Yasuteru Yamada

Rörande självuppoffring från en grupp äldre japaner som frivilligt vill hjälpa till i saneringen av Fukushima:

Volunteering to take the place of younger workers at the power station is not brave, Mr Yamada says, but logical." I am 72 and on average I probably have 13 to 15 years left to live," he says. /../"Even if I were exposed to radiation, cancer could take 20 or 30 years or longer to develop. Therefore us older ones have less chance of getting cancer."

Läs hela!

Integrationspolitik i baklås

Timbro har börjat ge sig in i integrationsdebatten och det finns en del intressant ute att läsa nu.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö går i en rapport igenom hur man från ett liberalt perspektiv kan försvara olika typer av test och förändringar av medborgarskapet. Hans slutsats är (inte oväntat) att värderingstest och samtyckeskrav inte är liberala medan obligatoriska medborgarskapskurser och språktest kan vara det.

En invändning mot de slutsatser Johansson-Heinö har är av en principiell sort. Att man utifrån ideologiska ställningstaganden är emot att uppvärdera eller avgränsa medborgarskapet, man kanske rentav vill avskaffa det som utmärker ett medborgarskap framför ett annat. En annan invändning är att det inte skulle få någon märkbar effekt på integrationen eller strävan efter att öka samhällsgemenskapen.

Den första invändningen kan jag i någon mån köpa, men det beror givetvis på hur kritiken utformas. Den andra har jag svårare att förstå. Det finns väldigt lite som talar för att exempelvis medborgarskapskurser skulle vara skadliga för integrationen. Deras värde är omtvistat men det finns en potentiell vinst. Ruud Koopmans har i sin forskning visat på vissa svaga samband mellan olika typer av medborgarintroduktioner och en känsla av samhörighet med landet man bor i.

Målsättningen är ändå i slutändan att man ska skapa en medborgerlig patriotism och gemenskap som bygger så sådant som inte stänger ute någon. Alternativen är att ignorera den medborgerliga gemenskapen eller att välja ett nationalistiskt alternativ. Om det finns en potentiell vinst i att uppvärdera medborgarskapet samtidigt som man bibehåller möjligheter till migration så måste man motivera sig väldigt bra från liberalt håll för att vara emot.

Rapporten finns sammanfattad i Sydsvenskan. SMP har kommenterat rapporten och SVD:s ledarblogg. Rapportsläppet kan man se här och rapporten kan laddas ner i pdf här.

Den andra rapporten (som släpps den 31 maj) står Jenny von Bahr för som har skrivit om integrationen och arbetsmarknaden. Hon konstaterar på Newsmill något väldigt viktigt:

Slutsatsen i studien är att dagens integrationspolitik med fokus på omfattande mottagningsåtgärder är otillräckliga. Denna politik har pågått i decennier och har inga förutsättningar att höja sysselsättningen mer än ytterst marginellt. Orsaken är att förbättringar av mottagningssystemet för nyanlända invandrare har liten nytta om det inte finns en arbetsmarknad som tar vid när mottagningsåtgärderna slutar.

Etableringspropositionen har varit ett stort steg framåt i integrationspolitiken. Problemet är att nästa steg inte kan genomföras av en ensam integrationsminister, det behövs betydligt större åtgärder. Här handlar det alltså både om en förändrad arbetsmarknad, bättre företagarklimat och förbättrade incitament till arbete. Det är knappast något som kommer ske över en natt.

Samtidigt kan man läsa en artikel av arbetsmarknadsministern, migrationsministern och integrationsministern. På Sydsvenskans debattsida skriver de om integrationspolitikens utmaningar. Tyvärr är det en del gammal skåpmat, mest förbättringar av mottagandesystemet.

Det gäller nu att våga ta ett par steg till istället för att stampa på ett och samma ställe. Om Alliansen vill ha förnyat förtroende är det dags att man presterar något mer än det som presenteras i artikeln. Det räcker inte att prata sig varm för sänkta trösklar till arbetsmarknaden, sänk dem också!

På samma tema: William Jelvin

Modern rörlighet

Viktig artikel i Economist om migrationens fördelar och framförallt om frågan om "brain drain", dvs den ofta upprepade farhågan att rörlighet tömmer fattiga länder på välutbildade och begåvade personer och därmed hämmar utvecklingen:

Several economists reckon that the brain-drain hypothesis fails to account for the effects of remittances, for the beneficial effects of returning migrants, and for the possibility that being able to migrate to greener pastures induces people to get more education. Some argue that once these factors are taken into account, an exodus of highly skilled people could turn out to be a net benefit to the countries they leave. Recent studies of migration from countries as far apart as Ghana, Fiji, India and Romania have found support for this “brain gain” idea.

Migration förändras. Tidigare migrantrörelser var i regel enkelspåriga. Man emigrerade för all framtid och hade få eller inga kontakter med hemlandet. Tänk bara på svenskarna som emigrerade till USA. Många återvända men det var främst på grund av att de inte kunde förbättra sin levnadsstandard.

Idag kan vi se att migrationen har större möjligheter att bli cirkulär, dvs att människor flyttar runt men inte har något emot att återvända till sitt hemland. Möjligheterna att ha kontakt med hemlandet är betydligt större både genom internet men även genom billiga flygresor. Detta gör att vår samtids migration skiljer sig åt på ett väsentligt sätt från tidigare migrationsrörelser.

Därutöver får man inte glömma att välståndsökningen i världen gör att man inte lämnar sitt hemland för evigt. Chansen är stor att man känner för att återvända hem i takt med att levnadsstandarden går upp. Vi ska alltså inte slå oss för bröstet alltför mycket och tro att alla vill komma till Europa för att stanna, många kommer åka tillbaka.

Människors rörlighet har globala ekonomiska fördelar, det är framförallt en central del i välståndsökningen för många tidigare fattiga länder. Tillbakaskickade pengar, idéer som sprids och kunskap som förs tillbaka till hemlandet spelar en stor roll i utvecklingen av många länder.

Det var delvis detta som var min invändning mot Tino Sanandajis mycket kloka kritik av invandringen till västvärlden, en debatt som jag kommer få tillfälle att återvända till. Tino har svarat på mitt inlägg och han lyfter in en rad intressanta frågor in i debatten.

Att förändra EU

Skrev i Sundsvalls tidning förra veckan om kritiken mot den europeiska unionen och några av de långsiktiga problem som finns med samarbetet:

Unionen har hamnat i ett moment 22. Det som allra mest behövs är en ordentlig europeisk konstitution som tydligt avgränsar unionens ansvarsområden och skalar bort mycket av den valfläskpolitik som unionen sysslar med. Samtidigt är en ny europeisk konstitution det EU-motståndarna allra mest skrämmer väljare med. Att demokratisera unionen och införa ett större direktdemokratiskt element, det vill säga mer makt till Europaparlamentet kräver även det en reformering av Lissabonfördraget. Det är knappast någon politiker som i dag ens vågar viska om att det behövs ett nytt fördrag. Där befinner vi oss i dag. En union som är i stort behov av förändringar men som ingen är i stånd till att förändra.

Bortom multikulturalismen

Som jag skrev för ett tag sedan deltog jag i ett engelsbergsseminarium där jag höll ett anförande om strukturell assimilation och integrationens problem.

Nu ligger hela seminariet och alla anföranden upp på Axess-Tv. Min del finns med under kategorin "politikens utmaningar". Många spännande anföranden som alla omfattar ca 15 minuter.

Essän som låg till grund för mitt anförande kommer publiceras i en antologi där även de andra talarna kommer finnas representerade med varsitt kapitel. Det kommer bli mycket intressant att se vilka idéer som inte kom med på själva seminariet.

Boksläpp och fest

Bidrar med en text till antologin Globaliseringens Triumf: 10 år efter Göteborgskravallerna. I samband med boksläppet blir det en liten tillställning i Stockholm:

Nu har det gått tio år sedan gatstenarna yrde. Göteborgskravallerna blev kulmen på det globaliseringsmotstånd som hade vuxit under flera års tid. Vad höll på att hända med världen? Samtidigt fanns det de som såg hur marknadsekonomi och demokrati minskade fattigdomen världen över och att det faktiskt var mer globalisering och kapitalism som behövdes för att rädda vår jord. Det är också tio år sedan Johan Norbergs världsberömda bok Till världskapitalismens försvar (Timbro) publicerades.

Globaliseringens triumf ska firas! Det gör vi med en helkväll på World Trade Center. En ny bok lanseras, Globaliseringens triumf, och på scenen uppträder stå upp-komikern Erik Hultkvist och trubaduren Lars-Anders Johansson.

Paneldiskussion om vad som hände med antiglobaliseringsrörelsen, vad globaliseringen haft för påverkan på olika delar av samhället sedan dess och vilka som är de framtida utmaningarna med riksdagsledamoten Annie Johansson (C), LUF-ordföranden Adam Cwejman och Lydiah Wålsten, ansvarig för programområdet miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro.

Värd och moderator är Eva Cooper, projektledare på Timbro och redaktör för Globaliseringens triumf.

Anmälan kan göras här.

Invandring och liberalism

Simon Hedlin Larsson skrev för ett tag sedan i Svensk Tidskrift ett inlägg om ett principiellt försvar för invandringen, Tino Sanandaji svarade med en skarp kritik mot idén om att liberaler ska känna sig tvungna att försvara invandring. Jag har nu skrivit en replik på Sanandajis inlägg:

Om det nu bortom alla tvivel skulle visa sig att en viss typ av invandring är en belastning på samhällsekonomin, är det enbart detta som ska vara vägledande i politiken som behandlar invandringen? Övertrumfar alltid nytta för statsbudgeten alla andra principer? Är det därutöver enbart den nationella ekonomiska nyttan som bör vara vägledande?

