Även Roya, trea på Feministiskt Initiativs (mycket ojämställda) lista till riksdagen har läst Dan Munthers artikel på Arena. Tyvärr slår hon rekord i kategorin "att skriva mest antal tecken i ett kommenterande blogginlägg utan att förstå poängen i det man kommenterar". Roya når här helt episka proportioner. Ja, ni läste rätt, episka proportioner.
Munthers inlägg har jag tidigare sammanfattat här.
Roya fäster sig vid att Munther kritiserar vänsterns bristande reflektion kring niqaben eller burkan som patriarkal symbol. Det är en poäng han anför. Men Munthers huvudpoäng ignorerar hon. Följande stycke exemplifierar det,
Så nej, varken Esbati eller Ohly förstår att man inte bör reglera sönder människors liv, hela deras politiska gärning handlar ju om att medelst politiska medel styra om människors felaktiga val.
Vänstern lagstiftar gärna och använder statlig makt samt tvång eller pengar för att bryta ner patriarkala strukturer men inte i fallet med niqaben eller burkan. Det är denna inkonsekvens som behöver analyseras och förklaras från vänsterhåll.
För en liberal är det solklart att man kan göra en feministisk analys utan att för den delen använda alla statens tvångsmedel för att foga folk i den upplysta postpatriarkala normen.
Men Royas kommentar avslöjar även något obehagligt om vänsterns inställning till kvinnoförtryck. Under kategorin "1a relativistisk hållning" skriver Roya följande,
I Royas postmoderna relativisering av begreppen tvång och förtryck blir måttstockar på graden av förtryck meningslös. Själva ordet "förtryck" tappar all form av deskriptivt värde och det är definitivt en farlig utveckling.
Men detta är Feministiskt Initiativ i ett nötskal.
En kvinna som lever fångad av familj, släkt, klan och religion är enligt Roya lika ofri som kvinnan som bär kort kjol och rakar benen. Om man inte kan förstå gradskillnaden (eller artskillnaden) så kan man givetvis inte heller agera mot förtryck med rätt metoder.
Till slut, vill man förstå den intersektionella feminism som Roya använder sig av så är följande stycke en bra sammanfattning,
Så förutom att helt missa Munthers poäng, inte adressera denna viktiga frågeställning, så lyckas även Roya visa på den obehagliga relativisering av begreppet förtryck som ägt rum inom vänstern.
Munthers inlägg har jag tidigare sammanfattat här.
Roya fäster sig vid att Munther kritiserar vänsterns bristande reflektion kring niqaben eller burkan som patriarkal symbol. Det är en poäng han anför. Men Munthers huvudpoäng ignorerar hon. Följande stycke exemplifierar det,
Att vilja kämpa för muslimska kvinnor genom att lagstifta om deras kroppar, hur mycket vi än hatar att kvinnor känner sig nödgade att använda niqab, är för jävligt, rent ut sagt. En av de grundläggande feministiska kraven är att låta kvinnokroppen vara. Att inte reglera detta. Detta krav verkar Malm och Esbati och Ohly förstå mycket bra.Nej det är inte önskvärt att lagstifta om kroppar. Jag håller med! Men varför vill man då lagstifta om prostitution och föräldraledighet? Det är selektionen och godtycket som är problematiskt och det Munther uppmärksammar.
Så nej, varken Esbati eller Ohly förstår att man inte bör reglera sönder människors liv, hela deras politiska gärning handlar ju om att medelst politiska medel styra om människors felaktiga val.
Vänstern lagstiftar gärna och använder statlig makt samt tvång eller pengar för att bryta ner patriarkala strukturer men inte i fallet med niqaben eller burkan. Det är denna inkonsekvens som behöver analyseras och förklaras från vänsterhåll.
För en liberal är det solklart att man kan göra en feministisk analys utan att för den delen använda alla statens tvångsmedel för att foga folk i den upplysta postpatriarkala normen.
Men Royas kommentar avslöjar även något obehagligt om vänsterns inställning till kvinnoförtryck. Under kategorin "1a relativistisk hållning" skriver Roya följande,
Muslimska kvinnor är också kvinnor, och de är också muslimer. Niqab, burka slöja är symboler för patriarkatet. Krossa patriarkatet. Men så är också att raka benen, korta kjolar eller pösiga byxor symboler för detta. Krossa patriarkatet. Alla vi bär hijab.Att Roya inte ser den uppenbara skillnaden mellan att vara explicit tvingad att bära vissa kläder (ex burka) till att utsättas för en kulturell norm (raka benen) som man kan välja bort är obehagligt.
(samt)
Men är inte vi, som rakar benen, inte går nakna, inte solar toppless, inte har minikjolar, lika mycket förtryckta som slöjbärande kvinnor? Representerar inte vi också en uppdelning mellan könen, att vi ska göra oss fina för män, men inte för fina för då suktar vi dem och driver dom till att våldta oss?
I Royas postmoderna relativisering av begreppen tvång och förtryck blir måttstockar på graden av förtryck meningslös. Själva ordet "förtryck" tappar all form av deskriptivt värde och det är definitivt en farlig utveckling.
Men detta är Feministiskt Initiativ i ett nötskal.
En kvinna som lever fångad av familj, släkt, klan och religion är enligt Roya lika ofri som kvinnan som bär kort kjol och rakar benen. Om man inte kan förstå gradskillnaden (eller artskillnaden) så kan man givetvis inte heller agera mot förtryck med rätt metoder.
Till slut, vill man förstå den intersektionella feminism som Roya använder sig av så är följande stycke en bra sammanfattning,
Den feminism jag utgick från var en intersektionell feminism som inte essentialiserar kvinnor till att bara vara kvinnor. Kvinnor är också muslimer, de har också olika funktionalitet, klass, sexualitet, könsidentitet.Vilken tur! Kvinnor är inte bara reducerade till att vara kvinnor, de är även reducerade till att vara religiösa, ha olika funktionalitet (!?), sexualitet och könsidentitet. Allt förutom att vara reducerade till att vara fria individer med en okränkbar rätt att inte reduceras till summan av sina kollektiva identiteter eller tillhörigheter, såväl självvalda, påtvingade eller strukturella.
Så förutom att helt missa Munthers poäng, inte adressera denna viktiga frågeställning, så lyckas även Roya visa på den obehagliga relativisering av begreppet förtryck som ägt rum inom vänstern.
Inlägg
