Antisemitismen i Malmö fortsätter

Situationen i Malmö för stadens judar känns alltjämt deppig och utan ljuspunkter. Senast i raden av hårresande skildringar är den välskrivna artikeln av Niklas Orrenius om rabbinen Shneur Kesselman:

Han är Malmöbo. Han är invandrare. Han utsätts ständigt för rasism på Malmös gator. Trots barnens frågor om vad judejävel-ropen egentligen betyder har den 31-årige rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru bestämt sig. De ska leva i Malmö i resten av sina liv.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Ljusning inom S?

Klok artikel signerad S-Studenten Dany Kessel som menar att:

/../tjänster är för dyrt relativt varor. Konsumtion av tjänster sätter fler personer i arbete och är miljövänligare än konsumtionen av varor vilket innebär att ett skifte i konsumtion till förmån för tjänster skulle minska vår miljöpåverkan och driva ner arbetslösheten.

Jag är med vad gäller hans problemformulering. Kostnaden för tjänstesektorn skapar en svart och grå marknad samt minskar chanserna för svaga grupper i samhället att få ett fotfäste på arbetsmarknaden som även inkluderar ett vitt cv samt tillgång till a-kassa. Hans lösningar känns däremot inte som de stora lösningar som behövs för att på allvar få igång den svenska tjänstesektorn, eller i varje fall göra dess omfattning större.

Curlingvänstern har talat

Som trogen läsare av Nöjesguiden väntar jag mig inte några tunga politiska analyser. Det händer att det kläms in politiska samtidsobservationer. Inget konstigt med det och ganska naturligt.

Belfrages krönikor är underhållande. Nästan alltid påminner han om en mätt och belåten Spectatorskribent (kolla in Highlife/Lowlife krönikorna i slutet av Spectator). Men att han skulle driva någon tydlig politisk linje är svårt att säga.

Men efter att ha läst senaste Nöjesguiden är jag faktiskt lite förvånad över en uttalat polemisk text. Krönikören Tone Schunnesson skriver, förmodligen på fullaste allvar:

Mina fiender, i ännu högre grad än de ignoranta, är alla ni som har fel åsikter. Varenda offentligt sammanhang jag numera vistas i är en plåga. Inte för att jag eventuellt skulle råka komma i kontakt med någon som röstade på SD. Utan för att jag med största sannolikhet måste röra mig bland människor som inte är vänster. Mitt tänk är enkelt. Det är alla ni som röstade på Alliansen, i det här valet och i förra, som är ett hot mot vårt land. För det är ni, högerväljare, som har varit med och öppnat upp för det här. Ni, barnbarn av arbetarklassen, som inte förstår vad välfärd betyder. Som tror att det är något som bara dök upp och skiter i var det kom ifrån och hur det gick till. Ni som tror att man kan rucka på så grundläggande rättigheter som arbete åt alla utan att det får konsekvenser. Det är du, allianskramare, som bit för bit plockar ner vårt land genom att rösta höger och på så sätt vara en del av strukturell rasism som nu har tagit mardrömslika former.

På sätt och vis göre Schunnesson oss alla en tjänst. Hon kokar effektivt och skoningslöst ner alla de "stora" idéer bokstavsvänstern har om liberaler och alliansen generellt till ett stycke.

De överlevnadsmekanismer vänstern behöver för att legitimera, bevisa och förstärka sin godhet och utmåla fienden som absolut och totalt ondskefull blommar här ut. Det är förstås lika pubertalt som det alltid har varit. Men det är talande för den vänster som inte förmår formulera en egen vision om samhället utan behöver påpeka att folk inte vet sitt eget bästa. "Ni, barnbarn av arbetarklassen" - förstår inte ert eget bästa.

Den upplysta förtruppen är här och den är arg. Förmodligen mest arg över sitt eget misslyckande att tala till och för de personer man alltid har sagt sig företräda men som nu vänt en ryggen.

När den absoluta godheten som vänstern symboliserar förkastas då kan inga tvivel höjas mot godheten och vänsterns idéer. Nej, då är det fel på folket. Lösningen? Byt aldrig ut dina åsikter, byt ut folket! Eller gör som Schunnesson och kalla dem dumma och bortskämda. Det är så dumt att det nästan är Freudianskt.

Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Björklund ändrar sig

Goda nyheter för de som läser teknisk utbildning. Samt ett bevis på att Björklund kan ändra sig när det är uppenbart att något har blivit riktigt snett.

Nu fattas även att de regler som gäller för lärarlegitimationen inte får helt absurda utfall, mycket finns att göra på det området. Tyvärr är en skrålegitimation inte den bästa lösningen på de problem som finns med läraryrket idag. Avsikten är god men tyvärr kan det få oönskade konsekvenser. Exempel på dessa beskrevs i en välskriven DN-debattare.

Temanummer om Europa

Jag har alltid varit av åsikten att det talas för lite om Europa i Sverige. Inte i betydelsen EU eller Eurovision song contest. Det har vi så det räcker och blir över. Däremot är frågor som europeisk identitet, europeiska politiska ofta sparsamt behandlade. Vi lever i en oerhört globaliserad tidsålder, såväl ekonomiskt som politiskt men ändå lever vi väldigt isolerade i vår nationalstat.

Axess har ett helt lysande temanummer om just Europa, man tar ett ordentligt grepp på den europeiska tidsandan men främst på relationen sverige/europa. Både Richard Schwartz artikel om nationalism och identitet och Thomas Steinfelds artikel om Sverige är väldigt läsvärda.

Lite uteblir frågan om vad vår bespottade europeiska unionen gjort (eller stjälpt) när det kommer till den europeiska gemenskapen och politiken. Helt klart är att nationalismen har utmanats av den europeiska unionen men inte på det sätt som vi alltid väntade oss. Ett ämne som jag säkert kommer återvända till.

Oxymoronen Sandelin

Gunnar Sandelin bygger vidare på sin vandrande självmotsägelse. Han skriver gång på gång på stora debattsidor att debatten om integration och migration är nedtystad, ja kanske rentav censurerad. Man förundras varje gång om Sandelin aldrig funderar på att han bereds utrymme på sveriges största debattsidor.

Orden nedtystning och censur förlorar allt värde och mening i takt med att Sandelin drar runt och gnäller över sin utsatta position.

Pris för dokumentären "Överdos"

Dokumentärfilmaren Martin Borgs får Bohmanpriset för sin dokumentär "Överdos: Nästa finanskris" som han gjorde i samarbete med Johan Norberg. Dokumentären tåls att ses flera gånger och har inte förlorat ett uns av aktualitet. Nu går hela att se på tuben!

Kongress, förnyelse och liberalism

Helgens LUF-kongress är avslutad. Det är en stor ära att få förnyat förtroende att leda förbundet. Mitt tydligaste budskap under helgen var att tiden nu är inne för att påverka Folkpartiet och se till att idéutvecklingen inom alliansen inte avstannar. Jag talade även om integrationspolitiken och sveriges historiska utveckling i samband med människors rörlighet.

Samtidigt som kongressen ägde rum hade Folkpartiet sitt partiråd. Där gick man igenom valanalysen, en rapport som jag bidragit till, samt valt en ny vice partiordförande. Med stort stöd och utan strid valdes integrationsministern Erik Ullenhag till andre vice ordförande, förnyat förtroende fick även Helene Odenljung.

Det är glädjande att min artikel om Folkpartiets bristande idéutveckling fick uppmärksamhet, då i samband med artiklar som berör frågan om Folkpartiets utveckling i synnerhet och alliansens utveckling generellt.

Sydsvenskan menar att alla krisar i alliansen, förutom moderaterna givetvis. De är även eniga med mig om att liberalismen lider andnöd inom Folkpartiet. Göteborgsposten uppmanar Folkpartiet att sätta igång med idéarbetet och välkomnar det nya partiprogrammet som kommer tas fram. Även GP instämmer i min kritik av partiets alltför enkelspåriga linje. Expressens ledarsida påminner om att FP har gjort två förlustval i rad och att man bör ta kritiken mot partiets kravställarlinje på allvar. Även SvD tar upp frågan och påminner om den bristande idéutvecklingen inom alliansen.

Om förändring och utveckling av alliansen och Folkpartiet ska börja då är det definitivt nu. Det är viktigt om så många som möjligt deltar i den här pågående diskussionen.

Andra som skrivit klokt om Folkpartiets utveckling är: Niklas Frykman, Catrine Norrgård, Mattias Sundin, Erik Svansbo. Missa inte heller Johan Ingerös tillbakablick över Folkpartiets 00-tal.

