Miljöpartiet de floskulösa

Miljöpartiet de floskulösa bör man inte kritisera för deras höga telefonräkningar. Jag förstår Sanna Raymans poäng i att mycket säkert ursäktas för att Wetterstrand framstår som så himla sympatisk.

Men fokus måste alltid ligga på deras utvecklingsfientliga åsikter, orealistiska klimat och energipolitik samt gröna skattehöjningar (ordet skatteväxling kan ni glömma). Att de nu är fjättrade vid Ohly och Sahlin är även viktigt att påpeka.

Rayman har helt rätt i att Wetterstrand är den räkmacka vilken hela MP åker på just nu. Wetterstrand är en oerhört duktig politiker och framstår som otvungen och rättfram. Sällsynta karaktärsdrag i den svenska politiken.

En motvikt på den borgerliga sidan kommer aldrig skapas med hjälp av bara kritik. Det inser jag. Alliansen har ett imageproblem, och det är inget man löser över en natt eller med en galen ny logga. Om man inte förstår det MP har gjort i den politiska världen, utan att egentligen ändrat politik (frånsett EU-linjen), kommer man aldrig kunna hålla jämna steg i kampen om innerstadsväljarna.

Mer om Miljöpartiet: Aftonbladet, Nina Larsson, Per Pettersson, SvD:s ledarblogg.

Ständigt dessa dolda avsikter!

Vill man kartlägga radikal islamism med kopplingar till terrorism så stämplar man en hel grupp i Sverige. Den slutsatsen drar idag Janne Flyghed, professor i kriminologi, och Anna Wigenmark, människorättsjurist.

Det tragiska är att vissa inte verkar kunna göra något annat nuförtiden än att skamlöst blanda ihop islamism med muslimer, och Israel med judar. Givetvis rycker inte människorättsaktivister ut och fördömer kartläggningen av motorcykelgäng eller narkotikaligor. Minoritetselementet kan framhävas eller ignoreras. När det kommer till radikal islamism blir det hysteriskt.

Flyghed och Wigenmark skriver:

"För närvarande ökar antisemitiska och islamofobiska hatbrott i Sverige. Borde det inte vara en lämpligare uppgift att istället lägga den dryga miljon Sabuni anslagit för det aktuella uppdraget på ett utökat, förebyggande arbete mot hatbrott?"

Det ena utesluter givetvis inte det andra. Även radikal islamisms existens måste tas på allvar. Informationsinhämtning måste göras varsamt. Är alternativet att man ignorerar islamismen i Sverige av rädsla för att såra någon? Islamism, antisemitism och hat mot muslimer är alla tre samhällsfarliga strömningar som måste kartläggas och motverkas.

Det finns en hel del bevis som pekar på att terrorister värvats i Sverige. Att det är ett känsligt och svårt område kan inte utesluta arbetet i sig. På vilket annat område föreslår artikelförfattarna att man ska ducka undersökning? Det är samma tongångar som hördes när man först ville granska hedersvåld.

Frågan som borde ställas är om Flyghed och Wigenmark inte gör betydligt mer på egen hand för att klumpa ihop Sveriges muslimer (en oerhört blandad grupp!) med islamisterna än vad Sabuni någonsin skulle kunna göra.

Att kartlägga och motverka den militanta islamismen är otroligt viktigt för att faktiskt visa stöd för alla samhällets vanliga civila muslimer som inte har ett dugg med den antidemokratiska extremismen att göra.

Fler om extremism, islam och religion: Åsa Warnqvist, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Nima Dervish, Jinge, Norah4you.

Arbete och lyckan

Skriver krönika på Sundsvalls Tidning om människan och arbetet,

"Ingenting är olidligare för människan än den fullkomliga ron, utan lidelser, utan affärer, utan nöjen, utan något att göra. Då känner man sin intighet, sin isolering, sin otillräcklighet, sitt beroende, sin vanmakt, sin tomhet."

Det skrev den franske matematikern Blaise Pascal om den mänskliga naturen. Arbetslösheten och den oundvikliga isolationen leder till människans undergång. Känslan av strävan och självförverkligande är allmänmänsklig. Det är där människan skapar sin lycka och glömmer sin tomhet.

Batong istället för hjälp

Vill man komma åt missbruk är inte tvång och hot vägen fram. Vilken tilltro kommer personer som hamnat snett i livet att ha för myndigheter och polisen om hårdhet är det enda de möts av?

I flera länder (Holland & Nya Zeeland) har man märkt att ett närmare och mindre "polisiärt" arbete med missbrukare är betydligt mer fruktbart. Då är chansen större att missbrukare känner tilltro till sociala myndigheter. Deras dödstal bland tunga missbrukare är betydligt lägre än i nolltoleransens land Sverige.

Att tvinga unga till drogtester, utan föräldrarnas medgivande, oavsett hur illa ställt det är med föräldrarna är inte en bra idé och kommer knappast att hjälpa någon. Tough on crime är inte alltid vägen framåt. I synnerhet inte när det kommer till missbruk.

Socialdemokrater fortsätter yra

Invände på Newsmill mot Peter Weideruds kritik mot Nyamko Sabuni. Inlägget publicerades även (nerkortat) i Broderskapsrörelsens tidning. Svar kom från Weiderud i samma nummer. Jag ser att inte mycket hänt sedan första artikeln.

Weideruds huvudsakliga invändning är inte att man kartlägger religiös extremism. Det är att man i just detta förslag från regeringen önskar kartlägga islamistisk extremism och inte kristen.