Jag utgår från Sanandajis premiss, att invandring är samhällsekonomiskt skadlig och diskuterar andra typer av argument. Jag har fler invändningar mot Sanandajis resonemang som jag säkert får anledning att återvända till. Trots allt tycker jag Sanandaji ändå gör ett bra jobb med att ge ett alternativt liberalt perspektiv på hur man kan betrakta invandringen från ett liberalt perspektiv.

Jag är dessutom övertygad om att det blir fler tillfällen att diskutera exempelvis den empiri som Sanandaji tar upp, inte minst George J Borjas forskning om arbetsmarknaden och invandringen. Bojas menar att olika typer av invandring påverkar arbetsmarknaden och samhällsekonomin på olika sätt och det kan finnas mycket att lära sig där.

Likaså finns det anledning att diskutera Jan Ekbergs forskning om invandringens kostnader och hur man kan minska det offentligas utgifter på fler sätt. Det är på inget sätt negativt att dessa frågor diskuteras. Man måste nyktert kunna diskutera invandringens alla mekanismer, båda ur ett samhällsekonomiskt men även ett principiellt perspektiv. Förhoppningsvis fortsätter debatten på Svensk Tidskrift.

När revolutionsromantiken tystnar

Vad som helst är bättre än Mubarakregimen. De orden var inte ovanliga för några månader sedan. Vem som tar efter är i nuläget inte intressant, det viktigaste är att upproret sker - Andra ord som var vanliga. Farhågan att det kunde bli en islamistisk regim viftades bort med hänvisning till att det är ju så USA har resonerat i alla år när de stödde Mubarak.

Självklart är motsatsförhållandet Mubarak och autokrati eller islamister och autokrati falskt. Det finns andra alternativ. Tyvärr verkar de inte så troliga i nuläget.

Om man för några månader sedan försiktigt varnade för vilka krafter som kunde få utrymme efter och under upproret fick man en del skit.

Utanför krogen en kväll i februari skrek en vänsterpartist till mig att "där har vi liberalen som föredrar Mubarak". Han gick tyvärr fegt iväg över en gata innan jag hann svara. Hade jag kunnat svara honom hade jag kanske sagt: "nej verkligen inte, men jag är rädd för vad alternativen kommer göra med förhoppningen om frihet och demokrati."

Nu verkar vissa vakna en gnutta, bland annat Andreas Malm som uppmärksammar konflikterna som uppstått i Egypten:

Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den 10 maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

malm skriver något mindre romantiserande om ett enat folk som reser sig och betraktar lite mer nyktert den underliggande konflikten som störtat upp till ytan.

I Guardian kan vi läsa om det våld som uppstått mellan muslimer och kristna. Enligt vissa källor är det grupper av islamistiska salafiter som leder våldet och som fortsätter att hetsa mot de kristna kopterna. Samma salafiter som lierat sig med muslimska brödraskapet. Polisen och armén tittar stilla på utan att intervenera. Johannes Forssberg, ledarskribent på Expressen skrev i början av februari att:

Valet står inte mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten, utan mellan demokrati och diktatur.

Vilket ju lät rimligt och hoppfullt. Men fanns det aldrig en risk att valet (om man nu kan tala om val) stod mellan diktatur och diktatur? Vad vi nu ser är en passiv militär som verkar invänta vem det är som får överhanden. Något annat Forssberg skrev var att:

Det är rimligt att tro att det är sådana som han [Bloggaren Abdel Moneim Mahmoud, min anm] som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process

Det kan stämma, läser man denna intervju i Slate med Essam El-Erian, styrelsemedlem från muslimska brödraskapet är löftena fortfarande färgade med demokratiska nyanser. Men när jag läser i Asian News sätter man lätt orden ovan i halsen:

The Muslim Brotherhood and other Islamic parties want to apply the Sharia in a radical fashion so that women cannot go out of their homes or work.

Ingen källa ges tyvärr. Samma artikel i Asian News visar att den sekulära och moderat muslimsk opposition söker samla sig. Likaså finns många av de koptiska kristna grupperingar som nu skräckslaget inser att deras blotta existens i Egypten är hotad.

Om man inte reducerar demokrati till att handla om en rent valteknisk procedur finns det en del annat att som måste uppfyllas för att valet ska stå mellan ett demokratiskt och ickedemokratiskt Egypten. Hamas må vara valt i relativt fria och öppna val, det gör inte dem eller de samhälle de försöker förändra till det minsta demokratiskt. Vad får någon att tro att systerorganisationen i Egypten skulle vilja något annat än Hamas?

Fanns det vid något tillfälle ett enda tecken på att muslimska brödraskapet magiskt skulle visa sig vilja förespråka något annan än varianter på en teokratiskt styrd stat med religiös lag i botten?

Salafiterna och muslimska brödraskapet börjar visa vem som bestämmer. När interimsregeringen utnämnde en kristen guvernör i en provins i södra Egypten reagerade islamisterna rapporterar Sherif Emil i Montreal Gazette:

/../they violently protested and cut off the main north-south highway and railroad lines in the country for days. As the country was paralyzed, the ruling generals watched in silence. The temporary civilian government initially expressed rage, only for the acting prime minister to visit days later, suspend the Christian governor, and promise to meet all the Salafists' demands.

Situationen i Egypten kan nästan liknas den i Jugoslavien efter kommunismens fall. Yrvaket tittar olika grupper, såväl politiska som religiösa och nationella omkring sig. De inser det förändrade läget, de ser maktvakuumet och börjar positionerna sig.

Muslimska brödraskapet och salafiterna höll tyst under upproret. De insåg att legitimiteten i protesterna hade varit noll om de deltagit, då hade Mubarak kunnat krossa upproret blodigt och utan att dra på sig protester. Men nu när de sekulära och moderata muslimerna gjort grovjobbet är det mer lägligt att ta för sig.

Bostadsmarknaden och segregationen

Hittar via Andreas Bergh en intressant magisteruppsats skriven av Cecilia Brogren och Hanna Hanna Fridell om kopplingen mellan hyresregleringar och segregation (från sammanfattningen):

We find that residents in rent controlled apartments in attractive locations typically are born in Sweden by Swedish parents and that they are likely to have a higher income than residents in rent controlled apartments in less attractive locations. Contrary to earlier research we also present evidence showing that younger people on average live in more attractive apartments than older people with the same income. For all measures the controlled rental market shows a higher degree
of segregation than the uncontrolled housing cooperatives market (bostadsrättsmarknaden).

Bostadsrättsmarknaden är alltså mindre segregerad än den hyresreglerade hyresrättsmarknaden. I slutsatsen konstaterar författarna att:

Hyresregleringen i Stockholm lyckas inte minska segregationen, tvärtom är den reglerade hyresrättsmarknaden mer segregerad än den fria bostadsrättsmarknaden. Hyresrättsmarknaden är segregerad i synnerhet med avseende på härkomst, särskilt missgynnade är första och andra generationens invandrare.

Men menar samtidigt, till hyresrättens försvar att:

Boende i bostadsrätt har dock en avsevärt högre genomsnittlig
inkomst än boende i hyresrätt, vilket indikerar att det finns ett behov av en fungerande hyresrättsmarknad.

Det är alltså viktigt att vi har en blandad bostadsmarknad med blandade boendeformer. Frågan är om hyresmarknaden måste domineras av reglerade priser och om dagens bruksvärdessystem är optimalt för nybyggnationer. I Göteborg kan man se att byggandet av bostadsrätter dominerar pga lönsamheten medan köerna är enorma till hyresrätterna. Samtidigt ser vi alltjämt att andrahandsuthyrningen inte fungerar som den ska i Sverige. Det är fortfarande komplicerat och dyrt att stycka upp lägenheter, bygga till eller hyra ut.

Läsa gärna hela Berghs inlägg som är mycket läsvärt och tar upp en rad intressanta texter om hyresregleringens och bostadsmarknadens historia i Sverige.

Om regionvalet

Tänkte skriva lite om mina reflektioner efter regionvalet men märker att både Malin Lernfelt och Gert Gelotte och skrivit läsvärda analyser:

Samtliga partier måste också bli bättre på att söka sig utanför sina egna komfortzoner. Att S springer benen av sig i Angereds centrum och serverar valfrukost i Nordost medan M knackar dörr och strösslar med plakat i Sydväst känns både förutsägbart och trist. När var och en håller sig på sin kant avstannar debatten.

Skriver Malin. Och visst är det så. Men samtidigt finns nyttokalkyl inblandad i det hela. Ett parti i har begränsade resurser (oftast) och begränsat antal frivilliga som har tid att knacka dörr eller dela ut material. I takt med att färre är partipolitiskt engagerade försvinner även andra arenor för partipolitiska debatter.

När en stor andel i samhället var engagerade i partier, som fallet var innan 1980, kunde den partipolitiska dialogen existera även utanför valkampanjen. Visst finns den fortfarande men inte med samma partipolitiska koppling. Läs hela här.

Gert skriver om socialdemokraternas valkampanj:

Inför regionvalet plockade Socialdemokraterna ut det gamla malätna högerspöket ur kampanjförrådet. Alliansen beskylldes för att vilja sälja de stora sjukhusen till riskkapitalister och för att ha för avsikt att ersätta vård efter behov med vård efter plånbokens tjocklek.Inget av detta är sant. Rimligen vet de rödgröna politikerna detta. Fast ibland undrar jag. Kanske är det så att den som upprepar en politisk lögn tillräckligt många gånger till slut tror på den själv.

Detta kan kopplas till poängen i Malins text. Partierna lämnar stadsdelar åt varandra och blir därför oemotsagda. Det gäller för både Askim och Angered. Problemet med socialdemokraterna är att de utan problem kunde mala på med sina lögner om att sjukvården ska säljas ut om borgerliga partier tillåts styra. Eftersom intresset var svalt för valet behövdes inte mycket propaganda för att övertyga potentiella väljare om dumheter. Det existerade ett informationsunderskott som gynnade skeva budskap.

