Ekonomisk dimridå

Väl skrivet av Expressens Erik Erfors om den ekonomiska debatten mellan blocken:

Liten guide för rödgrön valarbetare: Bortse från fakta: att den globala finanskrisen och att den svenska exportindustrin drabbades av en efterfrågechock. Påstå att allt är Anders Borgs fel. Personligen. Bortse från fakta: att det svenska skattetrycket fortfarande tillhör världens högsta och att vi faktiskt numera har världens högsta marginalskatt. Bluffa om att alliansen lovat sänka skatterna med 100 miljarder. Och förträng givetvis att Sverige tillhör ett världens mest inkomstutjämnade länder.

Det krävs en hel del fantasi och dimridåer om man som rödgrön ska svartmåla Alliansens ekonomiska politik de senaste fyra åren. Men politiken är som bekant möjligheternas bransch, det är ingen konst att framställa ekonomisk stabilitet som total misär, lyssna bara på de rödgröna.

Statsbudgeten som pokerspel

För några dagar sedan lovade de rödgröna på en presskonferens att:

Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.

Man häpnar. Det påminner lite om Miljöpartiets överbudspolitik. Oavsett vilka målsättningar alliansen sätter på miljöområdet så drar MP till lite extra. Det är ointressant vilket mål som sagts, om det redan är högt eller inte. Det viktigaste är att klämma till lite extra.

Ointressant är om det är realistiskt eller inte eller om löftet kan finansieras och fungerar i en statsbudget. Detta är inget annat än ett parti texas hold em. Ett löfte för löftets skulle betyder inte mycket.

SlösO kommenterar:

Utgifter måste först motiveras och därefter utvärderas, så att väljarna får något konkret att ta ställning till. Poängen med just dessa jag-kan-bränna-mer-stålar-än-du-löften är dock att de inte finns till för väljarna, utan för politikerna. De slåss för att få goda vitsord i medierna, och betalar för sitt kampanjande med andra människors pengar.

Forskaren Andreas Bergh stod troligtvis för de klokaste kommentarerna under Almedalsveckan. Exempel på detta är hans analys av Lars Ohlys tal och de kostnader som Ohlys löften innebar. Bergh slutade tydligen räkna efter 100 miljarder som Ohlys idéer skulle kosta.

Notera att Ali Esbati på fullaste allvar menar att budgetrestriktioner på "medellång sikt" kan anses ointressanta. Inget nytt på östfronten.

Vad illustrerar det här pedagogiskt? Att det finns ett block som bevisligen kan vara sparsamt med statsfinanserna, även i finanskris och lova det som hållas kan. Sedan finns det ett block som sysslar med världsfrånvänd överbudspolitik utan tankar på finansiering eller långsiktighet.

Ansvar är tråkigt att tala om i en valrörelse men det behövs.

På samma tema: Ledarbloggen, Kent Persson, Tokmoderaten

Dolda skattehöjningar

Missa inte Skattebetalarnas förenings korta film om skattehöjningar och Mona Sahlin:



Det är ett beprövat trick att spara skattehöjningar till senare. Troligt är att de rödgröna hade varit omöjliga som regeringsalternativ om de up-front visat hur deras dramatiskt ökade utgifter skulle finansieras av skattebetalarna.

Det finns redan tecken på att de rödgröna sparar skattehöjningar till senare genom att utlova pengar som det saknas täckning för i nuläget, är detta ett tecken på vad som kolla skall?

På samma tema: Annie Johansson, Makthavare, Edvin Alam, Bawar Ismail.

Finanskris 4-real

Läser idag David Camerons och Fredrik Reinfeldts artikel på DN Debatt. Trevlig läsning som faktiskt har något av substans att säga om Europas och Sveriges ekonomi framtiden. Detta i skarp konstrast till den orgie i offentliga satsningar som de rödgrönas artikel häromdagen innehöll.

