"Det är inte stenarna som gör ont"

Missa Lars Åbergs recension i Göteborgsposten av boken "Det är inte stenarna som gör ont":

Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola. Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?

Frågan är befogad. Är det kanske dags att helt ställa om integrationspolitiken - mer generella lösningar? Kanske är integrationspolitikens akilleshäl att den genom sin välmenande hand i själva verkar förstärker den isolation som vi söker bryta? Ska bli spännande att läsa boken.

Lästips

Karl Malmqvist skriver lysande (och väldigt roligt) om gårdsförsäljning av vin.

Skribenten och författaren Torbjörn Elensky har en slow blog. Jag gillar konceptet. Vänta er inga hypersnabba dialoger och liknande.

Replik från broderskapsrörelsen

Simon Wessbo sekreterare i Ung Kristen Vänster, broderskapsrörelsens ungdomsnätverk skriver replik på min artikel på Newsmill där jag kritiserade Peter Weiderud, ordförande för broderskapsrörelsen.

Wessbos huvudkritik mot mig är riktad mot rubriken på min text, "Broderskaparna större hot mot demokratin än självmordsbombarna". Det är inte en rubrik som jag själv har satt.

Däremot står jag självklart för dess innebörd: Att som Peter Weiderud, börja diskutera Lars Vilks direkt efter ett terrorattentat är att börja diskutera på fundamentalisternas villkor. Det är att erkänna att det i själva verket är provokationen (Vilks i detta fall) som är roten till den religiösa fundamentalismen. Varför annars ta upp frågan om Vilks i samband med attentatet? Detta är direkt att ge efter och visa att villkoren för det offentliga samtalet, oavsett hur samtalet ter sig, är förhandlingsbara och att vi förhåller oss till vad extremister kräver (att fähunden Vilks tystas).

Värre hot mot demokratin är detta definitivt. Varför? Det är inte broderskapsrörelsen i sig som är hotet (känn er inte smickrade i onödan) utan själva idén om att ge efter för krav som terrorister ställer. Som sagt: det är inte terrorismen i sig som är hotet utan den myriad av svar vi har på terrorismen.

Men frågan om att ge efter för terrorism är inte det enda jag skriver. Resten av anklagelserna mot Weiderud verkar Wessbo inte ta på allvar. Inte med ett ord bemöter han min kritik om att Weideruds position, och får man anta, även broderskapsrörelsens position, är neonationalistiskt samt kollektiviserar och är snudd på rasistisk i sitt sätt att avgränsa och tillskriva kollektiv känslor och egenskaper.

Wessbo menar att det blir en "dualistisk stämning i debatten", antingen "stödjer man Lars Vilks eller så är du emot yttrandefriheten; antingen är du en vän av västerländsk liberalism eller så är du en vän av Islam." Ingen av dessa påstådda motsatspar figurerar i min artikel. Tvärtom menar jag menar att man kan tycka illa om Vilks konstprojekt men ändå försvara friheten (både den formella och informella) att uttrycka sig. Vad gäller islam är jag alltid tydlig med att religionen i sig är ointressant, det är en fråga om att urskilja och motarbeta extrema element, oavsett hemvist som är målsättningen. Broderskapsrörelsen har istället en obehaglig vana att tala om alla muslimers känslor, vad de kränks av samt vad de kan och inte kan hantera.

Sedan skriver Wessbo en del "klargöranden" om sin organisation. Hur det nu är relevant. Wessbo betygar att "Vi är en liten sidoorganisation till Socialdemokraterna som bedriver klassiskt folkrörelsearbete. Så nej, vi är inget större hot mot demokratin. Cwejman kan sova tryggt."

Nej, broderskapsrörelsen är inget större hot mot någon. Men denna lilla organisation symboliserar en serie idéer som mycket väl kan vara ett hot mot demokratin.

Muslimers kollektiva skuld

Peter Kadhammar skriver utmärkt om kollektiv skuld och attentatet i Stockholm:

Känner du att ni har något ansvar för att det finns 200 extrema islamister som är beredda att ta till våld? Den frågan ställde program-ledaren Lennart Persson till en för aftonen inkallad skäggig muslim. Namnet var Omar Mustafa och titeln ordförande för Islamiska förbundet. Tittarna fick ingen förklaring till vad Islamiska förbundet är. Hur många medlemmar har det? Hur blir man medlem? Varför? Är Islamiska förbundet som Jehovas Vittnen i förhållande till kristendomen eller är det som Svenska kyrkan? Ingen förklaring.

Mål för forskningen

Jan Björklund skriver bra (men kanske inte så mycket nytt?) om forskningspolitiken på DN Debatt:

Tack vare regeringens höjningar och ett forskningsintensivt näringsliv ligger Sverige i världstoppen i fråga om totala satsningar på forskning. Inget annat EU-land satsar en större andel av BNP på forskning och utveckling än Sverige. Till EU har regeringen redovisat att vårt mål för 2020 är att Sverige ska satsa ungefär fyra procent av BNP. Även om vi satsar stora resurser borde det gå att utnyttja dem bättre. Dels kan vi nå en mer kvalificerad akademisk nivå. Vetenskaplig kvalitet mäts ofta genom att räkna publikationer och citeringar, och där är flera länder på väg att passera oss. Dels handlar det om hur kunskap omvandlas till innovationer, till exempel hur många patent som forskningen leder till. Sverige borde kunna få ut mer av forskningen än i dag.

Bra så, men glöm för all del nu inte grundutbildningen. Där behöver vi mer kvalité och mindre kvantitet. Vi behöver även samhällsvetenskapliga utbildningar som har fler än två lärarledda lektioner i veckan. Det är en fråga som måste adresseras samtidigt som frågan om forskning uppmärksammas.

Anledningar att gå upp på morgonen

Det är dåligt att dra sin energi och livsglädje ur negativa handlingar och ord. Men sällan får man så mycket energi som när man blir provocerad. Ett bra sätt för mig att komma upp på morgonen är vanligtvis är att höra något på radio eller läsa en provocerande dum artikel. Då vet man direkt att mycket finns kvar att göra.

En person som den här veckan lyckats göra sig sedd i den politiska debatten är Ulf Nilson, krönikör på Expressen. Nilson har orolig och alldeles berusad av sanningen kommit fram till att vi lever mitt i ett raskrig mot muslimerna. Argumentationen är sjukt obehaglig, utöver det faktum att nästintill inget i texten stämmer.

Sedan har vi Torbjörn Tännsjö som gör en "favorit i repris" på Newsmill. Tännsjö hanterar sin älskade utilitarism med lika graciösa rörelser som en isbjörn på skridskor som utför piruetter. I vanligt ordning rekommenderar han grupper att på godtyckligt sätt ta avstånd från händelser som inte berör dem på något sätt. Allt blir givetvis bättre då, resonerar Tännsjö. Vi andra undrar hur kollektivt skuldbeläggande, eller kollektivt skuldåtagande, gör något bättre här i världen. Har vi inte tillräckligt av den sorten?

Roande är att han inte ens anstränger sig denna gång: judiska församlingar i Sverige ska ta avstånd från "pirater". Har Tännsjö missat att "jews cant be pirates". Uppenbarligen hänger inte Tännsjö med.

Ingen av dessa herrar förtjänar egentligen så mycket bemötande. Nilson verkar, på fullt allvar, mest vara förvirrad och kolerisk. På samma sätt som Birro när han feberyrade i Dalarnas tidning. Tännsjö är lite av en repad skiva, man vet när hacket kommer och man vet hur det låter.

Tyvärr tjänar båda ett viktigt syfte: de håller oss vakna och alerta, de lär oss att man inte kan släppa garden och tro att det offentliga rummet är besparat dumheter så extrema att vi tvingas till handling. Det, vill jag definitivt tro, är något riktigt bra. Tack Ulf och Torbjörn.

Nyanserat om attentatet

Andreas Johansson Heinö skriver väldigt balanserat och klokt och lördagens attentat:

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Se även: Johan Hakelius & Johan Lundberg (Axess)

Lika barn leka bäst?

Missa inte Michael Moynihans text på Reason Magazine om Wikileaks svenska samarbetspartners: kända antisemiter och förintelseförnekare. Det börjar nästan bli tid att instämma med Johanna Nylander i den här frågan.