För Folkpartiets del var det inte mycket som var positivt. Jag kollade på ett par valdistrikt som jag känner till väldigt väl för att se tendenserna. FP förlorar mer och mer i områden där både MP och M går starkt. Även SD börjar etablera sig i stabila medelklassfästen. Den Göteborgska liberalismen håller på att glida Folkpartiet ur händerna. Det är en oroväckande tendens som jag hoppas partiet tar på mycket stort allvar.

Trots detta gjorde LUF en förbannat bra valrörelse. Valvakan dominerades av LUF-medlemmar och man har både lyckats engagera drygt 60 ideella valarbetare men även driva en självständig fråga inom sjukvårdspolitiken, "Älska dig själv", en kampanj med förslag på hur ungdomspsykiatrin kunde förbättras med hjälp av regionen. De unga medlemmarna har helt enkelt dominerat FP:s valrörelse. Det är en stark indikation om vart det är på väg. Tyvärr har inte partilistorna dominerats lika mycket av unga kandidater.

Att fiska i bruna vatten

Jag hade helt missat att Åsa Romson och Paul Lappalainen skrev en replik på min replik på deras ursprungliga text som riktade sig mot Erik Ullenhag:

Att enbart titta på hur brister ska åtgärdas hos invandrare cementerar inte bara bilden av invandrare som problem, det trivialiserar den utbredda diskrimineringen i vardagen. Det är bekymmersamt att Cwejman vill vända bort fokuset från diskriminering som hinder, inte minst på arbetsmarknaden.

I sak tillför inte texten något nytt till diskussionen. Min kritik mot Lappalainen och Romson är inte att de fokuserar på diskriminering, det gör jag också.

Frågan är hur stor del av integrationsproblemen som är en direkt konsekvens av diskrimineringen och följaktligen hur stora politiska åtgärder som ska sättas in på ämnet. De menade att Kanadas försprång i sysselsättningsgrad i främsta hand består i deras mer effektiva kamp mot diskriminering. Jag visade i min replik att de är marginellt bättre. Inget nytt tillkommer i Lappalainens och Romsons text som motbevisar detta. Istället kör de ett skamgrepp:

Cwejman vill som många av dagens folkpartister hellre diskutera frågor om språkkrav på och selektivitet av invandrare. Vi menar att det mest är en debatt för att stryka en särskild folkopinion medhårs.

Stycket ovan är inget annat än diskursiv disciplinering. Genom att löst koppla den politiska motståndaren till ex SD, vare sig en sådan koppling finns eller inte så kan all argumentation som den politiska motståndaren för snabbt raderas.

Jag gjorde en analys när Lisa Bjurwald gjorde exakt samma sak med Andreas Johansson Heinö.

Tydligen är det är inte de nyanländas bästa jag vill. Mina egentliga bevekelsegrund verkar enligt Romson och Lappalainen egentligen vara är att stryka en särskild (läs rasistisk och populistisk sådan) opinion medhårs.

Istället för att i sak diskutera de saker som skulle kunna leda till en bättre integration, bland annat en förändrad och mer flexibel arbetsmarknad, annan syn på språkutbildning och medborgarskap så insinueras det att jag fiskar i bruna vatten (som det brukade heta 2002).

På fullaste allvar menar jag att det inte är säkert att ett överdrivet fokus på diskriminering faktiskt kommer få de konsekvenser man önskar, dvs fler nyanlända i arbete. Jag menar inte att man ska ignorera kampen mot diskriminering. Emellertid menar jag att det är vilseledande att om vi bara gör som Kanada så löser sig allt.

Uppenbarligen är inte Kanada så mycket bättre än oss på just den fronten. Istället borde vi se på andra faktorer som utmärker Kanada. Det är tydligen Romson och då kanske även hela MP och Lappalainen ointresserade av. Istället insinuerar de att jag vill stryka populister och rasister medhårs.

Det är lumpet och lågt och båda borde förstå att jag absolut inte har något till över för flörtar med populism.

Hitta din röst

Ta en stund och läs Christoper Hitchens fantastiska text som förlusten av sin röst och varför det är viktigt att hitta sin:

If something is worth hearing or listening to, it’s very probably worth reading. So, this above all: Find your own voice.

Om det är någon som med klinisk precision kan hitta ord att förklara saker vi ofta tar för givet så är det Hitchens. Läs gärna hela.

Borgerlig idétorka?

Har i några veckor varit djupt begraven i deadlines samt resor och har därför inte haft tid att blogga. En vecka sittandes på tåg. Det blir bättring på skrivfronten framöver.

Regionvalets resultat och mina intryck av valrörelsen kommer jag att återkomma till, den frågan förtjänar en vända till när känslorna har lagt sig en smula.

Förra veckan deltog jag i ett Engelsbergsseminarium i Bergslagen. Temat var den nya borgerligheten och inbjudna var en rad personer med koppling till frågan. Inledande talare och den som drog igång debatten om borgerligheten var Svenskans PJ Anders Linder. Temat för mitt anförande och även den essä som är kopplad till anförandet var den borgerliga identiteten och metapolitiken.

I korthet menade jag att borgerligheten har två problem:

• Det metapolitiska problemet. Den saknar kulturellt kapital. Borgerligheten är alltjämt svag bland många institutioner i samhället som utbildningsväsendet, journalister, kulturskapare etc. Detta är ett långsiktigt problem eftersom det i regel är dessa som sätter upp ramarna för det offentliga samtalet. Så länge inte något sker på detta område kommer man vara tvungen att stå på ett ben. Vi röstar och tänker politiskt inte alltid utifrån ekonomiska realiteter utan baserat på identiteter. Vi röstar inte alltid som våra föräldrar röstade (och tillhör samma parti som våra föräldrar) men vi röstar ofta efter identitet. Så länge detta inte blir uppenbart för borgerligheten med alla de konsekvenser det måste få så finns ett stort problem. Visst är ekonomin viktig, men glöm inte identiteten.
  

• Ekonomism. Borgerligheten är just nu mästare på plånboksfrågor. Dessa är förvisso inte befriade från ideologi. Tvärtom: plånboksfrågor är ideologiska frågor i högsta grad. Problemet är att livspusselspolitik tenderar att vara utbytbar. Ekonomisk ansvarsfullhet och ekonomi är mycket bra att dominera. Däremot är det tätt förbundet med konjunkturer (höga som låga) och inte någon bestående dominans över idéerna. En reflektion från borgerliga kretsar är att de svämmar över av nationalekonomer, släng på några statsvetare och jurister. Det skapar ett underskott av idéer på andra områden. Spelteori och rational choice idéer är väldigt vanliga. Det är inget problem i sig. Emellertid underskattar man hur idéer kan förändra samhället, i förlängningen ser man inte till känslor och värderingar som kan omforma och förändra politiken. Lite elakt menade jag under seminariet att en revisor kan man alltid byta ut, det är lite svårare med en världsbild. Ett rent ekonomiskt sätt att betrakta människor och samhällen satta i förändring kommer underskatta vilka andra faktorer som förändrar samhällen långsiktigt.

På samma tema: Eva Cooper, Johnny Munkhammar, Dick Erixon, Alice Teodorescu.

Om liberalismens fiender

Skriver i senaste liberal debatt om liberalismens fiender och varför kritiken mot liberalismen ofta förenar de radikala nationalisterna med vänstern:

I en postkolonial värld där varje folk ska ha sitt eget självbestämmande bortom den globala kapitalismen är västerländsk demokrati och marknadsekonomi blott den subtila förlängningen av kolonialismen. I denna analys förenas nationalister som söker den organiska gemenskapen och vänstern som söker sig bortom kapitalismens klor. Lägg därtill de religiösa extremister som söker skapa religiösa teokratier.

Tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på nätet men det går att beställa Liberal debatt här.

Uppdatering: nu ligger hela artikeln uppe på Liberal Debatts hemsida.

Bra om multikulturalism

Alice Teodorescu skriver klarsynt i Barometern om multikulturalismen som politiskt projekt:

Det är bra om mångkulturalismen som politiskt projekt går i graven. Historiskt sätt har särlagstiftning som grundats på etnisk eller religiös tillhörighet enbart skapat orättvisor och i värsta fall flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna. I ett mångkulturellt samhälle måste rätten att få vara annorlunda värnas men aldrig om den rätten innebär att andra människors rätt till frihet inskränks.

Läsa gärna hela.

Mer om partier utan medlemmar

Deltog som jag nämnt tidigare i panelsamtalet ordnat av Makthavare och Sektor3 om de medlemslösa partierna. Panelsamtalet kan ses i sin helhet här. Några av de saker jag sa under panelsamtalet var att:

Alla partier är i någon mån PR-byråer som måste tänka på hur de framstår offentligt i olika sammanhang. Många medlemmar kan vara ett plus men kan också vara en belastning om olika fraktioner får för mycket utrymme. Till sist beslutar ändå partiledningen om inriktningen och så kommer det fortsätta vara. Antal medlemmar är i det här avseendet inte avgörande. Partier lyssnar i olika utsträckning på det civila samhället och kan då få in många av de perspektiv som saknas i form av medlemmar.

Det är inte säkert att medlemstappet är något som alltid upplevs som hotfullt av de befintliga medlemmarna och de förtroendevalda. Ökat antal medlemmar är en garant för demokratisk legitimitet och nya idéer men det är i regel inte nödvändigt för partiets överlevnad, i synnerhet inte om medlemsnivåerna ligger relativt stabilt vilket de gör nu i fler partier.