Kongress, partiråd och ideologi

Imorgon inleder LUF 2010 års kongress. Jag är föreslagen som fortsatt förbundsordförande och hoppas på medlemmarnas stöd.

För övrigt är det värt att nämna att LUF slår rekord vad gäller antal deltagare, och då är det ändå en mellanårskongress - handlingsprogram ska inte behandlas och inget val väntar.

Nästan samtidigt har Folkpartiet partiråd där man ska välja en ny andra vice ordförande för partiet. Eftersom Cecilia Malmström arbetar som kommissionär så har integrationsministern Erik Ullenhag föreslagits att ta över. Ett bra val.

Inte ska man dunka rygg i samband med dessa två trevliga sammankomster! Nej, därför skriver jag idag på Expressen sidan 4 om Folkpartiets ideologiska kris:

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.

Folkpartiets valanalys

Har varit adjungerad till Folkpartiets valanalysgrupp som nu presenterar sitt resultat:

I rapporten pekar valanalysgruppen ut ett antal faktorer bakom valresultatet. Folkpartiets tydlighet i för svenska folket viktiga frågor bidrog till att attrahera väljare. Inte minst visar undersökningar att fokuseringen på skolfrågan varit lyckosam. Samtidigt innebar stödröstning och det faktum att många röstade på regeringens krishanterings­förmåga till att många potentiella folkpartiväljare valde andra partier.

Eftersom valanalysgruppens mandat i främsta hand var av en organisatorisk natur så har även mina synpunkter och bidrag varit av den organisatoriska typen. Jag har tryckt på när det kommer till frågor som rör partistruktur, relationen mellan ungdomsförbund-moderparti samt hur vi får in nytt folk i partiet.

Slutsatser man kommer fram till är exempelvis att det finns ett behov av att ta fram ett helt nytt partiprogram, att organisationen behöver centraliseras mer och att vi måste tänka om hur vi profilerar oss (större förankring i liberalismen!). Analysen innehåller många av de reformer som jag är övertygad om att Folkpartiet behöver genomföra för att vara ett relevant liberalt parti på 2000-talet. Många problem kvarstår däremot och jag är övertygad om att det behövs en grundlig ideologisk debatt inom partiet innan många av de politiska förändringarna kan påbörjas.

På samma tema: Christer Nylander, Mattias Sundin, Vision Sverige, Liberala Anna, Sebastian Hallén.

Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Rättssäkerheten på vift

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om polisens haveri i Göteborg och den rättsosäkerhet som följer:

Till sist bevisar det här, att det största hot terrorismen på lång sikt utgör för ett modernt och demokratiskt samhälle inte är terrorn i sig, utan vårt svar. Detta oavsett om terrordåd utförs eller inte. De inskränkningar av grundläggande rättsprinciper och den massövervakning som krävs, är ett hot mot det öppna samhället. Att stänga gränserna och ge polisen friare tyglar är konsekvenser av rädsla. Varje demokratiskt samhälle måste skydda sig från såväl yttre som inre hot, men det får inte ske på bekostnad av medborgarnas trygghet, integritet och rättssäkerhet.

Fortsatt ökenvandring för S?

Lyssnade imorse på Jytte Guteland, ordförande för SSU, som intervjuades om Sahlins avhopp. Som tur var pressades hon gällandes konkreta förändringar av socialdemokratin som behövs för att en utveckling ska komma till stånd. Annars brukar denna typ av intervjuer mest bli långa hyllningstal.

Gutelands svar var undvikande då det bestod av olika synonymer till ordet "mod", samt en bortförklaring om att det är "så många områden" det handlar om. Receptet på förändringen formulerades i termer av att man inte ska motarbeta "utveckling". En tydlig inriktning från ungdomsförbundet?

Känslan man får av många ledande socialdemokrater är att man verkar sakna ideologiska svar och policyförslag som fungerar i praktiken. Så länge man har perspektivet att det är makten som måste ordnas i första hand och att man därefter ska fundera på vad som är fungerande politik då har man missat något.

I Expressen kan man läsa att Jytte Guteland föreslås som partiledare. Det välkomnar jag. På sätt och vis fullbordas då socialdemokratins idélösa ökenvandring, ett crescendo av floskler som inte leder någonvart. Där det mest konkreta förslaget stavas "satsningar i strategiska branscher".

Innan socialdemokratin skaffar sig en politik som faktiskt ser ut att ta sverige någonstans då kvittar det hur djupt man gräver i partiapparaten efter en efterträdare till Sahlin. För de flesta förstår att ett byte av omslag inte förändrar boken.

På samma tema: SVD Ledarblogg, DN, AB, AB2, Scaber Nestor, Expressen, Karl Sigfrid, Jonas Morian, Claes Krantz, Lena Sommestad, Tianmi, Jens Holm, EX2, GP, GP2, GP3, SVD, SVD2

Socialdemokratisk jämförelse

Gästbloggaren Stig Andersson skriver på Eva Hillen Ahlströms S-blogg följande:

Jag kan inte se någon skillnad mellan Nazisterna och Nya moderaterna.

Begåvat.

När S ändå håller på och förnyar (?) sina partitoppar så kanske de även borde se över sina gräsrötter.

På samma tema: Broman

En ny värld

Skrev förra veckan i Nerikes Allehanda (ej på nätet) om valet i Brasilien och en ny global världsordning:

Vad vi ser i världen är nu att länder som länge varit kroniskt fattiga håller på att ta plats i den globala ordningen. I Europa har vi nästan tagit för givet att vi är alltings mitt, såväl ekonomiskt som kulturellt. Men vad vi ofta glömmer är att den Europeiska dominansens är en historisk parentes. Under en lång tid i världshistorien var det länder och imperier som det Ottomanska riket och Indien som dominerade. Kanske är deras tid tillbaka. Oavsett så rör vi oss allt snabbare från en unipolär värld, där USA dominerar till en multipolär värld som har många starka aktörer. Världen förändras snabbt omkring oss. Länder som Turkiet, Kina, Brasilien och Indien visade redan självförtroende under klimatförhandlingarna i Köpenhamn. De kommer allt snabbare att ta för sig.

Två böcker som båda tar upp temat med 2000-talets förändrade maktordning och dessutom gör det utan att förutspå några jobbiga kataklysmer är Fareed Zakarias "The post American World" och Timothy Garton Ash "Free World: Why a Crisis of the West Reveals the Opportunity of Our Time". Båda är positiva och ser stora möjligheter för såväl fred, handel och samförstånd mellan olika länder i framtiden.

Dessutom saknar de helt den deppiga inställning som ofta kommer från Europa och USA där man räds en världsordning som inte är centrerad kring den anglosaxiska världen. Viktiga perspektiv om man är av åsikten att den som inte förmår förändras och se möjligheter är dömd till undergång.

Idédebatter inom borgerligheten

Nyligen skrev Markus Uvell, nytillträdd VD för Timbro på DN Debatt om borgerligheten och förnyelsen. Jag delar i mångt och mycket hans problemformulering:

Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat.

Däremot är jag inte helt säker på alla hans lösningar för de borgerliga partierna. Många av lösningarna låter som "more of the same", vilket inte behöver vara negativt, frågan är hur många nya väljare som kan tillkomma på den politiken.

Idag skriver Maria Eriksson i SvD på liknande tema en lysande artikel om de problem som kan uppstå om borgerligheten fastnar för mycket i ett ekonomiskt förhållningssätt:

/../ en idédebatt som mest liknar ett ekonomiskt seminarium. Det har talats om att det behövs ett värderingsskifte – men hur ska det gå till när borgerliga idéer nästan alltid utgår ifrån ekonomiska frågeställningar? Finns det till exempel någon ambition att göra upp med det synsätt där politikens uppgift är att frigöra människor, vare sig de vill eller inte, och där skillnader aldrig kan vara ett resultat av fria val?

Det finns ett problem när allt fokus hamnar på ekonomin. Givetvis är det så att även plånboksfrågor är ideologiska frågor. Från vänstern söker man ofta definiera skattefrågor som rent egenintresse, helt utan koppling till liberala idéer om individens självbestämmande. Det är viktigt att kopplingen mellan ekonomi och självbestämmande blir tydlig. Men det finns problem om idédebatten stannar där. Men sedan finns det andra områden där alliansen helt klart tappar. Exempel är socialförsäkringsområdet, integritetsfrågor, integration och miljöpolitik.