Vilket är tråkigt. Wikileaks kan och bör spela en viktig roll. Cirkusen och personfixeringen kring Assange, den usla selektionen av material och det förlorade ryktet riskerar att omintetgöra wikileaks i grunden goda syfte.

Weiderud, socialdemokratins dolde ideolog?

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska broderskapsrörelsen, som jag snabbt kommenterade i ett inlägg igår kritiserar jag nu i ett mer ingående inlägg på Newsmill:

Det största hotet mot demokratin i Sverige är rädslan, inskränkthet, kringskurna friheter, övervakning, repression och kollektivt skuldbeläggande - listan kan göras lång. Broderskaparna och Peter Weiderud utgör bara toppen på den våg av ofrihet och självcensur som riskerar att skölja över Sverige i spåren efter attentatet.

Det är inte första gången jag kritiserar Weiderud (även här,här, och här) . Ett tag sedan anklagade Weiderud Nyamko Sabuni för rasismen då hon menade att man bör kartlägga religiösa extremister. I själva verket är det om någon Weiderud som gör sig skyldig till rasism. Broderskapsrörelsen har genom sin ordförande gång på gång gett uttryck för en multikulturalism som bara förstärker olikheter, segregation och känslor av nationalism. De vill givetvis väl men det blir ofta fel.

Skolinspektionen ftw!

Har inte skolinspektionens anställda bättre saker för sig? Läst i Skånskan:

Genus och etnicitet är kanske inte det första man tänker på när man öppnar en kemibok för mellanstadiet. Men skolinspektionen har granskat kemiböckerna på Ludvigsborgs friskola och kommit fram till att det brister i jämställdhetstänkandet. Ur kemisynpunkt är det inget fel på böckerna, men eftersom de är från sent 1990-tal anser de inte belysa etnicitet och genus på ett modernt sätt. Bland annat är namnen på personer som förekommer i böckerna nästan uteslutande västerländska, andra kulturer nämns över huvud taget inte. Böckerna speglar med andra ord inte det mångkulturella samhället.

Den här typen av maktkritiska resonemang om genus och mångfald kan gå lite väl långt ibland. Finns det någon som känner sig diskriminerad, antingen öppet eller indirekt av kemibokens val av personnamn? Finns det någon påverkan på någon verklighet som någon kemielev i gymnasiet kan relatera till? Slöseri med tid och resurser, samt ett exempel på när makt och diskurskritiska idéer går väl långt.

Johan Norberg i Free & Equal

Missa inte klippet från "Free & Equal" med Johan Norberg, till våren kommer hela sändas. Läs mer på Norbergs blogg.

Weideruds feghet

Ett terrordåd misslyckas i Stockholm, självmordsbombaren nämner konstnären Lars Vilks som en anledning att utföra dådet.

Hur reagerar då Peter Weiderud, socialdemokrat och ordförande i Broderskapsrörelsen?

Jo han menar att vi ska ge efter:

Ett skäl självmordsbombaren hänvisat till är frustration över det sätt vi i Sverige har handskats med Lars Vilks hån av profeten Muhammed. Det är många troende muslimer - förmodligen en stor majoritet - som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed. Också här i Irak har sekulära muslimer frågat mig hur Sverige kan tillåta att en konstnär kan tillåtas häda och kränka människor på ett sätt som kan bidra till stämningar som ytterst kan leda till ett oförsonligt våld.

Vilken signal skulle detta skicka?

Nämligen att hot och terrorism är en verkningsfull metod och att frihetens principer är lättköpta för att få en chimär av lugn och ro.

Kom ihåg: det är inte terrorism eller totalitarism som fäller samhällets fundament utan de svar, likt välvilliga antikroppar, som förstör individens integritet och struntar i frihetliga principer.

Kasta överbord det som utgör fundamentet i vårat samhälle och kraven på eftergifter kommer aldrig sluta. "Svensk självreflektion" menar Weiderud bör utmynna i att vi av rädsla för fanatism ska undvika att skildra religiösa symboler.

Om terrorattentatet

Märkligt är när något allvarligt händer i Sverige så uppstår en rad skumma debatter om debatten direkt. Sanna Rayman skriver bra om detta.

Vissa försöker förneka att något egentligen hänt, detta gör Herman Geijer på dagens konflikt. I sin avslutning drar han upp de ofta använda Europolsiffrorna om terrorattentat begångna i Europa. Siffror som inte säger ett smack om antal dödsoffer eller effekt av terrorhandlingen. Hans poäng är egentligen att vi talar om händelsen på fel sätt. Enligt Geijer är det ointressant hur en galning motiverar sitt dåd, att förövaren "råkar" vara islamist spelar ingen roll. Geijer är rädd att muslimer ska skuldbeläggas.

Vilket är absurd, ingen muslim, så länge personen inte är uttalad islamist och fundamentalist bör angripas. Det flesta lär se skillnad på religiösa fundamentalister och normala människor.

Per Wirtén är mer nyanserad, även om han i sak faktiskt har samma poäng: att många särskiljer på olika sorters terrorism och "etnifierar" terrorism och tillskriver själva handlingen en muslimsk identitet. Det är absolut farligt men kanske inte helt konstigt givet att de terrorattentat i Europa som krävt flest dödsoffer de senaste tio åren har varit utförda av islamister med likartade motiv och tillvägagångssätt.

Alla människor agerar i någon mån inom ramen för strukturer eller biologiska faktorer. Må de vara socioekonomiska, klassrelaterade, religiösa eller rentav hormonella eller psykiska. Det är alltid en kamp mellan individens valmöjligheter och allt annat som påverkar.

Självmordsbombaren i Stockholm eller lasermannen i Malmö är inga undantag.

Självklart ska inga muslimer lastas, eller avkrävas svar och avståndstaganden för vad en enskild person gjort i muslimers namn. Att anse att avståndstaganden gör saker bättre är att gå exakt den väg Torbjörn Tännsjö och Ilmar Reepalu gjorde i januari månad med Malmös judar.

Kanske klokast i sammanhanget är Jan Hjärpe som sakligt förklarar på vilket sätt självmordsbombaren var religiöst isolerad från sin omgivning. Det är den typen av resonemang som behövs.

Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen "det finns inget som heter samhället, bara individer" (löst citerat). Målsättningen är att inte muslimer ska skuldbeläggas. Det är ett gott syfte som jag sympatiserar med.

Men i försvaret missar man att det faktiskt finns en högst verklig ideologi och samling människor som agerar och har agerat precis som självmordsbombaren. Genom att påstå att händelsen är en isolerad företeelse utförd av en galen individ missar man att en rad liknande fall existerar, ibland utförda av en, ibland av flera islamister. Självmordsbombaren agerade tydligt som en islamist med en islamists övertygelse, hämndbegär och anklagelser. Att påstå att detta var någon engångsföreteelse är historielöst och nästintill världsfrånvänt.

Lika lite agerade lasermannen i Malmö, Mangs som en isolerad individ. Givetvis har han blivit inspirerad och påverkad av sin omgivning och samhället han lever i. Galenskap eller instabilitet är alltid de som underlättar sjuka handlingar att omsättas i praktiken. Sedan kan finnas grupper, system, ideologier som är mer eller mindre effektiva på att uppmana till handling.

Givetvis ska inte blind rädsla råda i den här situationen. Det är självklart. Våra rättsprinciper ska alltid stå starka. Det är, som jag ofta upprepar, oftast svaret på terrorism och påtryckningar som i själva verket kan försvaga demokratin, inte terrorismen eller de extrema ideologierna.

Däremot måste vi förmå peka på det som är hotet utan att censurera oss till blindhet. Ingen muslim bör eller ska känna skuld, ingen behöver skuldbelägga islam. Men kampen mot extrema ideologier som skrämmer och terroriserar det öppna samhället, må de vara kommunistiska, fascistiska, islamistiska måste fortsätta med alla medel som står till buds.

På samma tema: SVD, SVD2, Tianmi, Westerholm, Prärietankar, GP, AB, SVD3, Kulturbloggen, Opassande.

Om segregation

Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.

Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen

Jag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.

Varför är det så?

Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.

