"Reagan hade rätt, Sartre hade fel"

Satt i helgen och läste lite gamla tidskrifter. Bland annat råkade jag på Judisk krönika - en för övrigt fortfarande utmärkt tidskrift - och dess aprilnummer från 1993. I numret finns en intervju med Leonard Cohen. Jag citerar nedan den sista delen där Cohen argt angriper europas vänsterintellektuella:

F: Bland många europeiska intellektuella har staten Israel förlorat sin trovärdighet. Kan dagens verklighet skapa en ny förståelse för Israels ställning?

C: Judarna struntar i det. Eller rättare sagt: israelerna struntar i det. Israelerna har ingen anledning att förlita sig på att den europeiska humanismen skall försvara deras liv och deras stat. Staten Israel vilar på den grundläggande övertygelsen om att ingen är beredd att försvara judarna, ingen annan än judarna själva. Judarna i Israel har för länge sedan givit upp om alla försök att få förståelse och stöd av de europeiska intellektuella. Som för övrigt är horor.

F: Vad menar du med det?

C: Europas intellektuella vänster är en samling prostituerade. De har förrått nästan varenda god idé de har råkat på. De stödde Mao Zedong och de stödde Stalin. Ingen kan kan känna sig uppmuntrad att grunda försvaret av sitt liv och sitt land på den europeiska intelligentsian. Jag kommer ihåg människor som sa att Mao Zedong hade lösningen på USA:s problem. Europas och Amerikas intellektuella har intagit de mest ohyggliga ståndpunkter. I tre generationer var de villiga att köpa Stalins propaganda. Europas intellektuella vänster har ett uselt stamträd. Framväxten av dagens extremistiska rörelser måste också ses i samband med de europeiska intellektuellas fullständiga fiasko. De har inte lyckats ställa ett sunt och tilltalande försvar för humanismen på fötter. Hur lång tid tog det inte innan det franska kommunistpartiet gjorde bankrutt? Det var bara för ett par år sedan. Jo, Ronald Reagan hade rätt! Den sovjetiska kommunismen var en fruktansvärd diktatur. Alla var beredda att försvara slakten på oskyldiga några hundra kilometer bort. Ingen lyfte ett finger. Ingen ville tänka tanken. Den som vågade göra det stämplades som kommunisthatare och krigshetsare. Men "krigshetsarna" hade rätt. Reagan hade rätt Sartre hade fel.

Skulle vi kunna få fler av Cohens kaliber och färre av den vidriga Mikael Wiehetypen? För övrigt spelar Cohen i både Göteborg och Stockholm i augusti.

Jag jämförde här den polske legenden Jacek Kaczmarski med Wiehe och konstaterade:

Frågan är ens om jag har mage att jämföra Kaczmarskis djupt empatiska och solidariska livsverk med exempelvis Mikaels Wiehes ryggradslösa och tveksamma inställning till demokrati. Klart är att samtidigt som trubadurer som Kaczmarski med föredömlig tydlighet bakom järnridån förstod 1900-talets bittra sanningar satt Wiehe och drömde sig bort till revolutionens gröna ängar.

För så är det. Vänstern har ett uselt stamträd som hålls vitalt genom fortsatt stöd till tveksamma regimer som Kuba och Venezuela. På senare år har även undfallenheten mot religiös extremism och vurmen för kollektiva rättigheter gjort vänstern medskyldig till ett fruktansvärt förvägrande av grundläggande rättigheter för många människor.

Med ena handen säger man sig vara progressiv och humanistisk, med andra handen associerar man sig med människofientliga diktaturkramare. Temat är något Johan Lundberg anknyter till i en vansinnigt viktig artikel i senaste Axess:

En konsekvens av den wirténska kartan över vad som är önskvärt och icke-önskvärt är givetvis att det på sikt riskerar att utgöra ett reellt hot mot demokratin, när man såsom extremism underkänner en betydande del av opinionsbildare med liberala, liberalkonservativa och kulturkonservativa idéer, det vill säga människor med åsikter som ideologiskt harmonierar med de flesta svenska riksdagspartier. Alltmedan man som rumsrena betraktar skribenter som har åsikter gemensamt med extremistiska organisationer längst ut på höger respektive vänsterkanten, organisationer med ideologiska kopplingar till rörelser som i sin tur misstror den västerländska upplysningstraditionen och den representativa demokratin

Lundberg ser något som inte finns

Johan Lundberg svarar på mitt svar på hans inledande kritik. Lundberg är förvirrad över svaret. Då är vi i sällskap, även jag var något konfunderad av Lundbergs första kritik mot mig. Den här gången är han tydligare, jag ska i gengäld även försöka vara det.

