Statsbudgeten som pokerspel

För några dagar sedan lovade de rödgröna på en presskonferens att:

Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.

Man häpnar. Det påminner lite om Miljöpartiets överbudspolitik. Oavsett vilka målsättningar alliansen sätter på miljöområdet så drar MP till lite extra. Det är ointressant vilket mål som sagts, om det redan är högt eller inte. Det viktigaste är att klämma till lite extra.

Ointressant är om det är realistiskt eller inte eller om löftet kan finansieras och fungerar i en statsbudget. Detta är inget annat än ett parti texas hold em. Ett löfte för löftets skulle betyder inte mycket.

SlösO kommenterar:

Utgifter måste först motiveras och därefter utvärderas, så att väljarna får något konkret att ta ställning till. Poängen med just dessa jag-kan-bränna-mer-stålar-än-du-löften är dock att de inte finns till för väljarna, utan för politikerna. De slåss för att få goda vitsord i medierna, och betalar för sitt kampanjande med andra människors pengar.

Forskaren Andreas Bergh stod troligtvis för de klokaste kommentarerna under Almedalsveckan. Exempel på detta är hans analys av Lars Ohlys tal och de kostnader som Ohlys löften innebar. Bergh slutade tydligen räkna efter 100 miljarder som Ohlys idéer skulle kosta.

Notera att Ali Esbati på fullaste allvar menar att budgetrestriktioner på "medellång sikt" kan anses ointressanta. Inget nytt på östfronten.

Vad illustrerar det här pedagogiskt? Att det finns ett block som bevisligen kan vara sparsamt med statsfinanserna, även i finanskris och lova det som hållas kan. Sedan finns det ett block som sysslar med världsfrånvänd överbudspolitik utan tankar på finansiering eller långsiktighet.

Ansvar är tråkigt att tala om i en valrörelse men det behövs.

På samma tema: Ledarbloggen, Kent Persson, Tokmoderaten

Miljöpartiets bristande ansvar

Erik Scheller, ekonomisk-politisk talesperson för LUF, sågar Miljöpartiets ekonomiska kalkyl:

För det femte vill ni [Miljöpartiet] hetsaveckla kärnkraften och chansa på småskalig energiproduktion. Att ersätta kärnkraftselen med hälften vind- och hälften vågkraft skulle enligt siffror från Elforsk kunna kosta uppemot 50 miljarder per år. Antingen tas dessa pengar från välfärden eller så slår ni ut svensk basindustri och alla hushåll norr om ert partikansli i centrala Stockholm.

Det är med denna önsketänkandets och flosklernas politik MP går till val på. Tyvärr verkar såväl partiets företrädare som väljare helt lugna med det.

Vänsters sedelpressar går varma

PJ Anders Linder på SVD noterar att Miljöpartiet levererar önskelistor men ingen finansiering.

Hedlin Larsson beskriver Schyman och Schlyters utspel om målet med 30-timmar arbetsvecka:

"Då förväntar vi oss att staten betalar allt åt alla år 2050 om Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet får bestämma."

Jag vet att det kan låta tjatigt att tala om ansvar. Men kan man inte finansiera sina drömscenarion med riktiga pengar (som inte kommer från en sedelpress i källaren, Ohly, ja jag talar till dig!) är det dags att man tänker efter.

Alliansen må inte lova guld och gröna skogar omedelbart men man har i alla fall det sunda förnuftet att betala för sina utgifter på något sätt. Och nej, det kommer inte bli mer pengar om två, eller rentav tre personer delar på en persons jobb.

Se även SVD, Jinge, Expressen, Liberala Anna, Mikael Wendt