrifter

Den svenska demokratin är i fara och Sverige ett u-land när det gäller yttrandefrihet, anser danska politiker. Anledningen till påståendena är tv4:s val att inte sända Sverigedemokraternas valfilm, innehållande en pensionär jagad av burkaklädda kvinnor. Visserligen är tv4:s påstående att filmen skulle utgöra hets mot folkgrupp knappast troligt, och förmodligen har filmen fått mer uppmärksamhet nu än vad den skulle fått om den sänts.

Fast det faktum att tv4 själva bestämmer vad de vill sända kvarstår. Och oavsett vad man tycker om beslutet, är det på det hela taget mycket märkligt att tv4:s agerande orsakar sådan oro bland danska politiker gällande tillståndet för den svenska demokratin. Om det är någon demokrati som det finns anledning att oroa sig för mer än den svenska så är det den danska, med en regering som styr med stöd från det antidemokratiska och främlingsfientliga Dansk folkeparti.

Att svenska medier skulle försöka hålla Sd utanför den svenska politiska debatten, vilket Anne-Marie Dohm vid Danmarks medie- och journalisthögskola påstår, är en uppfattning som endast kan finnas hos den som inte är särskilt insatt i den svenska debatten.

Frihetens gränser

Ola Berg, som går under namnet "Apelsineld" skriver klokt på sin blogg om frihetens gränser:

Ett ord eller en tanke om frihetskränkning skadar däremot ingen. Först när vi tar till vapen för att driva igenom kränkningen är skadan skedd. Därför är inte någon religion eller någon predikan farlig och motiverar ett ingripande med våld. Ideer bekämpas med bättre ideer. Våldsmonopolets uppgift är att slå ner på andras orättfärdiga kränkande av våra friheter, och vara oerhört sparsam med frihetsinskränkningar själv. Därmed behöver vi inte göra någon åtskillnad mellan religiöst tänkande och politiskt, eller med religiös aktivism och politisk. Alla tankar är tillåtna att tänka och framföra, men gärningar som inskränker andra människors frihet - oavsett om de motiveras med hänsyftning till högre makt eller ej - ska utövas av det demokratiskt styrda våldsmonopolet och helst inte alls.

En text som är extra viktig i ljuset av debatten om moskébygget på manhattan.

Namninsamling för yttrandefriheten

Den organisation i Sverige som tydligast borde tagit ställning för Lars Vilks rätt att uttrycka sig är den anrika Publicistklubben. Det är oroväckande när en organisation vars huvudmål är att slå vakt om yttrandefriheten inte ger ifrån sig ett ljud efter attackerna.

Med anledning av detta har LUF idag startat en namninsamling (http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=4663) för att uppmana Publicistklubben och dess ordförande Ulrika Knutson att öppet ta ställning för Lars Vilks rätt att utan hinder eller hot uttrycka sig fritt.

Uppropet syftar inte till att stödja Lars Vilks konst eller åsikter. Ett försvar för yttrandefriheten måste givetvis utsträckas även till de åsikter vi inte delar eller stödjer. Kampen för yttrandefriheten kan aldrig villkoras av innehållet i det som yttras. Vår förhoppning är att namninsamlingen visar att det råder politiskt överskridande enighet i frågan. Syftet är inte att politisera frågan - yttrandefriheten är ett grundfundament i samhället som omfattar oss alla. Vi menar att det är Publicistklubbens främsta ansvar att slå vakt om denna frihet.

Låt inte tystnaden regera, låt inte undfallenheten utmärka Sverige - låt oss stå enade bakom rätten att yttra sig fritt och utan hinder.

Skriv under namninsamlingen!

Se även: DN, DN2, SVD, EX, EX2, SVT, AB, Resumé, UNT, SyD, Nordic Dervish, Christer Nylander, ProjO, Maria Byström, Altenberg, Jeanettes Blogg, Dick Erixon, Svarten, Anna Serner, Rolf van der Brink, Inger Fredriksson, Edvin Alam, Ingerö, Germunds Blogg, Rasmus Liberal, Svansbo, Kjellberg, Nias Blogg, Tianmi

Vilks förlöjligas

I Mars raljerade publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson över Lars Vilks. Hennes huvudpoäng var att kampen för yttrandefriheten kan föras på olika sätt, Vilks konst var inte ett bra sätt,

För övrigt delar Publicistklubben i Stockholm ut sitt yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, nu på måndag den 15 mars. Det går till en person som med stort personligt mod visat att kampen för yttrandefriheten inte är vunnen i Sverige. Den kampen måste föras varje dag – med helt andra medel än Vilks.

