Dags för en ny kulturpolitik!

Har tidigare skrivit om problemen med dagens kulturpolitik, här och här. Nu är det inte realistiskt att som jag och LUF efterlyster att kulturpolitiken (i meningen statspolitiserad kultursektor med kulturstöd) försvinner över en natt.

Ett steg på vägen till en marknadsmässigt rättvis kultursektor är dock att momssatser görs lika för olika kulturformer. Denna negativa fördelningspolitiken bör ses i samma perspektiv som den positiva fördelningspolitiken (kultursubventioner) då den i grunden gör samma sak - prioriterar viss kultur framför annan.

Om detta skriver jag och Camilla Lindberg (FP) samt Alexander Bard (FP/Liberati) om på brännpunkt:

"Jönköping har i dagarna föredömligt placerat sig på kartan genom Dreamhack Winter, numera ett av Sveriges största kulturevenemang. Tusentals unga träffas för att spela och umgås. Men trots att både spelkulturen och spelindustrin i Sverige är enorma och oerhört vitala behandlas datorspel nedlåtande i beskattningshänseende jämfört med traditionella kulturformer. FRA-protesterna uppenbarade att politikerklassen saknar förståelse för unga människors prioriteringar och engagemang. Men missbedömningen stannar inte vid en skriande brist på respekt för unga människors behov av personlig integritet; det är lika illa på kulturens område. Politikerna fortsätter att diskriminera den unga kulturen till förmån för ett traditionellt kulturutbud som är allt irrelevantare för unga väljare. Vad krävs det för att de ska vakna?

Vad som är bra respektive dålig kultur är en smaksak. Är film bättre än dataspel? Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz? Är det finare att gå och se Män som hatar kvinnor än att spela en omgång Counterstrike? I dagens kulturpolitik finns det en tydlig uppdelning vad gäller momssatser. Opera, konserter, film och böcker har en momssats på 6 procent medan dansband och dataspel har en momssats på 25 procent. Är detta en rimlig uppdelning? Vårt svar är nej! Vi anser att de olika momssatserna inom kulturområdet är orimliga, orättvisa, och bygger på förlegade och felaktiga premisser.

Som det ser ut i Sverige id ag har vi ett lapptäcke av olika momssatser. Momsen har blivit ännu ett instrument som politikerna förfogar över för att stimulera och styra konsumtionen. Det är lägre moms på mat, kultur, böcker, vissa delar av byggandet etc. Som liberaler tycker vi att det är bättre att man har en och samma skattesats, inklusive en lägre inkomstskatt, och att människor själva får bestämma vad de vill använda sina pengar till. Men så länge det finns tre olika momssatser, är det viktigt att de gränsdragningar som görs är rimliga och kan accepteras brett. Uppdelningen i finkultur – lägre momssats – och ”annan” kultur – högre momssats – är orättvis och väcker ständigt misstankar om godtycke och favorisering.

Ännu värre är att uppdelningen cementerar en ålderdomlig kultursyn och därför i förlängningen blir en belastning för hela kulturområdet. Att ha skilda momssatser kräver noggrann åtskillnad. Ve den som drabbas av ett prispåslag på nära 20 procent för att man hamnat i fel fack! De olika momssatserna skapar även praktiska problem vad gäller gränsdragningen mellan olika kulturella uttryck. Konserter beskattas med den låga kulturmomsen och musik som spelas till dans beskattas med en högre momssats. De skilda momssatserna skapar därför barriärer och hindrar en kreativ korsbefruktning mellan olika genrer.

Det är politikernas uppgift att se till att göra kultur tillgänglig för alla och att sätta mål för kulturpolitiken. Nya medier och ny teknik skapar nya möjligheter. Men dagens styrsystem låser fast kultursektorn i ett snävt och kontraproduktivt synsätt. Synen på kulturen som kostnad hör hemma i en annan tid. I dagens samhälle är kulturen en viktig del av ekonomi och tillväxt. I det perspektivet fungerar en enhetlig kulturmoms utmärkt både som ekonomisk stimulans och kulturpolitisk åtgärd.

Ett levande kulturliv förutsätter nytänkande. Om våra teatrar och operascener inte når nya målgrupper, tvingas inte bara de enskilda institutionerna utan hela konstarter att föra en tynande tillvaro i framtiden. I gengäld kan det stora dramatiska kulturarv som i dag förvaltas av scenkonsterna komma många fler till del genom att vi närmar oss nya generationer via nya plattformar. Detta är inget nytt – de olika scenkonsterna teater, opera, operett, musikal och balett har alltid bytt verk, och i modern tid filmats i nya skepnader. Steget över till t ex dataspel är därför betydligt mindre än det må upplevas av konservativa inspicienter och dramaturger.

Vi anser att kulturpolitiken ska vägledas av en stark tro på kulturens egenvärde. Vi har också en stark tilltro till människan och hennes fria val. Detta ska också gälla när det kommer till vilken kulturell yttring som hon vill ta del av. Låt detta därför återspeglas i regelverket kring momssättningen på kulturområdet genom att införa en enhetlig momssats på kultur. Annars kommer kulturpolitiken snart att bli nästa område där en ung generation vänder sig från, och mot, den i deras ögon oförstående politikerklassen."