Debatten om debatten är sjukt tråkig

Nu får det vara nog med metadebatter! Gunnar Sandelin gör sig skyldig till ännu ett debattinlägg om debatten. Han påstår att:

Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.

Vidare menar han att det mer eller mindre råder censur i Sverige och att dessa åsikter aldrig vädras. Man undrar vilket land han befinner sig i? För övrigt bör noteras att Sandelin inte bara publicerats på Brännpunkt, han skrev även den 8/4 2008 på DN Debatt en artikel med titeln "Journalister mörklägger sanningen om invandrarna". Jag märker att åsiktsförtrycket väger tungt över Sandelins axlar.

Vad är det för "totalitärt klimat" som tillåter kritiska artiklar att publiceras på Aftonbladet, SvD och DN? Det är Sveriges största tidningar. Hela åsiktsspektrat finns representerat. Från migrationsforskare som Jan Ekberg, till Jimmie Åkesson och allt däremellan. Frågorna debatteras konstant.

Jag har aldrig upplevt att det är problematiskt att få artiklar publicerade som skarpt kritiserar integrationspolitik, hur vår migrationspolitik är utformad, att Sveriges välfärdsstat och bidragssystem skapar utanförskap eller hur svenskhet som begrepp är skamfilat. Vidare tycker jag att problemen med asylpolitiken konstant debatteras såväl utanför partierna som innanför.

Vad Sandelin egentligen verkar mena är inte att asyl, invandring och integration inte har diskuterats utan att problemformuleringarna inte är de han själv önskar. Det är en enorm skillnad. Att personer på den yttersta vänsterkanten som Roya ropar rasist så fort en vit medelklassman uttrycker sig om invandring är en sak. Men det kvalificerar inte ens med oerhört god vilja till något "totalitärt" åsiktsförtryck.

Istället för dessa evinnerliga metadebatter kan vi väl istället skriva konkret om vad det är som inte fungerar, varför och vilka lösningar man föreslår istället. Jag har lovat mig själv att försöka lägga av med metadebatter och alltid ha en SD-vinkel varenda gång integration eller asylpolitik diskuteras. Låt oss fokusera på sakfrågorna och ideologin nu.

För en snabb granskning av Sandelins siffror läs gärna detta inlägg.

På samma tema: Oskorei, Pophöger, Det ljuva livet, Caroline Szyber, Tanja Bergqvist , Zetterman, Politik & Poesi, Merit Wager, Peszter, Nerd life deluxe.

Omänsklig byråkrati

Sällan har väl byråkratisk omänsklighet gestaltats så tydligt som i fallet med flyktingfamiljen i Hagfors, som skulle avvisas till två länder i två olika världsdelar. Mamman och barnen till Ryssland, pappan till Elfenbenskusten. Något problem i detta såg varken Migrationsverket eller migrationsdomstolen.

Att prata om att saker och ting är inhumana kan tyckas vara ett flummigt och väl känslofyllt sätt att argumentera. Statistik och hårda fakta är det som går hem, brukar det heta. Och i många fall är det så, men ibland är det just omänskligheten i olika handlingar som är det främsta skälet till att de är helt befängda. Så är det definitivt i detta fall.

Om människor flyr från sina hemländer för att komma till ett land där de aldrig satt sin fot tidigare, har de antagligen väldigt goda anledningar att göra det. Att de då när de kommer till det nya landet ska vänta massor med år på att ens få veta om de får stanna är omänskligt redan det. Att de sen efter flera år kan bli utvisade till två olika världsdelar, med resultatet att familjen splittras och att barnen förlorar kontakten med sin pappa, gör det hela bara ännu värre.

Avvisningen av familjen i Hagfors avbröts, efter att kvinnan gjort motstånd mot att sättas på planet till Ryssland. Att det ska krävas fysiskt motstånd för att en utvisning av en familj till två olika världsdelar inte ska äga rum, visar på ett nästan övertydligt sätt att den svenska flyktingpolitiken är långt ifrån att vara så human som den borde vara.