Marocko och Västsahara

Har under föregående vecka befunnit mig utomlands utan möjlighet att blogga eller skriva något. Däremot publicerades en artikel som jag signeras tillsammans med en blocköverskridande samling förbund. Temat är Västsahara och Marockos fortsatta övergrepp:

Västsahariernas brott är att de protesterat för att deras mänskliga rättigheter ska erkännas, att Marockos illegala ockupation av deras land ska hävas och att en folkomröstning ska hållas där västsaharierna får besluta om deras land ska vara en del av Marocko eller bli självständigt. De har med andra ord bara krävt det FN sedan decennier tillbaka fastslagit att de har rätt till.

"The coming insurrection"

Idén att det moderna demokratiska samhället egentligen rymmer totalitarism och alla möjliga sorters ofrihet är en ganska vanlig idé spridd i båda vänster och högerkretsar.

I Tyskland och Frankrike diskuteras nu friskt pamfletten "The coming insurrection". En spännande debatt som troligtvis snart hamnar i Sverige. Texten har beskrivits som "the most important left-wing theory book of the age". Troligtvis kommer ett par kulturredaktioner hemmavid att börja ropa ut ekon av detta budskap.

Läs Johannes Thumfarts välskrivna genomgång i Sign & Sight av de obehagliga idéer som börjar paketeras som edgy och banbrytande i vänsterkretsar:

The pamphlet contains an explicit call for political acts of violence to 'liberate territory from police occupation'. Democracy is the declared enemy. The post-war era is tersely summed up as 'sixty years of pacification, sixty years of democratic anaesthesia' and anyone who insists on 'the democratic character of decision making' is a 'fanatic of process'. The bit about 'bourgeois parliaments' engaging in nothing but pointless 'palaver' immediately calls to mind the Weimar Republic when extremists on the left and right described the Reichstag as a 'schwatzbude' or chattering-shop.

Frågor på Flashback

Har missat att länka till den frågetråd som skapades förra lördagen på Flashback. I den tråden besvarar jag alla frågor som ställs. Det blev en del frågor, vilket är väldigt kul.

Tematiskt är det verkligen allt möjligt, från nationalism till skattefrågor, som avhandlas. När jag återvänder från utlandet nästa vecka kommer jag att fortsätta besvara frågor i mån av tid.

Hedersvåldsdebatten

Åker bort en vecka för att träffa liberaler i Sydamerika. Ska bli oerhört spännande. Kommer därför endast sporadiskt ha möjlighet att blogga.

Lämnar er tills vidare med Nima Dervish bitska men mycket träffande kritik mot Masoud Kamali:

Masoud Kamali hävdar i Newsmill (1/12) att ordet hedersmord är rasistiskt och att Nyamko Sabuni "har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita". Man häpnar över att en "antirasist" kan vara så flagrant rasistisk. Där andra ser en svensk politiker ser Kamali blott en svart person: maktlös och beroende av De Vita som bestämmer över henne som vore hon en slav i den amerikanska södern.

Läs hela! Kamalis text är även den lärorik samt resten av den debatt som pågått på Newsmill under veckan.

Missa inte heller att gå in på Liberala Flyktingfondens hemsida för att donera en slant, varje krona räknas.

Liberalen i skåpet

Aron Lund är obarmhärtigt hård, men tyvärr får man väl säga, rättvis i sin bedömning av Folkpartiets ideologiska irrfärder:

Det har funnits metod i galenskapen. När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare. Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till "den borgerliga idén", och så var Nya Folkpartiets saga all. Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven. Så nu traskar FP återigen trumpet runt på sex-sju procent, och drömmer om åtta, efter att ha sålt sin själ för en nitlott. Och så är det dags att skriva nytt program.

Klimatångesten

Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Var kommer orden ifrån? En nyfrälst som precis läst bibeln? Någon som fått en apokalyptisk vision? En sektmedlem rentav?

Nej. Det är från en artikel om Jonas som blev klimatfrälst. Ångest och oro samt ånger (ja, ni läste rätt) över att han satt en människa till världen sköljde över honom, sedan blev han miljöpartist.

Artikeln är både bland det mest sjuka men även mest underhållande jag läst på länge. En kort stund trodde jag att det rörde sig om ett aprilskämt, den ologiskt bitande kylan (oroa er inte, den där SVT-meteorologen Holmgren har sagt att det är den sista vintern) fick mig att inse att det inte var april.

På sätt och vis är artikeln ett tidsdokument av värde som kommer användas om fyrtio år för att beskriva vår tidsanda. En hel generation av välbärgade människor med tid att skaffa sig ångest över klimatet sedan lever efter McDonaldssloganen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Närodlat, närproducerat, naturligt, ekologiskt odlat, rättvisemärkt blir därefter sakrament och klimatsyndare i den klimatfrälstas omgivning får känna på helig vrede om de inte känner en likvärdig mängd skam och skuld för sitt högteknologiska, slösaktiga och miljöfarliga leverne.

Missförstå mig inte nu. Jag är övertygad om att mänskligheten bidrar till förändringar av klimatet. Jag är för globala skatter på utsläpp och att såväl enskilda stater som regionala samarbeten har miljöstrategier. Dessutom tror jag på teknologi och utveckling som motorer i utvecklingen av samhällen som har tid, pengar och möjlighet att kombinera tillväxt med utsläppsneutrala energikällor och ekologiskt hållbara samhällen.

Men den rent religiösa hysterin som drabbar vissa människor för att därefter fokusera på sådant som antingen inte fungerar eller är orimligt höga krav är inte konstruktivt. Vi behöver inte ursäkta vår existens som människor. Vi behöver inte skämmas för civilisationen och vi bör sannerligen inte förneka någon annan de förmåner i form av tillväxt, transport och boende som vi själva tar för givna. Vi måste kunna leva i moderna samhällen och kombinera det med verkningsfull miljöpolitik istället för poserande symbolpolitik och kvasireligiösa apokalyptiska profetior. Ingen kommer ställa bilen eller släcka lampan för evigt, vänj er vid den tanken och jobba med de förutsättningar som finns.

Läs meningen igen:

Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen.

Är det sådana insikter som ska driva miljöpolitiken?

Antisemitismen i Malmö fortsätter

Situationen i Malmö för stadens judar känns alltjämt deppig och utan ljuspunkter. Senast i raden av hårresande skildringar är den välskrivna artikeln av Niklas Orrenius om rabbinen Shneur Kesselman:

Han är Malmöbo. Han är invandrare. Han utsätts ständigt för rasism på Malmös gator. Trots barnens frågor om vad judejävel-ropen egentligen betyder har den 31-årige rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru bestämt sig. De ska leva i Malmö i resten av sina liv.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Ljusning inom S?

Klok artikel signerad S-Studenten Dany Kessel som menar att:

/../tjänster är för dyrt relativt varor. Konsumtion av tjänster sätter fler personer i arbete och är miljövänligare än konsumtionen av varor vilket innebär att ett skifte i konsumtion till förmån för tjänster skulle minska vår miljöpåverkan och driva ner arbetslösheten.

Jag är med vad gäller hans problemformulering. Kostnaden för tjänstesektorn skapar en svart och grå marknad samt minskar chanserna för svaga grupper i samhället att få ett fotfäste på arbetsmarknaden som även inkluderar ett vitt cv samt tillgång till a-kassa. Hans lösningar känns däremot inte som de stora lösningar som behövs för att på allvar få igång den svenska tjänstesektorn, eller i varje fall göra dess omfattning större.

Curlingvänstern har talat

Som trogen läsare av Nöjesguiden väntar jag mig inte några tunga politiska analyser. Det händer att det kläms in politiska samtidsobservationer. Inget konstigt med det och ganska naturligt.

Belfrages krönikor är underhållande. Nästan alltid påminner han om en mätt och belåten Spectatorskribent (kolla in Highlife/Lowlife krönikorna i slutet av Spectator). Men att han skulle driva någon tydlig politisk linje är svårt att säga.