Något jag inte hann ta upp men som jag tycker är viktigt i diskussionen är om medlemsantal egentligen säger något om partiernas överlevnadsförmåga. Stora antal medlemmar är inte nödvändigtvis ett tecken på ett stort och aktivt parti. Tidigare var man medlem för att man antingen var kollektivansluten eller för att alla i familjen tillhörde ett visst parti. Klass och näringstillhörighet manifesterades som partimedlemskap. Se bara på fackanslutna som var medlemmar i S eller missionsförbundare som var medlemmar i Folkpartiet. Dessa massiva medlemstal innebar inte alltid att alla var aktiva. Detta är tyvärr något som man inte diskuterar i Sektor3:s rapport. Där talar man enbart om medlemstalen i sig och utgår från att de är nödvändiga.

Däremot vill jag understryka att jag tycker det är tråkigt att inte partierna har fler medlemmar än vad de har idag. Utvecklingen ser olika ut i olika partier och det är både tecken på hur partierna agerar för att locka medlemmar men även vilken samhällsandan är. Det ena är enklare att påverka det andra betydligt svårare.

På samma tema: Peter Andersson, Hanna Wagenius, Per Ankarsjo, Johan Hedin, Anders Wallner.

Efter bin Laden

Skrev i måndags på Newsmill om Osama Bin Ladens död:

Bin Laden och hans anhang kommer förlora. De kommer förlora eftersom de förnekar själva livet. Den religiösa fundamentalismen har ingen framtid eftersom den läser sin framtid i dystopiska profetior. Den har ingen framtid eftersom den inte kan sköta ett ordentligt samhälle. Den har ingen framtid efter som dess anhängare dyrkar döden och hyllar ideal som vänder den moderna världen ryggen. På lång sikt kommer demokratin att segra genom sin uthållighet och rikedom.

Ganska snabbt efteråt skrev även Hanna Wagenius på samma ämne. Hon menade att det är ociviliserat att hylla någons död. Det håller jag med om. Emellertid var inte Osama bin Laden enbart en enskild person (även om han juridiskt givetvis borde behandlas som det). Han var även en symbol på en totalitär och fundamentalistisk rörelse. Om valet stod mellan att han skulle fängslas eller dödas så hade jag föredragit det första. Men om det stod mellan att han dödades eller fortsatte vara på fri fot hade jag föredragit det första.

Jag påpekar i min text att det har begåtts många misstag sedan elfte september. Irakkriget är ett sådant, Guantanamo är ett annat. I regel är det inte det fysiska hotet från terrorismen som är värst utan de reaktioner som samhället möter dessa hot med. Om de går runt rättssäkerheten har vi helt plötsligt ett problem med både medborgares integritet och demokratiska fri och rättigheter.

Med det sagt så menar jag att det är en självklarhet att demokratier bör vara beväpnade till tänderna. Jag ser hellre en värld där demokratier är de med störst militärutgifter än en värld med diktaturer som sitter inne på de största försvarsmakterna. Det innebär inte att alla demokratier gör med sina militärer är bra, långt ifrån.

På samma tema: Nordic Dervish.

Om medlemslösa partier

Kommer imorgon i Stockholm delta i en panel anordnad av Makthavare.se och Sektor3, tankesmedjan för det civila samhället. Panelen kommer handla om framtidens medlemslösa partier. En rapport om ämnet kommer diskuteras, länken har även info om själva arrangemanget.

Nyligen skrev jag i Sundsvalls tidning om de toppstyrda partierna och jag har tidigare vid flera gånger diskuterat framtiden för partipolitiken. Inte minst har jag internt i olika Folkpartisammanhang diskuterat faran med medlemstappet.

En oro jag har är att de redan etablerade politikerna med positioner egentligen inte är så oroliga över medlemstappet. Mindre organisationer med färre medlemmar skapar en ökad trygghet för redan befintliga partiaktivister. Färre att konkurrera med. Även folkrörelseidentiteten fortsätter att vara oerhört viktig för många partier (inte minst för Partiet med stort P).

För den som gärna vill se första maj som dagen då arbetarmassorna går ut för att demonstrera kan ta en titt på Ulf Bjerelds sammanställning av storleken på demonstrationerna i Göteborg. Diskrepansen mellan idén om partiet och hur det ser ut i verkligheten är stor när det kommer till socialdemokraterna.

Möjligen har i detta fall borgerliga partier en något enklare situation. Det är enbart centern som har anspråk på att vara ett enormt folkrörelseparti. För de andra partierna kan nog övergången till små elitstyrda partier vara något enklare.

Situationen är ändå allvarlig. En stor del av makten i sverige är i politikens händer. Bara för att partierna slutar vara den huvudsakliga kanalen för engagemang innebär inte att antalet kommunmandat minskar.

Podcasttips

Miss inte Timbros podcast med Dilsa Demirbag-Sten om multikulturalism! Hela serien idésherpa är väl värd en genomlyssning.

Har alltid tyckt om podcasts och minns Timbros gamla radioprogram med omväxlande musik och prat som oerhört bra. Minns i synnerhet Boris Benulic, Anders Hjemdahl (han spelade Swans!), Johan Norberg och Tove Lifvendahl som riktigt bra. De borde verkligen göra fler.

I hate culture

Det är något med musiker och politik. Kombinationen är hemsk och av många (vissa goda andra dåliga) anledningar sympatiserar en överväldigande majoritet av sveriges kulturelit med de rödgröna.

Min vana trogen fortsätter jag ändå att inte bara lyssna på musiken utan även läsa det musikerna skriver. Då kan det lätt bli roligt. Som när debuterande "Torpedo" skriver om kulturpolitik (under en bild av Leif Pagrotsky):

This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.We are the last of a generation that grew up in a time where music and arts was something to be proud of. Something to be a part of. It’s not about money. It’s not about fame. It’s about giving people a chance to express themselves through art. Or express themselves in anyway they want.

Begåvningsreserven har talat. Läste även om Torpedos funderingar över skatter. Mindes kommunisten i högstadiet.

Vissa menar att det är ett problem att kulturarbetare ofta är vänster och sällan stödjer något borgerligt alternativ. Jag menar själv att det är ett problem att trendsättare inom kulturen sällan är borgerliga. Men ibland när man läser vad de har att säga undrar jag om det inte är lika bra. Ni kan ha dem. I hate culture.

Gud och välstånd, inte alltid vänner

Lever du i ett fattigt land och befinner dig under fattigdomsgränsen? Då är risken (eller chansen, beroende på hur man ser det) stor att du även är väldigt religiös visar en Gallupundersökning:

Flera länder exemplifierar den här tendensen:

Och motsatsen:
Har du mer tilltro till att dina egna handlingar spelar roll och din frihet är större att påverka ditt liv då minskar den absoluta tilltron till religionen. Många av länderna ovan med låg religiositet är har definitivt en hög andel personer som har någon typ av andlighet, däremot är den inte dominerande i livet. Enskilda väldigt viktiga undantag finns givetvis, inte minst USA. Där finns andra förklaringar som är historiskt och kulturellt specifika.

Tydligt är att religionen fyller en instrumentell roll i många länder, och kanske även en hämmande effekt på utvecklingen av jämställdhet och utveckling. Att hålla kvinnor borta ifrån arbetsmarknaden och förtryckta minskar chanserna till en vettig utveckling men främst möjligheterna att fritt välja sin livsstil. I takt med att utbildningsnivåerna bland kvinnor ökar så minskar barnafödandet samt även tilltron till religionen.

När jag läser Gallupundersökningen kommer jag osökt att tänka på två personer, Daniel Suhonen från socialdemokratiska Tvärdrag som skrev en bra artikel om vänstern och religionskritiken. Suhonen fick springa gatlopp, blev pryglad av Andreas Malm på radio och fick se sig hårt kritiserad av vänstern.

Den andra personen jag kom att tänka är Christopher Hitchens som i en intervju i Daily Telegraph nyligen begrundade religionskritiken :

I really do believe that criticism of religion is the beginning of all criticism, as Marx put it. It’s our first of everything; the father and mother of all disputation. That’s why it never gets boring.

Rättframt och självklart konstaterade han att religiösa samhällen i sig är dömda att misslyckas med både sina egna samhällen men även med målet att förpesta andra samhällen:

An ideology of that sort has shown itself incapable of running even as low-level a society as Afghan­istan. They deny themselves the talents of half the population. They believe that things like diseases and earthquakes are punishments. They have no self-criticism, so when things go wrong they have to look for the source in a Jewish-Crusader conspiracy, which is why they export their surplus young people to take their violence elsewhere. That’s why they’re an immediate menace to us. Their state won’t just fail on its own; they have to share their failure. Once you’ve established that, they can’t possibly win, our victory is a sure thing.

Vem gillar fria marknader?

Det håller på att ske ett globalt perspektivskifte i synen på de fria marknaderna. Det menar undersökningsföretaget GlobeScan som gjort en stor enkät där inställningen till fria marknader har mätts i en rad länder. Resultatet är fascinerande:


Globescan konstaterar:

The results mean that a number of the world’s major emerging economies have now matched or overtaken the USA in their enthusiasm for the free market. The Chinese and Brazilians, 67 per cent of whom regard the free market system as the best on offer, are now more positive about capitalism than Americans, while enthusiasm in India now equals that in the USA, with 59 per cent rating the free market as the best system for the future.

Människor i västvärlden, i synnerhet i USA och Europa håller på att tappa tilltron till fria marknader. I länder som är del av en global välståndsökning ökar tilltron till fria marknader. Man ska komma ihåg att detta handlar om länder som under långa perioder på 1900-talet hade mycket reglerade marknader med oerhört stort fokus på statligt ägande. En positiv syn på framtiden och den egna ekonomin verkar gå hand i hand med förtroende till att det är fria marknader som är en stor del i den utvecklingen.