Lundberg skriver:

Men jag förstår å andra sidan inte varför liberaler blir upprörda över att någon vill upplysa människor om dessa det demokratiska samhällets grundpelare.

Det har givetvis ingen liberal, allra minst jag motsatt mig. Jag har flera gånger (här, här, här, och här) förordat medborgarskapskurser, gemensamma samhällsnormer och en inkluderande upplysningsbaserad svenskhet. Allt med syftet att forma ett land som kan enas kring viktiga samhällsnormer samt rättigheter och samtidigt inte förneka någon i landet frukten av dessa. I främsta hand vill jag att detta ska ske utan statens inblandning.

Med all tydlighet har multikulturalismen och värderelativismen visat att vi i moderna nationalstater behöver ett sammanhängande kitt av samhällsnormer, inkluderande men tydliga. Här finns enligt mig inget utrymme för tvivel eller undantag, upplysningens segrar bör inte gå om intet. Alla människor som bor i Sverige ska naturligtvis förstå och följa de demokratiska principer som gäller här, alldeles oberoende av var man är född, vad man tror på, eller om man ens är troende.

Tyvärr börjar det här inlägget anta karaktären av en maoistisk session där partimedlemmen ska idka självkritik och betyga sin ideologiska renlärighet. Tyvärr bekräftar Lundbergs sista stycke det jag menade med Borgerlig McCarthyism:

Samtidigt ska man kanske inte glömma att det i Sverige finns en stolt tradition alltsedan just 1960- och70-talen av liberaler som hellre kritiserade västvärldens världsbild än den världsbild som företräddes av terroristerna, deras finansiärer och deras apologeter bland västerländska intellektuella. På den tiden uppträdde denna sorts "liberaler" till exempel i Per Gahrtons skepnad

Jag har under den senaste tiden aktivt skrivit och propagerat för att modern samhällsgemenskap i Sverige och i västvärlden bör byggas kring gemensamma liberala upplysningsprinciper. Det finns inte heller varken hos mig, Madon, Demirbag-Sten någon förståelse eller ursäktande för Islamismen. Inte heller finns det några tecken mot att kritiken i främsta hand skulle riktas mot västvärldens världsbild. Lundbergs försök att se likheter med vänsterns apologeter och värderelativister är precis bara det, ett försök.

Vad jag vänder mig emot är att kristendomen, kyrkan, kristen mission och den uppmuntrade konverteringen skulle vara en verkningsfull, önskvärd eller ens realistisk metod för att uppnå denna samhälleliga samhörighet, i synnerhet i förorten och definitivt inte bland religiösa muslimer. Om jag ser det som en oliberal metod? Nej, fri åsiktsspridning och övertygelse är naturliga element i det civila samhället. Det säger däremot inget om effektiviteten.

Lundberg skriver även:

Varför utmålar man den person som pläderar för vikten av den här sortens upplysning som icke-liberal?

Jag har aldrig ifrågasatt Hirsi Alis liberala målsättningar eller ideologiska position eller kallat henne oliberal. Vad jag har ifrågasatt är hennes ordval och retorik samt förslag på metoder och att dessa kanske inte alltid överensstämmer med hennes liberala grundposition. Att utmåla hela Islam som hotet och bruka kollektiviserande termer tror jag inte kommer leda till att värdefulla allianser blir möjliga med sekulära, moderata och demokratiska muslimer. Mer än någonsin är dessa allianser och möjligheten att skapa eller främja en demokratisk islam eller euroislam central.

Att plädera för upplysning från en oerhört utsatt position, som Hirsi Ali alltjämt gjort, bör inte innebära att hennes ord inte kan granskas eller diskuteras sakligt. Hennes ordval har emellanåt (denna intervju är delvis exempel på detta), enligt mig, inte gynnat hennes strävan. Det innebär däremot inte att jag underkänner det hon eftersträvar.