Men efter att ha läst senaste Nöjesguiden är jag faktiskt lite förvånad över en uttalat polemisk text. Krönikören Tone Schunnesson skriver, förmodligen på fullaste allvar:

Mina fiender, i ännu högre grad än de ignoranta, är alla ni som har fel åsikter. Varenda offentligt sammanhang jag numera vistas i är en plåga. Inte för att jag eventuellt skulle råka komma i kontakt med någon som röstade på SD. Utan för att jag med största sannolikhet måste röra mig bland människor som inte är vänster. Mitt tänk är enkelt. Det är alla ni som röstade på Alliansen, i det här valet och i förra, som är ett hot mot vårt land. För det är ni, högerväljare, som har varit med och öppnat upp för det här. Ni, barnbarn av arbetarklassen, som inte förstår vad välfärd betyder. Som tror att det är något som bara dök upp och skiter i var det kom ifrån och hur det gick till. Ni som tror att man kan rucka på så grundläggande rättigheter som arbete åt alla utan att det får konsekvenser. Det är du, allianskramare, som bit för bit plockar ner vårt land genom att rösta höger och på så sätt vara en del av strukturell rasism som nu har tagit mardrömslika former.

På sätt och vis göre Schunnesson oss alla en tjänst. Hon kokar effektivt och skoningslöst ner alla de "stora" idéer bokstavsvänstern har om liberaler och alliansen generellt till ett stycke.

De överlevnadsmekanismer vänstern behöver för att legitimera, bevisa och förstärka sin godhet och utmåla fienden som absolut och totalt ondskefull blommar här ut. Det är förstås lika pubertalt som det alltid har varit. Men det är talande för den vänster som inte förmår formulera en egen vision om samhället utan behöver påpeka att folk inte vet sitt eget bästa. "Ni, barnbarn av arbetarklassen" - förstår inte ert eget bästa.

Den upplysta förtruppen är här och den är arg. Förmodligen mest arg över sitt eget misslyckande att tala till och för de personer man alltid har sagt sig företräda men som nu vänt en ryggen.

När den absoluta godheten som vänstern symboliserar förkastas då kan inga tvivel höjas mot godheten och vänsterns idéer. Nej, då är det fel på folket. Lösningen? Byt aldrig ut dina åsikter, byt ut folket! Eller gör som Schunnesson och kalla dem dumma och bortskämda. Det är så dumt att det nästan är Freudianskt.

Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Björklund ändrar sig

Goda nyheter för de som läser teknisk utbildning. Samt ett bevis på att Björklund kan ändra sig när det är uppenbart att något har blivit riktigt snett.

Nu fattas även att de regler som gäller för lärarlegitimationen inte får helt absurda utfall, mycket finns att göra på det området. Tyvärr är en skrålegitimation inte den bästa lösningen på de problem som finns med läraryrket idag. Avsikten är god men tyvärr kan det få oönskade konsekvenser. Exempel på dessa beskrevs i en välskriven DN-debattare.

Temanummer om Europa

Jag har alltid varit av åsikten att det talas för lite om Europa i Sverige. Inte i betydelsen EU eller Eurovision song contest. Det har vi så det räcker och blir över. Däremot är frågor som europeisk identitet, europeiska politiska ofta sparsamt behandlade. Vi lever i en oerhört globaliserad tidsålder, såväl ekonomiskt som politiskt men ändå lever vi väldigt isolerade i vår nationalstat.

Axess har ett helt lysande temanummer om just Europa, man tar ett ordentligt grepp på den europeiska tidsandan men främst på relationen sverige/europa. Både Richard Schwartz artikel om nationalism och identitet och Thomas Steinfelds artikel om Sverige är väldigt läsvärda.

Lite uteblir frågan om vad vår bespottade europeiska unionen gjort (eller stjälpt) när det kommer till den europeiska gemenskapen och politiken. Helt klart är att nationalismen har utmanats av den europeiska unionen men inte på det sätt som vi alltid väntade oss. Ett ämne som jag säkert kommer återvända till.

Oxymoronen Sandelin

Gunnar Sandelin bygger vidare på sin vandrande självmotsägelse. Han skriver gång på gång på stora debattsidor att debatten om integration och migration är nedtystad, ja kanske rentav censurerad. Man förundras varje gång om Sandelin aldrig funderar på att han bereds utrymme på sveriges största debattsidor.

Orden nedtystning och censur förlorar allt värde och mening i takt med att Sandelin drar runt och gnäller över sin utsatta position.

Pris för dokumentären "Överdos"

Dokumentärfilmaren Martin Borgs får Bohmanpriset för sin dokumentär "Överdos: Nästa finanskris" som han gjorde i samarbete med Johan Norberg. Dokumentären tåls att ses flera gånger och har inte förlorat ett uns av aktualitet. Nu går hela att se på tuben!

Kongress, förnyelse och liberalism

Helgens LUF-kongress är avslutad. Det är en stor ära att få förnyat förtroende att leda förbundet. Mitt tydligaste budskap under helgen var att tiden nu är inne för att påverka Folkpartiet och se till att idéutvecklingen inom alliansen inte avstannar. Jag talade även om integrationspolitiken och sveriges historiska utveckling i samband med människors rörlighet.

Samtidigt som kongressen ägde rum hade Folkpartiet sitt partiråd. Där gick man igenom valanalysen, en rapport som jag bidragit till, samt valt en ny vice partiordförande. Med stort stöd och utan strid valdes integrationsministern Erik Ullenhag till andre vice ordförande, förnyat förtroende fick även Helene Odenljung.

Det är glädjande att min artikel om Folkpartiets bristande idéutveckling fick uppmärksamhet, då i samband med artiklar som berör frågan om Folkpartiets utveckling i synnerhet och alliansens utveckling generellt.

Sydsvenskan menar att alla krisar i alliansen, förutom moderaterna givetvis. De är även eniga med mig om att liberalismen lider andnöd inom Folkpartiet. Göteborgsposten uppmanar Folkpartiet att sätta igång med idéarbetet och välkomnar det nya partiprogrammet som kommer tas fram. Även GP instämmer i min kritik av partiets alltför enkelspåriga linje. Expressens ledarsida påminner om att FP har gjort två förlustval i rad och att man bör ta kritiken mot partiets kravställarlinje på allvar. Även SvD tar upp frågan och påminner om den bristande idéutvecklingen inom alliansen.

Om förändring och utveckling av alliansen och Folkpartiet ska börja då är det definitivt nu. Det är viktigt om så många som möjligt deltar i den här pågående diskussionen.

Andra som skrivit klokt om Folkpartiets utveckling är: Niklas Frykman, Catrine Norrgård, Mattias Sundin, Erik Svansbo. Missa inte heller Johan Ingerös tillbakablick över Folkpartiets 00-tal.

Kongress, partiråd och ideologi

Imorgon inleder LUF 2010 års kongress. Jag är föreslagen som fortsatt förbundsordförande och hoppas på medlemmarnas stöd.

För övrigt är det värt att nämna att LUF slår rekord vad gäller antal deltagare, och då är det ändå en mellanårskongress - handlingsprogram ska inte behandlas och inget val väntar.

Nästan samtidigt har Folkpartiet partiråd där man ska välja en ny andra vice ordförande för partiet. Eftersom Cecilia Malmström arbetar som kommissionär så har integrationsministern Erik Ullenhag föreslagits att ta över. Ett bra val.

Inte ska man dunka rygg i samband med dessa två trevliga sammankomster! Nej, därför skriver jag idag på Expressen sidan 4 om Folkpartiets ideologiska kris:

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.

Folkpartiets valanalys

Har varit adjungerad till Folkpartiets valanalysgrupp som nu presenterar sitt resultat:

I rapporten pekar valanalysgruppen ut ett antal faktorer bakom valresultatet. Folkpartiets tydlighet i för svenska folket viktiga frågor bidrog till att attrahera väljare. Inte minst visar undersökningar att fokuseringen på skolfrågan varit lyckosam. Samtidigt innebar stödröstning och det faktum att många röstade på regeringens krishanterings­förmåga till att många potentiella folkpartiväljare valde andra partier.

Eftersom valanalysgruppens mandat i främsta hand var av en organisatorisk natur så har även mina synpunkter och bidrag varit av den organisatoriska typen. Jag har tryckt på när det kommer till frågor som rör partistruktur, relationen mellan ungdomsförbund-moderparti samt hur vi får in nytt folk i partiet.