Men kampen för yttrandefriheten kan inte gillas eller ogillas på grund av det innehåll som gör att rättigheten prövas.

Som J.S Mill påpekar är just kampen för den mest misshagliga rösten den absolut viktigaste. Det är den kampen som visar om ställningstagandet för yttrandefriheten är tomt poserande eller ett konsekvent försvar för friheten.

Därför måste förintelseförnekares rättighet att uttala sig försvaras, att göra något annat vore att villkora kampen för yttrandefriheten, vilket är precis det Ulrika Knutson gör. Publicistklubbens ordförande kan inte villkorslöst ställa upp för en hotad konstnär utan är tvungen att förminska hotet och förlöjliga konstnären.

Det är att försvara rätten att uttrycka sig för de vi personligen minst håller med som är den ultimata prövningen för vår position. Vi kan inte alltid välja föremålen för rättigheternas prövning. Men nu är det så att Lars Vilks har kommit att bli en person i Sverige som riskerar väl och ve för att kunna yttra sig. Det är obehagligt att se hur många som agerar precis som Knutson.

De flesta människor som "kämpar" för yttrandefrihet gör det högst ofrivilligt. De blir exempel på hur långt friheten att yttra sig faktiskt sträcker sig. Kampen för yttrandefrihet förs i själva verket på en helt annan arena, där man antingen kan ställa sig upp eller titta iväg.

Se även: DN, SYD, EX, Every kina people, Lilli Severin.

Attacken på Lars Vilks

I senaste Axess skrev konstnären Lars Vilks som nyligen blev attackerad i Uppsala,

Jag har envetet hävdat att jag inte har någon politisk agenda och att min främsta uppgift är att beskriva vilken konstsyn och verklighet som framträder genom tolkningarna av rondellhunden.

Vilks agerar faktiskt lite som Anna Odell gjorde. Konstverket begränsas inte bara till själva handlingen utan även reaktionen och de (o)frivilliga aktörer som reagerar och agerar i förhållande till konstnären.

I båda konstverken fanns ett syfte. Odell ville avslöja samhällets brukande av tvångsmedel, visa hur psykvården arbetar. Avslöjandet var inte direkt sensationellt och jag kritiserade därför både henne och hennes konstverk för att uppnå exakt ingenting.

Vilks föreläsning, som skulle handla om konstens gränser fyller faktiskt en funktion. Nämligen den att visa att yttrandefriheten inte kan tas för given och att konstnärer under 2000-talet i Europa måste leva under konstant hot. Att religiösa grupper inte oväntat är de som inte ser ett intresse av yttrandefriheten är ingen nyhet men något man bör påminnas om.

När yttrandefriheten måste vaktas lika väl som synagogor i Europa då vet man att det har gått långt. Att avslöja detta faktum, oavsett hur klumpigt det ibland görs är det Vilks, frivilligt eller helt ofrivilligt håller på med. Han betalar ett högt pris för detta. Frågan som måste ställas är hur vi andra reagerar och vad vi tänker göra för att säkerställa att även de mest provokativa i samhället garanteras en fri röst.

Med lite tid över kan man alltid titta på Christofer Hitchens utmärkta föreläsning om yttrandefriheten och dess gränser. Ett vettigt utdrag,

/../it’s not just the right of the person who speaks to be heard, it is the right of everyone in the audience to listen, and to hear. And every time you silence someone you make yourself a prisoner of your own action because you deny yourself the right to hear something. In other words, your own right to hear and be exposed is as much involved in all these cases as is the right of the other to voice his or her view. Indeed as John Stuart Mill said, if all in society were agreed on the truth and beauty and value of one proposition, all except one person, it would be most important, in fact it would become even more important, that that one heretic be heard, because we would still benefit from his perhaps outrageous or appalling view."

Se även, Pophöger, Svensson, Fajaf, Motbilder Kuniri, Svarten, Bulten i Bo, Ingerö ,
SVD, SVD2, SVD3, SVT, EX,

Ayaan Hirsi Ali och väst

Debattören Ayaan Hirsi Ali behandlas väldigt sparsamt i den svenska debatten. Antingen är det tystnad eller sammanblandning med främlingsfientlighet som är på tapeten.

Hirsi Ali gjorde sig känd som väldigt frispråkig kritiker av islam, islamism och den djuprotade konservatism hon menade att den muslimska världen alltjämt står för.