Helt klart finns mycket att göra. Idédebatten är ju inget som bara "händer" och sedan är avklarat. Det är något som pågår och där nya frågor behöver lyftas, nya röster höras och helt nya vägar prövas. Liberaler och konservativa som inte vågar pröva nya idéer kommer inte förtjäna en valvinst 2014.

Lästips!

Läs Cornucopia! Viktigt inlägg om gripandet i Göteborg som egentligen skulle vara inhämtande av vittne.

På ett helt annat tema men fullständigt lysande är Ola Bergs (Apelsineld) text om makt, maktkritik och vänstern, obligatorisk läsning.

Nyansering av integrationsfrågor

Lars Persson på bloggen "Vi i Sverige" nyanserar katastrofbilderna av den svenska integrationen:

Tvärtemot vad många tror så arbetar de flesta invandrare. De betalar också mer i skatt till samhället än de får tillbaka i form av bidrag. De flesta bor också i samma områden som infödda svenskar. Bara 14% bor i något av de ”utanförskapsområden” som journalister åker till så snart de ska skriva något om invandrare.

Folkpartiet och liberalismen

Skriver i Tidningen NU (ej på nätet) om liberalismen och Folkpartiet:

I förra tidningen NU ställdes en fråga om Folkpartiet är liberalt nog. Mitt svar blev så långt och så sent inkommet att jag istället skrev en debattartikel på temat. Min utgångspunkt är det inom partiet omhuldande ordet ”tydlighet”. Detta heliga mantra inom Folkpartiet under senare år. Det innebär konkret att vi är tydliga i våra budskap, vad vi vill och vart vi är på väg. Därutöver kan man även tolka in att vi inte velar, att vi inte är opportunistiska eller vänder kappan efter vinden. Det är en självuppfattning grundad i undersökningar som visar att många väljare helt enkelt uppfattar oss som väldigt tydliga. För många Folkpartister är det här lite av en skänk från ovan. Slut är de dagar då partiet uppfattades som otydligt, veligt, mesigt och snällt.

Låt även mig vara väldigt tydlig: det är inte ett problem att Folkpartiet är ett tydligt parti. I den marknad av åsikter som partipolitiken är finns inte plats för otydliga och lata partier som inte kämpar för sina principer och varumärke. Min invändning är att vi har tagit strid för fel saker och därmed både uppfattas och troligtvis blivit mindre liberala som en konsekvens. Segern känns dessutom lite fadd. Vi har under fem år befunnit oss stadigt på 7%. Inte en förlust men knappast någon seger för sveriges förment liberala parti.

Jag är övertygad om att det finns en stark liberal kärna som genomsyrar hela partiet, det är dessutom LUF:s uppdrag att uppmärksamma och stärka den. Jag tror definitivt inte att Folkpartiet har övergivit liberalismen. Däremot har man i sitt sökande efter uppmärksamhet och media inte alltid filtrerat utspelsidéerna genom ett liberalt nät.

Liberalismen är centrerad kring rättigheter och skyldigheter. Kanske är ett problem att vi koncentrerat oss främst på det senare: individens skyldigheter gentemot staten. Det har gått så långt att Markus Uvell, VD på Timbro, i en artikel på DN Debatt (01/11) identifierar just ”kravliberalismen” som vårat signum samt där vår potential befinner sig.

Tydlighet innebär inte endast tydliga krav, det kan även vara tydliga konflikter för friheten. När romers rättigheter ställdes på undantag i hela Europa och även vår egen migrationsminister Tobias Billström svajjade med principerna då fanns ett solklart tillfälle för ett liberalt parti att ryta till. Ingen gillar en bråkstake. Men å andra sidan kommer ingen komma ihåg den som aldrig tog strid för sin övertygelse.

Det är farligt om det skapas en kultur i Folkpartiet där vår enda möjlighet till uppmärksamhet baseras på kravställdandet. Ett parti som endast domderar om krav på föräldrar, barn, invandrare kommer snart inte associeras med annat än krav. Vi måste inse att politikens, och för den delen mediernas logik kretsar kring konflikter. Att vara snäll utan motpart ger ingen uppmärksamhet. Det vet alla. Men att ta strid för sina principer kan också ge uppmärksamhet. Varför inte börja ställa krav på LO-kollektivet, moderaterna och socialdemokraterna? Denna oheliga allians som håller unga, invandrare och lågutbildade utanför arbetsmarknaden. Det är fyra år tills nästa val och om vi ska påbörja något nytt då ska det påbörjas nu. Vi kan inte sitta med samma uppsättning kort val efter val.

Liberalismen finns i Folkpartiet men den är tilltufsad och har gömt sig. Vi är alltjämt det parti vanliga människor (nej, ledarskribenter och debattörer är inte vanliga människor) associerar med liberalism och frihetliga idéer. Det är bra givet omständigheterna. Men om vi ska behålla denna koppling då vore det inte fel att då och då ta strid för sådant som många associerar med liberalismen: rättigheter, friheter, solidaritet – en tillåtande attityd som ser att statens intressen inte alltid är individens intressen. Våga ta strid för de glömda, våga ta strid för friheten. Men gör det tydligt!

I ETC om politikens gränser

Skriver i ETC om burkan och lagstiftningen, varför frågan borde mana till eftertanke om politikens gränser:

Varför är det då ingen som med politiska medel i jämställdhetens namn försöker utplåna användandet av burkan eller niqaben? Den diskussionen är troligtvis både lång och mödosam. Är det då inte bättre att vi alla koncentrerar oss på att diskutera vad det är politiken egentligen ska bestämma i vårat privatliv? Kanske finns där goda möjligheter till allianser mellan liberaler och socialister.

Ett poäng till Pagrotsky

Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.

Så långt är det bra läsning.

Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky

Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.

Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.

Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.

Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.

Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.

På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.

Kritik på repeat

Nisha Besara besökte ett Timbroseminarium och berättar nu brett om "högerns integrationsdebatt".

Att döma ut hela den borgerliga (liberala och konservativa) integrationsdebatten utifrån ett seminarium man misstolkar och en rapport man hunnit läsa inledningen på känns fattigt. Inlägget på Newsmill har egentligen samma innehåll som ett inlägg hon tidigare skrev på sin blogg. Jag har redan bemött hennes kritik av seminariet här.

Någonstans drabbas man även av den - förhoppningsvis ogrundade - misstanken att Arenas chefsredsaktör Nisha Besara inte orkar eller djupare vill förstå liberala integrationsidéer. Istället väljer hon medvetet att missförstå, misstolka eller dra alltför snabba och kantiga slutsatser. Det känns inte hederligt och det är framförallt inte konstruktivt om man på allvar vill öppna upp för en bredare integrationsdebatt.

Göteborg behöver sprututbytesprogram nu!

Flera läkare skrev igår ett viktigt inlägg på GP-Debatt om behovet av sprututbytesprogram i Göteborg:

Göteborgs kommunstyrelse ser ingen anledning att inleda en dialog med Västra Götalandsregionen om ett regionalt sprututbytesprogram. Vi ser närmare 3 000 anledningar, vilket motsvarar det antal tunga missbrukare som beräknas finnas i vår region

Det finns så oerhört mycket forskning som visar att sprututbytesprogram är effektiva för att minska spridningen av smittsamma sjukdomar och öka graden av vaccinering. Jag har tagit upp några av dessa bevis här, här och här.

Motståndet som exempelvis moderaterna i Göteborg ger uttryck för är egentligen en gåta. Problemet är att denna obstinata envishet kostar människor livet. Det går inte att sitta uppe på sin höga häst och moralisera över att sprututbytesprogram "legitimerar" missbruk. Missbruk existerar vare sig vi vill eller inte, frågan är vad politiker kan göra för att förbättra livet för de som är missbrukare?

Därför skickar jag en öppen uppmaning till Johan Ransgård, kommunalråd för moderaterna samt Hampus Magnusson, ordförande för MUF Göteborg: tänk över er position. Jag vet att ni båda är resonliga personer. Lyssna på smittskyddsläkarna i Västra Götaland, dra lärdomar av HIV-spridningen i Stockholm. Eller om ni vill ha helt oberoende källor: lyssna på den Australiensiska hälsovårdsmyndigheten som efter 20 år av sprututbytesprogram kunde konstatera att det har varit en massiv succé och att troligtvis så många som 25 000 HIV-fall hade undvikits.

Vittne eller misstänkt, same shit different name?