Slutsatser man kommer fram till är exempelvis att det finns ett behov av att ta fram ett helt nytt partiprogram, att organisationen behöver centraliseras mer och att vi måste tänka om hur vi profilerar oss (större förankring i liberalismen!). Analysen innehåller många av de reformer som jag är övertygad om att Folkpartiet behöver genomföra för att vara ett relevant liberalt parti på 2000-talet. Många problem kvarstår däremot och jag är övertygad om att det behövs en grundlig ideologisk debatt inom partiet innan många av de politiska förändringarna kan påbörjas.

På samma tema: Christer Nylander, Mattias Sundin, Vision Sverige, Liberala Anna, Sebastian Hallén.

Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Rättssäkerheten på vift

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om polisens haveri i Göteborg och den rättsosäkerhet som följer:

Till sist bevisar det här, att det största hot terrorismen på lång sikt utgör för ett modernt och demokratiskt samhälle inte är terrorn i sig, utan vårt svar. Detta oavsett om terrordåd utförs eller inte. De inskränkningar av grundläggande rättsprinciper och den massövervakning som krävs, är ett hot mot det öppna samhället. Att stänga gränserna och ge polisen friare tyglar är konsekvenser av rädsla. Varje demokratiskt samhälle måste skydda sig från såväl yttre som inre hot, men det får inte ske på bekostnad av medborgarnas trygghet, integritet och rättssäkerhet.

Fortsatt ökenvandring för S?

Lyssnade imorse på Jytte Guteland, ordförande för SSU, som intervjuades om Sahlins avhopp. Som tur var pressades hon gällandes konkreta förändringar av socialdemokratin som behövs för att en utveckling ska komma till stånd. Annars brukar denna typ av intervjuer mest bli långa hyllningstal.

Gutelands svar var undvikande då det bestod av olika synonymer till ordet "mod", samt en bortförklaring om att det är "så många områden" det handlar om. Receptet på förändringen formulerades i termer av att man inte ska motarbeta "utveckling". En tydlig inriktning från ungdomsförbundet?

Känslan man får av många ledande socialdemokrater är att man verkar sakna ideologiska svar och policyförslag som fungerar i praktiken. Så länge man har perspektivet att det är makten som måste ordnas i första hand och att man därefter ska fundera på vad som är fungerande politik då har man missat något.

I Expressen kan man läsa att Jytte Guteland föreslås som partiledare. Det välkomnar jag. På sätt och vis fullbordas då socialdemokratins idélösa ökenvandring, ett crescendo av floskler som inte leder någonvart. Där det mest konkreta förslaget stavas "satsningar i strategiska branscher".

Innan socialdemokratin skaffar sig en politik som faktiskt ser ut att ta sverige någonstans då kvittar det hur djupt man gräver i partiapparaten efter en efterträdare till Sahlin. För de flesta förstår att ett byte av omslag inte förändrar boken.

På samma tema: SVD Ledarblogg, DN, AB, AB2, Scaber Nestor, Expressen, Karl Sigfrid, Jonas Morian, Claes Krantz, Lena Sommestad, Tianmi, Jens Holm, EX2, GP, GP2, GP3, SVD, SVD2

Socialdemokratisk jämförelse

Gästbloggaren Stig Andersson skriver på Eva Hillen Ahlströms S-blogg följande:

Jag kan inte se någon skillnad mellan Nazisterna och Nya moderaterna.

Begåvat.

När S ändå håller på och förnyar (?) sina partitoppar så kanske de även borde se över sina gräsrötter.

På samma tema: Broman

En ny värld

Skrev förra veckan i Nerikes Allehanda (ej på nätet) om valet i Brasilien och en ny global världsordning:

Vad vi ser i världen är nu att länder som länge varit kroniskt fattiga håller på att ta plats i den globala ordningen. I Europa har vi nästan tagit för givet att vi är alltings mitt, såväl ekonomiskt som kulturellt. Men vad vi ofta glömmer är att den Europeiska dominansens är en historisk parentes. Under en lång tid i världshistorien var det länder och imperier som det Ottomanska riket och Indien som dominerade. Kanske är deras tid tillbaka. Oavsett så rör vi oss allt snabbare från en unipolär värld, där USA dominerar till en multipolär värld som har många starka aktörer. Världen förändras snabbt omkring oss. Länder som Turkiet, Kina, Brasilien och Indien visade redan självförtroende under klimatförhandlingarna i Köpenhamn. De kommer allt snabbare att ta för sig.

Två böcker som båda tar upp temat med 2000-talets förändrade maktordning och dessutom gör det utan att förutspå några jobbiga kataklysmer är Fareed Zakarias "The post American World" och Timothy Garton Ash "Free World: Why a Crisis of the West Reveals the Opportunity of Our Time". Båda är positiva och ser stora möjligheter för såväl fred, handel och samförstånd mellan olika länder i framtiden.

Dessutom saknar de helt den deppiga inställning som ofta kommer från Europa och USA där man räds en världsordning som inte är centrerad kring den anglosaxiska världen. Viktiga perspektiv om man är av åsikten att den som inte förmår förändras och se möjligheter är dömd till undergång.

Idédebatter inom borgerligheten

Nyligen skrev Markus Uvell, nytillträdd VD för Timbro på DN Debatt om borgerligheten och förnyelsen. Jag delar i mångt och mycket hans problemformulering:

Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat.

Däremot är jag inte helt säker på alla hans lösningar för de borgerliga partierna. Många av lösningarna låter som "more of the same", vilket inte behöver vara negativt, frågan är hur många nya väljare som kan tillkomma på den politiken.

Idag skriver Maria Eriksson i SvD på liknande tema en lysande artikel om de problem som kan uppstå om borgerligheten fastnar för mycket i ett ekonomiskt förhållningssätt:

/../ en idédebatt som mest liknar ett ekonomiskt seminarium. Det har talats om att det behövs ett värderingsskifte – men hur ska det gå till när borgerliga idéer nästan alltid utgår ifrån ekonomiska frågeställningar? Finns det till exempel någon ambition att göra upp med det synsätt där politikens uppgift är att frigöra människor, vare sig de vill eller inte, och där skillnader aldrig kan vara ett resultat av fria val?

Det finns ett problem när allt fokus hamnar på ekonomin. Givetvis är det så att även plånboksfrågor är ideologiska frågor. Från vänstern söker man ofta definiera skattefrågor som rent egenintresse, helt utan koppling till liberala idéer om individens självbestämmande. Det är viktigt att kopplingen mellan ekonomi och självbestämmande blir tydlig. Men det finns problem om idédebatten stannar där. Men sedan finns det andra områden där alliansen helt klart tappar. Exempel är socialförsäkringsområdet, integritetsfrågor, integration och miljöpolitik.

Helt klart finns mycket att göra. Idédebatten är ju inget som bara "händer" och sedan är avklarat. Det är något som pågår och där nya frågor behöver lyftas, nya röster höras och helt nya vägar prövas. Liberaler och konservativa som inte vågar pröva nya idéer kommer inte förtjäna en valvinst 2014.

Lästips!

Läs Cornucopia! Viktigt inlägg om gripandet i Göteborg som egentligen skulle vara inhämtande av vittne.

På ett helt annat tema men fullständigt lysande är Ola Bergs (Apelsineld) text om makt, maktkritik och vänstern, obligatorisk läsning.

Nyansering av integrationsfrågor

Lars Persson på bloggen "Vi i Sverige" nyanserar katastrofbilderna av den svenska integrationen:

Tvärtemot vad många tror så arbetar de flesta invandrare. De betalar också mer i skatt till samhället än de får tillbaka i form av bidrag. De flesta bor också i samma områden som infödda svenskar. Bara 14% bor i något av de ”utanförskapsområden” som journalister åker till så snart de ska skriva något om invandrare.

Folkpartiet och liberalismen

Skriver i Tidningen NU (ej på nätet) om liberalismen och Folkpartiet:

I förra tidningen NU ställdes en fråga om Folkpartiet är liberalt nog. Mitt svar blev så långt och så sent inkommet att jag istället skrev en debattartikel på temat. Min utgångspunkt är det inom partiet omhuldande ordet ”tydlighet”. Detta heliga mantra inom Folkpartiet under senare år. Det innebär konkret att vi är tydliga i våra budskap, vad vi vill och vart vi är på väg. Därutöver kan man även tolka in att vi inte velar, att vi inte är opportunistiska eller vänder kappan efter vinden. Det är en självuppfattning grundad i undersökningar som visar att många väljare helt enkelt uppfattar oss som väldigt tydliga. För många Folkpartister är det här lite av en skänk från ovan. Slut är de dagar då partiet uppfattades som otydligt, veligt, mesigt och snällt.