Det är uppskattat att man försöker komma åt de strukturella problem som både lurar i alltför lössläppta offentliga kassor kombinerat med finansbubblor av alla dess slag. På detta tema hajade jag därför till vid följande stycke:

Att enbart hantera dagens ekonomiska underskott menar vi vore ett otillräckligt svar på den situation vi nu ser. Länder över hela Europa behöver i grunden förändra hur de hanterar sina offentliga finanser. Detta för att skuldkriser av den omfattning vi nu ser inte ska uppkomma igen. Intentionerna i stabilitets- och tillväxtpakten måste tas på allvar. Bättre säkerhetsmekanismer behövs för att förhindra att medlemsstater spenderar och lånar för mycket. Därtill vill vi se på plats ett system som möjliggör tidig upptäckt och alertering av ekonomiska problem innan de växer sig för stora. (min fetstiltning)

Vad är det man vill ha? Statliga revisorer som vågar ryta till när utgifterna har skenat iväg? Oberoende granskare av riksbanker? I viss mån finns redan dessa "system", problemet är att få har lyssnat på systemen.

Den slutsats som dessa varningssystem troligtvis kommer landa i är att det inte är hållbart med eviga lånekaruseller där stater bygger ekonomier på lånade pengar och hoppas att baksmällan håller sig undan. Varningarna har funnits hela tiden: det har helt enkelt inte varit opportunt att visa exempelvis bilindustrin fingret (se ex Tyskland & USA).

På samma tema är Martin Borgs och Johan Norbergs utmärkta dokumentär Överdos. Den finns att ses på Tv4:s hemsida i sin helhet. Det är en klok och pedagogisk påminnelse om vad som händer när stater försöker reglera och spendera sig ur ekonomiska kriser genom att i samma andetag bygga förutsättningarna för nästa kriser. Dystopiska men viktiga budskap som måste höras!

På samma tema: Lasses blogg, Alla dessa dagar, Skattenyheter

De rödgrönas enorma SMS-lån

Sveriges framtid skapas genom satsningar, satsningar, satsningar... Det är de rödgrönas budskap för ett Sverige som ska skapa jobb.

Detta är det enkla budskap de rödgröna har. Inte på något sätt försöker man komma åt förutsättningarna för en god ekonomi i Sverige, inte i en paragraf försöker man resonera kring hur alla satsningar ska finansieras. Inte i ett ord försöker man komma åt de strukturella problemen på arbetsmarknaden.

De rödgrönas utspel är samma gamla visa som jag i varje debatt hör de rödgröna ungdomsförbunden sjunga.

Bara man kan lova tillräckligt mycket, bara man kan lova mest pengar, sätta sedelpressen på högsta växel - då kan man lyfta Sverige ur krisen. Men ingen har någonsin lyft sig i sina egna skosnören och pengar skapas inte från intet.

Någon behöver arbeta, betala skatt och konsumera. Pengar måste stanna i Sverige, budgettak måste hållas och pengar måste investeras privat för att statskassan ska förbli fylld.

Carl B Hamilton (fp) skriver klokt om det visionslösa i de rödgrönas förslag:

Men all offentlig expansionen finansieras antingen genom ökad upplåning (dvs. framtida generationer betalar på en växande skuld) eller höjda skatter (som ofta pressar ned lönsamhet och hushållsinkomster idag).

Det för vänstern självklara svaret, men som inte står i artikeln, är höjda skatter. Oppositionen har frågat allmänheten om sänkta skatter ger fler jobb. De borde också ha frågat om svenskarna tror att höjda skatter ger fler jobb eftersom det är deras underförstådda alternativ.

Vänsterpartierna presenterar därmed en ny kvasisocialistsk vision: De vill behålla marknadsekonomi men jobben ska skapas och ackumuleras i den offentliga sektorn. I slutändan får vi en kvasisocialiserad arbetsmarknad där sysselsättningen görs helt beroende av den offentliga sektorns utveckling.

På samma tema: Per Alternberg, Mark Klamberg, Livskraft och politik, Per pladdrar på, Pophöger. EX, SVD, SVD2, Carl B Hamilton, SVD:s ledarblogg, AB.