Måste säga att jag är uppriktigt förvånad över att mer inte skrivits om gripandet av 39-åringen i Göteborg:

Den 39-årige fyrabarnspappan greps brutalt vid polisens samordnade aktion i lördags morse. Han tvingades att sitta naken på golvet med händerna över huvudet med vapen riktade mot sig. Samtidigt fanns hans hustru och fyra barn i hemmet. I SVT:s Debatt i tisdags kväll berättade mannen att han samma dag fått besked från åklagaren att han inte var misstänkt för förberedelse för terrorbrott. Han skulle bara höras som vittne. Det fick de närvarande polischeferna i studion se ut som frågetecken.

Elementärt i varje rättssäkert samhälle borde vara att man kan vara säker på att polisen sköter sitt jobb. Ett kommunikationsmisstag där man blandar ihop "vittne" med "terrormisstänkt" känns inte tryggt. Det verkar tyda på en oerhörd oreda hos polisen i en krissituation.

Den drabbade familjen förtjänar skadestånd och en offentlig ursäkt från polisen. Denna typ av brutala gripanden av fullkomligt oskyldiga personer i gryningen är fullständigt ovärdigt ett land som Sverige. Sedan är det självklart att en person som på goda grunder misstänks för förberedande till allmän förstörelse och mord ska gripas snabbt och inte ges några möjligheter att fly.

På samma tema: SVT, AB, GT,

Mutor i politiken

Måste säga att jag är lite förvånad över att riksdagspartierna inte vill ha någon gemensam mutpolicy för riksdagsledamöter och andra politiker.

Är inte en gemensam policy precis vad som behövs för att undvika godtycke och en situation där det är medier som helt spontant definierar vad som är en muta eller inte. Ta exemplet med Sahlin och Tennismatcherna, som nu inte anses vara en muta av åklagaren.

Vad politiker behöver är förutsägbarhet. Bättre vore istället med riktigt tydliga riktlinjer. Politiker kommer även i fortsättningen att ha kontakter med företag och organisationer av olika slag. Det finns redan regler för vilka gåvor man få ta emot. När det kommer till resor av olika slag då är det betydligt mer otydligt. En förteckning av vilka man låter sig bjudas av är en lösning, lite på samma sätt som lobbyister i Bryssel kommer behöva registrera sig.

Förvalta eller förändra Sverige?

Ställer i Sundsvalls Tidning frågan om Alliansen siktar på att förändra eller förvalta Sverige:

En politik för fler jobb handlar inte om att gynna de som redan har, det handlar om att skapa möjligheter för den som länge saknat hopp. Ett led i detta är att på allvar börja skapa nya arbetstillfällen, inte genom konstgjord andning, det vill säga socialdemokratisk valfläskpolitik. Det måste handla om att skapa förutsättningarna för nästa IKEA, Ericsson och Skanska. Det är dags att sluta förvalta och börja förändra.

Martin Kellerman, en antisemit?

Med anledning av att Björn Wiman från DN Kultur valde att ta bort en Rockystrip med hänvisning till att innehållet var antisemitiskt skrev jag igår på Newsmill:

Allt som är roligt är subversivt skrev en gång George Orwell. Det är givetvis sant. Men i det här fallet är det subversiva en snygg skildring av hur ett antisemitiskt resonemang faktiskt går till, inte något antisemitiskt i sig. Slutsatsen av den här situationen kan endast vara att Björn Wiman på DN skämtar med oss eller att han helt saknar humor. Jag hoppas innerligt på det första. Annars hoppas jag att han kommer med en oerhört klok förklaring över Kellermans (tydligen omedvetna) antisemitism. För en sådan förklaring har han inte kommit med än.

Vill bara påpeka att jag inte med ett ord nämner ordet "censur" i artikeln. Det är ett ord som inte är helt lämpligt att använda i detta fall.

På samma tema: Nyheter 24, Utsikt från höjden, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, SVD:s ledarredaktion.

Ullenhag, integration och ghettolagar

Skrev förra veckan i Expressen om integrationsministern Erik Ullenhags besök till Malmö efter attackerna där:

Vi måste tänka efter hur vi bemöter svåra kriser som drabbar vårt land. Vill vi göra detta till en fråga för alla eller en fråga för enbart invandrare? Integrationspolitiken bör vara ett verktyg för att skapa möjligheter och sammanhållning i samhället. Integrationsministern ska vara en förgrundsfigur i denna strävan och därför är det otroligt viktigt att Ullenhag väljer rätt frågor att agera i. Skotten i Malmö är ett hot mot hela det svenska samhället, inte bara mot personer med utländsk bakgrund. Ullenhag har konstaterat just detta, men trots denna insikt agerat mot bättre vetande. Beatrice Ask - inte Erik Ullenhag - borde ha genomfört resan till Malmö.

Ullenhag vill givetvis väl och menar helt rätt att attackerna är en attack mot hela Sverige, därför är det konstigt att både artikeln och besöket får en integrationskaraktär.

Samma dag som artikeln publicerades skrev Ullenhag om segregationen och bostadsmarknaden:

I Sverige har vi under allt för lång tid haft en bostadspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet. Men i kampen för att bryta boendesegregationen är det viktigt att betona att det inte är människorna som bor i dessa områden som är problemen. Hårdare tag och tuffare regler för just dem är kontraproduktivt.

Det är viktigt att Ullenhag lyfter de här frågorna samt att han vänder problemformuleringen till att handla om bostadsmarknaden. Han uppmärksammar även ett par viktiga lösningar som förtätning av städer och blandad bebyggelse. Det är signaler på att man vill vända debatten åt rätt håll, i kontrast till den aggressiva danska symbolpolitiken som mest handlar om att klanka ner på invandrare istället för att lösa systemproblem som existerar i samhället.

Tyvärr tar inte Ullenhag upp några konkreta lösningar. Det vore exempelvis bra att kraftigt reformera PBL, införa fri prissättning på hyresrätter samt sänka byggmomsen. Det är alltjämt dyrt och krångligt att bygga i Sverige. Att dessutom bygga om, stycka upp och hyra ut i andrahand är inte det enklaste. Det är inte mycket marknad att tala om.

På precis detta tema kommenterade jag nyligen en artikel av Nima Sanandaji på Reformbanken (Svensk Näringsliv). Där finns ett par konkreta lösningar för Ullenhag att ta del av. Hans målsättningar är bra, nu gäller det bara att gå från ord till handling.

På samma tema: Kjellberg, Joakim Larsson, Lasses blogg

Om den liberala integrationsdebatten

Nisha Besara, chefsredaktör för Dagens Arena besöker ett Timbroseminarium och tror sig kunna extrapolera hela "högerns" (liberala? konservativa?) idédebatt kring integration utifrån detta seminarium:

Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.

Men denna sammanfattning av idédebatten är fattig. Det finns ett problem i att Besara inte väljer att ta vissa av frågorna på allvar utan avfärdar dem som antingen irrelevanta (arbetsmarknadens utformning) eller som främlingsfientliga (brottslighet och invandring). Sedan missar hon helt frågan om samhällsnormer, gemenskap och medborgarskap, en fråga som Heidi Avellan tar upp i sin del av rapporten som släpptes. Ett område där många trevar men kanske där de mest spännande debatterna bland liberaler och konservativa finns.

Hon kritiserar Paulina Neuding för att vilja diskutera och förstå invandring och brottslighet. Menar då Besara att man måste ignorera att det såväl finns en underrepresentation av invandrare i brottsstatistiken som en överrepresentation? Båda fenomen måste kunna förstås nyktert utan att man drar främlingsfientliga slutsatser. Detta verkar Besara inte förstå, eller medvetet ignorera. Det omöjliggör en diskussion som exempelvis libertarianska Reason Magazine drog igång om fredliga och framgångsrika - samt invandrardominerade - El Paso i USA.

Vidare så reducerar Besara hela "högerns" idédebatt till att handla om arbete och lagar. Men är det inte konstigt att fokus hamnar där, det är där de största problemen finns och där vi dessutom lättast kan lära av andra länder. Det är självklart att asylrätten, strävan efter den fria rörligheten är central, Frida Johansson Metso behandlar det ämnet väl och är den som får bra betyg av Besara just av den anledningen. Men när man talar om det långsiktiga arbetet för integration då är det oundvikligen arbetet i kombination med samhällsgemenskapen som är viktigt. En fungerande arbetsmarknad är helt oumbärlig för att människor ska känna ekonomisk självständighet och skapa förutsättningar för sina barn att ta sig fram i samhället.

För det ligger något i det Besara skriver om vad som bör vara integrationspolitikens kärna:

att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut

När man har en arbetsmarknad som cementerar åtskillnaden mellan insiders/outsiders, en bostadsmarknad som är helt åderförkalkad, byråkrati som förpassar människor till offentlighetens dödsmarsch då är det självklart att man talar om arbete och marknad. Bara för att Besara inte tycker om lösningarna innebär inte att liberaler inte är intresserade av att uppnå samma sak som Besara.