Det händer sällan att vi i Sverige deltar i internationellt viktiga debatter, eller ens försöker få en insyn i dessa. Ett undantag är Axess TV (och magasin) som exempelvis sände en debatt mellan Ayaan Hirsi Ali och Timothy Garton Ash.

I dagarna släpps en bok, "The flight of intelectuals" där frågan ställs om varför Salman Rushdie försvarades så envist i väst medan Hirsi Ali får kalla handen. Ron Rosenbaum på Slate skriver:

By the "flight of the intellectuals," Berman means their flight from the values they espoused when defending Salman Rushdie in 1989, and their sniping, snarking, and subverting Ayaan Hirsi Ali this century. Is it just that she's not one of the boys? Berman suggests that a combination of colonial guilt and colonial superiority is at work here, that Western intellectuals fear the direct criticism of other cultures, which Hirsi does in a more direct and literal way than Rushdie's literary excursions.

Rushdies kritik var helt klart mer subtil, reaktionen det motsatta. Frågan är om försvaret av Rushdie säger mer om attitydförändringen i väst än om själva innehållet i kritiken mot religion?

Hirsi Ali är inte ensam. Även Wafa Sultan har gjort sig till en väldigt öppen kritiker av Islam i en rad olika sammanhang.

I Sverige har tongångarna emellanåt varit hårda. När en invandrare uttalar sig negativt om hemlandets kultur och religion kommer direkt anklagelser om att vara "husneger" eller "nyttig idiot" för främlingsfientliga vita nationalister. En mogen diskussion kring det Hirsi Ali säger är vi kanske inte redo för än. Men när det sker är det viktigt att tänka på att man givetvis inte behöver acceptera allt hon säger. Själv tycker jag en rad idéer hon har är auktoritära, illiberala och motverkar sitt egentliga syfte.

Stöd Wikileaks!

Den kanske viktigaste sidan på nätet just nu: wikileaks. Medborgarjournalistisk och maktgranskning är otroligt viktigt i fungerande demokratier. Oberoende röster som granskar statsmakten behövs!

Därför är det fruktansvärt obehagligt att man nu försöker underminera wikileaks. Glenn Greenwald har gjort ett otroligt bra jobb med att kartlägga attackerna mot sidan. Artikeln är viktig för att förstå det hot wikileaks utsätts för.

Stöd sidan! De behöver hjälp på alla möjliga sätt just nu.

Rädslan för politisk konflikt

Skriver på SVT Opinion om skolors rädsla inför att välkomna politiska partier och ungdomsförbund under valrörelsen,

"I årets val är förstagångsväljarna rekordmånga, men jämfört med tidigare valår har ungdomsförbundens möjligheter att nå ut till dem minskat drastiskt i takt med att fler och fler skolor stänger dörren. Av rädsla för Sverigedemokraterna väljer många rektorer att tysta debatten istället för att välkomna den.

Rektorerna får tyst medhåll från exempelvis Ung Vänster som vägrar att delta i debatter, som alltså tillåts äga rum, med Sverigedemokraterna.

Det finns två andra problem med att stänga ute alla ungdomsförbund i rädsla för att främlingsfientliga röster hörs. Dels lär det inte marginalisera Sverigedemokraternas inflytande. Mediestormen kring frågan ger onödigt mycket uppmärksamhet till ett parti som inte har ett enda mandat i riksdagen.

Dessutom får vi som representanter för andra partier ingen chans att ge vår syn på samhället och politiken. De elever som möter Sverigedemokratiska åsikter utanför skoltid får mindre chans att höra andra partiers argument.

Detta försvagar alltså debatten mellan partier inför eleverna. En informationskanal som absolut inte bör underskattas. Alla ungdomar sitter inte bänkade framför Agenda och tittar med andakt på Reinfeldt och Sahlins totalt avideologiserade och lama debatter.

Detta leder oss in på problem nummer två, som handlar om demokrati. En fungerande demokrati bygger på pluralism där människor kan göra medvetna och välinformerade val. Problemet med att stänga ute politiska partier från skolan är att många ungdomar - som dessutom kommer ha rätt att rösta i år - får begränsad tillgång till information om möjliga politiska val.

Att som Anders Samuelsson (M), i ett tidigare inlägg, skriva "att det är inget självändamål att politiska partier skall ha rätt att komma in i skolan" är cyniskt. Hur menar han annars att man ska få en förståelse för vårt parlamentariska system?

