Äpplen och päron från MP

Skrev förra veckan en replik på Åsa Romson och Paul Lappalainens artikel där de varnade Erik Ullenhag för att gå i Danmarks fotspår samtidigt som de menade att den viktigaste lärdomen från den kanadensiska integrationspolitiken var kampen mot diskriminering:

I vanlig ordning blir det en selektiv läsning av den kanadensiska politiken när miljöpartister eller socialdemokrater vågar åberopa landet som ett föredöme. Man väljer inte att tala om poängsystemet för arbetskraftsinvandring, försörjningskrav för asylinvandrare, att språk och medborgarskapstest är en oomtvistad självklarhet i Kanada. Man väljer istället att plocka russinnen ut kakan och aldrig på riktigt göra en hederlig jämförelse. En bred jämförelse mellan Kanada och Sverige hade nämligen visat på en rad skillnader i integrations- och migrationspolitik som Romson och Lappalainen inte vill ta upp.

Jag visade, på samma sätt som Per Gudmundsson och Integrationsbloggen visat tidigare, att Kanada inte är så mycket bättre än Sverige på arbete mot diskriminering. Inte heller är det den skillnaden som är den avgörande mellan Sverige och Kanada när det kommer till integrationspolitik.