Det kanske ser märkligt ut att rubriken på detta inlägg är ett tack till Mohammed Omar men faktum är att han bör tackas. Låt mig förklara varför.
Som polariserande och helt klart frispråkig person som samtidigt knyter kontakter med alla möjliga perifera extremister lyckas han dra en tydlig linje i den svenska opinionen. Man är antingen med honom i hans patologiska hat mot judar och allt som andas demokrati och upplysning eller mot honom. Det finns inga problematiska gråskalor och grupperingar som tidigare haft en komplicerad inställning till demokrati och religion kan välja att välkomna honom eller inte.
Att Mohammed Omar nu tydligen ska bilda ett parti kommer göra det tydligare för allmänheten om vilka som delar hans islamistiska agenda.
På sätt och viss gör han det demokratiska samhället en tjänst genom att utmana dess fundament och principer. Motstånd skapar uppslutning och förhoppningsvis tvärpolitisk sådan. Ett sekundär fördel är att han tvingar israelkritiker att tydligt ta ställning för eller emot hans islamistiska stöd till Hamas och Hizbollah. Dessutom tvingas Sveriges muslimska organisationer att förhålla sig till hans verksamhet, är det något man vill stödja? Delar man hans syn på det sekulära samhället, demokratin och upplysningen?
Genom att dra en rad frågor till sin spets tvingas andra aktörer att positionera sig och vara tydliga, därför - en eloge till Omar!
Har börjar skriva krönikor i Nerikes Allehanda (ej på nätet). Först ut om demonstrationen arrangerad i Stockholm av Mohammed Omar et consortes:
Den 20 september samlades en märklig skara demonstranter på Sergels torg i Stockholm. Manifestationen verkade vid första anblicken vara en vanlig demonstration mot Israel och till stöd för palestinierna. Men om man skrapade lite på ytan insåg man att manifestationen var ett tecken på en radikal underström i det svenska samhället. Vad man inte kunde utläsa i tidningarna var nämligen vilka grupperingar som samsades i demonstrationen mot Israel. En kompott av nationalister och islamister hade gått ihop då de insett sina gemensamma målsättningar. På nationalistiska forum kunde man innan demonstrationen läsa inbjudningar till samarbete och gemenskap i hatet mot Israel.
Huvudtalaren, Mohammed Omar, manade bestämt i sitt tal till militant motstånd mot Israel och ett avslut på fredliga förhandlingar. Dessutom hotade han med att när den muslimska världen vaknar, då kommer man att göra slut på Israel illa kvickt. Irans diktaturregim hade inte kunnat få en bättre representant i Sverige. För den oheliga alliansen kräver hämnd, men inte bara mot Israel. Hand i hand med det besinningslösa hatet mot Israel vänder man även hatet mot liberaler och socialister. De som söker sig bortom nationalistiska och religiösa ödesgemenskaper. Alliansen är alltså inte temporär eller begränsad till hatet mot Israel. Lika lätt som de kan enas i kampen mot Israel kan de enas i sitt hat mot homosexualitet, sekulära värden och demokrati.
Omar har aktivt påbörjat en kamp för att ena islamister och högerradikala av olika kulörer. Underlaget för religiös och nationalistisk extremism är kanske begränsat i Sverige. Det finns likväl anledning att vara vaksam. Mönstret från länder som Nederländerna och Storbritannien är att en extrem och ideologiskt motiverad klick influerar muslimska församlingar där de rekryterar yngre till sin rörelse. Att även knyta nationalister och nazister till sig är ett nyare grepp men egentligen helt naturligt.
Glädjande i sammanhanget är dock att vänstern i form av ISM (International solidarity movement) och PSG (Palestinagrupperna) tog kraftigt avstånd från den islamistiska demonstrationen. Kanske en självklarhet men tveksamheter har tidigare funnits. Lars Willhelmsson, talare efter Omar, uttryckte sig efter manifestationen förvånat inför motdemonstranternas protester mot den islamistiska demonstrationen. Enligt honom försvagar protesterna kampen mot ”imperialismen”. Svar till Willhelmsson formulerades snabbt och kärnfullt på ett socialistforum av användaren Deutz: ” De har motstånd mot judar, vi har motstånd mot staten Israel. Det är en stor skillnad.” Bra så. Att Vänstern även bör ta avstånd mot öppet antisemitiska och ickedemokratiska grupperingar som Hamas, Hizbollah och den Iranska regimen borde vara en naturlig fortsättning på detta.
Men vad gäller samarbetet mellan Islamister, nationalister, nazister har vi bara sett början. För i grunden har dessa läror och åskådningar alla samma klangbotten - fientligheten mot upplysningens arv, den parlamentariska demokratin och ett samhälle präglat av idémässig mångfald och tolerans. Förhoppningen står till att demokrater i alla läger - såväl liberaler som socialister - står enade mot den religiösa och nationalistiska fanatismen.
Det kanske ser märkligt ut att rubriken på detta inlägg är ett tack till Mohammed Omar men faktum är att han bör tackas. Låt mig förklara varför.
Inlägg
