2009-12-07

Vilken och vems svenskhet?

Skriver krönika i Nerikes Allehanda (tyvärr inte på nätet) om begreppet svenskhet:

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln och den röda tråden i statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling. Heinös utgångspunkt är att det behövs något sammanhängande kitt i samhället för att demokratin ska fungera väl. För mycket mångfald och tolerans gentemot kulturella uttryck som går stick i stäv med samhällets normer kommer i längden inte fungera, menar han.

Sverige har förändrats mycket – aldrig tidigare har vi haft en så oerhört stor mångfald av kulturer, etniciteter och religioner. Är detta alltid någonting positivt? En slutsats Heinö drar är att det generellt sett är bra, men samtidigt förenat med en rad problem. Tacksamt nog presenterar han även en lösning. Det behövs något gemensamt, helt enkelt en känsla av samhörighet.

Vissa i Sverige menar att den här samhörigheten endast kan byggas genom att exkludera, bygga upp murar mot det främmande. Dessa röster är idag på 2000-talet förhållandevis ensamma i debatten om svenskhet.

Min mening är att Heinös svar är inte är särskilt kontroversiellt. Svenskhet finns – oavsett hur mycket det förnekas. Men det är en kontroversiell fråga. Stora problem uppstår när etablerade politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson inte klarar av att koppla svenskheten till något positivt. Båda har i debatter ifrågasatt om det verkligen finns något som heter svenskhet. Denna inställning har lett till att det har varit fritt fram för de som vill avgränsa det svenska och som i praktiken har tagit patent på att diskutera denna typ av frågor. Det offentliga Sverige har lämnat dörren öppen och resultatet av det är det beklämmande debattläget.

Att invandring både är bra och lönsamt i längden råder mindre tvekan om. Därför är det en katastrof att vi så länge fört en förvirrad och tafatt integrationspolitik. Detta kombineras med ett debattklimat där minsta antydan att tala om svenskhet renderar drev och grova anklagelser om rasism. Att ignorera att det oavsett våra politiska agendor finns värden och begrepp som kopplas samman med svenskhet är farligt. Ett förnekande leder endast till att människor från utlandet slår emot de glastak som finns i samhället när kulturer krockar. I en nyligen publicerad undersökning från World value survey kan man läsa att Sverige placeras längst bort från mitten värderingsmässigt i ett globalt perspektiv. Att ignorera att det finns samhällsnormer som utmärker Sverige är destruktivt.

Det är uppenbart att ingen identitetstillhörighet är statisk eller stängd för influenser. Något som vi idag sammankopplar med svenskhet, exempelvis jämställdhet och jämlikhet var knappast populära begrepp under tidigt 1800-tal.

Svenskhet bör ses som och göras till någonting positivt som man vill vara en del av. Tillsammans ska man känna gemenskap och samhörighet. Öppenhet för och välkomnande av personer med annan kulturell och etnisk bakgrund bör vara en självklarhet. På inget sätt ska känslan av en gemensam svenskhet utesluta andra former av tillhörighet. Som barn till polska immigranter har jag en mångbottnad identitet, likt många andra svenskar.

Först när vi slutar förneka att det finns något som är svenskt kan vi skapa något positivt av det. En diskussion om vad detta är vore välkommet. Svensk integrationspolitik måste ha meningsfulla målsättningar och vi kan inte känna skräck inför att diskutera vad som är gemensamt och vad som bör knyta oss samman för ett välfungerande samhälle.

(För den intresserade kan avhandlingen köpas här)
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se