Problemet är att Besara gör det lätt för sig när hon ska spekulera i vilken idéströmning som blir viktigast för "högern". Det är inte ett "antingen eller", hon målar upp en falsk motsättning. Liberaler måste och kommer både diskutera migrationen, asylrätten, medborgarskap och arbetsmarknad.

Istället för att klaga på liberalers fokus på arbete och lagar & regler så borde man kanske sätta upp en konkurrerande lösning av arbetsmarknadens problem? Eftersom problemen med integrationen främst befinner sig på arbetsmarknaden, i företagarvillkoren och i relationen stat/individ då är det självklart att lösningarna man hoppas på även existerar där.

Vad är alternativet? Man behöver inte dela analysen att en försvagad arbetsrätt är vägen framåt men det kräver en alternativlösning på hur man vill minska det enorma utanförskapet som existerar. Sedan kan vi givetvis diskutera vad det är som skapar gemenskap i samhället, arbete är inte allt, men det finns inte mycket att prata om på integrationsområdet om vi inte börjar där.

-

Seminariet, som jag själv inte hade möjlighet att besöka går att se här, rapporten kan laddas ner här. Det är välkommet att Timbro ger sig in i integrationsdebatten. Spännande när två liberala tankesmedjor, Fores och Timbro båda tar upp frågorna. Till skillnad från Beshara så tror jag att det existerar en levande integrationsdebatt inom det man slarvigt kan kalla för "högern", "borgerligheten" eller "liberala och konservativa kretsar" i Sverige.

Religionskritik och främlingsfientlighet

Dagens Brännpunkt handlar om att många som är kritiska mot religion samtidigt hyser främlingsfientliga åsikter:

Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.

Varför ska man beakta det i debatten om religion, eller när religion kritiseras? Så länge man är medveten om att det är en religion, en samling urkunder, texter, idéer och aktiva utövare av dessa man kritiserar så finns väl inget att beakta?

Distinktionen mellan kritik mot grupper av människor och rena religiösa trosuppfattningar måste vara glasklar. Vissa är slarviga med den uppdelningen, inte minst sverigedemokraterna eller vissa inom Humanisterna.

Undersökningen är intressant och viktig. Men problemet är vad Hagevi vill att vi gör med informationen, eller hans syfte med att släppa den. Är det inte minst lika viktigt att vi inte utövar självcensur av rädsla för att bli sammanblandade med de främlingsfientliga religionskritikerna.

Är inte det minst lika viktigt att beakta i debatten?

På samma tema: Muslimska nyhetsbyrån & Robsten.

Benulic om arbetet

Via Sakine hittar jag till Boris Benulic artikel "Som marxist är jag hellre exploaterad än bidragsberoende", fantastisk och tänkvärd läsning. Påminner om de aha-upplevelser jag som tonåring fick av Benulic hämningslösa och vassa krönikor i Metro. Finns hans artiklar samlade på ett ställe?

Benulic menar att personer med invandrarbakgrund på bidrag saknar klassmedvetenhet, när de väl får jobb skapas precis det, klassmedvetenhet. Oavsett nivå på jobbet blir man varse de villkor som arbetet har. Ett bidragsberoende trasproletariat tjänar ett (säkert oavsiktligt) syfte som röstboskap, fortsatt beroende av bidrag. Omvänt finns från arbetsgivarna ett vinstintresse för lågavlönade anställda. Det senare leder dock till facklig organisering, inte det första. Läs!

Det är märkligt att Benulic oftast förekommit i liberala sammanhang, han har skrivit böcker med Norberg och talat om den marxistiska vänstern i Timbropodcasts. Ändå är han superröd, rakt igenom. Han påminner snarast om de klassiska socialister i min bekantskapskrets. Desillusionerade av dagens svenska vänster som hellre läser Zizek än Marx, en vänster som talar om arbetarrörelsen men befinner sig på mils avstånd från dess realiteter.

Trollet i solen

Det är märkligt att SD:s roll i politiken har reducerats till att vara den mobbade i klassen, kanske inget nytt och länge viktigt för partiets självbild (den sanningstalande martyren). Men när frågan om Åkesson får äta trärätters bredvid någon kemist från Kanada helt överskuggar partiets budgetmotion då är nog partiet illa ute.

För övrigt: Johnny Skalin, SD:s ekonomisk-politiske talesperson klagar över att budgetmotionen inte är helt klar. Man är nämligen inte klar med sin beräkning över invandringens kostnader. Man skulle kanske förvänta sig att partiet vars själva existensberättigande är ett entonigt mässande om just - invandringens kostnader - skulle vara klara på den punkten. Därmed måste man vänta med att lova guld och gröna skogar genom besparingar på området. Långsiktiga vinster på invandringen verkar man inte ens överväga.

Men kanske är det tur att SD syns i fåniga situationer, som att inte bli bjuden på nobelfestefesten, istället för att få sin budgetmotion granskad mer noggrant. Då kanske vissa skulle börja fundera om de där 78 miljarderna som spenderas på invandring under en en budgetperiod verkligen stämmer. Det är som med ett troll, med mer dagsljus syns alltfler sprickor.

Ungdom mot rasism på djupt vatten

Har av någon outgrundlig anledning lyckats missa den debattartikel som skrevs av Ola Karlman och Anton Landehag, ordförande respektive vice ordförande för Ungdom mot rasism. Deras tes är att integrationspolitiken syftar till att eliminera olikheter i samhället och är därför ett hot mot det mångkulturella samhället samt bör avskaffas. Eftersom Karlman och Landehag inte väljer att peka ut någon som ger uttryck för "integrationspolitiken" så får man anta att det är den politik som nu förs. Exempel på deras argumentation är:

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande

Villket givetvis stämmer. Det finns en rad olikheter som inte är önskvärda. Exempelvis är det enkelt att säga att könsstympning är fel. Allt förvägrande av barns rätt till en allsidig undervisning är dåligt. Alla olikheter är inte bra. Alla värderingar och samhällsnormer är inte likvärdiga, vissa är bevisligen bättre om man värnar grundläggande fri och rättigheter, uttryckta i vår grundlag. Men det är inte något antagande som är exklusivt för integrationspolitiken, förhoppningsvis förstår Karlman & Landehag det. Men det finns mer:

En strävan efter integration resulterar ofta i att det skapas en intolerans mot olika identiteter, kulturer och tänkande i samhället. Vår slutsats är därför att om vi fortsätter sträva efter en integration på samma sätt som vi gör idag, kommer vi aldrig att kunna utforma en mångkulturell vision. En vilja att likrikta människors identiteter är alltid ett uttryck för att en mångkulturell vision inte erkänns fullt ut.

Detta bygger på antagandet att integrationspolitikens syfte skulle vara att totalt utjämna alla former av kulturer, identiteter, och idéer till någon grå massa. Den rådande integrationspolitiken saknar detta i såväl mål som medel. Kan inte heller komma på någon annan integrationspolitik som har detta mörka mål.

Huvudsyftet i integrationspolitiken är att se till att människor får kunskap om samhället, tillgång till relevant utbildning, en snabb väg in på arbetsmarknaden och möjligheter till att känna sig som del i samhället. Varifrån får Karlman och Landehag den helt befängda idén att integrationspolitiken skulle handla om någon sorts nationalistiskt konformistprojekt?

Karlman & Landehag verkar totalt missförstå varför det finns ett behov av politik som gör att människor snabbt blir en del av samhället. Istället skriver de uttryckligen att eftersom integrationspolitiken erkänner olikheter så underblåser man assimilationspolitik och SD-idéer. Det är så dumt att man inte vet vilken ände man ska börja i.

Integrationspolitiken syftar inte till att utjämna människors identitet. När frågan om medborgarskap och samhällsnormer dyker upp då är det i termer av upplysning om vad det innebär att vara svensk medborgare. Detta är på intet sätt ett försök att utplåna människors identitet. Kan inte identiteter samexistera?

Det är helt befängt att som Karlman & Landberg mena att en vettig integrationspolitik skulle utesluta visionen (eller acceptansen!) av ett mångkulturellt samhälle. Det ena utesluter inte det andra. Karlman & Landehag ställer upp en motsättning som inte existerar och det är beklämmande att kampen mot rasism och främlingsfientlighet tar sig uttryck i en så märklig analys av integrationspolitikens mål och medel.