Tomheten i denna invändning är slående. Givetvis utesluter inte det ena det andra. Finns det bevis på systematisk extremism inom någon grupp i samhället är det på sin plats med kartläggning för att göra en realistisk hotbild.

Man kan invända mot ett förslags innehåll, målsättning och syfte men inte att förslaget inte täcker in alla andra områden. Weiderud menar att det handlar om populism. Det visar pedagogiskt att vi i Sverige har två alternativ när det kommer till behandlingen av religiös extremism:

Antingen den Sverigedemokratiska reaktionen, Islamismen är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Eller vänsterreaktionen som bara ser ett rött skynke och skriker populism och extremism. Det finns ett klokt alternativ som förkastar båda dessa inställningar.

Klokt om jämlikhet

Simon Hedlin Larsson (LUF) skriver utmärkt om jämlikhet och metodologin i "Jämlikhetsanden" (The Spirit Level) på sin blogg, här, här och här. Tankeväckande och fyllt av kloka invändningar.

Fattigdom är problemet, inte ojämlikhet

Skriver (och pratar) i Obs serie om jämlikhet, boken "The Spirit Level":

"Och detta illustrerar så tydligt problemet med att lägga för stor vikt vid inkomstskillnader. För vad säger egentligen den relativa skillnaden mellan fattig och rik om hur fattig den fattige är? Just, precis. Ingenting. Tänk er exempelvis att man ökar alla walesares inkomst hundra gånger dagens nivåer. Fördelningen kommer att vara exakt densamma, men i detta fall kommer den fattige walesaren ha extremt mycket högre levnadsstandard än den rike svensken. Den viktiga slutsatsen att dra är således att det är fattigdom, och inte skillnad mellan rik och fattig som spelar roll."

Mer flummeri kring närodlat

Skriver på Politikerbloggen tillsammans med Alexander Bard om svaret på vår artikel om ekologismen:

"Hammarström menar att “den hårda rationella driften måste ersättas med en mjuk och förnuftig odling”. Det är lätt att säga från hans elfenbenstorn i ett rikt västland utan svält. Men vad många länder behöver är just en högteknologisk och “rationell drift” som producerar mer mat på mindre yta. Hammarström tågar på som om världssvält vore sekundärt efter hans primära strävan efter “lokal förankring och en närhet i odlingen”. Man häpnar när han skriver att “volymerna måste minska och kvalitén öka”. Hammarströms hån mot de svältande är oerhört. Vi säger att både volym och kvalité måste öka om världssvälten ska utraderas. All form av jordbruk är ett exploatera naturen. Det kan göras på mer eller mindre intrusivt sätt, men det kräver alltid ingrepp. Låtsas inget annat!"

Läs även andra bloggares åsikter om ekologism, miljöpolitik, närodlat.

Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.

God svenskhet är ett viktigt projekt

Skriver på Sourze om Svenskheten och samhällsnormer:

Patrik Forshage, skribent på nöjesguiden, skrev indignerat 2006, att nu har riksdagens mest rasistiska parti tagit plats i regeringen. Vilket parti syftade han på? Folkpartiet. Språktestförslaget föll inte i god jord bland tyckare i Sverige. Ordet rasist användes och devalverades i rask takt. Jag har aldrig varit en vän av språktestet, det är knepigt att utforma och förutsätter en jämn utbildningsnivå på personer som gör testet. Men syftet med förslaget var gott; strävan efter att alla i samhället - oavsett tidigare bakgrund - gjordes del av offentligheten och samhällslivet.

En globaliserad värld med stor rörlighet utmanar nationalstatens gamla sammanhållning. Den sammanhållningen bestod av ett språk, ett folk , en religion. 2000-talets Sverige ser annorlunda ut, vare sig vi vill det eller inte. Att vrida tillbaka klockan låter sig inte göras. I brist på nationella eller kulturella markörer som håller samman ett land i en globaliserad värld behövs en ersättning. Demokratin behöver det. Som liberal tror jag på ett ganska tungt lager som skapar gemenskap. Det är inte önskvärt att lagstifta om smak och värderingar. Däremot är det viktigt att goda svenska samhällsnormer, som jämställdhet, likhet inför lagen och tolerans, framhävs. Tillhörigheten till en god svenskhet måste föras fram som ett värdefullt projekt.

Jag inser att det finns en mångfald av värderingar och kulturella uttryck i Sverige. Jag inser även att sättet att se på svenskhet skiljer sig åt oerhört mycket, baserat på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör och bakgrund man har. Just av den anledningen är det så viktigt att vi hittar den minsta gemensamma nämnaren. Segregationen i Sverige har gått för långt. Den ekonomiska och fysiska segregationen är det första ledet. När inte längre människor i vissa delar av Sverige uppfattar sig som delar av det svenska samhället, den svenska offentligheten - då har vi ett problem. Men utanförskap är inte reserverat för personer med utländsk härkomst. Alltför ofta glöms klass, både kulturell och ekonomisk bort. Vi har stirrat oss blinda på "invandraren" - det stora kollektivet - och missat att de finns invandrade grupper som är mer inkluderade i samhällslivet än många grupper som länge befunnit sig i samhällets utmarker.

Att förbjuda burkor och uppröras över människors privata värderingar hjälper oss inte att hitta en viktig medborgerlig gemenskap. För det behövs. Politiken ska inte peta i människors vanor eller värderingar men politiken måste sträva efter att framhäva och uppvärdera goda samhällsnormer. Som medborgare är vi alla formellt sammanknutna, men känner vi det på en informell nivå? Gemenskap i mångfald är inte en tom floskel, det är ett avgörande dilemma som måste lösas. Det är inte nödvändigtvis politikernas uppdrag. Den gamla debatten om svenskhet, samhällsnormer och medborgarskap genererade direkt Forshagereaktionen. Förhoppningsvis kan vi skapa en debatt om de här frågorna, som inte straffar ut sig innan den har börjat.