Äpplen och päron från MP

Skrev förra veckan en replik på Åsa Romson och Paul Lappalainens artikel där de varnade Erik Ullenhag för att gå i Danmarks fotspår samtidigt som de menade att den viktigaste lärdomen från den kanadensiska integrationspolitiken var kampen mot diskriminering:

I vanlig ordning blir det en selektiv läsning av den kanadensiska politiken när miljöpartister eller socialdemokrater vågar åberopa landet som ett föredöme. Man väljer inte att tala om poängsystemet för arbetskraftsinvandring, försörjningskrav för asylinvandrare, att språk och medborgarskapstest är en oomtvistad självklarhet i Kanada. Man väljer istället att plocka russinnen ut kakan och aldrig på riktigt göra en hederlig jämförelse. En bred jämförelse mellan Kanada och Sverige hade nämligen visat på en rad skillnader i integrations- och migrationspolitik som Romson och Lappalainen inte vill ta upp.

Jag visade, på samma sätt som Per Gudmundsson och Integrationsbloggen visat tidigare, att Kanada inte är så mycket bättre än Sverige på arbete mot diskriminering. Inte heller är det den skillnaden som är den avgörande mellan Sverige och Kanada när det kommer till integrationspolitik.

Liberalt perspektivskifte?

Har inte haft tid att lugnt sätta mig och blogga på en vecka. Deltog förra onsdagen i Engelsbergsseminariet anordnat av Axel and Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och Axess. Seminariet kommer i delar att sändas på Axess-TV och flera av talen från dagen kommer att publiceras framöver, troligtvis även mitt anförande.

Om seminariet skrev, såväl direkt som indirekt, Nima Dervish, Alice Teodorescu, Hanne Kjöller, Per Gudmundsson, Johan Lundberg, Dick Erixon.

Det har under den senaste veckan publicerats en rad uppseendeväckande men också tankeväckande artiklar, främst från liberalt och konservativt håll. Vi börjar med Tino Sanandaji, forskare vid Chicagos universitet. I en artikel på Svensk tidskrift går han till storms mot Simon Hedlin Larssons artikel om fri rörlighet från ett liberalt perspektiv:

Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin. Liberaler bör därför inte, av rent principiella skäl, känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna.

Det ska bli mycket spännande att se om replik inkommer. Jag har invändningar av både en pragmatisk sort (nyttofrågan) men även den principiella (som jag tycker han avhandlar för kort). Men samtidigt är artikeln förtjänstfull eftersom den visar hur kasst integrationen fungerar i samband med välfärdsstaten, en fråga jag tog upp i mitt anförande på Engelsbergsseminariet. Tino går mer detaljerat in på frågan på sin blogg som man kan läsa här.

Intressant läsning är även en artikel i GP av Jasenko Selimovic, integrationsministerns statssekreterare:

Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitetskriteriet.

Intressant läsning är det eftersom stycket ovan var som hämtat från Ardalan Shekarabis (S) anförande på Engelsbergsseminariet. Ett anförande som Johan Ingerö av en god anledning prisade, det visade nämligen att det inom S finns tydliga röster för samhällsgemenskap. En röst som inte präglas av beröringsångest och oro över att det skapas ett "vi och dom", en uttjatad klassiker från vänsterhåll.

Missa inte heller Thomas Gürs artikel om invandring och företagsklimat eller Nima Sanandajis viktiga påpekande att barnfattigdom främst är en fråga om socialbidragstagande bland invandrare.

Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.

Hanns Ekotripp

Är idag med i Hannas Ekotripp, ett program om miljöengagemang:

Hannas ekotripp är programmet där vi träffar människor som lever en utpräglad miljövänlig livsstil. Men den här gången har vi träffat Adam Cwejman som inte är övertygad alls om att det är rätt väg att gå för att rädda miljön. Han tycker rent av att det är både slöseri med tid och narcissistiskt att anpassa sitt eget liv så mycket som många gör. Att man enbart räddar sig själv. Inte världen. Istället vill han leva i ett modernt samhälle där man ser till att hitta nya tekniska lösningar för att spara på jordens resurser, exempelvis med hjälp av GMO-grödor istället för ekologiskt jordbruk

I programmet pratar jag bland annat om varför jag tycker Norman Borlaug var en föredömlig person, varför tillväxt är bra, om Christoffer Hitchens bok "Letter to a young contrarian", varför vi ska använda våra rikedomar istället för meningslösa symbolhandlingar för att förbättra miljön.

Resten av programmet kan man lyssna på här, rekommenderas varmt!

Missbrukarvård måste baseras på vetenskap

Skrev igår i Expressen tillsammans med flera andra om den svenska missbruksvården:

Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat. De problemområden vi nu har tagit upp har i åratal varit välkända bland forskare och många yrkesverksamma. Att trots detta så lite hänt beror på det kunskapsförakt och den förlamande "vi är bäst i världen"-inställning som styrt svensk alkohol- och narkotikapolitik.

Bortom utopin

Inför förstamajdemonstrationerna i det kommunistiska Polen låg det alltid en extra organisatorisk börda på lärare, rektorer, platschefer och professorer. Alla hade ansvaret att få sina anställda och underordnade att marschera i förstamajdemonstrationen.

Enighet och gemenskap skulle utstråla från förstamajdemonstrationen, ett folk enat bakom en idé. Att marschens uttryck för enighet var lika förljugen som leendena på människorna som deltog i marschen var det få som reflekterade över öppet.

Men så var politiken, gemenskapen och enighetens projekt så viktiga att enskilda människors ovilja att delta en irrelevant detalj.

Det är ofta i berättelserna om politiken som projektet med stort P som jag funnit liberala idéer så lockande. Det är tyvärr den reellt existerande socialismen jag främst kommer att tänka på när jag läser Marie Demkers och Ulf Bjerelds artikel på DN Debatt om den Nödvändiga politiken.

Det jag läser är en oerhörd tilltro till att ett samhälle enbart blir demokratiskt om makten är absolut och statlig. Det är en idé om staten som det enda riktigt demokratiska uttrycket för människors viljor och intressen.

Lite ironiskt är att Demker och Bjereld väljer att använda köksbordet som metafor för hur långt samhället avpolitiserats, privatiserats och individualiserats. I Sovjetunionen brukade man tala om köksbordspolitiken, det enda utrymme i samhället där man kunde tala någorlunda fritt om politiska och kulturella spörsmål utan att riskera fängslas. I Sovjetunionen var köksborden den enda delen av samhället där individer möttes utan påbud ovanifrån och diskuterade livet.

Jag kommer även att tänka på bloggaren Oskoreis texter om Alain de Benoist när jag läser Bjereld och Demker. Det finns bland både högerradikaler som De Benoist och socialdemokratiska nostalgiker en oerhört längtan till den obligatoriska gemenskapen. Rädslan för globaliseringen, individualiseringen, fragmenteringen, atomiseringen - kär process har många namn - framkallar en oerhörd känsla av maktlöshet. En rädsla inför att splittring kommer råda om inte nationen eller samhällsmedborgarna hålls samman i gemenskapen. I ett inlägg om högerradikalen Michael O’Meara skriver Oskorei:

Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar

Oskorei citerar direkt O’Meara:

I would like to see a society with a market, but not a market society

Och det är precis det som förenar högerradikalismen och vänsternostalgikerna, en grundläggande skepsis mot att medborgare inte är medborgare utan enbart konsumenter i ett samhälle där de tillåts fritt välja och verka utan de påtvingade gemenskapernas politik. Oskorei sammanfattar den nya högerns idé om staten:

Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål.

Det metaforiska köksbordet är hotfullt för att köksbordet står bortom den stora planens makt. I hemmet kan tack och lov inte politikerna och samhällsplanerarna styra upp varje detalj. Det innebär inte att samhällsgemenskapen upplöses, politiken är inte en förutsättning för samhällsgemenskapen, det är en konsekvens av den.

En riktig samhällsgemenskap kan enbart byggas underifrån där det spontana tillåts råda. Marknadssamhället gör inte människor till enbart konsumenter av produkter, det skapar även förutsättningen för att fritt välja sitt liv, även i skarp kontrast till nationen och politikens önskningar.

Såväl den nya högern som de nostalgiska socialdemokraterna talar förvisso om spontanitet och legitimitet men intressant är att det alltid förutsätts en mycket mäktig statsmakt för att förverkliga de stora utopierna. Jag lämnar väldigt gärna de stora utopiernas tid. Demker och Bjereld skriver att:

Ett samhälle utan politik är ett samhälle utan medborgarskap och utan organisering. Den stora frågan är i stället vilken politik som bör föras. Men den debatten kan bara föras i en gemensam medborgerlig offentlighet – alltså i ett möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå.

Fullgoda medborgare blir vi enbart i relationen till de politiska institutionerna. Med andra ord kan inte politiken meningsfullt existera i någon annan relation. Det är en nostalgisk tillbakablick till ett genompolitiserat och genomreglerat samhälle där socialdemokratin genomsyrade alla Sveriges institutioner.

Jag har alltid hyst en skepsis mot människor som skriver hagiografier om "folket" och "politiken". Det är en skepsis mot den stora berättelsen som ska stakas ut av politikerna, ledarskiktet. En skepsis mot utopin där alla människors viljor kanaliseras genom staten. En idé som är lika omhuldad av korporativistiska fascister som klassiska socialdemokrater. Möjligen är min jämförelse grovhuggen men jag tror ändå att det finns en betydande fara med att överdriva statens centrala roll som demokratins försvarare.

Istället är jag övertygad om att ett meningsfullt samhällsliv kan existera bortom den planerade politikens ramar. Likaså kan man uppnå ett rikt och demokratiskt samhälle utan att alla meningsfulla politiska relationer uppstår i mötet mellan medborgaren och staten. Jag vill rentav påstå att ett riktigt frihetligt och demokratiskt samhälle enbart kan sökas bortom de stora berättelserna.

På samma tema: Sebastians tankar, Fattiglappen, Rädda Sverige, Thomas Böhlmark, Vänstra Stranden, Maria Hagbom, Ulf Bjereld.

Vampyrer hotar Sverige

Vampyrer! Hörde ni! De har serietidningar om vampyrer. Snabbt, tillsätt en arbetsgrupp, ring statsministern, skriv en motion! Gör något!