Den naturliga kontakten med parlamentarismen är svår att förmedla med bara läroböcker. Ungdomar måste få komma i kontakt med politikens livsnerv: Den politiskt aktiva personen. Risken med ett ointresse för val, partier och politik överstiger kortsiktig bekvämlighet från rektorer och personer som Samuelsson. Att på grund av de problem som uppstått helt bannlysa den praktiska politiken från landets skolor kommer straffa sig i längden.

Det finns en oerhörd kraft i att en politiskt aktiv artonåring har chansen att samtala med en gymnasieelev. Det väcker engagemang och en förståelse för demokratin som är svår att väcka inom samhällskunskapsundervisningen.

Det tjänar som ett viktigt komplement till undervisningen, praktisk politik där man kan ställa frågor och diskutera. Skolor kan ordna temadagar eller liknande för att se till att mötet sker under ordnade former - vi kommer bara om vi är inbjudna och när det passar.

För vår del handlar det inte bara om att diskutera demokrati och politiska uppfattningar, våra kampanjer är också vår viktigaste källa till medlemsvärvning. Eller mer rakt på sak: Inga kampanjer på gymnasieskolorna innebär utraderingen av många ungdomsförbund. Det finns en fara med att förbunden blir små elitorganisationer utan nya medlemmar och den förnyelse dessa medför.

Jag är övertygad om att det enda sättet att försvara yttrandefriheten är att själv utnyttja och pröva den, inte att begränsa eller villkora andras rätt till den. Demokratin och det fria samhället kan inte tas för givet. Samhällsnormer traderas inte genetiskt, de måste vinnas för varje generation. Den äldre generation som nu försöker säkra det öppna samhället genom illa dold censur kommer inte lyckas."

Fem år sedan mordet i Amsterdam

Andreas Johansson Heinö, forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg påminner om att det är fem år sedan regissören Theo van Gogh mördades i Amsterdam. Vad som är viktigare är att Heinö påpekar hur kontroversiella och radikala personer som van Gogh är ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Dvs att när provokativa personer som van Gogh kan röra sig fritt i ett samhälle, ja då kan det i sanning kallas tolerant.

Vi måste påminnas om att det finns politiker i Europa som sökt ett begränsande av yttrandefriheten för att säkra "husfreden" mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Ett exempel är Lord Scarman i Storbrittanien som efter Salman Rushdieaffären menade att "legislation extending [the offense of blasphemy] to protect the religious beliefs and feelings of non-Christians" behövs för att "safeguard the tranquility of the kingdom". Liknande röster har hörts i Sverige, skribenten Nabila menade för ett par år sedan i en Metrokrönika att yttrandefriheten inte bör få nyttjas för att kränka religionsfriheten (hur det nu går till rent praktiskt vet jag inte).

Oavsett vad man tyckte om van Gogh är det givetvis viktigt att yttrandefriheten säkerställs. Detta gäller även för främlingsfientliga krafter som SD eller radikala religiösa grupperingar och individer. Ska vi bygga ett i sanning tolerant samhälle är det centralt att även de av allmänheten minst omtyckta grupperna åtnjuter samhällets skydd att yttra sig utan rädsla för repressalier.

Dumheter bemöter man med motargument eller tystnad, inte statliga reprimander

I Israel har tongivande politiker som utrikesministern Avigdor Lieberman och försvarsministern Ehud Barak gått ut och kraftigt fördömt Donald Broströms artikel i Aftonbladet om påstådda organstölder. Lieberman liknande den svenska regeringens inaktivitet vid Sveriges neutralitet under andra världskriget. Kommentaren slår nästan alla rekord i kategorin "jubelidiot genom felriktad historisk parallell". Under torsdagskvällen krävde även Lieberman att utrikesminister Bildt officiellt skulle fördöma artikeln från regeringens håll.

Önskvärt vore givetvis att den svenska regeringen förhöll sig neutral i alla pressfrågor. Det ska inte vara regeringens roll att tvinga eller styra fram en för den de mellanstatliga relationerna bekväm eller tillrättalagd linje från pressen. Oavsett om det handlar om spekulativa artiklar i Aftonbladet eller provokativa satirteckningspubliceringar hos SD-kuriren.

Själva artikeln är nästintill ointressant för sammanhanget. Artikelförfattaren Boström menar själv i Aftonbladet (20/8) att han inte har några bevis för organstölderna, däremot flertal vittnesmål. Ganska lösa grunder med andra ord och man undrar vilket nyhetsvärde artikeln har annat än att den är, tja, provocerande. Tveksamt är alltså om anklagelserna stämmer och ska några slutsatser dras är det givetvis passande med betydligt mer grävande journalistik än vad Broström lyckades prestera.

