Lundberg ser något som inte finns

Johan Lundberg svarar på mitt svar på hans inledande kritik. Lundberg är förvirrad över svaret. Då är vi i sällskap, även jag var något konfunderad av Lundbergs första kritik mot mig. Den här gången är han tydligare, jag ska i gengäld även försöka vara det.

Lundberg skriver:

Men jag förstår å andra sidan inte varför liberaler blir upprörda över att någon vill upplysa människor om dessa det demokratiska samhällets grundpelare.

Det har givetvis ingen liberal, allra minst jag motsatt mig. Jag har flera gånger (här, här, här, och här) förordat medborgarskapskurser, gemensamma samhällsnormer och en inkluderande upplysningsbaserad svenskhet. Allt med syftet att forma ett land som kan enas kring viktiga samhällsnormer samt rättigheter och samtidigt inte förneka någon i landet frukten av dessa. I främsta hand vill jag att detta ska ske utan statens inblandning.

Med all tydlighet har multikulturalismen och värderelativismen visat att vi i moderna nationalstater behöver ett sammanhängande kitt av samhällsnormer, inkluderande men tydliga. Här finns enligt mig inget utrymme för tvivel eller undantag, upplysningens segrar bör inte gå om intet. Alla människor som bor i Sverige ska naturligtvis förstå och följa de demokratiska principer som gäller här, alldeles oberoende av var man är född, vad man tror på, eller om man ens är troende.

Tyvärr börjar det här inlägget anta karaktären av en maoistisk session där partimedlemmen ska idka självkritik och betyga sin ideologiska renlärighet. Tyvärr bekräftar Lundbergs sista stycke det jag menade med Borgerlig McCarthyism:

Samtidigt ska man kanske inte glömma att det i Sverige finns en stolt tradition alltsedan just 1960- och70-talen av liberaler som hellre kritiserade västvärldens världsbild än den världsbild som företräddes av terroristerna, deras finansiärer och deras apologeter bland västerländska intellektuella. På den tiden uppträdde denna sorts "liberaler" till exempel i Per Gahrtons skepnad

Jag har under den senaste tiden aktivt skrivit och propagerat för att modern samhällsgemenskap i Sverige och i västvärlden bör byggas kring gemensamma liberala upplysningsprinciper. Det finns inte heller varken hos mig, Madon, Demirbag-Sten någon förståelse eller ursäktande för Islamismen. Inte heller finns det några tecken mot att kritiken i främsta hand skulle riktas mot västvärldens världsbild. Lundbergs försök att se likheter med vänsterns apologeter och värderelativister är precis bara det, ett försök.

Vad jag vänder mig emot är att kristendomen, kyrkan, kristen mission och den uppmuntrade konverteringen skulle vara en verkningsfull, önskvärd eller ens realistisk metod för att uppnå denna samhälleliga samhörighet, i synnerhet i förorten och definitivt inte bland religiösa muslimer. Om jag ser det som en oliberal metod? Nej, fri åsiktsspridning och övertygelse är naturliga element i det civila samhället. Det säger däremot inget om effektiviteten.

Lundberg skriver även:

Varför utmålar man den person som pläderar för vikten av den här sortens upplysning som icke-liberal?

Jag har aldrig ifrågasatt Hirsi Alis liberala målsättningar eller ideologiska position eller kallat henne oliberal. Vad jag har ifrågasatt är hennes ordval och retorik samt förslag på metoder och att dessa kanske inte alltid överensstämmer med hennes liberala grundposition. Att utmåla hela Islam som hotet och bruka kollektiviserande termer tror jag inte kommer leda till att värdefulla allianser blir möjliga med sekulära, moderata och demokratiska muslimer. Mer än någonsin är dessa allianser och möjligheten att skapa eller främja en demokratisk islam eller euroislam central.

Att plädera för upplysning från en oerhört utsatt position, som Hirsi Ali alltjämt gjort, bör inte innebära att hennes ord inte kan granskas eller diskuteras sakligt. Hennes ordval har emellanåt (denna intervju är delvis exempel på detta), enligt mig, inte gynnat hennes strävan. Det innebär däremot inte att jag underkänner det hon eftersträvar.

Har nu vid flera tillfällen hänvisat till den debatt som pågick på Sign & Sight där Pascal Bruckner och en rad andra debattörer och skribenter inledde med att misstänkliggöra Buruma & Garton Ash för bristande lojalitet med upplysningsprojektet. Jag avslutar gärna med Garton Ash hoppfulla ord i svaret till Bruckner:

The pity of all this is that there is a vital debate to be had here - one on which the future of free societies in Europe will depend. The truth, apparent to those of us who live in the reality-based community, is that neither the extreme version of live-and-let-die separatist multiculturalism that Ali saw and rightly criticised in Holland (and that has also been seen in some British cities) nor the secularist republican monoculturalism preached by Bruckner and (partly) practised in France have succeeded in enabling Muslim immigrants and their descendants to feel at home in Europe - let alone, to identify themselves as European citizens. Nor has the German, Spanish or Italian way. The serious debate is about which elements from each approach can best be combined to make that happen.

Kan vi sluta upp med misstänkliggörandet och börja med den riktiga debatten? Diskussionen har fastnat i en onödig sidodebatt om vem som är liberal och oliberal. Det intressanta är ju hur vi bekämpar religiös fundamentalism utan att det går ut över de upplysta troende inom samma religion.

Se även: Svansbo, Louise P, Hippie Tanten, Every kinda people.

Ta det lungt Erixon

Dick Erixon håller på med något mycket märkligt. Han är förbannad på Expressen och specifikt Sakine Madons ledarkrönika (som jag skrev om i föregående inlägg):

För Expressen är det alltså liberalt att tolerera islams intolerans — och det uppenbara våld som sker i islams namn. Varför är våld i islams namn så mycket bättre än annat ideologiskt våld i fascismens, nazismens och kommunismens namn? Och varför är just islams våld liberal?

Med ögonbindel och hörselkåpor kommer man långt märker jag. Det är märkligt att han är så indignerad för stycket han citerar från Madons artikel är:

Det är däremot skillnad på att ta dessa debatter av liberal övertygelse och på att göra det med udden riktad mot alla troende muslimer eller mot pluralism. Hirsi Ali, Erixon och likasinnade har förstås all rätt i världen att tycka och uttrycka vad de vill. Att människor hotas till livet för sina åsikter är förkastligt. Konservativa eller nationalister får, om de så önskar, kritisera pluralism och mångkultur tills de hesnar.

Det är om något tydligt att Madon inte ursäktar hot mot det öppna demokratiska samhället. Så vad är problemet Erixon? Att Madon efterlyser en liberal kritik mot fundamentalism som inte kantrar och drar alla muslimer över en kam?

Inte i en stavelse i Madons artikel kan man heller utläsa Erixons påstående om att "hon [Madon] vill förneka mig [Erixon] och alla människor i Sverige att ta vara på det som utvecklats här under lång tid".

Madon är tydlig med att hon inte ser masskonvertering till kristendom som någon liberal position värd att hålla. Är det detta Erixon är så upprörd över att han blir tvungen att stämpla "Madons" liberalism som "nihilistisk och "tom på etik"?

Har jag missat något som gjorde Madon till antikrist helt plötsligt eller är det ett olycksfall i jobbet för Erixon?

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.