Låt även mig vara väldigt tydlig: det är inte ett problem att Folkpartiet är ett tydligt parti. I den marknad av åsikter som partipolitiken är finns inte plats för otydliga och lata partier som inte kämpar för sina principer och varumärke. Min invändning är att vi har tagit strid för fel saker och därmed både uppfattas och troligtvis blivit mindre liberala som en konsekvens. Segern känns dessutom lite fadd. Vi har under fem år befunnit oss stadigt på 7%. Inte en förlust men knappast någon seger för sveriges förment liberala parti.

Jag är övertygad om att det finns en stark liberal kärna som genomsyrar hela partiet, det är dessutom LUF:s uppdrag att uppmärksamma och stärka den. Jag tror definitivt inte att Folkpartiet har övergivit liberalismen. Däremot har man i sitt sökande efter uppmärksamhet och media inte alltid filtrerat utspelsidéerna genom ett liberalt nät.

Liberalismen är centrerad kring rättigheter och skyldigheter. Kanske är ett problem att vi koncentrerat oss främst på det senare: individens skyldigheter gentemot staten. Det har gått så långt att Markus Uvell, VD på Timbro, i en artikel på DN Debatt (01/11) identifierar just ”kravliberalismen” som vårat signum samt där vår potential befinner sig.

Tydlighet innebär inte endast tydliga krav, det kan även vara tydliga konflikter för friheten. När romers rättigheter ställdes på undantag i hela Europa och även vår egen migrationsminister Tobias Billström svajjade med principerna då fanns ett solklart tillfälle för ett liberalt parti att ryta till. Ingen gillar en bråkstake. Men å andra sidan kommer ingen komma ihåg den som aldrig tog strid för sin övertygelse.

Det är farligt om det skapas en kultur i Folkpartiet där vår enda möjlighet till uppmärksamhet baseras på kravställdandet. Ett parti som endast domderar om krav på föräldrar, barn, invandrare kommer snart inte associeras med annat än krav. Vi måste inse att politikens, och för den delen mediernas logik kretsar kring konflikter. Att vara snäll utan motpart ger ingen uppmärksamhet. Det vet alla. Men att ta strid för sina principer kan också ge uppmärksamhet. Varför inte börja ställa krav på LO-kollektivet, moderaterna och socialdemokraterna? Denna oheliga allians som håller unga, invandrare och lågutbildade utanför arbetsmarknaden. Det är fyra år tills nästa val och om vi ska påbörja något nytt då ska det påbörjas nu. Vi kan inte sitta med samma uppsättning kort val efter val.

Liberalismen finns i Folkpartiet men den är tilltufsad och har gömt sig. Vi är alltjämt det parti vanliga människor (nej, ledarskribenter och debattörer är inte vanliga människor) associerar med liberalism och frihetliga idéer. Det är bra givet omständigheterna. Men om vi ska behålla denna koppling då vore det inte fel att då och då ta strid för sådant som många associerar med liberalismen: rättigheter, friheter, solidaritet – en tillåtande attityd som ser att statens intressen inte alltid är individens intressen. Våga ta strid för de glömda, våga ta strid för friheten. Men gör det tydligt!

I ETC om politikens gränser

Skriver i ETC om burkan och lagstiftningen, varför frågan borde mana till eftertanke om politikens gränser:

Varför är det då ingen som med politiska medel i jämställdhetens namn försöker utplåna användandet av burkan eller niqaben? Den diskussionen är troligtvis både lång och mödosam. Är det då inte bättre att vi alla koncentrerar oss på att diskutera vad det är politiken egentligen ska bestämma i vårat privatliv? Kanske finns där goda möjligheter till allianser mellan liberaler och socialister.

Ett poäng till Pagrotsky

Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.

Så långt är det bra läsning.

Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky

Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.

Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.

Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.

Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.

Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.

På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.

Kritik på repeat

Nisha Besara besökte ett Timbroseminarium och berättar nu brett om "högerns integrationsdebatt".

Att döma ut hela den borgerliga (liberala och konservativa) integrationsdebatten utifrån ett seminarium man misstolkar och en rapport man hunnit läsa inledningen på känns fattigt. Inlägget på Newsmill har egentligen samma innehåll som ett inlägg hon tidigare skrev på sin blogg. Jag har redan bemött hennes kritik av seminariet här.

Någonstans drabbas man även av den - förhoppningsvis ogrundade - misstanken att Arenas chefsredsaktör Nisha Besara inte orkar eller djupare vill förstå liberala integrationsidéer. Istället väljer hon medvetet att missförstå, misstolka eller dra alltför snabba och kantiga slutsatser. Det känns inte hederligt och det är framförallt inte konstruktivt om man på allvar vill öppna upp för en bredare integrationsdebatt.

Göteborg behöver sprututbytesprogram nu!

Flera läkare skrev igår ett viktigt inlägg på GP-Debatt om behovet av sprututbytesprogram i Göteborg:

Göteborgs kommunstyrelse ser ingen anledning att inleda en dialog med Västra Götalandsregionen om ett regionalt sprututbytesprogram. Vi ser närmare 3 000 anledningar, vilket motsvarar det antal tunga missbrukare som beräknas finnas i vår region

Det finns så oerhört mycket forskning som visar att sprututbytesprogram är effektiva för att minska spridningen av smittsamma sjukdomar och öka graden av vaccinering. Jag har tagit upp några av dessa bevis här, här och här.

Motståndet som exempelvis moderaterna i Göteborg ger uttryck för är egentligen en gåta. Problemet är att denna obstinata envishet kostar människor livet. Det går inte att sitta uppe på sin höga häst och moralisera över att sprututbytesprogram "legitimerar" missbruk. Missbruk existerar vare sig vi vill eller inte, frågan är vad politiker kan göra för att förbättra livet för de som är missbrukare?

Därför skickar jag en öppen uppmaning till Johan Ransgård, kommunalråd för moderaterna samt Hampus Magnusson, ordförande för MUF Göteborg: tänk över er position. Jag vet att ni båda är resonliga personer. Lyssna på smittskyddsläkarna i Västra Götaland, dra lärdomar av HIV-spridningen i Stockholm. Eller om ni vill ha helt oberoende källor: lyssna på den Australiensiska hälsovårdsmyndigheten som efter 20 år av sprututbytesprogram kunde konstatera att det har varit en massiv succé och att troligtvis så många som 25 000 HIV-fall hade undvikits.

Vittne eller misstänkt, same shit different name?

Måste säga att jag är uppriktigt förvånad över att mer inte skrivits om gripandet av 39-åringen i Göteborg:

Den 39-årige fyrabarnspappan greps brutalt vid polisens samordnade aktion i lördags morse. Han tvingades att sitta naken på golvet med händerna över huvudet med vapen riktade mot sig. Samtidigt fanns hans hustru och fyra barn i hemmet. I SVT:s Debatt i tisdags kväll berättade mannen att han samma dag fått besked från åklagaren att han inte var misstänkt för förberedelse för terrorbrott. Han skulle bara höras som vittne. Det fick de närvarande polischeferna i studion se ut som frågetecken.

Elementärt i varje rättssäkert samhälle borde vara att man kan vara säker på att polisen sköter sitt jobb. Ett kommunikationsmisstag där man blandar ihop "vittne" med "terrormisstänkt" känns inte tryggt. Det verkar tyda på en oerhörd oreda hos polisen i en krissituation.

Den drabbade familjen förtjänar skadestånd och en offentlig ursäkt från polisen. Denna typ av brutala gripanden av fullkomligt oskyldiga personer i gryningen är fullständigt ovärdigt ett land som Sverige. Sedan är det självklart att en person som på goda grunder misstänks för förberedande till allmän förstörelse och mord ska gripas snabbt och inte ges några möjligheter att fly.

På samma tema: SVT, AB, GT,

Mutor i politiken

Måste säga att jag är lite förvånad över att riksdagspartierna inte vill ha någon gemensam mutpolicy för riksdagsledamöter och andra politiker.

