Klimatångesten

Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Var kommer orden ifrån? En nyfrälst som precis läst bibeln? Någon som fått en apokalyptisk vision? En sektmedlem rentav?

Nej. Det är från en artikel om Jonas som blev klimatfrälst. Ångest och oro samt ånger (ja, ni läste rätt) över att han satt en människa till världen sköljde över honom, sedan blev han miljöpartist.

Artikeln är både bland det mest sjuka men även mest underhållande jag läst på länge. En kort stund trodde jag att det rörde sig om ett aprilskämt, den ologiskt bitande kylan (oroa er inte, den där SVT-meteorologen Holmgren har sagt att det är den sista vintern) fick mig att inse att det inte var april.

På sätt och vis är artikeln ett tidsdokument av värde som kommer användas om fyrtio år för att beskriva vår tidsanda. En hel generation av välbärgade människor med tid att skaffa sig ångest över klimatet sedan lever efter McDonaldssloganen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Närodlat, närproducerat, naturligt, ekologiskt odlat, rättvisemärkt blir därefter sakrament och klimatsyndare i den klimatfrälstas omgivning får känna på helig vrede om de inte känner en likvärdig mängd skam och skuld för sitt högteknologiska, slösaktiga och miljöfarliga leverne.

Missförstå mig inte nu. Jag är övertygad om att mänskligheten bidrar till förändringar av klimatet. Jag är för globala skatter på utsläpp och att såväl enskilda stater som regionala samarbeten har miljöstrategier. Dessutom tror jag på teknologi och utveckling som motorer i utvecklingen av samhällen som har tid, pengar och möjlighet att kombinera tillväxt med utsläppsneutrala energikällor och ekologiskt hållbara samhällen.

Men den rent religiösa hysterin som drabbar vissa människor för att därefter fokusera på sådant som antingen inte fungerar eller är orimligt höga krav är inte konstruktivt. Vi behöver inte ursäkta vår existens som människor. Vi behöver inte skämmas för civilisationen och vi bör sannerligen inte förneka någon annan de förmåner i form av tillväxt, transport och boende som vi själva tar för givna. Vi måste kunna leva i moderna samhällen och kombinera det med verkningsfull miljöpolitik istället för poserande symbolpolitik och kvasireligiösa apokalyptiska profetior. Ingen kommer ställa bilen eller släcka lampan för evigt, vänj er vid den tanken och jobba med de förutsättningar som finns.

Läs meningen igen:

Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen.

Är det sådana insikter som ska driva miljöpolitiken?

Kritik mot ekologisk odling

Joakim Holmertz (LUF) skriver bra om ekologisk odling och varför det finns goda anledningar att vara skeptisk gentemot de självklara sanningar som ofta kablas ut gällandes det ekologiska. Hans inlägg finns i två delar, här och del 2 här.

Miljöpartiet de isolationistiska

Jag har tidigare pekat på den farliga nolltolerans Maria Wetterstrand uppvisar mot allt som andas GMO. När Wetterstrand fick en fråga om GMO-produkter så var svaret direkt:

"Förespråkarna menar att man ska låta konsumenterna själva välja när de står framför butikshyllorna…"

"-Nej, man ska inte få välja att köpa livsmedel som innehåller GMO därför att det finns alldeles för stora risker med att plantera ut dem. Det ansvaret måste vi politiker ta, och stoppa de kommersiella odlingarna av GMO-grödor."

Jag kommenterade:

Om omsorgen är om vår alltmer tätbefolkade jord och möjligheten att föda alla människor då behövs det en utveckling av jordbruket. Det är oundvikligt om vi inte vill utarma jordens resurser eller ha massvält. Under de senaste 40 åren har odlingsvolymer på många ställen ökat dramatiskt, inte sällan med GMO-tekniker.

Jag förnekar inte att man måste vara varsam och ha en god forskning på området. Men att som Wetterstrand rakt av avvisa teknologi som skulle kunna rädda miljoner människoliv och bevara jordens natur och resurser är obehagligt. Wetterstrand är tydlig med sin bristande verklighetsanknytning i intervjun:

"Ett av bioteknikbranschens argument är att GMO-grödorna minskar behovet av kemisk bekämpning. Är det något som bevekar en miljöpolitiker?"

