Säg det bara rakt ut

De rödgröna partiledarna gapar i kvällens debatt i TV4 om att regeringen "sänker kunskapskraven i gymnasiet". Vad som åsyftas är den reform av gymnasieskolan som Alliansen är överens om att genomföra efter valet. Det innebär att de elever som vill läsa på de praktiska programmen inte ska tvingas läsa lika mycket teoretiska ämnen som idag. Idag har de praktiska programmen mycket stora avhopp, till stor del på grund av just kraven på att alla som går ut ska ha högskolebehörighet.

Vad som är anmärkningsvärt är att de som säger sig vara arbetarpartier, och som ska företräda arbetarklassen, så uppenbart nedvärderar praktiska yrkeskunskaper. Gång efter gång heter det att kunskapsmålen sänks med reformen. Vad det egentligen innebär är att tyngdpunkten förskjuts mer mot de praktiska ämnen som eleverna faktiskt har valt att läsa. När det ska bli mer av praktiska ämnen är det med vänsterpartiernas logik en sänkning av kunskapsmålen. Mer svart på vitt än så blir det inte: i de rödgrönas värld värderas teoretiska kunskaper högre än praktiska. Sedan kan de alltid försöka hävda något annat.

Jag har tidigare kommenterat detta faktum här.

Vem vågar tro på det här?

De rödgröna lovar att riva upp FRA-lagen om de vinner valet den 19 september. Sedan ska en parlamentarisk utredning tillsättas för att komma fram till en ny lag för att reglera signalspaning i kabel. Thomas Bodström, mannen som förärats med uttrycket Bodströmsamhället, säger att detta är ett led i oppositionens ambition att prioritera den personliga integriteten. Det vore ju bra, om det nu stämde.

Är det någon som på allvar tror att Bodström helt plötsligt blivit integritetens främste försvarare? Det var under hans tid som justitieminister som FRA-lagen först kom till. Det är inte en allt för vågad gissning att "tillsätta en utredning" betyder att man inte har en aning om hur lagstiftningen ska se ut. Ungefär som med "skatten på förmögna". Man är inte heller överens i andra integritetsfrågor: IPRED och datalagringsdirektivet. Inte heller är man sams om fildelning: V och MP vill ha den helt fri, vilket S absolut inte vill.

Hur stor är chansen att de mindre partierna får sin vilja igenom, med en Tomas Bodström på justitieministerposten? Nej, inte enorm direkt. Det här är ett försök att locka till sig piratpartister och väljare som fortfarande är besvikna på den regeringen seda FRA-omröstningen. Jag har mycket svårt att se att det skulle gå hem.

På samma tema: Mathias Sundin, Ravenna, Alliansfritt Sverige, Farmor Gun.

Tio anledningar att inte rösta rött

Ung allians presenterade under fredagen ett 10-punktsprogram med anledningar till att inte rösta på det rödgröna regeringsalternativet. Här är ett urval:

1. Ungdomsskatt

Vänsterpartiet vill införa en ungdomsskatt som fördubblar arbetsgivaravgiften. Den skatt som arbetsgivaren betalar ovanpå lönen. Ung allians menar att förslaget är farligt för alla unga som vill jobba.

4. Nej till alliansens gymnasiereform

Alliansen har genomfört en gymnasiereform, som de menar har förändrat lärarutbildningen och gett högre status till lärarykret. Vänsterpartierna lovar en återgång till den tidigare skolreformen, vilket Ung allians menar leder oss tillbaka till "flumskolan".

8. Slopa rut-avdraget

Rut-avdraget är det avdrag som gör det möjligt att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Att ta bort rut-avdraget menar Ung allians riskerar möjligheter till ett första jobb och försvårar inträdet på arbetsmarknaden.

Oppositionens ungdomsförbund svarar här.

Det rödgröna valmanifestet, del 2

På välfärdsområdet blandas flosklerna med rent korkade och skadliga förslag. Man vill ”föra en kamp mot klyftorna” i ett land med en av världens mest sammanpressade inkomststrukturer. Sjukförsäkringen ska vara ”anständig” (140 förtidspensionerade om dagen, som under regeringen Persson, i världens friskaste land – är det vad man menar är anständigt?).

Ett tydligt besked under presskonferensen är att gräddfilerna i vården ska tas bort, och man ska inte längre kunna köpa sig förbi köerna i vården med en privat sjukförsäkring. Detta trots att förekomsten av privata försäkringar snarare är ett tecken på att vården inte fungerar som den ska. De gör att vårdens resurser utnyttjas effektivare. I de rödgrönas värld är det viktigare att alla står i samma kö, än att köerna kortas. Antalet närakuter ska ökas, meddelar man. Samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna i Stockholm vårdvalet, som just har ökat antalet vårdinrättningar kraftigt. Man vill också riva upp lagen om etablering för vårdbolag. Alltså: Valfrihet är bra - så länge det är staten som väljer åt dig.

I skolan vill man öka lärartätheten. Samtidigt kritiserar man regeringen för dess förslag på skolreformer och förändringen av lärarutbildningen. Om det idag är ungefär en sökande per plats, och intagningspoängen är så låga, hur klokt är det då att vilja anställa 6 000 nya lärare? Det ser fint ut på papperet, men vad svenska skolan behöver är kvalitet. Det är uppenbart att väljarna, med rätta, har betydligt större förtroende för Alliansen än de rödgröna i denna avgörande fråga.