Jag får stanna här. Det finns så mycket fel med artikeln att jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Menar ni verkligen allvar UMR?

Klyftan mellan förväntan och utfall

Missa för allt i världen inte Ulf Schyldts läsvärda inlägg om liberaler som är fast i "utvärderingsklyftan":

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger. För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande). När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan

Schyldt lyfter frågan om vad det vi faktiskt förväntar oss av ett liberalt parti och dessutom hur detta förhåller sig till de liberala reformer som redan är genomförda. Intressant resonemang som uppmanar oss att lyfta blicken en smula ovan det eviga jämrandet om hur liberala partier konstant sviker.

Tom kritik mot Folkpartiet

Trots att jag och LUF ofta kan vara kritiska och ha synpunkter på Folkpartiets integrationspolitik så är vi sällan eniga mot den yttre kritik som ofta riktas mot FP. Och om det är något som gör mig uppriktigt besviken så är det när skärpta debattörer och politiker medvetet verkar missförstå det politiska innehållet. Ett exempel uppenbarade sig i i valrörelsen när Maria Ferm anklagade FP för att bli "brunt" i valrörelsetider. Jag svarade henne här.

Ett annat vanligt exempel när någon medvetet verkar missförstå FP-politik kunde man se i en krönika skriven av Elin Grelsson i ETC Göteborg (#42) när hon skrev:

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans.

Faktum är att vad kursen innefattar har varit tydligt länge. Att Grelsson inte bemödat sig med att ta reda på innehållet är definitivt inte en brist i förslaget, snarare ett tecken på Grelssons egen ovilja att faktiskt ta reda på vad förslaget innefattar. En omfattande utredning gjordes av statsvetaren Erik Amnå. Den finns ute för allmän beskådan och är väldigt tydlig:

Vårt principiella ställningstagande är här att utgå från grundlagen. Den mest auktoritativa och bindande formuleringen av de övergripande etiska och konstitutionella principerna återfinns i regeringsformen. Där återges den gemensamma referensram som ytterst ska hjälpa oss att fredligt lösa de konflikter som uppstår och de principer som ska ligga till grund för statens handlande. Värden och principer som uttrycks i regeringsformen och i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till, blir i vårt förslag utgångspunkten vid behandlingen av aspekten ”värden”. Vid sidan av värden ska samhällsorienteringen som nämnts även innehålla vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat.

Man kan fråga sig varför en förkämpe för jämställdhet och minoriteters rättighet skulle tycka att samhällsnormer baserade på vår grundlag skulle ge uttryck för "luddiga" begrepp som "tolerans" och "jämställdhet". Är det inte bra att landa i slutsatsen att det är viktigt att känna till sina friheter och skyldigheter man omfattas av i Sverige?

Att vi har ett mångkulturellt samhälle är i huvudsak något fantastiskt, men definitivt inte oproblematiskt. Om man vill bekämpa förtryck på alla plan då är jag övertygad om att utbildning är viktigt. För personer som inte passerat genom det svenska utbildningsväsendet kan det vara oerhört lärorikt med en kurs om det land man önskar bli en del av. Det är inget dramatiskt. Det centrala är att man inte håller på och läser recept på Janssons frestelse utan lär sig det relevanta i vad medborgarskapet betyder. Kulturens innehåll är inte oumbärligt för att leva i landet, en grundläggande förståelse för medborgarskapet är det däremot.

För mig är det ett mysterium varför Grelsson väljer att fördunkla det förslag som har lagts av FP och den utredning som följde på direktivet, varför vill man bunta ihop FP med opportunistisk rasistpolitik? Man kan även ställa sig frågan vad denna form av taskig sammankoppling med rasism gör för saklig kritik av FP:s politik? Varför vill man inte från vänstern sakligt diskutera frågan om en medborgarkurs?

Artikeln som inte ligger ute på ETC:s hemsida men som går att läsa på Grelssons blogg är i övrigt tydlig. Grelsson anklagar i nästan samma andetag Folkpartiet och Sverigedemokraterna för att kapa kampen mot förtryck för att kunna använda den som ett rasistiskt slagträ, "sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder" avslutar hon.

Det är den typ av kritik som Ferm och Grelsson riktar mot FP som verkligen sänker nivån på den integrationspolitiska debatten och samtidigt gör det mycket svårare för saklig kritik mot felaktiga integrationsförlag att få gehör eller ens höras i diskussionen.

Invandrarna tar våra jobb!

Ganska ofta dyker frågan om "utträngningseffekter" upp i samtal om invandringen. Nu finns det nog få normala personer som använder just det ordet i vardagligt tal, snarare dyker frågan om "invandrare som tar jobben" upp, till skillnad från "invandrare som kommer för att leva på bidrag". Det är en "damned if you do, damned if you dont" situation. Det kvittar vad en nyinflyttad gör, jobbar man så är det på en infödings bekostnad, och saknar man jobb så är det likväl någon annan som betalar för det.

Nu är jag av åsikten att det första inte stämmer, medan det andra tveklöst stämmer. Lever du på bidrag så är det definitivt så att det kostar välfärden, och i förlängningen skattebetalarna pengar. Därför måste alltid målsättningen vara att nyinflyttade till Sverige kvickt får arbete.

Men då återkommer vi till frågan om det faktiskt skadar att det kommer människor till sverige för att leva och jobba. Frågan kommer ofta upp och det är viktigt förstå hur arbetsmarknaden fungerar för att dra några slutsatser. Tankesmedjan Fores har undersökt forskningen gjord över migrationen till Sverige för att se om det finns någon form av lönedumpning:

I Sverige har ingen studie visat att invandringen skulle ha haft någon större effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. Få studier har dock genomförts. Den mest övergripande gjordes 1983 där man använde sig av olika ekonomiska modeller för att beräkna vilken effekt invandring kan ha på lönerna i Sverige för totalbefolkningen samt för den inrikes födda befolkningen. Studien visade på mycket små effekter av invandring på inkomst, som inte uppstod förrän 30-40 år från det år man räknar ifrån.

(För en undersökning om migrationens påverkan på löneklyftor i Sverige se Korpi)

Det sker ingen stor påverkan på den inhemska lönemarknaden. Den rädsla som exempelvis fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna länge hyste över att en oreglerad arbetskraftsinvandring skulle dumpa svenska arbetares löner stämmer inte.

Den fria (eller låt oss kalla den "friare") rörligheten har alltid varit nationalistens och socialistens fiende. Arbetarklassens solidaritet utmanas när frifräsare utan koppling till landet dyker upp, för nationalisten är det hotet mot den nationella sammanhållningen som är faran. Båda bygger upp sin skepsis mot arbetskraftsmigranten med hänvisningen till en lönedumpning som det inte finns bevis för.

-

På liknande tema vill jag än en gång rekommendera Fores bok "Lyckad invandring", den finns både att ladda ner gratis här men går även att beställa, även helt gratis, från Fores hemsida. I boken behandlas bland annat utträngningseffekter men även generellt vilken ekonomisk påverkan migration har på Sverige.

Medvetet misstolkande av Merkel?

Ann-Charlotte Marteus är en av de som helt verkar ha missförstått vad Angela Merkel uttryckte i sitt tal till CDU:s ungdomsförbund för några dagar sedan. Vad Merkel väldigt tydligt uttrycker är att Tyskland har misslyckats med integrationen under 30-40 år. Det är inte direkt någon hemlighet, till stor del är det ett självförvållat problem dessutom. Man har inte haft något problem med att integrera Volkgatyskar från Ryssland eller Schwabiska tyskar från Rumänien, dessa har fått medborgarskap utan några problem. Turkar har däremot haft det betydligt svårare.

Genom Gastarbeitersystemet har man medvetet förhindrat någon som helst integration för stora grupper av invandrare, liknande problem har man i Nederländerna. Men problemet är ändå att man verkar så överraskad av problemen, som om man inte förstod att de skulle inträffa. Målet måste vara att se till att man nu diskuterar rätt problem och inte får för sig att samhällen med fler kulturer per definition är misslyckade. Merkel gör inte den balansgången helt klockrent. Att öka möjligheterna till språkundervisningen och medborgarskap är steg i rätt riktning.

Marteus kritiserar Merkel för att "etnifiera" problemet. Ja! det är precis det som har varit problemet i Tyskland, genom att basera medborgarskapet på blodsband snarare än medborgerlig tillhörighet har man etnifierat medborgarskapet och därmed lagt grunden för en ickefungerande integration. I viss mån så försöker nu Merkel komma åt detta problem. Förhoppningsvis drar Merkel rätt slutsatser av den misslyckade politiken man hittills har fört. Det är svårt att förstå vad det är Marteus egentligen kritiserar i talet, kanske förståeligt eftersom hennes ledare verkar handla om allt annat än själva innehållet i Merkels tal.

