Bergh om Jämlikhetsanden

Andreas Bergh fördjupar diskussionen om Jämlikhetsanden. Han verkar nå fram till slutsatsen att:

Det är således rimligt att säga att bland de studier som faktiskt kan testa effekten av nationell ojämlikhet på individuell hälsa, är resultaten inte entydiga.

Jag kritiserade boken (dock utan samma omfattande genomgång av empirin som Bergh) på SR för ett tag sedan, går att läsa här.

Är du partist?

Niklas Orrenius har en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan om Folkpartiet i Lund. Främst är artikeln baserad intervjuer på med bl.a Mark Klamberg och tidigare nämnda Andreas Bergh:

Vi talar om en sak som Mark Klamberg berättat på telefon: att de många polsk-judiska familjer som kom till Lund i slutet på 60-talet nästan samtliga blev övertygade folkpartister. Klamberg kommer själv från en sådan familj.

– Människor röstar mycket baserat på känsla, inte på enskilda förslag från partierna, säger Sverker Oredsson.

– De här polsk-judiska invandrarna letade nog efter ett frihetligt, klart anti-kommunistiskt parti som var tydligt tolerant och välkomnande. Då är det inte långt till Folkpartiet.

Känner själv igen mig i mycket av det som skrivs. På senare tid har jag alltmer insett att det är min bakgrund i just Östeuropa kombinerat med frihetliga värderingar hos familj och släkt är det som skapat politisk vilja.

Anledningen att jag en gång i tiden upptäckte att jag var liberal, och sedermera blev aktiv i LUF och Folkpartiet var just maggropskänslor - inte någon konkret sakfråga. En känsla för att FP främst representerade frihetliga ideal när det kom till utrikespolitik, migrationspolitik och de sociala frågorna. När nu bilden av FP förändrats då finns det en risk att dessa värden försvinner från partiets varumärke, trots att man i sakfrågorna inte ändrat ståndpunkt. Men det man inte ser det finns inte.

Snabbt upptäcker man däremot att man inte alltid är med i ett parti för vad det står för utan vad man önskar att det stod för. Annorlunda är det inte med FP som jag verkligen vill ska vara en liberal röst i Sverige.

Grekland och krisen

Andreas Bergh skriver klokt om krisen och Grekland,

Men det är knappast uppenbart att det skulle ha gått bättre utan Euron. Om Grekland haft en egen valuta hade landet kunnat fortsätta att missköta sig med fallande växelkurs ganska länge. Nu hann ju Grekland missköta sig ganska länge ändå, genom att skicka fejkade budgetsiffror till EU, men nu när problemen uppdagats har merparten av Europa ett starkt intresse av att styra upp Grekland. Och vilken uppstyrning sen! Landet skulle kunna höja den genomsnittliga pensionsåldern med 10 år. Sådana reformer kommer att märkas, inte bara i Grekland.

Euron har fått mycket stryk i diskussionerna om krisen i Grekland. Även EU-samarbetet i stort har kritiserats, dock främst med det uråldriga argumentet att vi inte ska bidra till ett samarbete som lånar pengar till krisande ekonomier.

Den andra sidan på argumentet måste givetvis vara att just genom att ha ett samarbete som är formellt så finns det möjligheter att ställa krav på reformer.

Grekland är ett land som länge misskött sin ekonomi, det förefaller otroligt att landet nu helt skulle vänt riktning om det inte vore för att kraven som ställs från EU är såpass specifika och starka.

Än så länge har jag inte sett några starka argument för att Grekland hade kunnat undvika krisen om man både stod utanför Euron och EU. Skeptikerna gnuggar sina händer men förklarar inte varför.