Glöm paradigmskiftet

Fredrik Segerfeldt har skrivit en viktig text om liberalismen och faran med att slå sig till ro. Han varnar för ett paradigmskifte där sveriges liberaler slutar tro på förändring och blir lika stela som socialdemokratin:

Det konstiga med detta är att det inte finns någon saklig grund för paradigmskiftet. För trots liberaliseringarna och normaliseringen är Sverige fortfarande ett utpräglat vänsterland, där instutionaliserad barnomsorg är normen, där staten vill bestämma vem som ska sitta i företagens styrelser, med 47 procents skattetryck, där det offentliga är defaultlösningen på de flesta samhällsproblemen, där LO har monopol på förändringar på arbetsmarknaden och där politikens primat råder.

Det finns faktiskt en fara med att man från liberalt håll faktiskt börjar tro på vänsterns domedagsvals att någon form av systemskifte är genomfört i Sverige. Så är det givetvis inte, den ska svenska arbetsmarknaden är fortfarande stelbent och lika dålig på att släppa in unga och invandrare som den var för några år sedan. Den svenska bostadsmarknaden är fortfarande socialdemokratiskt konservativ och skapt för de med privilegier.

Mycket har gjorts för att liberalisera den svenska ekonomin, paradoxalt nog utfördes det mesta av socialdemokraterna. Nej, det är farligt om sveriges liberaler tror att Sverige är ett land man förvaltar, inte förändrar.

Det är när vi tror på vänsterns saga om systemskiftet som vi blir lata, ointresserade av att förändra ett land som är i behov av förändring för att undvika stagnation.

Samtidigt måste vi inse att liberaler mycket väl kan bli tvingade att gå i inre opposition mot sin egen regering. Det är nu, under den andra mandatperioden som det mer än någonsin behövs andra röster inom borgerligheten som ser till att vi inte glömmer att det finns betydligt viktigare saker än makten.

Borgerlig rättvisa

PJ Anders Linder skrev i söndags i Svenska Dagbladet om rättvisa. Linder listar fem förslag till vad som skulle kunna vara ett principprogram för rättvisa:

Prioritera de verkligt utsatta. Fördelningsdebatten handlar i väldigt hög grad om nivåer och regler i socialförsäkringssystemet. Hemlösa, narkomaner och svårt psykiskt sjuka är inga stora väljargrupper och får inte alls samma uppmärksamhet.

Gör det lätt att få arbete. Egen försörjning är nyckeln till självständighet och delaktighet. Ompröva den arbetsrätt som gynnar insiders och ta debatten om de höga ingångslönerna som gör nybörjare för dyra för att få jobb.

Bekämpa fattigdom i stället för rikedom. Flit, företagsamhet och förkovran är värden som bygger samhällen och skapar resurser till enskilt och allmänt ansvarstagande. Det är rimligt att den som tjänar mer också betalar mer till det gemensamma, men det kan aldrig vara rättvist att staten får mer än individen när hon får en löneförhöjning.

Glöm inte förmögenheterna. Ägandet är mycket mer ojämnt fördelat än inkomsterna. Ge många fler chansen att bygga upp ett kapital. Det ger handlingsfrihet och gör att man tål tillfälliga svackor. Låt människor sätta av oskattade pengar. Skifta ut offentlig egendom. Sluta gynna det ansiktslösa ägandet.

Försvara kunskapsskolan kompromisslöst. Skolan ska ha höga förväntningar på alla barn och ge vad stöd som krävs för att infria dem. Att elever lämnar skolan utan att vara förberedda för högre studier eller yrkesliv är den största orättvisan av dem alla.

Första och tredje punkten bör vara de viktigaste ledstjärnorna, men dit når man bara främst genom att prioritera punkt två och fem. Det bästa sättet att arbeta för de utsatta och de fattiga är, tråkigt nog för den som ogillar tjat, att verka för god tillgång till jobb och utbildning av hög kvalitet.

När det gäller jobben handlar mycket om en ny inriktning för arbetsmarknadspolitiken där vi går mot högre flexibilitet. Entreprenörskap och företagande - det vill säga sunt risktagande - bör uppmuntras mer, och nu måste Sverige arbeta mer för att öka viljan att anställa.

På utbildningsområdet har en del gjorts, och mycket är på gång, även om det tyvärr kommer dröja innan politiken ger riktig effekt. Det viktiga tankesätt som bör prägla svenskt utbildningsväsende framöver är att våga ställa mycket högre krav på elever, samtidigt som man erbjuder långt bättre hjälpinsatser så att så många som möjligt klarar av att uppfylla dessa krav.

Genusväldet och den kassa musiken

Häromdagen skrev Strage om borgerlighetens kassa musiksmak. Jag kommenterade snabbt och länkade till några av de artiklar jag skrivit om musik och politik. Som ett brev på posten kommer denna video. Tanja Bergqvist som skapar halmgubbar i en industriell skala på sin Axesskrönikeplats har gjort en video om genusväldet. Nog för att jag ofta instämmer i kritiken mot den alltför breda acceptans av vissa genusteorier men nu går det utför.

När jag ser "Genusväldet" kommer jag osökt att tänka på det amerikanska bandet "Consolidated", en vänsterversion av Bergqvist och Matte-Matik. Hos Consolidated handlade det om att köra ner ett fördummat postkolonialt perspektiv i halsen på åhöraren under väldigt pinsamma former. Musiken var i alla fall något att ha,



Med "Genusväldet" blir kritiken av den stora fienden (genusmaffian osv) parodisk och inte seriös. Det finns anledning att diskutera hur en akademisk disciplin påverkar samhället och hur samhällets institutioner applicerar teorierna. Videon gör nog att obstinata antifeminister får sig ett gott skratt men inte mycket mer. Jo, det bekräftar tesen om att borgerligheten har trist musiksmak och är tvungen att låta som Landser för att få fram ett budskap på putslustigt manér.

Se även Weimers och Copyriot