Är inte en gemensam policy precis vad som behövs för att undvika godtycke och en situation där det är medier som helt spontant definierar vad som är en muta eller inte. Ta exemplet med Sahlin och Tennismatcherna, som nu inte anses vara en muta av åklagaren.

Vad politiker behöver är förutsägbarhet. Bättre vore istället med riktigt tydliga riktlinjer. Politiker kommer även i fortsättningen att ha kontakter med företag och organisationer av olika slag. Det finns redan regler för vilka gåvor man få ta emot. När det kommer till resor av olika slag då är det betydligt mer otydligt. En förteckning av vilka man låter sig bjudas av är en lösning, lite på samma sätt som lobbyister i Bryssel kommer behöva registrera sig.

Förvalta eller förändra Sverige?

Ställer i Sundsvalls Tidning frågan om Alliansen siktar på att förändra eller förvalta Sverige:

En politik för fler jobb handlar inte om att gynna de som redan har, det handlar om att skapa möjligheter för den som länge saknat hopp. Ett led i detta är att på allvar börja skapa nya arbetstillfällen, inte genom konstgjord andning, det vill säga socialdemokratisk valfläskpolitik. Det måste handla om att skapa förutsättningarna för nästa IKEA, Ericsson och Skanska. Det är dags att sluta förvalta och börja förändra.

Martin Kellerman, en antisemit?

Med anledning av att Björn Wiman från DN Kultur valde att ta bort en Rockystrip med hänvisning till att innehållet var antisemitiskt skrev jag igår på Newsmill:

Allt som är roligt är subversivt skrev en gång George Orwell. Det är givetvis sant. Men i det här fallet är det subversiva en snygg skildring av hur ett antisemitiskt resonemang faktiskt går till, inte något antisemitiskt i sig. Slutsatsen av den här situationen kan endast vara att Björn Wiman på DN skämtar med oss eller att han helt saknar humor. Jag hoppas innerligt på det första. Annars hoppas jag att han kommer med en oerhört klok förklaring över Kellermans (tydligen omedvetna) antisemitism. För en sådan förklaring har han inte kommit med än.

Vill bara påpeka att jag inte med ett ord nämner ordet "censur" i artikeln. Det är ett ord som inte är helt lämpligt att använda i detta fall.

På samma tema: Nyheter 24, Utsikt från höjden, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, SVD:s ledarredaktion.

Ullenhag, integration och ghettolagar

Skrev förra veckan i Expressen om integrationsministern Erik Ullenhags besök till Malmö efter attackerna där:

Vi måste tänka efter hur vi bemöter svåra kriser som drabbar vårt land. Vill vi göra detta till en fråga för alla eller en fråga för enbart invandrare? Integrationspolitiken bör vara ett verktyg för att skapa möjligheter och sammanhållning i samhället. Integrationsministern ska vara en förgrundsfigur i denna strävan och därför är det otroligt viktigt att Ullenhag väljer rätt frågor att agera i. Skotten i Malmö är ett hot mot hela det svenska samhället, inte bara mot personer med utländsk bakgrund. Ullenhag har konstaterat just detta, men trots denna insikt agerat mot bättre vetande. Beatrice Ask - inte Erik Ullenhag - borde ha genomfört resan till Malmö.

Ullenhag vill givetvis väl och menar helt rätt att attackerna är en attack mot hela Sverige, därför är det konstigt att både artikeln och besöket får en integrationskaraktär.

Samma dag som artikeln publicerades skrev Ullenhag om segregationen och bostadsmarknaden:

I Sverige har vi under allt för lång tid haft en bostadspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet. Men i kampen för att bryta boendesegregationen är det viktigt att betona att det inte är människorna som bor i dessa områden som är problemen. Hårdare tag och tuffare regler för just dem är kontraproduktivt.

Det är viktigt att Ullenhag lyfter de här frågorna samt att han vänder problemformuleringen till att handla om bostadsmarknaden. Han uppmärksammar även ett par viktiga lösningar som förtätning av städer och blandad bebyggelse. Det är signaler på att man vill vända debatten åt rätt håll, i kontrast till den aggressiva danska symbolpolitiken som mest handlar om att klanka ner på invandrare istället för att lösa systemproblem som existerar i samhället.

Tyvärr tar inte Ullenhag upp några konkreta lösningar. Det vore exempelvis bra att kraftigt reformera PBL, införa fri prissättning på hyresrätter samt sänka byggmomsen. Det är alltjämt dyrt och krångligt att bygga i Sverige. Att dessutom bygga om, stycka upp och hyra ut i andrahand är inte det enklaste. Det är inte mycket marknad att tala om.

På precis detta tema kommenterade jag nyligen en artikel av Nima Sanandaji på Reformbanken (Svensk Näringsliv). Där finns ett par konkreta lösningar för Ullenhag att ta del av. Hans målsättningar är bra, nu gäller det bara att gå från ord till handling.

På samma tema: Kjellberg, Joakim Larsson, Lasses blogg

Om den liberala integrationsdebatten

Nisha Besara, chefsredaktör för Dagens Arena besöker ett Timbroseminarium och tror sig kunna extrapolera hela "högerns" (liberala? konservativa?) idédebatt kring integration utifrån detta seminarium:

Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.

Men denna sammanfattning av idédebatten är fattig. Det finns ett problem i att Besara inte väljer att ta vissa av frågorna på allvar utan avfärdar dem som antingen irrelevanta (arbetsmarknadens utformning) eller som främlingsfientliga (brottslighet och invandring). Sedan missar hon helt frågan om samhällsnormer, gemenskap och medborgarskap, en fråga som Heidi Avellan tar upp i sin del av rapporten som släpptes. Ett område där många trevar men kanske där de mest spännande debatterna bland liberaler och konservativa finns.

Hon kritiserar Paulina Neuding för att vilja diskutera och förstå invandring och brottslighet. Menar då Besara att man måste ignorera att det såväl finns en underrepresentation av invandrare i brottsstatistiken som en överrepresentation? Båda fenomen måste kunna förstås nyktert utan att man drar främlingsfientliga slutsatser. Detta verkar Besara inte förstå, eller medvetet ignorera. Det omöjliggör en diskussion som exempelvis libertarianska Reason Magazine drog igång om fredliga och framgångsrika - samt invandrardominerade - El Paso i USA.

Vidare så reducerar Besara hela "högerns" idédebatt till att handla om arbete och lagar. Men är det inte konstigt att fokus hamnar där, det är där de största problemen finns och där vi dessutom lättast kan lära av andra länder. Det är självklart att asylrätten, strävan efter den fria rörligheten är central, Frida Johansson Metso behandlar det ämnet väl och är den som får bra betyg av Besara just av den anledningen. Men när man talar om det långsiktiga arbetet för integration då är det oundvikligen arbetet i kombination med samhällsgemenskapen som är viktigt. En fungerande arbetsmarknad är helt oumbärlig för att människor ska känna ekonomisk självständighet och skapa förutsättningar för sina barn att ta sig fram i samhället.

För det ligger något i det Besara skriver om vad som bör vara integrationspolitikens kärna:

att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut

När man har en arbetsmarknad som cementerar åtskillnaden mellan insiders/outsiders, en bostadsmarknad som är helt åderförkalkad, byråkrati som förpassar människor till offentlighetens dödsmarsch då är det självklart att man talar om arbete och marknad. Bara för att Besara inte tycker om lösningarna innebär inte att liberaler inte är intresserade av att uppnå samma sak som Besara.

Problemet är att Besara gör det lätt för sig när hon ska spekulera i vilken idéströmning som blir viktigast för "högern". Det är inte ett "antingen eller", hon målar upp en falsk motsättning. Liberaler måste och kommer både diskutera migrationen, asylrätten, medborgarskap och arbetsmarknad.

Istället för att klaga på liberalers fokus på arbete och lagar & regler så borde man kanske sätta upp en konkurrerande lösning av arbetsmarknadens problem? Eftersom problemen med integrationen främst befinner sig på arbetsmarknaden, i företagarvillkoren och i relationen stat/individ då är det självklart att lösningarna man hoppas på även existerar där.