Har nu vid flera tillfällen hänvisat till den debatt som pågick på Sign & Sight där Pascal Bruckner och en rad andra debattörer och skribenter inledde med att misstänkliggöra Buruma & Garton Ash för bristande lojalitet med upplysningsprojektet. Jag avslutar gärna med Garton Ash hoppfulla ord i svaret till Bruckner:

The pity of all this is that there is a vital debate to be had here - one on which the future of free societies in Europe will depend. The truth, apparent to those of us who live in the reality-based community, is that neither the extreme version of live-and-let-die separatist multiculturalism that Ali saw and rightly criticised in Holland (and that has also been seen in some British cities) nor the secularist republican monoculturalism preached by Bruckner and (partly) practised in France have succeeded in enabling Muslim immigrants and their descendants to feel at home in Europe - let alone, to identify themselves as European citizens. Nor has the German, Spanish or Italian way. The serious debate is about which elements from each approach can best be combined to make that happen.

Kan vi sluta upp med misstänkliggörandet och börja med den riktiga debatten? Diskussionen har fastnat i en onödig sidodebatt om vem som är liberal och oliberal. Det intressanta är ju hur vi bekämpar religiös fundamentalism utan att det går ut över de upplysta troende inom samma religion.

Se även: Svansbo, Louise P, Hippie Tanten, Every kinda people.

Borgerlig McCarthyism?

Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, skriver på Axessbloggen att:

Det är verkligen beklämmande att man uppenbarligen måste förklara detta för folk som utger sig för att vara liberaler (och då tydligen även för LUF-ordföranden Adam Cwejman): att det häri finns en betydande skillnad mellan religionens roll i muslimska länder och i kristna länder.

Det är helt självklart att det finns en betydande skillnad mellan religionens roll i väst och i den muslimska världen. Givetvis finns det även skillnaden även inom både väst och den muslimska världen som inte låter sig reduceras till att religionen antingen spelar en enorm eller obefintlig roll (jämför Singapore och Polen exempelvis).

Men det jag vänder mig emot i Lundbergs kritik är egentligen inte hans uppenbarligen spelade uppfattning (?) att vare sig Madon, jag eller någon annan inte skulle förstå att religionens roll i samhället skiljer sig åt.

Jag förstår Hirsi Alis idé om idémissionerande men håller inte med om att den skulle vara verkningsfull där det verkligen behövs. En av anledningarna till detta är paradoxalt nog ett svar Hirsi Ali gav i en intervju: ofta växer nämligen extremismen bland de som är de mest assimilerade och sekulära i samhället.

Hur hade man kunnat stoppa Londonbombarnas fundamentalism? Givetvis kan en enkel reformation medelst missionerande vara lösningen, men det underskattar komplexiteten i fundamentalismen. En komplexitet som Hirsi Ali själv förklarat flera gånger.

Det som är beklämmande i både Lundbergs och Erixons kritik är att det börjar skapas någon form av borgerlig McCarthyism där minsta kritik mot upplysningens förkämpar blir till ett försvar för islamism och kulturrelativism.

Att problematisera det Hirsi Ali säger innebär inte att man sitter i Khomeinis knä, som Erixon på raljant manér vill få det till. Tyvärr blir poängen lättare att få igenom när Hadley-Kamptz kritik av Hirsi Ali är något enkelspårig. Det har blivit en deprimerande för/emot diskussion som helt snurrat iväg.

Det är islamismen och inte islam som är problemet - på samma sätt som problemet med kristendom och judendom inte gäller de demokratiska förhållningssätten utan enbart de antidemokratiska fundamentalistiska versionerna. Om vi inte kan skilja dessa saker åt kommer det bli svårt att bygga en bro mellan det sekulära väst och muslimer i både Europa och resten av världen.

Debatten börjar dessutom likna en fånigare version av den långa debatt som pågick på Sign & Sight där både Ian Buruma och Timothy Garton Ash fick höra både det ena och det andra om hur de ursäktar värderelativism och försvarar islamism.

Samma tema: Heinö, Every kind of people, Louise P, Erixon, Demirbag-Sten, Isobel, Sakine, Odelberg.

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.