Folkpartiet och drogtester, dålig kombination

Torkild Strandberg, FP kommunalråd från Landskrona har förordat slumpmässiga drogtester i kommunens skolor. Jag, Linda Nordlund (vice i LUF) samt Jessica Presits skrev på Sydsvenskan om detta korkade förslag:

När skall Folkpartiets företrädare inse att värnandet av individens integritet måste vara överordnat kortsiktiga lösningar?Torkild Strandberg, folkpartistiskt kommunalråd i Landskrona och ledamot av partistyrelsen, föreslår frivilliga drogtester av elever i kommunen. Skolverket har sagt ifrån och menar att Strandberg prioriterar kommunens intressen framför elevers integritet. Trots detta envisas Strandberg med att idén är bra.

De allra flesta elever har varken använt droger eller befinner sig i riskzonen. Ändå kräver Strandberg att alla skall omfattas av det slumpmässiga testet.Kränkande är att man gör kroppsliga ingrepp mot en hel grupp, utan att någon misstanke föreligger. I Strandbergs Landskrona är alla elever misstänkta tills motsatsen bevisats.

Det är ett obehagligt synsätt. Den som tackar nej till de frivilliga drogtesterna riskerar att utpekas som missbrukare. Följden blir att man förlorar både föräldrarnas och skolpersonalens tillit.Enligt en utredning leder grupptryck till att vårdpersonal inte upplever sig ha ett val vid frivilliga drogtester, även om inga sanktioner väntar den som säger nej.

Strandberg tycks mena att skolungdomar skall klara av att göra fria val i en situation där vuxna bevisligen inte vågar göra det. Eleverna befinner sig i en beroendeställning gentemot skolan och kan därför inte säga nej.

Vi hoppas att Strandbergs inställning är uttryck för naivitet och inte för en cynisk människosyn ovärdig Folkpartiet.Vi motsätter oss inte att skolorna verkar för att minska drogberoende. Det är den enkla lösningen vi vänder oss emot. Skolvården som blir ansvarig för drogtesterna riskerar att tappa elevernas förtroende. Skolorna sköter sitt arbete mot missbruk bäst genom information och upplysning.

Skolläkaren och skolsköterskan har rätt att drogtesta elever som misstänks missbruka narkotika. Det behövs för att fånga upp dem som är på väg att hamna snett. Stärkta elevhälsoteam som erbjuder både psykisk och somatisk hjälp är en långt bättre lösning än slumpmässiga urinkontroller. Det må vara praktiskt för politiker med moralpanik att passa på att drogtesta när man ändå har ungdomarna samlade i ett klassrum, men det bör inte vara skolans uppgift.

Det är alarmerande att en framstående politiker som Torkild Strandberg så förhastat är beredd att kompromissa med elevers grundlagsstadgade rättigheter. Vi i Liberala ungdomsförbundet är tacksamma för att byråkraterna på Skolverket tar våra grundlagar på större allvar. Frågan om Folkpartiet också gör det är än så länge obesvarad. Jan Björklund bör ta avstånd från Torkild Strandbergs utspel om partiet skall ha något som helst förtroende i integritetsfrågan.

-

Sveriges radio uppmärksammade artikeln.

Se även: Gabriellas blogg, Apelsineld, Liberati, Amanda Brihed, Lars-Erik.

Fortuyn, liberal eller extremnationalist?

Skriver med anledning av debatten (här, här och här) om Pim Fortuyn i Folkpartiets tidning "NU":

Under den senaste tiden har den nederländske politikern Pim Fortuyn diskuterats flitigt i Sverige. Svenska kritiker av Fortuyn, från vänster till höger, utmålar honom ofta som rasist och extremnationalist. Men i Sverige existerar även stöd och beundran för Fortuyns politiska livsverk. Philip Wendahl (aktiv i liberal mångfald) argumenterar i en artikel på Newsmill (14/1) att Folkpartiet borde gå i Fortuyns fortspår. Var Fortuyn och hans parti Lijst Pim Fortuyn missförstådda liberaler eller främlingsfientliga nationalister?

Flera nederländska statsvetare, exempelvis Han Dorussen, har pekat på att även om LPF inte var ett traditionellt nationalistparti valde man att adressera många av de policyområden som nationalister tidigare koncentrerat sig på. Tjitske Akkerman vid Amsterdams universitet undersökte den liberala paradoxen hos LPF. Hennes slutsats är att en enkel kategorisering av Fortuyn inte låter sig göras. Samtidigt menar hon att Fortuyn varken var renodlat liberal eller extremnationalist. Akkerman menar att LPF kännetecknades av en "rädslans liberalism". En liberalism som snabbt använder sig av populistisk och främlingsfientlig retorik för att få igenom restriktiv invandringspolitik. Liberala drag användes främst för att bredda väljarbasen och inte placera sig i den politiska periferin.

Fortuyn var tydlig med sin essentialistiska inställning till islam. Religionen utmålades som statisk och omöjlig att modifiera. Slutsatsen var att muslimer per definition sågs som bärare av islams enhetliga och fundamentalistiska budskap. En utveckling av islam i liberal riktning, eller rentav en europeisk islam, fanns inte i hans föreställningsvärld. I sak skiljer sig inte denna position från Jimmie Åkessons. Fortuyns syn på Islam fick följden att han förordade totalstopp av invandring av muslimer.