Det är fantastiskt hur Sverige hur förändrats under de senaste decennierna, till det bättre vill jag bestämt påstå. Den här typen av klipp är roliga, klassikern är givetvis Sivert Öholm som sågar bandet Wasp.

Varje generation har sin plåga. Först var det dans som skulle fördärva ungdomarna, sedan serietidningar, videovåld, hårdrock, rollspel och nu sist datorspel.

Jag vågar påstå att allt inte var bättre förr och att varje generation unga, i varje fall i Sverige, har större utrymme att leva och verka fritt. Det kan vara märkligt att se att den kultur som för bara några decennier sedan väckte moralisk anstöt nu ses som självklar och helt harmlös.

Men varje generation behöver ta en moralstrid med den föregående generationen. Hemska tanke är vad jag som gubbe kommer moralisera över..

(Tipstack till Torbjörn som länkade till klippet)

Energipopulism

Jag har alltid varit av åsikten att kärnkraften på sikt måste avskaffas. Jag har heller aldrig varit särskilt positivt inställd till att vattenkraften i våra älvar ska stå evigt. Båda energikällorna är relativt rena och säkra men är inte utan problem. Jag har efter katastrofen i Japan inte ändrat min åsikt i frågan. Lika lite är den risken som finns med brustna dammar i många länder en anledning att avskaffa vattenkraften i Sverige.

Nyheterna från Fukushima är inte applicerbara på den svenska situationen. Ingen banbrytande information har tillkommit som vi inte hade tidigare. Att spela på människors högst verkliga men i sak irrationella rädsla för att slå ett slag mot kärnkraften i Sverige är inget annat än opportunistisk populism.

När jag idag läser Maria Wetterstrand och Lise Nordin skriva om att vi utan problem kan lägga ner två reaktorer så tvivlar jag egentligen inte så mycket på deras bevisföring. Det finns olika åsikter om exakt hur snabbt det går att avveckla kärnkraften, vad den kan ersättas med, under vilken tid etc.

Men det slår mig när jag läser artikeln att ingenstans finns det större perspektivet. Det är enbart Sverigeperspektivet, den svenska energiförsörjningen, det nationella perspektivet som tar plats i Nordins och Wetterstrands föreställningsvärld.

Många länder i Europa har inte en lika lyxig energisituation. Slovakien är ett av de länder som är nästan uteslutande beroende av fossila bränslen. Länder som Tyskland är beroende av naturgas, inte värst i klassen men ändå inte bra. Under vinterhalvåret dras den ryska strupsnaran hårdare om halsen på flera europeiska länder. En större svensk energiexport hade kunnat avhjälpa det problemet. Målsättningen bör alltjämt vara rena och förnyelsebara energikällor. Men under den långa period som omställningen för hela Europa kommer vara är kärnkraften viktig.

Den svenska energipolitiken måste vara global i sina perspektiv. Om vi i Sverige helt kan lämna fossila bränslen då är det givetvis bra. Förnyelsebara energikällor måste introduceras i en större skala. Men så länge stora delar av europa inte är där så är en avveckling av kärnkraften oansvarig. Av den enkla anledningen att vi borde exportera en större andel av vårt överskott, inte hitta sätt att minska det.

På samma tema: Rasmus Jonlund, Per-Åke Fredriksson, Den hälsosamma ekonomisten, Mattias Sundin, Lena Ek.

Regeringen och integrationspolitiken

Goda nyheter!

NY ARBETSGRUPP. Erik Ullenhag (FP) tillsätter en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att jobba fram en ny integrationspolitisk strategi. En av uppgifterna är att minska gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda.

Förhoppningsvis kommer arbetsgruppen att samarbeta med andra departement som finansen och övriga delar av arbetsmarknadsdepartementet. Efter den väldigt omfattande etableringspropositionen behöver regeringen verkligen komma med fler nya förslag på integrationsområdet.

Juholt och alliansen

Peter Santesson, bakom bloggen Inslag gör en intressant spaning om Håkan Juholts framtida förhoppningar:

Kan det vara så att Juholt hoppas se konturerna av ett kommande försvarstal här? Ett tal som skall hållas när en stelnad allians skall bytas ut mot ett spännande samarbete med en förändrad socialdemokrati som då sägs vara bärare av nytänket och kvalitetshöjningen för dagen? Hur mycket det kan ligga i den förhoppningen är en annan femma. Det förekommer en hel del önsketänkanden i olika riktningar när det gäller hållfastheten i politiska allianser. Men jag undrar ändå om inte en viss Herr och Fru Hatt förekommer i Juholts dagdrömmar. Bara en tanke.

Läs hela! Om det är så att Juholt går runt och drömmer sig till en tid när alliansen är uppbruten så kan han nog gå och fortsätta drömma ett bra tag till. Det är i nuläget helt osannolikt att något borgerligt parti skulle bryta upp alliansen för att kunna göra blocköverskridande reformer som går emot övriga alliansens linje.

Är frizoner vägen fram?

Det är bra när en ny fråga på integrationsområdet diskuteras. Iden om olika typer av ekonomiska frizoner är inte utan kontroverser men det är viktigt att integrationsdebatten förflyttas till frågan om ekonomi och arbete.

Li Jansson och Timbro har släppt en mycket viktig rapport på området. Tidigare gick flera statsråd ut och ställde sig försiktigt positiva till frågan, en utredning är beställd vilket kanske inte är så mycket men visar ändå att man har intentionen att följa upp frågan. Li Jansson skriver även idag på Brännpunkt om frihandelszoner.

Kritik har kommit från två håll, dels Sverigedemokraterna i form av Jimmie Åkesson men även från LO-tidningen där Martin Klepke skriver om nackdelarna. Åkessons kritik går ut på att zonerna är diskriminerande mot svenskar samt att de inte fungerar, han anför Frankrike som exempel. Klekpe menar istället att gränsdragningsproblemen är stora och att bristande utbildning är problemet, inte ekonomiska regler och skattenivåer.

Jag är inte övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösning. Emellertid är goda råd dyra och det är viktigt att integrationspolitiken hittar några verkningsfulla målsättningar som inte enbart handlar om justeringar av offentliga system, åtgärder och regler. I det avseendet är frihandelszoner både nytänkande och ett sätt att skapa goda förutsättningar för människor att själva lösa många av utanförskapsproblemen.

Själva har jag ett par frågor och motargument mot frihandelszonerna:

1) Det är inte önskvärt att ha ett lapptäckte av regler och undantag som är svåra att avgränsa. Vart går gränsen för zonen och kan man "bära" med sig förmåner och undantag ut från zonen? Problemen med hur man applicerar reglerna kan bli så stort att den byråkratiska bördan överväger vinsterna.

2) Finns det en risk att man i själva verket stänger inne människor i vissa områden på grund av tröskeleffekter? Dvs att förmånen är såpass bra att det inte finns incitament att flytta verksamheten utanför området där undantagen gäller?

3) Vilka långsiktiga problem finns det med att ha parallella ekonomiska system, finns det en risk att man sätter sig till ro politiskt och inte eftersträvar generella ekonomiska reformer?

4) Kopplat till frågan ovan bör man ställa sig frågan om likabehandlingen utifrån ett offentligt perspektiv sätts ur spel när vissa områden omfattas av andra regler och avgiftsnivåer, kan det skapa fler klyftor än de som redan finns? Jag är medveten om att det är en spekulativ invändning men man kan inte ignorera frågan.

Ett par enligt mig viktiga argument för frihandelszoner är:

1) Ett av de största problemet med integrationen är inte att människor väljer att bosätta sig på "fel" ställe, segregation behöver inte vara ett problem om man har sysselsättning, inkomst och en trygg tillvaro i samhället. Emellertid väljer många nyanlända att bosätta sig i områden där arbetslösheten är stort, vilket är förståeligt eftersom man vill bo nära släkt och där det finns lediga lägenheter. Men ofta är mängden arbeten i närområdet begränsad. Att jobba i sitt närområde är ofta en förutsättning för att komma ut på arbetsmarknaden. Problemet med arbetsmarknaden är inte bara generellt det kan vara betydligt värre i vissa områden. Det talar för att vissa lösningar måste vara specifika för vissa områden.

2) Det finns flera goda exempel på frihandelszoner, rätt utformade som lyckats med att både höja sysselsättningsnivåerna, fastighetsvärden men även antalet företag. Läs gärna mer i Jansson rapport där flera exempel finns (s24-25). Häri rymmer sig ett motargument mot exempelvis Åkessons invändning att det franska försöket inte utföll väl, det handlar givetvis om hur väl man utformar reglerna och undantagen samt hur man gör gränsdragningarna.

3) Problemet med låga sysselsättningsnivåer är såpass akut att utbildningssatsningar och specifika offentliga insatser inte på långa vägar kan avhjälpa problemet. Eftersom grunden i problemet är låg sysselsättningsnivå och låga nivåer av företagande så är det självklart att lösningarna även måste röra företagande och arbetslösheten.

4) Det är inte sannolikt att reformerna kan genomföras generellt trots att svenskt företagande lider av att det är dyrt och krångligt att gå från exempelvis två anställda till tio. Många av de kostnader, skatter och regler som drabbar alla företag i Sverige, i synnerhet små drabbar givetvis vissa grupper av företag hårdare. De med låg anknytning till samhället och som saknar kontaktnät eller eget kapital får det givetvis svårare.

Än är jag inte helt övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösningen men samtidigt är det ett av få förslag som på allvar adresserar frågan om arbetslösheten och lågt företagande i stadsdelar som lider oerhört av arbetslöshet, barnfattigdom och en känsla av hopplöshet. Det är problem som behöver lösas nu och tyvärr ser jag inga särskilt goda alternativ.

På samma tema: Annie Johansson, GP.

Dekonstruera mera!

Vill man komma levande ut ur en modern konstutställning är det bäst att man har en ideologisk handbok med sig verkar Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe argumentera för:

Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande.

