När revolutionsromantiken tystnar

Vad som helst är bättre än Mubarakregimen. De orden var inte ovanliga för några månader sedan. Vem som tar efter är i nuläget inte intressant, det viktigaste är att upproret sker - Andra ord som var vanliga. Farhågan att det kunde bli en islamistisk regim viftades bort med hänvisning till att det är ju så USA har resonerat i alla år när de stödde Mubarak.

Självklart är motsatsförhållandet Mubarak och autokrati eller islamister och autokrati falskt. Det finns andra alternativ. Tyvärr verkar de inte så troliga i nuläget.

Om man för några månader sedan försiktigt varnade för vilka krafter som kunde få utrymme efter och under upproret fick man en del skit.

Utanför krogen en kväll i februari skrek en vänsterpartist till mig att "där har vi liberalen som föredrar Mubarak". Han gick tyvärr fegt iväg över en gata innan jag hann svara. Hade jag kunnat svara honom hade jag kanske sagt: "nej verkligen inte, men jag är rädd för vad alternativen kommer göra med förhoppningen om frihet och demokrati."

Nu verkar vissa vakna en gnutta, bland annat Andreas Malm som uppmärksammar konflikterna som uppstått i Egypten:

Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den 10 maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

malm skriver något mindre romantiserande om ett enat folk som reser sig och betraktar lite mer nyktert den underliggande konflikten som störtat upp till ytan.

I Guardian kan vi läsa om det våld som uppstått mellan muslimer och kristna. Enligt vissa källor är det grupper av islamistiska salafiter som leder våldet och som fortsätter att hetsa mot de kristna kopterna. Samma salafiter som lierat sig med muslimska brödraskapet. Polisen och armén tittar stilla på utan att intervenera. Johannes Forssberg, ledarskribent på Expressen skrev i början av februari att:

Valet står inte mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten, utan mellan demokrati och diktatur.

Vilket ju lät rimligt och hoppfullt. Men fanns det aldrig en risk att valet (om man nu kan tala om val) stod mellan diktatur och diktatur? Vad vi nu ser är en passiv militär som verkar invänta vem det är som får överhanden. Något annat Forssberg skrev var att:

Det är rimligt att tro att det är sådana som han [Bloggaren Abdel Moneim Mahmoud, min anm] som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process

Det kan stämma, läser man denna intervju i Slate med Essam El-Erian, styrelsemedlem från muslimska brödraskapet är löftena fortfarande färgade med demokratiska nyanser. Men när jag läser i Asian News sätter man lätt orden ovan i halsen:

The Muslim Brotherhood and other Islamic parties want to apply the Sharia in a radical fashion so that women cannot go out of their homes or work.

Ingen källa ges tyvärr. Samma artikel i Asian News visar att den sekulära och moderat muslimsk opposition söker samla sig. Likaså finns många av de koptiska kristna grupperingar som nu skräckslaget inser att deras blotta existens i Egypten är hotad.

Om man inte reducerar demokrati till att handla om en rent valteknisk procedur finns det en del annat att som måste uppfyllas för att valet ska stå mellan ett demokratiskt och ickedemokratiskt Egypten. Hamas må vara valt i relativt fria och öppna val, det gör inte dem eller de samhälle de försöker förändra till det minsta demokratiskt. Vad får någon att tro att systerorganisationen i Egypten skulle vilja något annat än Hamas?

Fanns det vid något tillfälle ett enda tecken på att muslimska brödraskapet magiskt skulle visa sig vilja förespråka något annan än varianter på en teokratiskt styrd stat med religiös lag i botten?

Salafiterna och muslimska brödraskapet börjar visa vem som bestämmer. När interimsregeringen utnämnde en kristen guvernör i en provins i södra Egypten reagerade islamisterna rapporterar Sherif Emil i Montreal Gazette:

/../they violently protested and cut off the main north-south highway and railroad lines in the country for days. As the country was paralyzed, the ruling generals watched in silence. The temporary civilian government initially expressed rage, only for the acting prime minister to visit days later, suspend the Christian governor, and promise to meet all the Salafists' demands.

Situationen i Egypten kan nästan liknas den i Jugoslavien efter kommunismens fall. Yrvaket tittar olika grupper, såväl politiska som religiösa och nationella omkring sig. De inser det förändrade läget, de ser maktvakuumet och börjar positionerna sig.

Muslimska brödraskapet och salafiterna höll tyst under upproret. De insåg att legitimiteten i protesterna hade varit noll om de deltagit, då hade Mubarak kunnat krossa upproret blodigt och utan att dra på sig protester. Men nu när de sekulära och moderata muslimerna gjort grovjobbet är det mer lägligt att ta för sig.