40 000 nya bostäder om året ska byggas om de rödgröna vinner valet. Det verkar som att de hämtar sin inspiration från något som börjar på ”miljon” och slutar på ”programmet”. Återigen hemfaller man åt planekonomiskt tänkande. Men vad bostadsmarknaden behöver är färre regleringar, inte fler. Den måste bli friare, inte mer kontrollerad. Lindrigare byggkrav och mer marknadsmässiga hyror är vägen att gå, vilket Oslo är ett bra exempel på.

Trots att klimatområdet lyfts fram som ett av de tre viktigaste är det inte mycket till förslag som Maria Wetterstrand redovisar. Sverige bör förespråka att EU:s utsläpp av växthusgaser sänks med 30 procent till 2020, oavsett vad övriga länder gör. Lite märkligt är att kravet kommer från ett parti som vill gå ur EU och ett annat som knappast uppskattar att vara med. Hon klagar på regeringen för att Sverige riskerar att halka efter i klimatarbetet. Här är det tydligt vilket block som för en realistisk politik, både vad gäller energi och klimat. Kärnkraften står för nästan hälften av elproduktionen och dess klimatpåverkande utsläpp är försumbara. Med de rödgrönas politik kommer vi om några år vara tvungna att importera rysk gas eller tyskt brunkol.

Statsvetaren Jenny Madestam beskrev inför presskonferensen de rödgrönas läge som att ”vinna eller försvinna”. Det märktes att partiledarna och språkrören var mycket pressade. Stämningen var inte särskilt god, och irritationen var märkbar när det var dags för frågor. För de som hade hoppats på något kraftfullt som hade kunnat vända de rödgrönas nedåtgående trend blev det en besvikelse.

De rödgrönas valmanifest känns lika häftigt som Marx uttryck ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” - vilket Mona Sahlin reciterade i början av presentationen. Det vill säga inte särskilt häftigt alls.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Annie Johansson, Makthavare, Den hälsosamme ekomisten, Magnus Andersson, Pophöger, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

De rödgrönas feghet

Mona Sahlin kapitulerar för Lars Ohly och talibanerna på en och samma dag. Det är inte illa! De rödgröna har gått från att vara tydliga med att de inte är överens till att vara rörande överens om att Sverige ska ut ur Afghanistan. Uppenbarligen behöver inte Lars Ohly ens bli utrikesminister i en rödgrön regering att diktera de rödgrönas utrikespolitik.

Socialdemokraterna har här tydligt gjort ett vägval. Ett vägval som innebär att man inte har blocköverskridande enighet i tunga utrikespolitiska frågor som inbegriper svensk militär. Istället väljer man att lyssna till vänsterpartiet.

Ann Wilkens, styrelseordförande för Svenska Afghanistankommitén uttrycker det bra:

Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex miljoner, varav över en tredjedel flickor.Hur dessa framsteg ska värnas och fördjupas med talibaner i centrala maktpositioner är en fråga som det internationella samfundet måste ta på djupaste allvar, under konferensen i Kabul och framöver. Den afghanska befolkningen har svikits många gånger om, både av sina egna styresmän och av omvärlden. Det uttåg som de truppbidragande länderna nu eftersträvar får inte bli ett hastverk, på kvinnors och barns bekostnad.

En militär närvaro utesluter inte bistånd, den senare delen måste utökas kraftigt. Men bistånd kan inte delas ut om det inte finns en grundläggande säkerhet i Afghanistan. Nya vägar måste hittas för att lösa de bestående säkerhetsproblemen som finns för den afghanska befolkningen. Innan det skett så är det fullständigt oacceptabelt att vi lämnar Afghanistan. Dessutom så är militär närvaro en förutsättning för att under säkra omständigheter sprida bistånd i osäkra regioner. Flera biståndsarbetare har nyligen mördats av talibanerna.

De rödgröna har bekänt färg. Socialdemokraterna har gjort något som tidigare varit helt omöjligt. Göran Persson hade aldrig accepterat att VP hade fått bestämma i en så oerhört central fråga. Det enda positiva med utspelet är att vi nu faktiskt vet vad de rödgröna står för i frågan: total brist på empati, solidaritet och ryggrad.

På samma tema: DN, SVD, DN2, SVD, SVD2, AB

Vänsterförvirring om EU

På DN Debatt märker man att vänstern har mognat en gnutta, man tar ett par steg fram och närmar sig den europeiska vänstern, om än med en väldigt udda varning:

Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. Fortfarande tror en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan. Det är en huvudlös ståndpunkt som eldar på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tyvärr markerat distans till euron och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt.

Jag är eurovän men undrar lite över artikelförfattarnas slutledningsförmåga. Hur eldar kritik mot Euron på nationalism, fascism och nazism i Europa? Det finns en högst befogad kritik av euron som knappast har att göra med fascism.

Men ändå, ett stycke klarsynthet från vänster. Att artikeln sen handlar om hur EU ska göras mer socialistiskt är en annan fråga. Man har förstått att unionens innehåll inte är förutbestämt och att den europeiska politiken är en politisk arena som inte får lämnas orörd, den senaste rödgröna uppgörelsen är även ett steg i den riktningen. Men enigheten är inte total, i Flamman (via Ingerö) för ett halvår sedan kunde man läsa Esbati:

EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande

Den gemensamma uppgörelsen mellan de rödgröna döljer relativt illa den motvilja som finns från gräsrötterna och i stort sett varje företrädare för vänstern. Det är med ett ansträngt leende man säger sig vilja förändra unionen i vänsterriktning. Om inte ens ledande företrädare kan hålla masken hur ska då partimedlemmarna kunna lita på partiledningen? Oavsett så är det välkommet att EU diskuteras inom vänstern.

På samma tema: HAX, Hamiltons blandning, Rasmus (liberal), Altenberg, Jonas Sjöstedt, Mitti-Steget, Livskraft och politik.