Det riktigt allvarliga i sammanhanget är ändå att israeliska politiker gör den svenska regeringen ansvarig och skyldig att agera när det kommer till vad en enstaka journalist skriver. Det tyder på en mycket märklig inställning till både press och yttrandefrihet. Om nu en enstaka spekulativ artikel är så upprörande måste givetvis den enda sunda reaktionen vara att sansat och metodiskt visa på felaktigheter eller rakt av ignorera. För tillfället uppfattas den israeliska regeringen som lika goda kålsupare som de arabiska stater vilkas ambassadörer krävde audiens och ursäkt från Danmarks statsminister ett par år tillbaka.

En tidning kan man alltid ignorera, likaså en journalist som sprider lösa anklagelser omkring sig. Det blir alltid svårare att ignorera en statsmakt som gör skräpjournalistisk till en nationell angelägenhet. Förhoppningsvis bemöts Lieberman artigt med orden att den fria pressen inte är en fråga för mellanstatliga relationer.

Chavez och media

Skriver i Norrköpingstidningar om Chavezregimens fortsatta attacker mot landets media, såväl oppositionellt orienterade som oberoende ickestatliga aktörer.

Mitt under den mediala sommartorkan i Sverige slinker nyheten om att Hugo Chavez, av vänstern bejublad president i Venezuela, nu bestämt sig för att stänga ett stort antal radiokanaler. Dessutom lägger regimen stark press på den privata tv-kanalen Globovision som är den huvudsakliga ickestatliga rikstäckande tv-kanalen efter att RCTV stängdes ner häromåret.

"Vad vi ser nu är den mest genomgripande anfallet på yttrandefriheten i Venezuela sen Hugo Chavez kom till makten" säger Jose Miguel Vivanco, Sydamerikachef för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) till Latin American Herald Tribune (01/08). Även reportrar utan gränser riktar skarp kritik mot regimen som ställer frågan om det överhuvudtaget går att kritisera regimen och dess politik utan att stängas ner eller trakasseras.

Tidigare har Chavezregimen fått omfattande kritik från både Amnesty och HRW för den systematiska nermonteringen av oberoende medier och rättsväsendet som äger rum i Venezuela. Nyheten är i sig inte förvånande.

34 radiostationer har alltså stängts ner av regimen och Chavez försvarar det hela med orden: "Detta är rättsskipning. Vi har återtagit ett antal olagliga radiosändare, så att folket - inte borgarna - kan kontrollera dem" (DN 03/08). I sann socialistisk nyspråksanda vänder Chavez kväsandet av fria medier till en seger för folket.

Denna retorik har kommit att bli vardag i Venezuela där liknande attacker alltjämt rättfärdigas med hänvisning till att revolutionen ska genomföras och att motstånd endast är tecken på att den gamla borgerliga ordningen stretar emot. Det har sen början av Chavezregimens tillträde 1998 varit tydligt att man inte tolererar oberoende röster och att oppositionellt arbete hastigt stämplas som förräderi eller kollaboration med påstått imperialistiska eller kapitalistiska krafter. Paralleller kan dras till Iran där all form av motstånd snabbt kopplas till USA, Israel eller Europa.

I den demokratiska västvärlden har man från vänsterhåll upphetsat följt utvecklingen i Venezuela med förhoppningen att det man ser är "2000-talets socialism". Det är inte klandervärt att uppmärksamma och uppmuntra sociala reformer i ett land som Venezuela där djup orättvisa och förtryck varit vardag länge. Det är dock viktigt att med öppna ögon bevaka hur regimen faktiskt arbetar, verkar och genomför förändringen. Vägen till helvetet kantas av goda intentioner som man brukar säga.

För var är vänsterns apologeter nu? I Sverige har både ledande vänsterpartister och socialdemokrater öppet gett stöd till regimen utan att problematisera de allt oftare förekommande attackerna mot landets redan svaga demokratiska institutioner. Delar av den svenska vänstern har än en gång gjort misstaget att liera sig med och understödja en regim med bristande respekt för demokratiska principer.

Ska det behövas ännu en misslyckad socialistisk utopi innan man lär sig? Faktum är att det finns resonliga, demokratiska vänsterledare i Sydamerika som Luiz Inácio Lula da Silva i Brasilien och Michelle Bachelet i Chile, trots detta är det personkulten kring Chavez och den medföljande regimen det som verkar locka mest. Vissa verkar aldrig lära sig.