-Nej, och dessutom råder det delade meningar om deras argument. Jag förordar istället en total övergång till ett ekologiskt lantbruk där man inte använder några gifter överhuvudtaget."

Nu har Per Altenberg uppmärksammat Peter Erikssons protektionistiska inställning till jordbruk:

Den 26 maj i år tog Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson ställning för matprotektionism och självförsörjning i jordbrukspolitiken när han talade på LRF-stämman. Så här sa han då:

"Svensk jordbruksproduktion måste öka. Den nuvarande utvecklingen med alltmer importerad mat är farlig."För att ingen skulle missa budskapet följde han för säkerhets skull upp uttalandet i en debattartikel i UNT den 10 juni:

"En rimlig utgångspunkt för en sådan [livsmedelsstrategi] är att vi kommer att behöva producera en större andel av vår mat här hemma i Sverige. Det är en solidaritetsfråga, men också ett egenintresse."

Miljöpartiets framtida Sverige är definitivt inte mitt Sverige. Miljöpartiet står för en nationalistiskt färgad jordbruksisolationism. Teknologisk utveckling som kan förhindra svält förkastas som farlig eller onaturlig.

Globalisering och internationell handel med jordbruksprodukter, en sektor som har chansen att lyfta många länder ur fattigdom förkastas av Eriksson med önskan om att mer ska vara lokalt producerat.

Det är precis den här kombinationen av välmenande ekologism, ekonomisk nationalism och teknikfientlighet som cementerar fast jordbrukssubventionerna i EU. Miljöpartisterna verkar mena så väl men i sin gröna idealism gömmer sig framstegsfientlighet och en skepsis mot den globala handeln.

Respekt för naturen?

Wolfgang Hansson skrev häromdagen om Eyjafjallajökul att "[v]ulkanutbrottet är bland det bästa som kunde hända". Han fortsätter:

Vi har fått en nyttig påminnelse om att inte ens i vårt högteknologiska tidevarv kan vi kontrollera allt. Självklara saker är inte längre lika självklara. En tankeställare som tvingar oss att tänka nytt.

Utifrån detta drar Hansson sedan slutsatsen att:

Ödmjukhet och respekt inför naturen är underskattade beteenden.

Men vad är det för ödmjukhet och respekt vi i sådana fall vi ska visa? Jag är den första skriva under på att vi ska vårda vår planet och dess resurser, men skälen till det handlar främst om att det gynnar oss människor. Biologisk mångfald, färre förorenade hav och ren luft tjänar vi alla på. Och att vara sparsam med resurserna är viktigt för att kommande generationer ska få en trivsam plats där de kan leva. Men ingenting av detta har med vare sig ödmjukhet eller respekt att göra. Jorden är ingen individ; planeten kan inte känna sig kränkt.

Vulkanutbrottet - skadeglädje över förstörelse

Bör målsättningen för vår planet vara att ingen flyger, reser och lyfter sig ur fattigdom?

Eller bör det vara att människor gör allt detta och samtidigt bygger ett samhälle som är ekologiskt hållbart?

När man hör miljöpartister och miljöaktivister får man ibland känslan av att det är det moderna samhället som är hotet, inte vilka bränslen vi använder och problemen med energitillgången.

På Newsmill kunde man igår läsa följande:

"För atmosfären innebär de inställda flygen en besparing på omkring en halv miljon ton växthusgaser. Dagligen. Det är betydligt bättre än vad politikerna hittills har lyckats med."

David Jonstad som skrev artikeln drar den självklara slutsatsen att ett rikare och modernare samhälle leder till mer utsläpp. Han har egentligen ingen poäng i artikeln, mer än att vi kanske borde tacka vulkanen.