Det är stor skillnad mellan att kritisera den multikulturella åtskillnadspolitik som segregerar människor och att kritisera multikulturella samhällen i sig. Språkklasser, invandrare behandlade som klump efter etnisk tillhörighet och annan politik som skapar motsättningar är exempel på misslyckad multikulturell politik. Den kritiken kommer från såväl vänster till höger och är definitivt viktig. Johan Lundberg förklarar pedagogiskt på Axessbloggen skillnaden. Såväl positiv som negativ särbehandling skapar den form av segregation som ökar klyftorna i samhället.

Det är självklart viktigt att framstående politiker inte rider på främlingsfientliga strömningar. Samtidigt får man inte dra förhastade slutsatser av kritik mot multikulturell politik som uppenbarligen inte fungerat. Förhoppningen är att Merkel drar rätt slutsatser av sin problemformulering.

På samma tema: SVD, Sydsvenskan, Erik Laakso, Lodenius, Peo Wagström, MxP, Norah4You.

Europa och glömskan

Skriver i Sundsvalls Tidning om Europa och migrationens fördelar:

För några år sedan i en artikel i Time Magazine intervjuades en indisk ingenjör. Han fick frågan om han kunde tänka sig att arbeta och skapa sig en framtid i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: ”Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis där människor är mer intresserade av att jobba mindre än att jobba mer”.

På dessa teman skrev jag för någon månad sedan om rörligheten och den mjuka makten som kommer av migration. Min farhåga är att länder som USA och starka stater i Europa lätt isolerar sig och glömmer vad det är som gjorde dem fria, rika och toleranta.

Neurosen kring Vargas Llosa

America Vera Zavala var en av de vänsterskribenter som i samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur tog i från fötterna i Aftonbladet och kritiserade Vargas-Llosa. I en replik på Aftonbladet (13/10) svarade jag henne:

Vad många vänsterskribenter, uttrycker i frustration efter att Mario Vargas Llosa fått nobelpriset i litteratur är att de kan finnas sprickor i fasaden. Den kulturella hegemonin är inte total. Någonstans där ute finns det författare som inte har köpt den socialistiska helhetslösningen. Det ska vi nog alla vara glada för.

Den binära världsbilden med vänstern på den ena sidan och resten; fascister, kapitalister, liberaler tarvligt hopbuntade på den andra har varit allena rådande bland många vänsterskribenter. Denna mycket enkla världsbild där godheten och ondskan är tydligt avgränsade från varandra tillåter inte att det kreativa skapandet, den högsta kulturformen, skulle tillhöra den onda sidan. Det vore att släppa in främlingen i det heligaste av rum. Det är detta America Vera Zavala ger uttryck för.

"Nyliberal" som Vargas Llosa anklagas för att vara har slutat att vara ett ord som betyder något. Det blir i sammanhanget ett invektiv, en symbol för ondskan. I ögonblicket ordet ”liberal” reduceras till att handla om det onda försvinner samtidigt alla möjligheter till att förstå Vargas Llosas politiska positioner eller förstå vad som driver en liberal världssyn.

Att Vargas Llosa skulle vara en typisk högerreaktionär som Vera Zavala försöker utmåla honom som är ren lögn. Vargas Llosa är framförallt demokrat och har i såväl sitt litterära arbete som i sina politiska essäer riktat kängor mot i stort sett alla politiska inriktningar, inklusive den liberala.

Vargas Llosa blir inget annat än skildrad ur ett neurotiskt vänsterprisma, reducerad till en rad fetischer ”antifeminist”, ”macho”, ”nyliberal” med ”mörk människosyn” . Han är ingen människa, han är en struktur, eller ännu värre: en man som medvetet reproducerar ondskefulla strukturer. Kritiken säger egentligen väldigt lite om Vargas Llosa, än mindre om hans politiska idéer, och absolut ingenting om hans författarskap. Däremot säger kritiken mycket om många svenska kulturskribenter. De verkar hopplöst fast i en snäv vänsterhorisont som inramar deras tillvaro. Är det inte klaustrofobiskt?

”Endast i mötet med socialismen upptäcker man liberalismens sanna skönhet”, Så lär grundaren av Serbiens första postkommunistiska liberala parti, Vladimir Gligorov ha sagt. Och visst är det så, men Vargas Llosa upptäckte sin liberalism inte bara i konfrontationen med den revolutionära vänstern utan även den odemokratiska högern. Sydamerikas stormiga historia har under tvåhundra år varit en lång sträng med revolutioner och kontrarevolutioner, maktgalna män med grandiosa idéer. Inte konstigt att någon till slut börjar tala om individers frihet och stabilitet i samhället, inte storslagna revolutioner.

Det är egentligen synd att behöva skriva de n här repliken. Att författare, musiker och tänkare med liberal grundsyn automatiskt måste försvaras, som om de hade något att dölja.

Kritik mot ekologisk odling

Joakim Holmertz (LUF) skriver bra om ekologisk odling och varför det finns goda anledningar att vara skeptisk gentemot de självklara sanningar som ofta kablas ut gällandes det ekologiska. Hans inlägg finns i två delar, här och del 2 här.

Fel fokus och märkliga tillägg

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet utvecklar på vilket rätt Björklunds omarbetning av Skolverkets förslag om läroplan för religionskunskapen inte är någon höjdare om man önskar se en ickekonfessionell skola:

Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering. Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda

Läs hela artikeln här. Svenssons artikel är ett svar på Metta Fjelkners inlägg på Brännpunkt som egentligen bara utvecklar Björklunds linje i frågan.

Det är för övrigt lite tråkigt att den största diskussionen kring den nya läroplanen har varit kring Björklunds tillägg i religionsundervisningen Om man dessutom ser till skolverkets förslag på läroplan så förändras egentligen väldigt lite. Kristendomen har redan en "särställning" i någon mån eftersom den största religionen i hemlandet finns som del av undervisningen i mellanstadiet.

Det gör ändringen bara ännu konstigare från flera perspektiv. Är detta verkligen en sund prioritering för ett liberalt parti, att dra lans för kristendomens särställning i undervisningen? Som redan verkar finnas.

Överlag är den nya läroplanen tydligare och i min mening betydligt bättre. Men bjuder man upp till dans i diskussioner som dessa då får man räkna med att den ursprungliga frågan, som definitivt är viktig, helt överskuggas av en storm i ett vattenglas.

På samma tema: Robsten, Christermagister, Tänkvärt

Reformerad socialdemokrati?

Jens Orback är ovanligt klarsynt inifrån Palmecentret där han sågar den rödgröna uppgörelsen om tillbakadragandet från Afghanistan:

- Jag hoppas att mitt parti kan hitta en lösning tillsammans med utrikes­minister Carl Bildt, där diskussioner vad jag förstår pågår, säger Orback till Dagens Nyheter. Han är inte nöjd med den kompromiss som Socialdemokraterna enats med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att inleda en avveckling av Afghanistanstyrkan 2011 och helt ta hem den 2013: – Jag har med oro sett partiledningen förklara att man ska gå fram med ett gemensamt förslag tillsammans med de andra rödgröna partierna.

Orback verkar även förstå att den svenska neutralitetsidén som socialdemokraterna har burit som ett kors sedan andra världskriget numera är otidsenlig och utsliten:

–Efter Berlinmurens fall så är läget ett annat i världen men vårt parti tycks alltför ofta vara kvar där Olof Palme rycktes bort. –Neutralitet är idag närmast omoraliskt –vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser, säger Orback och syftar på talibanernas agerande mot oliktänkande och kvinnor.

Det är med den här typen av förnuftig och ovanligt tydliga socialdemokrati som alliansen kan få det svårt. Man har ju vant sig vid att Ohly och pacifistisolationisterna i MP sätter agendan för den socialdemokratiska utrikespolitiken. Om socialdemokraterna helt plötsligt låter Urban Ahlin komma till uppgörelser med alliansen då kommer det politiska landskapet se helt annorlunda ut. Men det jag hittills sett av Ahlin tyder däremot på att vi alla kan vara trygga att Orbacks tillfälliga tillstånd av klarhet för S är just det: tillfälligt.

En blåklint till Hamilton

Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton gick rakt på sak i riksdagsdebatten:

Arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står i dag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen. De måste ställa sig frågan: Vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?