LPF kännetecknades av civil eller patriotisk (värde-) nationalism och inte biologisk eller etniskt präglad nationalism. Detta är en utveckling många partier med rötterna inom den nationalistiska rörelsen haft under senare år i Europa. Denna ”nya” nationalism framhäver vissa civila värden som högstående och landsspecifika. Invandrare beskrivs ofta som fast i främmande värden och kulturegenskaper.

Fortuyns liberalism gjorde anspråk på att mänskliga rättigheter skulle vara nationellt specifika istället för universella. ”Den andre” ansågs kroniskt inkapabel att anpassa sig till liberala värden. Han motsatte sig den internationella kampen för demokrati och spridandet av liberala värderingar. I detta ingick hans motstånd mot internationell rätt och internationella domstolar. Han motsatte sig även kriget i Irak och Afghanistan och förhöll sig skeptisk till att demokrati och frihet passade alla kulturer. Fortuyn var i högsta grad en kulturrelativist och själva antitesen till en liberal med universalistiska anspråk. Hans position var nationell och främlingsfientlig istället för gränslös och öppen. I Fortuyns politik fanns ingen ansats att som Wendahl skriver ”integrera invandrarna i de mänskliga rättigheternas globala gemenskap” – Fortuyns kulturrelativism såg inget hopp för muslimer eller främmande kulturer. En förhoppning är att Fortuyns belackare i framtiden kritiserar honom av rätt anledningar. Samtidigt bör hans supporters tänka efter ordentligt innan de upphöjer honom till skyarna.

Genusväldet och den kassa musiken

Häromdagen skrev Strage om borgerlighetens kassa musiksmak. Jag kommenterade snabbt och länkade till några av de artiklar jag skrivit om musik och politik. Som ett brev på posten kommer denna video. Tanja Bergqvist som skapar halmgubbar i en industriell skala på sin Axesskrönikeplats har gjort en video om genusväldet. Nog för att jag ofta instämmer i kritiken mot den alltför breda acceptans av vissa genusteorier men nu går det utför.

När jag ser "Genusväldet" kommer jag osökt att tänka på det amerikanska bandet "Consolidated", en vänsterversion av Bergqvist och Matte-Matik. Hos Consolidated handlade det om att köra ner ett fördummat postkolonialt perspektiv i halsen på åhöraren under väldigt pinsamma former. Musiken var i alla fall något att ha,



Med "Genusväldet" blir kritiken av den stora fienden (genusmaffian osv) parodisk och inte seriös. Det finns anledning att diskutera hur en akademisk disciplin påverkar samhället och hur samhällets institutioner applicerar teorierna. Videon gör nog att obstinata antifeminister får sig ett gott skratt men inte mycket mer. Jo, det bekräftar tesen om att borgerligheten har trist musiksmak och är tvungen att låta som Landser för att få fram ett budskap på putslustigt manér.

Se även Weimers och Copyriot

Hoppas Birgitta uppvärderar det europeiska perspektivet!

Oerhört kul att Birgitta Ohlsson utnämns till EU-minister. Tyvärr är det väldigt kort om tid att göra något men förhoppningsvis kan Ohlsson kasta något ljus på kopplingen Sverige - EU. En koppling som i vår lilla ankdamm till politiska värld ofta hamnar i skymundan. Detta är i grunden både olyckligt och provinsiellt. Vårat alltför nationella perspektiv får ofta genomslag i hur man talar om säkerhetspolitik och miljö. Klarar vi inte av att se det europeiska perspektivet som det tydligaste för långsiktig politisk förändring kommer vi att harva på i periferin och fortsätta vara irrelevanta för allt annat än vad som händer i Stockholm med omnejd.

Lycka till Birgitta!

Se även SVD, AB, DN och Seved Monke, Rasmus, Altenberg.

Lag mot burka fel väg att gå

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om Burkadebatten. Min slutsats är att även om burkan inte är en symbol för något bra är lagstiftning och tvång fel väg att gå.

-

När till slut sammanfattningarna över 00-talet börjar avta kan man se att ett par teman har dominerat: Religionen och dess roll i samhället och kollisionen mellan kulturer i Europa. Inget tyder på att det kommande årtiondet kommer sakna dessa teman.

Flera exempel finns som anknyter till Burkan. I Frankrike röstar man i dagarna igenom ett förbud mot burkor på offentlig plats. I Danmark stöds ett förslag om förbud mot burkor av de Konservativa tillsammans med Dansk Folkeparti. Liknande tongångar kan man höra i Sverige. Centerpartister i Stockholm motionerade i höstas om förbud mot burkor på offentlig plats. Även Reinfeldt uttalade sig vagt i en debatt om huruvida burkor bör accepteras i Sverige.

I Frankrike menade president Sarkozy att burkan är ett tecken på underkastelse och fängslande av kvinnor och hör alltså inte hemma i det franska samhället. Tanken är att ett förbud mot symbolen för detta förtryck kommer åtgärda själva förtrycket. Troligtvis är detta inte bara en naiv inställning utan även destruktiv sådan.

En liberal offentlighet måste ge människor möjligheten att välja hur de vill uttrycka sin kultur och religion. Men gränsdragningar måste finnas. Barn, kvinnor och män måste ha möjligheten att lämna förtryckande församlingar, sekter och familjer. Det är en god balans mellan skydd för individens självbestämmande och religionsfriheten som måste känneteckna ett fungerande samhälle.