Vulkanutbrottet är inget annat än en tragedi för alla de som nu är fast och inte kan komma hem. Istället för att i smyg glädjas åt att det moderna samhället får sig en törn ska man kanske komma med konkreta förslag på hur vi kan kombinera ett avancerat och rikt samhälle med ett tydligt hållbarhetsperspektiv.

Hur lyckas vi få ren energi och rena transport samtidigt som vi behåller vårat välstånd? Det bör vara den uppenbara frågan, inte en skadeglädjens manifestation.

Samma tema: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, EXP, Liberati.

Mindre mögel, mer jämställdhet

Maria Eriksson på SvD skriver idag om mat och kvalitet. Hon konstaterar att det ligger en försiktig och kanske omedveten civilisationskritik bakom vår längtan efter dyrare och mer ekologisk, äkta mat.

Är det inte paradoxalt att ju mer vi längtar efter ursprunglig mat desto mer teknologiskt avancerade metoder måste vi använda för att få tillgång till den?

Hade vi konsekvent satsat på närodlad, ekologisk mat utan tekniska inslag hade medelhushållet inte haft mer än några säckar potatis från förra året, samt möjligtvis ett gäng ledsna rotfrukter. Vi har under en längre tid varit helt beroende av högteknologiska transporter, samt metoder för alltifrån konservering och förvaring till minskat resursslöseri och ökad produktivitet.

Jag kan någonstans uppskatta tanken om det hembakade brödet och bakgårdsodlade grönsakerna. Stormarknadsbekvämligheten tar bort många delar av det slit och möda som matproduktion innebar. Tyvärr kan jag för egen del bara stoltsera med egengjord äppelmos (den möglade emellertid brutalt snabbt) och polsk vitost.

Hur som helst, likt Eriksson tycker jag det är betydligt trevligare att göra annat än att spendera varje vaken timme med att producera, tillaga och förbereda mat. Detta är för övrigt inte minst en jämställdhetsfråga. I Sverige har vi kanske en del "surdegsmän", men det vanliga är, och har alltid varit, att kvinnor står för matlagningen.

Om kvinnorna på Sri Lanka hörde jag för ett par år sedan att ett viktigt steg i deras jämställdhetskamp var att de inte behövde laga mat i tolv timmar utan istället "bara" fyra timmar. Perspektiven är svindlande.

Nostalgi och längtan till en rustik tillvaro är romantiskt och fint. Men vi får inte glömma vad det är som vi har lämnat bakom oss. Allt var definitivt inte bättre förr.

Samma tema: Voter1, Voter2, Zac.

Mer flummeri kring närodlat

Skriver på Politikerbloggen tillsammans med Alexander Bard om svaret på vår artikel om ekologismen:

"Hammarström menar att “den hårda rationella driften måste ersättas med en mjuk och förnuftig odling”. Det är lätt att säga från hans elfenbenstorn i ett rikt västland utan svält. Men vad många länder behöver är just en högteknologisk och “rationell drift” som producerar mer mat på mindre yta. Hammarström tågar på som om världssvält vore sekundärt efter hans primära strävan efter “lokal förankring och en närhet i odlingen”. Man häpnar när han skriver att “volymerna måste minska och kvalitén öka”. Hammarströms hån mot de svältande är oerhört. Vi säger att både volym och kvalité måste öka om världssvälten ska utraderas. All form av jordbruk är ett exploatera naturen. Det kan göras på mer eller mindre intrusivt sätt, men det kräver alltid ingrepp. Låtsas inget annat!"

Läs även andra bloggares åsikter om ekologism, miljöpolitik, närodlat.

Därför säger vi nej till ekologismen!

Idag publiceras min och Alexander Bards artikel om ekologismen. Versionen är kraftigt nerkortad och något redigerad. Artikeln framstår nog mer som en pik mot Miljöpartiet än en generell varning för ekologismens tankegods och konsekvenser.

Här nedan den fullständiga versionen.

-

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism - senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar - då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet. Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna - som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk - som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet - moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Adam Cwejman (ordförande, LUF)
Alexander Bard (grundare, Liberati)

-

Se även Rejdnell och Liberati