Kränkta grupper

Missa inte Andreas Johansson Heinös klarsynta analys av Vilksaffären,

Värre är det för dem som vill se föreläsningen som ett exempel på kränkning av muslimer. Antingen måste man argumentera för att de som avbröt föreläsningen representerar gruppen muslimer (i betydelsen att detta skulle vara en väntad reaktion från en ”genomsnittlig muslim”), vilket i sig är ytterst problematiskt. Eller, än värre, måste man helt bortse från vad Lars Vilks faktiskt gjorde under den knappa kvart han tilläts hålla på och istället argumentera för att Vilks genom sin blotta närvaro utgör ett kränkande inslag. Då är man så förblindad av symbolen Lars Vilks att man faktiskt inte ser nyktert på det som har inträffat.

Det är ett samhälleligt problem att människor utsätts för kränkningar, bland annat på grund av sin religiösa tro. Det är också ett samhälleligt problem att yttrandefriheten hotas. Lars Vilks föreläsning i Uppsala var ett exempel på det sistnämnda problemet, inte det förstnämnda

Försvaret för Vilks är inte nödvändigtvis ett försvar för vad han faktiskt säger, det kan man ha olika åsikter om. Men tydligt har varit att Vilks föreläsning inte består av någon hets mot gruppen muslimer. Vad man ofta missar i debatter när man påstår att en hel grupp är kränkt är den implicita kollektivisering av gruppen.

Genom att utgå från vad som bör vara en kränkning för en hel grupp har man indirekt definierat gruppens egenskaper, åsikter och känslor. Den andre reduceras till summans av sina religiösa och kulturella egenskaper, om inte det är en kränkning av väldigt många individer så vet jag inte vad som är.

Namninsamling för yttrandefriheten

Den organisation i Sverige som tydligast borde tagit ställning för Lars Vilks rätt att uttrycka sig är den anrika Publicistklubben. Det är oroväckande när en organisation vars huvudmål är att slå vakt om yttrandefriheten inte ger ifrån sig ett ljud efter attackerna.

Med anledning av detta har LUF idag startat en namninsamling (http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=4663) för att uppmana Publicistklubben och dess ordförande Ulrika Knutson att öppet ta ställning för Lars Vilks rätt att utan hinder eller hot uttrycka sig fritt.

Uppropet syftar inte till att stödja Lars Vilks konst eller åsikter. Ett försvar för yttrandefriheten måste givetvis utsträckas även till de åsikter vi inte delar eller stödjer. Kampen för yttrandefriheten kan aldrig villkoras av innehållet i det som yttras. Vår förhoppning är att namninsamlingen visar att det råder politiskt överskridande enighet i frågan. Syftet är inte att politisera frågan - yttrandefriheten är ett grundfundament i samhället som omfattar oss alla. Vi menar att det är Publicistklubbens främsta ansvar att slå vakt om denna frihet.

Låt inte tystnaden regera, låt inte undfallenheten utmärka Sverige - låt oss stå enade bakom rätten att yttra sig fritt och utan hinder.

Skriv under namninsamlingen!

Se även: DN, DN2, SVD, EX, EX2, SVT, AB, Resumé, UNT, SyD, Nordic Dervish, Christer Nylander, ProjO, Maria Byström, Altenberg, Jeanettes Blogg, Dick Erixon, Svarten, Anna Serner, Rolf van der Brink, Inger Fredriksson, Edvin Alam, Ingerö, Germunds Blogg, Rasmus Liberal, Svansbo, Kjellberg, Nias Blogg, Tianmi

Vilks förlöjligas

I Mars raljerade publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson över Lars Vilks. Hennes huvudpoäng var att kampen för yttrandefriheten kan föras på olika sätt, Vilks konst var inte ett bra sätt,

För övrigt delar Publicistklubben i Stockholm ut sitt yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, nu på måndag den 15 mars. Det går till en person som med stort personligt mod visat att kampen för yttrandefriheten inte är vunnen i Sverige. Den kampen måste föras varje dag – med helt andra medel än Vilks.