Att inskränka människors självbestämmande kan aldrig accepteras med hänvisning till religion, tradition och kultur. Men inte heller kan staten förbjuda vuxna människor att fatta beslut om sina liv som inte ligger i linje med majoritetssamhällets önskningar. Är tanken att vi ska förbjuda andra ”avvikande” klädkoder? Det öppnar upp för en diskussion om exempelvis subkulturers kläder.

Därtill liknar vi genom brukandet av tvång mer och mer de kulturer och samhällen som inte skriver under på individens frihet. Att skapa en inverterad variant av den muslimska världens intolerans mot västerländsk klädkod vore inte bara tragiskt utan även misslyckat. I slutändan kommer det med största säkerhet bara fördjupa klyftan som existerar mellan väst och islam. Detta innebär inte att man behöver förhålla sig okritiskt till religiösa uttryck, däremot får man tänka efter om tvång är vägen framåt.

Det går inte att förneka att de olika varianterna av slöjan i sig är en av religionens kontrollmekanismer över människan och hennes sexualitet. Det går inte heller att förneka att det finns upplysta, välintegrerade kvinnor under burkorna. Avvisar vi burkan med lagstiftning finns risken att vi även stöter bort en rad människor som mest av allt behöver befinna sig i samhället och inte utanför. Min förhoppning är att vi inte går den franska vägen. Tvång och förbud kan verka lockande, en snabblösning. Men det kommer inte lösa problemet med religions roll i samhället.

Se även (Expressen 2, GP, SVD, AB, UNT och Roger Haddad, Jonas Morian, Niklas Frykman.

Därför säger vi nej till ekologismen!

Idag publiceras min och Alexander Bards artikel om ekologismen. Versionen är kraftigt nerkortad och något redigerad. Artikeln framstår nog mer som en pik mot Miljöpartiet än en generell varning för ekologismens tankegods och konsekvenser.

Här nedan den fullständiga versionen.

-

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism - senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar - då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet. Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna - som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk - som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet - moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Adam Cwejman (ordförande, LUF)
Alexander Bard (grundare, Liberati)

-

Se även Rejdnell och Liberati

Öppnare politik, ja tack!

Folkpartiet i Stockholms stad lägger ut sitt programförslag på internet så att alla som vill kan vara med och tycka till. Det är alltså inte bara medlemmar som får vara med utan utan vem som helst med internetuppkoppling. Det känns som en bra idé.

Här hittar du programmet

Liknande initiativ har tagits av FP Göteborg. Detta är oerhört bra och om det marknadsförs på rätt sätt finns det en chans att den politiska processen öppnas upp. Det är knappast någon som dyker upp på öppna möten arrangerade av kommuner och partier, några får entusiaster. Med denna öppning finns även möjligheten för dem med tidsbrist att göra inspel och ge förslag.

Keynes vs Hayek!

Varför sorteras Birgitta Ohlsson bort som ministerkandidat?

Skriver tillsammans med Linda Nordlund, andra vice ordf i LUF på Politikerbloggen om Birgitta Ohlsson och utnämningen av den nya EU-ministern.

Viktigt att Skånskans reportage uppmärksammas

Det är otroligt viktigt att reportaget gjort av Skånskan uppmärksammas. Än så länge verkar det inte som om någon rikstäckande mediakanal har uppmärksammat serien.

Här länkar till alla artiklarna i serien:

Klasskamrater skulle "halalslakta" Jacob
Judehatet får dem att lämna Malmö
"Davidsstjärnan är som ett rött skynke"
Temat upprör Skånskans läsare
"Det känns legitimt att ge sig på judar"
Reepalu: Israel har skapat en "varböld"

Liberal musik?

Fredrik Strage tar upp det intressanta ämnet om högern och musik. Landar i slutsatsen att det oftast handlar om ganska kass musiksmak bland borgerliga. Kan inget annat än att hålla med. Har skrivit en del om ämnet tidigare, här, här, här och här. Det är kanske inte alltid så enkelt att hitta "öppet" liberal eller libertariansk musik och musiker. Signalerna är dock subtila och inte lika gapiga som på vänsterkanten.

Står Sahlin bakom Reepalus uttalanden?

Ilmar Reepalu (S) tabbar sig något otroligt. Tyvärr verkar han mena allvar.

Reepalu menar att judarna måste ta avstånd från Israel. Att sionism är oacceptabelt. Att församlingen måste ta ansvar. "Malmö och Skåne har tyvärr haft bekymmer med grupper längst ute på högerkanten" säger han, pinsamt omedveten om den situation som faktiskt råder i Malmö. Han verkar förvånad över att hoten kommer från muslimer och vänsterextremister i Malmö.

Hans svar är rättframt och obehagligt på samma gång. Vad detta kallt avslöjar är att hatet och trakasserierna inte är det enda hotet. Likgiltigheten och flatheten från malmös mäktigaste politiker är kanske ännu värre. Det visar att malmös judar, och för den delen alla minoriteter inte kan räkna med offentlighetens stöd.

Att inte utsätta sig för fara är deras ansvar. Menar Reepalu i konsekvensens namn att kvinnor ska undvika utmanande klädsel sena kvällar också? Frågan är även om Reepalu anser att samma standard gäller för landets muslimer? Bör muslimer, oavsett hur de identifierar sig med islam ta avstånd, be om ursäkt och distansiera sig från islam så fort det begås terrordåd i religionens namn?

