Glöm paradigmskiftet

Fredrik Segerfeldt har skrivit en viktig text om liberalismen och faran med att slå sig till ro. Han varnar för ett paradigmskifte där sveriges liberaler slutar tro på förändring och blir lika stela som socialdemokratin:

Det konstiga med detta är att det inte finns någon saklig grund för paradigmskiftet. För trots liberaliseringarna och normaliseringen är Sverige fortfarande ett utpräglat vänsterland, där instutionaliserad barnomsorg är normen, där staten vill bestämma vem som ska sitta i företagens styrelser, med 47 procents skattetryck, där det offentliga är defaultlösningen på de flesta samhällsproblemen, där LO har monopol på förändringar på arbetsmarknaden och där politikens primat råder.

Det finns faktiskt en fara med att man från liberalt håll faktiskt börjar tro på vänsterns domedagsvals att någon form av systemskifte är genomfört i Sverige. Så är det givetvis inte, den ska svenska arbetsmarknaden är fortfarande stelbent och lika dålig på att släppa in unga och invandrare som den var för några år sedan. Den svenska bostadsmarknaden är fortfarande socialdemokratiskt konservativ och skapt för de med privilegier.

Mycket har gjorts för att liberalisera den svenska ekonomin, paradoxalt nog utfördes det mesta av socialdemokraterna. Nej, det är farligt om sveriges liberaler tror att Sverige är ett land man förvaltar, inte förändrar.

Det är när vi tror på vänsterns saga om systemskiftet som vi blir lata, ointresserade av att förändra ett land som är i behov av förändring för att undvika stagnation.

Samtidigt måste vi inse att liberaler mycket väl kan bli tvingade att gå i inre opposition mot sin egen regering. Det är nu, under den andra mandatperioden som det mer än någonsin behövs andra röster inom borgerligheten som ser till att vi inte glömmer att det finns betydligt viktigare saker än makten.