Förmodar att denna ideologiska "förklaring" som artikelförfattarna menar man behöver även är utsatt för en analys där de "estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang sammanhang som förklaringen och analysen ingår i " förklaras...

Läs gärna hela artikeln. Trodde på fullaste allvar att det var ett aprilskämt. Så långt kan det gå när den akademiska dekonstruktionshetsen får fritt spelrum. En sluten verkstad där inget kan undgå politisering, ideologisering, kontextualisering och massa annat som gör vår värld lite tristare. Att kräva ideologisk renlärighet av en utställning är inget annat än pinsamt. Arma konstvetenskap.

Den som är satt i skuld...

De senaste veckorna har det varit ohyggligt mycket socialdemokrati överallt. Men det är sunt på något sätt, då kan idéerna granskas och synas i sömmarna. Om jag lämnar Juholt för en stund så vill jag gärna rikta ljuset mot en artikel på Politikerbloggen skriven av ett par unga socialdemokrater. Artikeln aktualiserar flera av de anledningar till att jag aldrig blev socialdemokrat:

”Reformutrymme” är ett begrepp som ofta förekommer tillsammans med fraserna ”Det kostar för mycket”, ”Det kommer aldrig gå att genomföra” och ”Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart”./../Vi som växt upp med nedskärningspolitik och nyliberal frammarsch är oändligt trötta på att hela tiden få höra att det inte finns pengar eller att saker är orealistiska.

Meningen ovan exemplifierar ett väldigt vanligt ämne i de flesta debatter mellan de politiska partierna, inte minst mellan ungdomsförbunden. Det är den materialistiskt baserade idén att bara man gödslar pengar på ett område så måste det av hävd bli bättre. Eller den socialdemokratiska idén att det mesta var bättre förr, kommuner hade mer pengar och alla var nöjda.

Idén genomsyrar exempelvis både biståndspolitiken, skolpolitiken men även generellt välfärdslösningarna. Aldrig ifrågasätter man det sunda i att mer offentliga pengar alltid är liktydigt med bättre resultat.

En av de mest omfattande metastudier som gjorts av skolan i västvärlden visar att det inte finns något som helst samband, över en viss nivå, med mer pengar och bättre resultat i skolan. En rad kritiker menar att bistånds effekt sällan kan mätas i mängd pengar och att det finns stora problem med pengar som fostrar passivitet eller gynnar statliga aktörer som är korrupta. Till slut kan man se att en alltför generös välfärdsstat skapar stora problem med marginaleffekter, dvs att det inte blir lönsamt att gå från bidrag till arbete eller skapar passivitet bland bidragstagare.

Sedan är det en överdrift att våra kommuner skulle vara torrlagda på pengar. Offentligheten har aldrig varit en så stor del av BNP som den är nu och kommuner och landsting har mer pengar nu än vad de haft på länge. Men när den dominerande idén är mer pengar då är den befintliga mängden pengar aldrig tillräcklig. Det handlar helt enkelt inte om att något ska fungera utan istället det Sheri Bermans bok om socialdemokrati heter "The Primacy of politics", att det är offentlighetens pengar som maximeras, politiken ska stå i centrum.

Till slut:

Arbetarrörelsen får aldrig vara budbärare av den borgerliga dogmen att en liberal ekonomisk politik är synonymt med att ta ansvar.

Det är ändå två tydliga alternativ som ställs mot varandra med formuleringen ovan. Vi har å ena sidan den slösaktiga politik som man fört i Grekland och Spanien, enorma utgifter som skapats genom lån och höjda skatter, allt för att kunna ha "reformutrymme", dvs driva det artikelförfattarna efterlyser i sin artikel. Målet har varit att aldrig behöva hållas ansvarig eller göra tuffa nedskärningar i den offentliga budgeten. Resultatet är massarbetslöshet, skyhöga räntor på lån, ännu värre nedskärningar och en kreditvärdighet vid nollstrecket. Det är länder som drivits med idéer om budgetansvar, inte sällan borgerliga regeringar, som kunnat ta ansvar.

Det är lätt att skryta med förändringslust men när det kommer till kritan är ändå ansvar ett oerhört viktigt värde, oavsett om den ansvariga budgetpolitiken utförs av en socialdemokrati liberal eller konservativ. Den unga socialdemokratin bevisar för mig varför jag aldrig blev en del av den. Ansvar är kanske inte världens sexigaste ord för en ideologiskt motiverad ungdom men även unga måste lära sig konsekvenserna av sitt handlande.

Den som är satt i skuld är aldrig fri lär Göran Persson ha sagt..

Vågar S dra slutsatser av sin problemformulering?

Mot bakgrund av förra inlägget kan det vara bra att belysa en fråga Juholt tog upp i sitt tal från i lördags, nämligen barnfattigdom. Danne Nordling skriver om frågan:

Barnfattigdomen idag kan därför inte förmodas bero på att barnbidragen utvecklats dåligt eller att socialbidragsnormen nu är otillräcklig jämfört med tidigare. Rimligtvis beror barnfattigdomen idag på en kombination av lågkonjunktur och integrationsproblem för invandrare. I huvudsak förefaller problemet ligga i svårigheter att få arbete i tillräcklig omfattning vilket särskilt gäller ensamstående föräldrar födda utomlands.

Läs gärna hela inlägget där Nordling går igenom bland vilka familjer barnfattigdom är vanligt och av vilka anledningar. Frågan om barnfattigdom kan alltså inte direkt kopplas till någon förändring i fördelningspolitiken, snarare är det en fråga om hushåll där en eller två föräldrar befinner sig permanent utanför arbetsmarknaden. Långtidsarbetslöshet som är vanlig hos invandrare. Nordling fortsätter:

Om Håkan Juholt vill lägga fram ett program mot barnfattigdomen måste han föreslå åtgärder som ger invandrarna arbete. Detta är inte något som tidigare socialdemokratiska regeringar lyckats med. Ett mera kosmetiskt program skulle vara att höja socialbidragen och släppa efter på villkoren där man måste sälja bilen och annan egendom. Det skulle minska andelen med låg inkomststandard men öka andelen med socialbidrag. Formellt skulle det redovisade fattigdomsindexet inte sjunka särskilt påtagligt.

Juholt har tagit första steget, att vara indignerad och väljare en fråga som är känslig och oerhört viktig. Jag antar att steg två, i linje med hans riksdagstid, kommer bestå av högre bidrag och annan fördelningspolitik. Med andra ord sådant som enbart kosmetiskt kommer förändra situationen och inte kommer år roten med barnfattigdomen, dvs en problematisk arbetsmarknad som håller invandrare i långtidsarbetslöshet. Det är sannerligen lätt att vara indignerad.

Vad ville Juholt?

Vad har Håkan Juholt gjort som riksdagsman? Vilken är hans politiska inriktning? Helt enkelt: "Hwad vilja Socialdemokraterna" framöver om man ska se till Juholts tidigare arbete? En genomläsning av Juholts motioner från 1994 och framåt visar ett brinnande intresse för ett par frågor. Kalmar län sticker ut.

Håkan Juholt har inte legat på latsidan. Vad vet vi att Juholt gillar? Kalmar, försvarspolitik och jämlikhet. Motionerna håller bra kvalité men är ofta, frånsett de Kalmarrelaterade motionerna, lite vaga, i synnerhet de om jämlikhet. Juholt verkar vara något av en Pork Barrel-politiker. Inget fel i det, riksdagsledamöter ska företräda sina väljare men möjligen var det lite väl mycket fokus på just Kalmar län. Knappast är det något som ska främja Kalmar läns arbetsmarknad eller företagande, istället är det förflyttande av statliga verk och politiska åtgärder som varit på agendan.

En genomläsning visar att Juholt är fullkomligt (om han inte visar det på annat sätt) ointresserad av integration, företagspolitik, småföretagsvillkor, hur jobb skapas, industrin, utanförskap av alla sorter etc. Dvs bland annat sådant som skapar de skattekronor som sedermera ska fördelas. När det handlar om arbete handlar det främst om rent fördelningspolitiska åtgärder eller åtgärder som syftar till att flytta runt myndigheter, troligtvis inte en strategi som ger långsiktig tillväxt till Sverige.

Det finns inget i Juholts riksdagsmotioner som skiljer ut sig eller ger vid handen att den nya S-ledaren bär på några originella visioner eller policyförslag. Det är klassisk S-politik där allt börjar och slutar med staten. Ett intressant undantag var Konst-ROT, dvs ett avdrag för konstnärligt arbete. Innovativt och intressant men totalt hyckleri om man betänker att Juholt är motståndare till RUT-avdraget. Men intressant är att Juholt inte är främmande för att utöka ROT-avdraget till andra typer av tjänster, det visar ändå att han inte är främmande för idén om avdrag för tjänster.

I en chatt på Aftonbladet hintade Juholt om riktningen framöver på integrationsområdet:

[Kommentar från Lennart : ]
Vill S-partiet göra ändringar i gällande invandrarpolitik. I så fall vilka?

Håkan Juholt (S):
Vi behöver ett mycket bättre flyktingmottagande med fokus på jobb. Det är orimligt att några få kommuner bär hela ansvaret för flyktingmottagningen

Orden ovan är mig veterligen det enda Juholt sagt på integrationsområdet. Intensivt googlande på området gav inget, tar gärna emot tips, riksdagsmotionerna innehöll inget.

Ansvarsfördelning mellan kommuner för asylflyktingar är knappast något originellt och snart alla partier har förslag på hur systemet ska förändras. Men vem vet, Juholt kanske sitter inne med massor av förslag på hur fler jobb ska skapas, hur integrationsproblemen ska lösas och hur fler nya företag ska blomstra i Sverige. Säkert är i alla fall att hans 17 år i riksdagen inte avslöjar dessa förslag.