Reepalu blandar in Sionism i leken. Men problemet i Malmö är inte Israel eller sionism. Det är att medborgare tvingas flytta från sin hemstad efter att ha utstått hot för sin bakgrund eller åsikter. Han lastar judar kollektivt för vad en enskild stat gör. Judar i Sverige ska absolut under inga omständigheter behöva ta avstånd från Israel för att undgå trakasserier. Oavsett deras politiska åsikter och ståndpunkter bör de slippa våld och hot. Att sen Reepalu likställer Sionism med Antisemitism är häpnadsväckande men egentligen irrelevant för sammanhanget.

Reepalu ägnar sig åt att kollektivt hålla judar ansvariga för vad Israel gör eller inte gör. Att de på grund av sin judiska bakgrund ska behöva förhålla sig i mellanösternfrågan för att undvika problem. I sak gör han exakt samma sak som de som nu trakasserar judar i Malmö. Reepalu skänker legitimitet till idén om kollektivt skuldbelägande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet. Det är precis detta tankesätt som präglar antisemiterna.

Frågan är om detta är framtidens socialdemokrati vi skådar. En socialdemokrati som populistiskt i sin strävan efter att blidka israelkritiker offrar demokratiska principer. Fram till idag använde sig endast populister av kollektivt skuldbeläggande. Socialdemokratin i Malmö anmäler intresse. Vad säger Mona Sahlin om Reepalus uttalande, tar hon tydligt avstånd?

Publicerat på Newsmill. Se även Sjöstedt, UNT, Beijbom, Madon, Al-Hamatzav och hela artikelserien på Skånskan.

Den döda solidaritetsförklaringen på Folk och Försvar

Folk och Försvar lider mot sitt slut och jag deltog för ett par timmar sedan i ett segment som behandlade Lissabonfördraget och Europeisk säkerhetspolitik.

Mitt anförande, som följs av Charlie Weimers går att se på Bambuser (42 minuter in i klippet)

Mitt anförande behandlade främst kopplingen mellan solidaritetsförklaringen - både den svenska men även den i Lissabonfördraget - och hur det kan fungera (eller inte) i praktiken:

- Lissabonfördraget är ett steg framåt för Europeiskt säkerhetssamarbete. Det finns ökade möjligheter att samarbeta, koordinera och utveckla gemensamma insatser främst när det kommer till katastrofhjälp.

- Även om Lissabonfördraget skapar en solidaritetsklausul för medlemsstaterna finns det en tydlig reservation. Länder med "särskilda" omständigheter som medlemskap i NATO eller alliansfrihet kan undantas från reglerna.

- Med detta i bakhuvudet blir det tydligt att exempelvis en rödgrön regering troligtvis inte skulle bistå en baltstat som blir anfallen. Urban Ahlin (S) var under söndagen på FoF tydlig med att Sverige inte på något sätt kommer hjälpa till. Inte ens mellanlandningar för NATO-flyg skulle vara välkommet.

- Det handlar alltså mycket om solidaritet i teorin men knappast i praktiken. Detta är säkert med de rödgröna vid makten, med alliansen kan det vara på annat sätt (Folkpartiet kan förhoppningsvis vara en garant). Diskussionen som Ahlin deltog i kändes mest som Frankrike och Storbrittanien som 1939 diskuterade hur stödet till Polen skulle se ut. Vi vet mycket väl om resultatet.

- Detta återaktualiserar Folkpartiets krav på ett NATO-inträde. Genom att se Europas misslyckanden på Balkan och i Kosovo på 90-talet kan vi förstå vidden av den handlingsförlamning som Europa drabbas av. Förvisso har Europa skärpt sig, fredsbevarade uppdrag i Kosovo och Tchad är bra exempel. Bättre sent än aldrig kanske.

Se även Mark Klamberg, Charlie Weimers, Wisemans Wisdom, Försvarsbloggen

I media, DN, SVD, UNT, Expressen

Svenska försvaret ftw!

Läste med stolthet Björklund, Ohlsson och Widman på brännpunkt häromdagen,

"De svenska försvarsbesluten sedan Berlinmurens fall har alla utgått från att utvecklingen i Ryssland är på väg åt rätt håll. Styrkan och beredskapsnivån på vårt försvar måste kunna variera över tid med hänsyn till utvecklingen i vår omvärld. Att sänka garden i det svenska invasionsförsvaret under 90- talet var rätt tänkt utifrån den utveckling som då kunde ses. Men den analys vi gör av utvecklingen i Ryssland leder oss till slutsatsen att vi befinner oss vid en vändpunkt. Under den kommande mandatperioden skall riksdagen fatta ett nytt försvarsbeslut. Vår bedömning är att den svenska nationella försvarsförmågan återigen måste stärkas. Sverige kommer att behöva rusta upp sitt försvar."

Vad Sverige behöver är en tydligare idé om hur man tänkt sig den kollektiva säkerheten i Östersjöområdet.

Det är tydligt att nedmonteringen av försvaret har fått destruktiva effekter för Sveriges möjligheter att möta framtida hot och utmaningar. Det minskar dessutom det underlag och möjligheter som finns för internationella insatser.

Från Urban Ahlin (S) kunde på Folk och Försvar höras att talet om Ryssland bara retar upp Ryssland ännu mer. Med den inställningen borde vi givetvis lägga ner försvaret och låtsas om som om det inte kan hända saker i Ryssland oerhört snabbt. Att ha ett starkt och välfungerande försvar som inte faller snabbare än jag skrivit denna text är inte en provokation, det är statsmaktens självklara ansvar.