Det är delvis detta tema LUF:s valfilm berör, byråkratin är ofta i vägen:

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

På DN debatt om utvisningar

Skriver idag på DN debatt tillsammans med övriga ungdomsförbund om utvisningarna av barn till Malta:

Vi måste sluta utvisa ensamma barn till Malta. Hur blev flyktingbarn brickor i de europeiska ländernas spel om en gemensam flyktingpolitik? Det pågår en dragkamp mellan de länder som ligger vid EU:s kust, dit flest flyktingar kommer, och övriga EU. Debatten har tidigare gått het om Grekland. Sverige gör sedan maj 2008 undantag från den så kallade Dublinförordningen för ensamkommande barn som kommit hit via Grekland. Det innebär att dessa minderåriga får sina asylskäl prövade i Sverige i stället för att avvisas tillbaka.

Viktigt att inte glömma

Christoffer Fabergberg och Birgitta Rydberg skriver klokt i DN om papperslösas vård:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

På samma tema: Birgitta Rydberg, Kristina Palmgren, Unga Fp, Froby, Robsten, Fagerberg, Norah4You, SVT

Vi behöver en generös asylpolitik

Det sägs ofta att Sverige i princip har öppna gränser och att människor får stanna på vilka grunder som helst. Den verklighetsbilden grusas ganska snabbt när man betänker hur många flyktingar som går under jorden, lever utanför samhället och riskerar allt för att få stanna. Läs Bengt Westerberg och Karl Molin i Aftonbladet om dessa människor,

För att få asyl i Sverige krävs att man känner en välgrundad fruktan för att åka tillbaka. Fruktan är subjektiv, den kan sällan ifrågasättas. Men svenska myndigheter anser ofta att den inte är välgrundad. Skälen till de gömdas fruktan är ofta tydliga. Här finns personer som tillhör förföljda minoriteter, såsom armenier i Azerbajdzjan, uigurer i Kina och Uzbekistan och romer i Kosovo, personer som har engagerat sig politiskt i länder där oppositionen hålls i strama tyglar eller är otillåten, såsom Bangladesh och Iran, och kvinnor som skrämts på flykten av våldtäkter och hot om tvångsäktenskap och könsstympning.

Denna Svenska "generositet" fick jag se på nära håll 2008 när vi var ett par LUF-medlemmar som försökte hjälpa en Kurdisk kvinna att stanna i Sverige. Överklagandet föll och hon förvisades till Turkiet. Ett land som migrationsverket i sitt sista avslag menade var helt demokratiskt och där kvinnan, som hotats till livet av sin familj och släkt (för att hon gift sig med en Turkisk man), utan problem kunde vistas.

På detta tema skriver jag på 365 saker.

Se även: Varg i Veum & Carina Broberg

Cynisk människosyn

Enligt Expressen kommer Sverigedemokraterna föreslå att flyktingar till Sverige inte får besöka sitt hemland.

Vilka anledningar finns för att som flykting åka till hemlandet om man blivit beviljad asyl i ett annat land?

Jag ser flera. Om man fortfarande har släkt i hemlandet kan dessa ha stort hjälpbehov, ofta kommer man ensam till ett land, antingen som barn eller utan sin familj. Att besöka familjen och försöka ordna utresa åt dessa är naturligt. Alla vet hur mycket man kan längta efter sina nära och kära, så mycket att man kan utsätta sig själv för fara genom att träffa dem. Anledningarna kan vara många.

Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna ser givetvis inte detta. De ser bara människor som utnyttjar system. Illvilliga människor som lurar sitt nya hemland. Det är med den cyniska människosynen SD tänker gå till val på.

Inte med en politik som försöker lösa arbetsmarknadens problem, inte med en politik som löser upp de socialistiska knutarna i integrationspolitiken. Man går till val på misstänksamhet mot människor.

"Mistrust above all" borde vara SD:s partimotto.

Mer om Sverigedemokraterna och flyktingar: EXP, Fredrik Jönsson, SD-Fakta, Högberg, Seved Monke.