Bortom utopin

Inför förstamajdemonstrationerna i det kommunistiska Polen låg det alltid en extra organisatorisk börda på lärare, rektorer, platschefer och professorer. Alla hade ansvaret att få sina anställda och underordnade att marschera i förstamajdemonstrationen.

Enighet och gemenskap skulle utstråla från förstamajdemonstrationen, ett folk enat bakom en idé. Att marschens uttryck för enighet var lika förljugen som leendena på människorna som deltog i marschen var det få som reflekterade över öppet.

Men så var politiken, gemenskapen och enighetens projekt så viktiga att enskilda människors ovilja att delta en irrelevant detalj.

Det är ofta i berättelserna om politiken som projektet med stort P som jag funnit liberala idéer så lockande. Det är tyvärr den reellt existerande socialismen jag främst kommer att tänka på när jag läser Marie Demkers och Ulf Bjerelds artikel på DN Debatt om den Nödvändiga politiken.

Det jag läser är en oerhörd tilltro till att ett samhälle enbart blir demokratiskt om makten är absolut och statlig. Det är en idé om staten som det enda riktigt demokratiska uttrycket för människors viljor och intressen.

Lite ironiskt är att Demker och Bjereld väljer att använda köksbordet som metafor för hur långt samhället avpolitiserats, privatiserats och individualiserats. I Sovjetunionen brukade man tala om köksbordspolitiken, det enda utrymme i samhället där man kunde tala någorlunda fritt om politiska och kulturella spörsmål utan att riskera fängslas. I Sovjetunionen var köksborden den enda delen av samhället där individer möttes utan påbud ovanifrån och diskuterade livet.

Jag kommer även att tänka på bloggaren Oskoreis texter om Alain de Benoist när jag läser Bjereld och Demker. Det finns bland både högerradikaler som De Benoist och socialdemokratiska nostalgiker en oerhört längtan till den obligatoriska gemenskapen. Rädslan för globaliseringen, individualiseringen, fragmenteringen, atomiseringen - kär process har många namn - framkallar en oerhörd känsla av maktlöshet. En rädsla inför att splittring kommer råda om inte nationen eller samhällsmedborgarna hålls samman i gemenskapen. I ett inlägg om högerradikalen Michael O’Meara skriver Oskorei:

Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar

Oskorei citerar direkt O’Meara:

I would like to see a society with a market, but not a market society

Och det är precis det som förenar högerradikalismen och vänsternostalgikerna, en grundläggande skepsis mot att medborgare inte är medborgare utan enbart konsumenter i ett samhälle där de tillåts fritt välja och verka utan de påtvingade gemenskapernas politik. Oskorei sammanfattar den nya högerns idé om staten:

Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål.

Det metaforiska köksbordet är hotfullt för att köksbordet står bortom den stora planens makt. I hemmet kan tack och lov inte politikerna och samhällsplanerarna styra upp varje detalj. Det innebär inte att samhällsgemenskapen upplöses, politiken är inte en förutsättning för samhällsgemenskapen, det är en konsekvens av den.

En riktig samhällsgemenskap kan enbart byggas underifrån där det spontana tillåts råda. Marknadssamhället gör inte människor till enbart konsumenter av produkter, det skapar även förutsättningen för att fritt välja sitt liv, även i skarp kontrast till nationen och politikens önskningar.

Såväl den nya högern som de nostalgiska socialdemokraterna talar förvisso om spontanitet och legitimitet men intressant är att det alltid förutsätts en mycket mäktig statsmakt för att förverkliga de stora utopierna. Jag lämnar väldigt gärna de stora utopiernas tid. Demker och Bjereld skriver att:

Ett samhälle utan politik är ett samhälle utan medborgarskap och utan organisering. Den stora frågan är i stället vilken politik som bör föras. Men den debatten kan bara föras i en gemensam medborgerlig offentlighet – alltså i ett möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå.

Fullgoda medborgare blir vi enbart i relationen till de politiska institutionerna. Med andra ord kan inte politiken meningsfullt existera i någon annan relation. Det är en nostalgisk tillbakablick till ett genompolitiserat och genomreglerat samhälle där socialdemokratin genomsyrade alla Sveriges institutioner.

Jag har alltid hyst en skepsis mot människor som skriver hagiografier om "folket" och "politiken". Det är en skepsis mot den stora berättelsen som ska stakas ut av politikerna, ledarskiktet. En skepsis mot utopin där alla människors viljor kanaliseras genom staten. En idé som är lika omhuldad av korporativistiska fascister som klassiska socialdemokrater. Möjligen är min jämförelse grovhuggen men jag tror ändå att det finns en betydande fara med att överdriva statens centrala roll som demokratins försvarare.

Istället är jag övertygad om att ett meningsfullt samhällsliv kan existera bortom den planerade politikens ramar. Likaså kan man uppnå ett rikt och demokratiskt samhälle utan att alla meningsfulla politiska relationer uppstår i mötet mellan medborgaren och staten. Jag vill rentav påstå att ett riktigt frihetligt och demokratiskt samhälle enbart kan sökas bortom de stora berättelserna.

På samma tema: Sebastians tankar, Fattiglappen, Rädda Sverige, Thomas Böhlmark, Vänstra Stranden, Maria Hagbom, Ulf Bjereld.