Idag kommer Vänstern att presentera sin vision för försvaret. Låt oss kontrastera den mot regeringens politik och Folkpartiets långsiktiga vision.

Vad står på spel?

Arbetslösheten är ett av årets absolut viktigaste ämnen. I valet blir det centralt att alla politiska partier presenterar lösningar och idéer för framtiden. Sverige konkurrensfördelar på en global marknad är inte lika stora som under efterkrigstiden. Därför är det centralt att vi förändrar vår ekonomi och arbetsmarknad i grunden.

Gör vi inte det riskerar vi att förlora kvalificerad arbetskraft, bli ignorerade av utländsk arbetskraft och hämma utvecklingen i Sverige.

På "Vad står på spel" diskuterar jag och Maria Ferm några av de möjliga lösningar för den svenska arbetsmarknaden. Även om arbetsmarknadens avtal sköts av arbetsgivare och fackförbund finns det en viktig roll för politiken.

Polen klarar sig bra ur krisen

Keynsianismen lägger sig som en våt filt över debatten kring finanskrisen. Sällan ser man dock till vad som faktiskt fungerat under finanskrisen. Peter Schiff, en av de ekonomer som mycket tidigt förutsåg krisen har med rätta noterat att Polens ekonomi klarat sig väldigt bra ur krisen,

"In 2007, the center-libertarian Civic Platform party was put in power, with Rostowski as Finance Minister. Along with Prime Minister Donald Tusk, he has continued the process of transforming Poland into a laissez-faire paradise. Not accidentally, Poland is the only EU member state that showed positive GDP growth in 2009, at 1.9%. Also its public debt, at roughly 55% of GDP, compares favorably with its neighbors - and with the United States."

Privatiseringar, sparsamma offentliga utgifter och en avsaknad av Keynsianska idéer har varit Polens recept för att klara krisen. När ska resten av Europa lära sig av exemplet Polen?

Kampen mot fundamentalismen

Den religiösa fundamentalismen är inte uråldrig, utan en högst modern företeelse. Denna slutsats drar Karen Armstrong i sin välskrivna bok The Battle for God.

Fundamentalism inom kristendom, islam och judendom är alla reaktioner på moderniteten. Dagens fundamentalistiska islamism är således en reaktion mot det upplysta samhället, menar Armstrong. Inte bara dess goda sidor men även de negativa, som kolonialpolitik, nationalism och ekonomisk utsugning.

Men även om fundamentalistisk islam frodas i kontakten med det moderna samhället som anklagas för lösaktighet och gudlöshet är det samtidigt denna upplysta kraft som kommer vara grogrunden för ett avpolitiserad islam. Både kristendomen och judendomen har i stor utsträckning vandrat denna väg. Bokstavstroende extremister kommer alltid att finnas, frågan är i vilken utsträckning de ska tillåtas diktera agendan för såväl troende som icke-troende.

Upplysningen radikaliserade vissa judar och kristna medan andra såg chansen att kombinera religiös tro och kultur med det moderna samhället. Vissa menar att det finns ett inbyggt skydd mot detta inom Islam, att det endast kan existera ett islam. Fundamentalismen är ofrånkomlig, och islam skiljer sig därför från andra religioner som saknar denna spärr, menar de. Detta är naturligtvis nonsens.

De som ofrivilligt strider tillsammans för denna linje är fundamentalisterna själva och de högerextrema krafter i Europa som vill utmåla alla muslimer antingen som extremister eller som tillhörande en farlig kraft som är oförenlig med ett öppet och demokratiskt samhälle. En artikel av Abdussalam Nordenhök och Maha Saleh publicerad på Mohamed Omars blogg avslutas med orden ”En opolitisk islam är modernitetens bastard”. Citatet är ett eko från de fundamentalistiska kristna och judar som såg farorna med modernitetens framväxt.

Det är ett gammalt grepp från fundamentalister. Genom att tilldela sig själva privilegiet att definiera religionens sanna väsen ogiltigförklarar man alla andra tolkningar och trosuppfattningar. Samma metod har vid otaliga tillfällen använts av ultraortodoxa judar samt extrema kristna kyrkor. Konflikten är på intet sätt ny.

Jag vågar dra slutsatsen att det västerländska samhället under 2000-talet närmast är immunt mot den form av stark religiös påverkan som sker i många andra länder där religion inte bara är tro, utan även lag. Upplysta demokratiers pluralism och sekularismen sätter den gränsen. På samma sätt som kristendomen och judendomen har utvecklats i mötet med moderniteten kommer islam också att vandra den vägen.

De muslimska grupperna i Europa är en minoritet av världens muslimer. Men när en sekulariserad form av islam får tillräckligt stort genomslag här kommer också en liknande utveckling att äga rum i övriga delar av världen. Jag är övertygad om att tiden kommer ge mig rätt. För Europa handlar det om att tydligt signalera vilken form av religiös närvaro man vill ha i samhället. Reformisterna behöver vår hjälp och det är vårt ansvar att visa att islam kan finna en plats i ett sekulärt och modernt samhälle.

Publicerad på Sourze.se

DN kultur haverar, igen

Om man vill ha vänsterns världssyn nedkokad till ett inlägg är Dan Jönsson på DN Kultur en god kandidat. Jönsson menar att man bör göra följande om man i en handvändning vill stoppa islamistisk fundamentalism:

"lägga ner krigen i Irak och Afghanistan, och montera ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad."