Kanada vs Sverige i invandring

Per Gudmundsson skriver idag på svenskans ledarsida om det kanadensiska migrations och integrationspolitiken. Hans huvudpoäng är att många är medvetna om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i integrationspolitiken, gärna berömmer Kanada men är därefter inte villiga att komma med konkreta reformförslag i Sverige.

I den forskning som finns över det kanadensiska systemet och de jämförelser som finns med Sverige får man bilden av ett land som både tar emot oerhört många invandrare men som samtidigt har en (men inte radikalt) annorlunda migrationspolitik och integrationspolitik.

Ett par viktiga skillnader är:

• En av staten fastställd kvot för arbetskraftsmigration, varför siffrorna är mycket stabila över lång tid. Dessa är politiskt beslutade. Detta kopplas till ett poängsystem där utbildning, språkkunskaper, anknytning till Kanada, arbetslivserfarenhet etc mäts i ett poängsystem. Detta kan kontrasteras till Sverige som under alliansregeringen haft en mycket ojämn och dramatiskt ökad asylinvandring.
  
• Den kanadensiska arbetsmarknaden påminner mer om de anglosaxiska systemet än den skandinaviska. Dvs en inte lika omfattande arbetsrätt och en större flexibilitet på arbetsmarknaden. Kostnaderna för anställningar är lägre och det är en inte lika sammanpressad lönestruktur varför även exempelvis anhöriginvandringen inte är belastad med någon dramatisk arbetslöshet.
  
• Ett striktare system för naturalisering, dvs processen för att få kanadensiskt medborgarskap. Där ingår såväl medborgarskapskurs som språktest mm. Ett system som i det multikulturella Kanada inte är kontroversiellt.
• En offentlig sektor som kombineras med ett betydligt mer aktivt civilsamhälle i integrationsprocessen. En slutsats kan vara att man lägger betydligt mer fokus på att koppla invandringen till arbetsmarknadspolitiken istället för att som i Sverige koppla den till socialtjänsten. En mindre omfattande välfärdsstat sätter även civilsamhället i en annan sits.
  

Gudmundsson har rätt i att en planering av migrationen kan skapa en mer sammanhängande bild av vilka integrationsinsatser som behövs. Vad gäller förhållandet arbetskraftsmigration jämfört med asylinvandring så hade Kanada 1.302 (2001) asylinvandrare per capita medan Sverige hade 2.611 (2001). Det är drygt dubbelt så mycket och det stämmer att en större proportion av den kanadensiska invandringen fortfarande är arbetskraftsmigration. Sedan 2001 är det troligt att Sveriges per capita siffra för asylinvandring har ökat markant.

Emellertid är anhöriginvandring till båda länder fortfarande en väldigt stor andel av invandringen. Skillnaden länderna emellan är dock att anhöriginvandrare till Kanada ofta har en högre utbildningsnivå än de till Sverige, av den enkla anledningen att arbetskraftsinvandringen dominerar i invandringsstatistiken.

Sammantaget så har Kanada en mer uppstyrd migrationspolitik och dessutom en integrationspolitik som är mer baserad på krav men även större arbetsmarknadsfokus. Att framställa Kanada som ett land med restriktiv migrationspolitik är helt felaktigt, däremot med betydligt mer statliga målsättningar och tak för invandringen.

Invandringen till Kanada är alltjämt enorm och kommer troligtvis fortsätta vara det. Om man letar efter alternativ till den så kallade svenska "massinvandringen" är troligtvis inte Kanada något alternativ, däremot ett klokt alternativ för den som vill se en annan arbetsmarknad, reformerad medborgarskapsidé och välfärd.

Vad Gudmundsson har helt rätt i är att majoriteten av det som skiljer länderna åt kommer ingen på lång tid våga införa i Sverige. Sverigedemokraterna är inte intresserade av integrationspolitik, de vill enbart stoppa invandringen så de räknas inte till gruppen som skulle kunna tänkas införa kanadensisk policy i Sverige. Vågar man hoppas på Erik Ullenhag?

Narcissism som miljöengagemang

Bilden ovan hittad via Andreas Ekström. Det börjar bli en vanlig fråga, ska du/ni släcka på earth hour? Men vafalls? Ska ni inte sitta i mörkret och vara solidariska?

Earth hour är i bästa fall harmlöst och inspirerar ett par personer att engagera sig i miljöfrågor. I värsta fall är earth hour skadligt, tidsslöseri och förskjutning av fokus åt fel håll.

- Det är inte energi och elektricitet som behöver sparas eller manifesteras mot. Mörker är knappast något angenämt alternativ. Dessutom är det otänkbart att sparande av energi kommer ske i någon omfattande skala. Vi använder fler elektroniska produkter och framförallt: fler personer gör detta. Istället borde fokus ligga på hur vi producerar elektricitet. Detta är en ödesfråga av rang, inte patetaiska besparingar på marginalen. Här kan man invända att earth hour ska uppmärksamma klimatfrågan generellt. Men frågan är verkligen hur många av alla de miljoner som deltar i spektaklet som följer med på den logiska vandringen, istället är det mest troliga att man köper idén om att släckandet av lampor är något symboliskt bra då energi är skadligt.

- Engagemang är ett nollsummespel. Uppmärksamhet och tid är, tro det eller ej, ändliga resurser. I en artikel förra året efter earth hour hänvisade jag till en forskargrupp vid Torontos universitet som mätte människors engagemang som menade att vårt engagemang i sociala och samhälleliga frågor är begränsat. Lägger man således både tid och symbolisk vikt vid earth hour är konsekvensen att man inte lägger tiden på något som bevisligen gör skillnad. Om människor dessutom enas i stora manifestationer av symbolisk tyngd finns risken att makthavare och företag köper sig fria genom ögontjäneri till dessa när viktiga frågor förblir ignorerade.

Så sluta posera i mörkret och köp 1000 träd istället, betydligt vettigare.

Juholt inleder

Håkan Juholt projicerar socialdemokratisk ångest på regeringen:

Regeringen är tömd på idéer, den är en förvaltande statsapparat. Grå, trist och visionslös

Vem är det Juholt talar om? Lyssnar man på hans gyllene treenighet av ny politik lyder den avskaffande av RUT, återinförande av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Snacka om att kasta sten på ömtåliga glashus.

Jag lyssnar gärna på Juholts visionära förnyelse av socialdemokratin för det räcker verkligen inte med att peka finger utan att säga något av substans.

Mer floskler om rasism

Skrev igår ett svar till Anton Landehag från UMR som skrev om strukturell rasism. Idag läser jag att Amanda Björkman som gjort det föredömliga arbetet med att starta sidan Sverige Resurser skrivit en replik på Anton Landehags text om den strukturella rasismen:

Felet utgår från den ständigt återkommande begreppsförvirringen när integration debatteras. Det är fråga om en process där skilda enheter förenas – det vill säga att både det svenska samhället och invandrare måste förändras – det Landehag utgår från och hänvisar till är assimilering, där invandraren förväntas stå för hela arbetet.

Nu svarar Landehag i en slutreplik som i sak inte säger något nytt. Landehag backar lite, möjligtvis är det inte så drastiskt att integrationspolitiken måste ersättas enbart med kamp mot rasism.

Men kärnan i Landehags position är att alla områden i integrationspolitiken måste förstås genom ett prisma där strukturell rasism är den dominerande förklaringsmodellen. Ungdom mot rasism befinner sig alltså på ruta -1, dvs där Masoud Kamali fortfarande står. Han hänvisar till forskning utan att uppge några titlar samt till statliga utredningar, även där utan hänvisningar.

Men Landehag ställer ändå en intressant fråga:

Integration som begrepp innebär, precis som Amanda Björkman skriver, en ömsesidig process. Tyvärr kan den svenska integrationsprocessen inte sägas utgå från detta. Istället handlar det allt för ofta om att integrera ”invandrare” i ett redan existerande samhälle, både ekonomiskt (egen försörjning), socialt och värdemässigt – inte att processen handlar om ett samhälle i förändring. Varför?

Vilket vore intressant om det stämde, vilket det emellertid inte gör. Svensk integrationspolitik är både på pappret men även i praktiken en process med flera parter.

Det är väl klart att invandrare måste integreras i ett befintligt samhälle, vare sig detta samhälle rör sig mycket eller lite, någon utgångspunkt måste finnas. Att säga att svenska institutioner förändras (kulturen, skolan, synen på jämställdhet) innebär inte att de inte existerar. Det finns många sätt att se på jämställdhet i sverige men att en är dominerande, det är ett objektivt faktum. Sedan kan man förhålla sig hur man vill till detta.

Att invandrare vid ankomsten har noll eller få kontakter på arbetsmarknaden, få kontakter på bostadsmarknaden låg eller ingen anknytning till kultur, institutioner, byråkrati är även det ett faktum. Det är självklart att det från invandrarens sida är önskvärt att i någon nivå lära känna delar av samhället och bli en del av det, anpassning är naturligt och önskvärt till en viss grad. Det innebär också att samhället ska minska trösklarna för att lära känna samhället genom utbildning i språk, samhälle och enkla vägar till utbildning och arbete. Det är det som kallas integration och det kräver uppoffringar från båda parter.

Landehag levererar enbart en ny floskel: samhället rör sig, därför är det befängt att integrera någon till något. Jag menar att det är ett destruktivt förhållningssätt som många har lämnat under senare år, tyvärr inte UMR.

Än en gång är det värt att påpeka att jag inte förnekar att rasism existerar i sverige. Frågan är emellertid om alla problem som rör invandring och migration, etablering i samhället, etc ska förstås genom att se på den strukturella rasismen. Jag menar att bara genom att se på skillnader i sysselsättningsnivåer kan man se att det absolut inte är rasism som är avgörande. Den finns men är försumbar i jämförelse med alla andra faktorer.

På samma tema: Truth & Fiction, Angie Roger, Vi i Sverige.