Helt rätt! Jag hoppas verkligen att det är något Hamilton tar strid för under de kommande fyra åren. LUF är med dig! Det är hög tid att vi inser vilka strukturer på arbetsmarknaden som försvårar för ökad rörlighet och ställer upp trösklar till arbetsmarknaden. Problemen med integrationen är inga mysterier. Uppenbart är att något måste ske med den svenska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är Hamiltons tal en indikation om vart Folkpartiet vill med arbetsmarknaden och integrationspolitiken. För snack är bra, men det räcker inte.

På samma tema: SVD Ledarblogg

Rädda sig den som kan?

Alltför länge har endast bokstavsvänstern anklagats för att ha lika många partier som anhängare. Även liberaler är oerhört duktiga på celldelning. Hur många känner till att vi har två partier som heter liberaldemokraterna i Sverige? Hört talas om Liberala partiet som troligtvis kostade Alliansen en egen majoritet?

Hade jag fått som jag ville ideologiskt hade jag också startat ett parti, "Sociallibertarianerna", jag vet - ordet låter som en självmotsägelse. Men hade jag fått bestämma allt och inte behövt kompromissa med någon hade det säkert fungerat. Är inte det alla självständiga liberaler egentligen vill? Principfasta och helt ointresserade av realpolitiska kompromisser.

Ett bra inlägg i den här debatten är skrivet av Hanna Wagenius, förbundsstyrelseledamot i CUF, en organisation som känns nästan lika hemma som LUF för mig som (nåväl) ung liberal. Wagenius menar att vi liberaler är dåliga på att koordinera våra insatser, vi är alltför splittrade och jobbar från många vinklar och perspektiv som förvisso berikar men aldrig genomför. Alla sammantaget är vi en stark röst i Sverige, allt från ungdomsförbunden till skribenter och den liberala bloggosfären. Men vi jobbar sällan koordinerat.

Liberaler i Sverige är kanske bortskämda?

På inget sätt är det konstigt att man väljer en friare tillvaro, i nätverk eller lösa sammanslutningar. Det är självklart att den fria redaktionella yta som en blogg innebär, eller en ledarsida är betydligt friare än den sega och ofta frustrerande apparatur som ett parti är. Men där döljer sig även ett (kanske sunt) narcissistiskt drag: att man aldrig kompromissar med de liberala principerna, vilka de nu må vara och väljer därför en tillvaro utanför partipolitiken. Därmed lämnar man partipolitiken till en liten grupp som stannar kvar. Sedan är man förvånad och arg över vad de som stannade kvar ställer till med.

Men i grunden måste en avvägning ske. Vart kommer resultat nås? Jag vill inte underskatta den fria opinionsbildningen. Jag är helt övertygad om att skribenter som Sanna Rayman, Johan Ingerö och Niklas Dougherty och en lång rad andra påverkat många liberaler i Sverige och i förlängningen partipolitiken. Det ska aldrig underskattas. Men när det kommer till kritan så ligger den reella påverkansmakten alltjämt i den representativa demokratins etablerade strukturer.

Det är aldrig lätt för en liberal, oavsett om man råkar befinna sig i MP av någon anledning, eller om man av ganska naturliga skäl hamnat i Folkpartiet eller Centerpartiet. Man kämpar ofta i motvind men jag vill ändå påstå att många liberaler ofta väljer att helt ignorera frihetsreformer samt med nitisk envishet väljer att fokusera på det dåliga. Det är ingen inställning jag klandrar, men jag tror inte att den räcker för förändring. Det räcker inte att utifrån klaga på Folkpartiet.

Det blir ett problem när liberaler inom partierna antingen får skit för att de är kvar, argumentet "men hur står du ut?!" eller att de absolut inte kan vara liberaler i ett alliansparti.

Svaret jag ger är enkelt: det tar tid, säkert för lång tid, men om man vill påverka det här landet i en mer liberal riktning så är det innanför partierna, inte utanför. Vissa kompromisser måste göras, säg den organisation där det inte krävs? Men sakta men säkert, kanske med hjälp av ett växande och allt starkare ungdomsförbund kan man påverka. Partipolitiken är inte alltid glamorös och den kräver väldigt mycket envist arbete.

Splittringen var nödvändig sjöng Knutna Nävar. Som med mycket annat hade Knutna nävar fel. Jag säger som Marc Almond istället:

With some powder and some paint
And the patience of a saint
I'm still here

På samma tema: Marcus Persson, Liberati

Selimovic statssekreterare hos Ullenhag

Riktigt glädjande att Jasenko Selimovic blir statssekreterare hos den nya integrationsministern Erik Ullenhag!

Vill passa på att tipsa om en utmärkt intervju med Selimovic i Liberal Debatt (vars hemsida för övrigt fått ett ordentligt ansiktslyft - rekommenderas varmt!). I intervjun diskuterades främst kulturpolitik men frågan om samhällsgemenskap och hur liberaler bör arbete kom upp:

Frågan om en kanon hänger också samman med en större fråga, som handlar om att ett samhälle alltid behöver en känsla av gemenskap. Suveränitetstanken, som alla samhällen bygger på, är direkt beroende av känslan av att vi hör ihop. Frågan är hur den känslan av gemenskap ska skapas.

Om det är någon som kan svara på den frågan så är det Selimovic. Jag ser fram emot en ideologiskt präglad integrationspolitik där Folkpartiet driver frågor rörande samhällsgemenskap. Att tydligare koppla arbetsmarknadspolitiken till integrationspolitiken känns även som ett skälvklart mål för Selimovic och Ullenhag givet den nya uppdelningen av integrationsdepartementet.

Från LUF-perspektiv är det tur att Selimovic inte blir ansvarig för kulturpolitiken, där skiljer vi oss åt ganska dramatiskt. Men efter att ha sett en hel del av Selimovic arbete inom FP gällandes integrationspolitiken är jag helt övertygad om att det här är helt rätt!

På samma tema: Gulan Avci & Makthavare.

Brasilien, ett framtidshopp?

Jordbruket är kanske inte helt oväntat en av de viktigaste framtidsfrågorna. Därför är det fantastisk att läsa utvecklingen i Brasilien. Det brasilianska jordbruket har ökat helt enormt i omfattning, volym och teknisk nivå under de senaste decennierna. Economist har i en välgjord special report kartlagt den explosiva utvecklingen av jordbruket:

The increase in Brazil’s farm production has been stunning. Between 1996 and 2006 the total value of the country’s crops rose from 23 billion reais ($23 billion) to 108 billion reais, or 365%. Brazil increased its beef exports tenfold in a decade, overtaking Australia as the world’s largest exporter.

Denna utveckling har i huvudsak skett helt utan statliga stöd och subventioner:

No less astonishingly, Brazil has done all this without much government subsidy. According to the Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD), state support accounted for 5.7% of total farm income in Brazil during 2005-07. That compares with 12% in America, 26% for the OECD average and 29% in the European Union.

Skillnaden i statligt stöd blir nästan pinsamt stor. Man har i väldigt stor utsträckning dessutom utvecklat jordbruket utan att avverka regnskogen. Undantag finns tyvärr fortfarande.

Det är hoppfull läsning. En utveckling av jordbruket i länder som Brasilien är helt oumbärligt för jordens framtid. En befolkningsökning kräver större matproduktion, samtidigt måste det vara ett jordbruk som är ekologiskt hållbart. Mänskligheten kan inte överleva på lokalodlade grödor och småskalighet, det är en from önskedröm från verklighetsfrånvända idealister i västvärlden. Vad vi behöver är frihandel, tekniskt avancerat och ekologiskt hållbart jordbruk. Ju fler tidigare fattiga länder som går den Brasilianska vägen desto bättre.

Utvecklingen i Brasilien har skett genom en målmedveten utveckling av grödor, bete och förädling av jorden. Ytor som tidigare varit olämpliga för jordbruk har kalkats och förändrats medvetet. Det är inte frågan om någon naturlig eller "ursprunglig" form av jordbruk, det här är en systematisk förändring av den Brasilianska savannen som är nödvändig. Utvecklingen av GMO-grödor har även varit centralt för utveckling av sojabönorna som är en av landets viktigaste exportvaror.

Det är även fantastiskt att se att Brasilien har en stabil demokrati där det inte längre är socialistiska revolutionärer som kämpar med nationalistiska militärjuntor. Det är ett stabilt politiskt system och det är precis den utvecklingen Sydamerika bör gå, i skarp kontrast till den Chavistiska återvändsgränden i Venezuela.