Jönsson verkar underförstått insinuera att hans och islamisternas bevekelsegrunder egentligen är samma. Det är indignationen inför det världskapitalistiska systemet som gör att välbeställda, välutbildade fundamentalister spränger bomber och flyger in i skyskrapor samt försöker hugga ihjäl karikatyrtecknare. Pragmatiska marxister med andra ord. Ta bort sjukdomen och de kommer nöjt sluta med sina dumheter.

Med denna logik menar Jönsson att 9/11 inte heller var en attack mot det öppna demokratiska samhället utan endast en avancerad protest mot ekonomisk orättvisa och krig. Vill man undvika händelser som 9/11 ska man helt enkelt undvika krig som det i Afghanistan. Men vänta, hände inte Afghanistan efter 9/11?! Jo, men varför vara noga med kronologin när man driver en så viktig tes som Jönsson gör!

"Men" - var icke rädda verkar Jönsson mena! - "terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst". Med andra ord, understöd nu inte det världskapitalistiska systemet och gör inte "dumma tekningar" som "utmanat miljontals troende muslimer". Klarar ni det kan ni vara trygga. Det är inte det öppna och fria demokratiska samhället som utmanas utan bara den hemska kapitalismen!

Fundamentalismen har sin enkla marxistiska förklaring, strunta i det där om religiös fundamentalism. Allt kan lösas så enkelt. Allt det där tjatat om angrepp på det öppna demokratiska samhällets principer kan ni bara glömma menar Jönsson. Intellektuellt haveri är den enda passande etiketten på denna man.

Den mångkulturella samhällets verklighet

Skriver på Newsmills "julkalender". Uppmaningen var att skriva om förväntningar inför 2010. Jag kombinerar med en väldigt kort tillbakablick på 2000-talet. Förhoppningen är en vettigare debatt om det multikulturella samhället:

Att referera till Samuel Huntingtons Clash of Civilizations är närmast obligatoriskt vid varje tillbakablick på 2000-talets första decennium. Inför detta decenniums sista år tänker jag själv göra mig skyldig till detta. Huntingtons dystra profetia om ett 2000-tal där kulturella och religiösa identiteter är den främsta orsaken till konflikter har under de senaste tio åren varit oerhört relevant, men kanske inte på det sätt han väntade sig.

Civilisationernas skyttegravar befinner sig inte alltid på nationalstaternas gränser. Inte heller är slagfältets kombattanter alltid representanter för de olika civilisationerna - muslimska, hinduiska, kristna eller liknande. Europa har blivit ett ideologiskt slagfält för idéer om samhällets grundvalar. Vilken roll (om någon) ska religionen spela i samhället? Hur ska det multikulturella samhället fungera (om det ens går)? Är pluralism alltid av godo?

Att som vissa nationalister utmåla muslimer som en huvudaktör är felaktigt. Europas muslimer är relativt maktlösa inför majoritetssamhällets diskussioner och förändring, omröstningen i Schweiz är ett exempel på detta – slöjförbudet i Frankrike ett annat. Det är i den etablerade politiska ordningen det råder krig om idéerna.

Det multikulturella samhället är inte problemfritt, lika lite som det etniskt homogena samhället är det. Båda utmanar idéer om minoriteters skydd, demokratins legitimitet och frågan om nationella identiteter. Jag tänker vara lite vågad och säga att vi fortfarande befinner oss lätt chockade i startgroparna. Länder som Holland, Frankrike och Storbritannien har på ett mer brutalt sätt konfronterats med problemen, och gått lika olika vägar för att lösa problemen.

Frågan om det demokratiska samhällets normer och positioner på 2000-talet kan inte ignoreras.

Vissa ropar efter svenska värderingar. Svenskheten i dess ”ursprungliga” form ska sättas i det främsta rummet. Alla ska förhålla sig till en norm utkristalliserad av bittra män från Sölvesborg. Oavsett vad frågan är kommer svaret lyda osvenska muslimska invandrare.

På Sveavägen menar man att det inte existerar svenska normer, i den postmoderna världen är Socialdemokraternas Sverige en normmässig tabula rasa. Alla perspektiv är giltiga, alla positioner skapar sina egna förutsättningar. Motståndaren är per definition essentialist och tvingar på oliktänkande den vita mannens normer. Miljöpartiets Yvonne Ruweida med sin normkritiska myndighet är ett talande exempel på detta.

Ingen av dessa två positioner verkar få något gehör från breda folklager. I någon mån är båda perspektiven politiska projekt där identitet och samhälle antingen ska stöpas i ett mytiskt nationell skimmer eller helt tillintetgöras. Ingen av vägarna leder till en ljus framtid.

En av mina förhoppningar inför 2010 är att vi i Sverige kommer inse följande:

Sverige, som alla andra länder, bygger på vissa samhällsnormer. Vi kan försöka blunda hårt och bortse från detta eller så kan vi ägna tid och fokus åt att nå klarhet i vad detta innebär för människor som bor i det här landet. Ju förr vi inser att vi är ett väldigt udda land sett ur ett internationellt perspektiv desto bättre. Sverige utmärker sig särskilt för sin syn på jämlikhet, jämställdhet och tilltro till individens förverkligande och frihet.

I detta mångfaldens Sverige uppstår tveklöst för en rad problem, och flera av dessa har vi redan bevittnat. Exempelvis när egalitära, liberala ideal om jämlikhet och jämställdhet möter djupt rotad konservatism uppstår konflikter. Det gör ont när normer och värderingar krockar - att tro något annat vore märkligt.

Sjukdomstillstånd måste erkännas innan tillfrisknandet kan påbörja, brukar man säga inom psykiatrin.