När det går dåligt för partier i val brukar man beklaga sig över bristen på visioner och en "berättelse", jag vet för jag har själv gjort mig skyldig till det. Med breda handrörelser och penseldrag ska politikerna peka ut vägen till det goda samhället. Det är lockande att tro att visionen om ett drömsamhälle skapat av politiker är det som krävs för att få väljarnas förtroende.
Det finns ibland en avundsjuka från borgerligt håll. Man vill på samma sätt som vänstern låta politiken driva samhällsberättelsen, visionen för den gemensamma framtiden. Oavsett så vill man låta politiker formulera berättelsen.
När den politiska världen blir ett eget hermetiskt tillslutet rum då skapas den här atmosfären av total självupptagenhet. I brist på bättre ord att beskriva detta tillstånd lånar jag titeln på Sheri Bermans bok om socialdemokratins historia "The primacy of politics". Övertygelsen att det är politiken, folkviljan manifesterad, som är samhällets motor är inte en liberal övertygelse.
Borgerliga politikers främsta uppgift är inte att skapa en inverterad variant av vänsterpolitiken. I slutändan bör uppgiften vara att minska politikens roll i människors liv och öka den individuella friheten. Men här måste ändå rymmas en vision om ett samhälle som inte domineras av staten och dess utlöpare. Det är som Simon Hedlin Larsson påpekar inte visioner i sig som är problematiska utan övertygelsen att staten alltid är svaret.
PJ Linder skriver på svenskans ledarsida om detta ämne:
Det är en lockande tanke att tävla med vänstern om vem som har den mest trovärdiga samhällsberättelsen och visionen. Problemet med den här striden är att vänstern alltid kommer vinna den. Av den enkla anledningen att vänstern inte saknar några spärrar för vad politiken ska besluta, ansvara och reglera. När ens löften är gränslösa och hela samhället ett laboratorium då är en vision om politikens gränser ganska tam i jämförelse.
Den liberala samhällsvisionen är mer modest, den lämnar mer åt människan och åt slumpen. Det är inte lika glamoröst att lova människor friheten att själva förverkliga sig själva och samhällets framtid. Det kanske inte är lika storslaget att driva liberal politik av den enkla anledningen att liberalismen inte sätter tilltro till "the primacy of politics".
Det finns ibland en avundsjuka från borgerligt håll. Man vill på samma sätt som vänstern låta politiken driva samhällsberättelsen, visionen för den gemensamma framtiden. Oavsett så vill man låta politiker formulera berättelsen.
När den politiska världen blir ett eget hermetiskt tillslutet rum då skapas den här atmosfären av total självupptagenhet. I brist på bättre ord att beskriva detta tillstånd lånar jag titeln på Sheri Bermans bok om socialdemokratins historia "The primacy of politics". Övertygelsen att det är politiken, folkviljan manifesterad, som är samhällets motor är inte en liberal övertygelse.
Borgerliga politikers främsta uppgift är inte att skapa en inverterad variant av vänsterpolitiken. I slutändan bör uppgiften vara att minska politikens roll i människors liv och öka den individuella friheten. Men här måste ändå rymmas en vision om ett samhälle som inte domineras av staten och dess utlöpare. Det är som Simon Hedlin Larsson påpekar inte visioner i sig som är problematiska utan övertygelsen att staten alltid är svaret.
PJ Linder skriver på svenskans ledarsida om detta ämne:
Den enda framtid som räknas är uppenbarligen den som det fattas beslut om i riksdagen. Andra statsministrar hade Stora Berättelser. Per Albin hade folkhemmet, Erlander det starka samhället och Palme jämlikheten.Kom ihåg att det svenska samhällsbygget under en stor del av 1900-talet byggde på övertygelsen att staten var manifestationen av samhällsbygget. Det är inte konstigt att alla svenska politiker, oavsett partifärg har fastnat i den här diskursen.
Det är en lockande tanke att tävla med vänstern om vem som har den mest trovärdiga samhällsberättelsen och visionen. Problemet med den här striden är att vänstern alltid kommer vinna den. Av den enkla anledningen att vänstern inte saknar några spärrar för vad politiken ska besluta, ansvara och reglera. När ens löften är gränslösa och hela samhället ett laboratorium då är en vision om politikens gränser ganska tam i jämförelse.
Den liberala samhällsvisionen är mer modest, den lämnar mer åt människan och åt slumpen. Det är inte lika glamoröst att lova människor friheten att själva förverkliga sig själva och samhällets framtid. Det kanske inte är lika storslaget att driva liberal politik av den enkla anledningen att liberalismen inte sätter tilltro till "the primacy of politics".
Inlägg