Men kampen för yttrandefriheten kan inte gillas eller ogillas på grund av det innehåll som gör att rättigheten prövas.

Som J.S Mill påpekar är just kampen för den mest misshagliga rösten den absolut viktigaste. Det är den kampen som visar om ställningstagandet för yttrandefriheten är tomt poserande eller ett konsekvent försvar för friheten.

Därför måste förintelseförnekares rättighet att uttala sig försvaras, att göra något annat vore att villkora kampen för yttrandefriheten, vilket är precis det Ulrika Knutson gör. Publicistklubbens ordförande kan inte villkorslöst ställa upp för en hotad konstnär utan är tvungen att förminska hotet och förlöjliga konstnären.

Det är att försvara rätten att uttrycka sig för de vi personligen minst håller med som är den ultimata prövningen för vår position. Vi kan inte alltid välja föremålen för rättigheternas prövning. Men nu är det så att Lars Vilks har kommit att bli en person i Sverige som riskerar väl och ve för att kunna yttra sig. Det är obehagligt att se hur många som agerar precis som Knutson.

De flesta människor som "kämpar" för yttrandefrihet gör det högst ofrivilligt. De blir exempel på hur långt friheten att yttra sig faktiskt sträcker sig. Kampen för yttrandefrihet förs i själva verket på en helt annan arena, där man antingen kan ställa sig upp eller titta iväg.

Se även: DN, SYD, EX, Every kina people, Lilli Severin.

Attacken på Lars Vilks

I senaste Axess skrev konstnären Lars Vilks som nyligen blev attackerad i Uppsala,

Jag har envetet hävdat att jag inte har någon politisk agenda och att min främsta uppgift är att beskriva vilken konstsyn och verklighet som framträder genom tolkningarna av rondellhunden.

Vilks agerar faktiskt lite som Anna Odell gjorde. Konstverket begränsas inte bara till själva handlingen utan även reaktionen och de (o)frivilliga aktörer som reagerar och agerar i förhållande till konstnären.

I båda konstverken fanns ett syfte. Odell ville avslöja samhällets brukande av tvångsmedel, visa hur psykvården arbetar. Avslöjandet var inte direkt sensationellt och jag kritiserade därför både henne och hennes konstverk för att uppnå exakt ingenting.

Vilks föreläsning, som skulle handla om konstens gränser fyller faktiskt en funktion. Nämligen den att visa att yttrandefriheten inte kan tas för given och att konstnärer under 2000-talet i Europa måste leva under konstant hot. Att religiösa grupper inte oväntat är de som inte ser ett intresse av yttrandefriheten är ingen nyhet men något man bör påminnas om.

När yttrandefriheten måste vaktas lika väl som synagogor i Europa då vet man att det har gått långt. Att avslöja detta faktum, oavsett hur klumpigt det ibland görs är det Vilks, frivilligt eller helt ofrivilligt håller på med. Han betalar ett högt pris för detta. Frågan som måste ställas är hur vi andra reagerar och vad vi tänker göra för att säkerställa att även de mest provokativa i samhället garanteras en fri röst.

Med lite tid över kan man alltid titta på Christofer Hitchens utmärkta föreläsning om yttrandefriheten och dess gränser. Ett vettigt utdrag,

/../it’s not just the right of the person who speaks to be heard, it is the right of everyone in the audience to listen, and to hear. And every time you silence someone you make yourself a prisoner of your own action because you deny yourself the right to hear something. In other words, your own right to hear and be exposed is as much involved in all these cases as is the right of the other to voice his or her view. Indeed as John Stuart Mill said, if all in society were agreed on the truth and beauty and value of one proposition, all except one person, it would be most important, in fact it would become even more important, that that one heretic be heard, because we would still benefit from his perhaps outrageous or appalling view."

Se även, Pophöger, Svensson, Fajaf, Motbilder Kuniri, Svarten, Bulten i Bo, Ingerö ,
SVD, SVD2, SVD3, SVT, EX,

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.