Vad är alternativet? Man behöver inte dela analysen att en försvagad arbetsrätt är vägen framåt men det kräver en alternativlösning på hur man vill minska det enorma utanförskapet som existerar. Sedan kan vi givetvis diskutera vad det är som skapar gemenskap i samhället, arbete är inte allt, men det finns inte mycket att prata om på integrationsområdet om vi inte börjar där.

-

Seminariet, som jag själv inte hade möjlighet att besöka går att se här, rapporten kan laddas ner här. Det är välkommet att Timbro ger sig in i integrationsdebatten. Spännande när två liberala tankesmedjor, Fores och Timbro båda tar upp frågorna. Till skillnad från Beshara så tror jag att det existerar en levande integrationsdebatt inom det man slarvigt kan kalla för "högern", "borgerligheten" eller "liberala och konservativa kretsar" i Sverige.

Religionskritik och främlingsfientlighet

Dagens Brännpunkt handlar om att många som är kritiska mot religion samtidigt hyser främlingsfientliga åsikter:

Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.

Varför ska man beakta det i debatten om religion, eller när religion kritiseras? Så länge man är medveten om att det är en religion, en samling urkunder, texter, idéer och aktiva utövare av dessa man kritiserar så finns väl inget att beakta?

Distinktionen mellan kritik mot grupper av människor och rena religiösa trosuppfattningar måste vara glasklar. Vissa är slarviga med den uppdelningen, inte minst sverigedemokraterna eller vissa inom Humanisterna.

Undersökningen är intressant och viktig. Men problemet är vad Hagevi vill att vi gör med informationen, eller hans syfte med att släppa den. Är det inte minst lika viktigt att vi inte utövar självcensur av rädsla för att bli sammanblandade med de främlingsfientliga religionskritikerna.

Är inte det minst lika viktigt att beakta i debatten?

På samma tema: Muslimska nyhetsbyrån & Robsten.

Benulic om arbetet

Via Sakine hittar jag till Boris Benulic artikel "Som marxist är jag hellre exploaterad än bidragsberoende", fantastisk och tänkvärd läsning. Påminner om de aha-upplevelser jag som tonåring fick av Benulic hämningslösa och vassa krönikor i Metro. Finns hans artiklar samlade på ett ställe?

Benulic menar att personer med invandrarbakgrund på bidrag saknar klassmedvetenhet, när de väl får jobb skapas precis det, klassmedvetenhet. Oavsett nivå på jobbet blir man varse de villkor som arbetet har. Ett bidragsberoende trasproletariat tjänar ett (säkert oavsiktligt) syfte som röstboskap, fortsatt beroende av bidrag. Omvänt finns från arbetsgivarna ett vinstintresse för lågavlönade anställda. Det senare leder dock till facklig organisering, inte det första. Läs!

Det är märkligt att Benulic oftast förekommit i liberala sammanhang, han har skrivit böcker med Norberg och talat om den marxistiska vänstern i Timbropodcasts. Ändå är han superröd, rakt igenom. Han påminner snarast om de klassiska socialister i min bekantskapskrets. Desillusionerade av dagens svenska vänster som hellre läser Zizek än Marx, en vänster som talar om arbetarrörelsen men befinner sig på mils avstånd från dess realiteter.

Trollet i solen

Det är märkligt att SD:s roll i politiken har reducerats till att vara den mobbade i klassen, kanske inget nytt och länge viktigt för partiets självbild (den sanningstalande martyren). Men när frågan om Åkesson får äta trärätters bredvid någon kemist från Kanada helt överskuggar partiets budgetmotion då är nog partiet illa ute.

För övrigt: Johnny Skalin, SD:s ekonomisk-politiske talesperson klagar över att budgetmotionen inte är helt klar. Man är nämligen inte klar med sin beräkning över invandringens kostnader. Man skulle kanske förvänta sig att partiet vars själva existensberättigande är ett entonigt mässande om just - invandringens kostnader - skulle vara klara på den punkten. Därmed måste man vänta med att lova guld och gröna skogar genom besparingar på området. Långsiktiga vinster på invandringen verkar man inte ens överväga.

Men kanske är det tur att SD syns i fåniga situationer, som att inte bli bjuden på nobelfestefesten, istället för att få sin budgetmotion granskad mer noggrant. Då kanske vissa skulle börja fundera om de där 78 miljarderna som spenderas på invandring under en en budgetperiod verkligen stämmer. Det är som med ett troll, med mer dagsljus syns alltfler sprickor.

Ungdom mot rasism på djupt vatten

Har av någon outgrundlig anledning lyckats missa den debattartikel som skrevs av Ola Karlman och Anton Landehag, ordförande respektive vice ordförande för Ungdom mot rasism. Deras tes är att integrationspolitiken syftar till att eliminera olikheter i samhället och är därför ett hot mot det mångkulturella samhället samt bör avskaffas. Eftersom Karlman och Landehag inte väljer att peka ut någon som ger uttryck för "integrationspolitiken" så får man anta att det är den politik som nu förs. Exempel på deras argumentation är:

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande

Villket givetvis stämmer. Det finns en rad olikheter som inte är önskvärda. Exempelvis är det enkelt att säga att könsstympning är fel. Allt förvägrande av barns rätt till en allsidig undervisning är dåligt. Alla olikheter är inte bra. Alla värderingar och samhällsnormer är inte likvärdiga, vissa är bevisligen bättre om man värnar grundläggande fri och rättigheter, uttryckta i vår grundlag. Men det är inte något antagande som är exklusivt för integrationspolitiken, förhoppningsvis förstår Karlman & Landehag det. Men det finns mer:

En strävan efter integration resulterar ofta i att det skapas en intolerans mot olika identiteter, kulturer och tänkande i samhället. Vår slutsats är därför att om vi fortsätter sträva efter en integration på samma sätt som vi gör idag, kommer vi aldrig att kunna utforma en mångkulturell vision. En vilja att likrikta människors identiteter är alltid ett uttryck för att en mångkulturell vision inte erkänns fullt ut.

Detta bygger på antagandet att integrationspolitikens syfte skulle vara att totalt utjämna alla former av kulturer, identiteter, och idéer till någon grå massa. Den rådande integrationspolitiken saknar detta i såväl mål som medel. Kan inte heller komma på någon annan integrationspolitik som har detta mörka mål.

Huvudsyftet i integrationspolitiken är att se till att människor får kunskap om samhället, tillgång till relevant utbildning, en snabb väg in på arbetsmarknaden och möjligheter till att känna sig som del i samhället. Varifrån får Karlman och Landehag den helt befängda idén att integrationspolitiken skulle handla om någon sorts nationalistiskt konformistprojekt?

Karlman & Landehag verkar totalt missförstå varför det finns ett behov av politik som gör att människor snabbt blir en del av samhället. Istället skriver de uttryckligen att eftersom integrationspolitiken erkänner olikheter så underblåser man assimilationspolitik och SD-idéer. Det är så dumt att man inte vet vilken ände man ska börja i.

Integrationspolitiken syftar inte till att utjämna människors identitet. När frågan om medborgarskap och samhällsnormer dyker upp då är det i termer av upplysning om vad det innebär att vara svensk medborgare. Detta är på intet sätt ett försök att utplåna människors identitet. Kan inte identiteter samexistera?

Det är helt befängt att som Karlman & Landberg mena att en vettig integrationspolitik skulle utesluta visionen (eller acceptansen!) av ett mångkulturellt samhälle. Det ena utesluter inte det andra. Karlman & Landehag ställer upp en motsättning som inte existerar och det är beklämmande att kampen mot rasism och främlingsfientlighet tar sig uttryck i en så märklig analys av integrationspolitikens mål och medel.

Jag får stanna här. Det finns så mycket fel med artikeln att jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Menar ni verkligen allvar UMR?

Klyftan mellan förväntan och utfall

Missa för allt i världen inte Ulf Schyldts läsvärda inlägg om liberaler som är fast i "utvärderingsklyftan":

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger. För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande). När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan

Schyldt lyfter frågan om vad det vi faktiskt förväntar oss av ett liberalt parti och dessutom hur detta förhåller sig till de liberala reformer som redan är genomförda. Intressant resonemang som uppmanar oss att lyfta blicken en smula ovan det eviga jämrandet om hur liberala partier konstant sviker.