Borgerlig rättvisa

PJ Anders Linder skrev i söndags i Svenska Dagbladet om rättvisa. Linder listar fem förslag till vad som skulle kunna vara ett principprogram för rättvisa:

Prioritera de verkligt utsatta. Fördelningsdebatten handlar i väldigt hög grad om nivåer och regler i socialförsäkringssystemet. Hemlösa, narkomaner och svårt psykiskt sjuka är inga stora väljargrupper och får inte alls samma uppmärksamhet.

Gör det lätt att få arbete. Egen försörjning är nyckeln till självständighet och delaktighet. Ompröva den arbetsrätt som gynnar insiders och ta debatten om de höga ingångslönerna som gör nybörjare för dyra för att få jobb.

Bekämpa fattigdom i stället för rikedom. Flit, företagsamhet och förkovran är värden som bygger samhällen och skapar resurser till enskilt och allmänt ansvarstagande. Det är rimligt att den som tjänar mer också betalar mer till det gemensamma, men det kan aldrig vara rättvist att staten får mer än individen när hon får en löneförhöjning.

Glöm inte förmögenheterna. Ägandet är mycket mer ojämnt fördelat än inkomsterna. Ge många fler chansen att bygga upp ett kapital. Det ger handlingsfrihet och gör att man tål tillfälliga svackor. Låt människor sätta av oskattade pengar. Skifta ut offentlig egendom. Sluta gynna det ansiktslösa ägandet.

Försvara kunskapsskolan kompromisslöst. Skolan ska ha höga förväntningar på alla barn och ge vad stöd som krävs för att infria dem. Att elever lämnar skolan utan att vara förberedda för högre studier eller yrkesliv är den största orättvisan av dem alla.

Första och tredje punkten bör vara de viktigaste ledstjärnorna, men dit når man bara främst genom att prioritera punkt två och fem. Det bästa sättet att arbeta för de utsatta och de fattiga är, tråkigt nog för den som ogillar tjat, att verka för god tillgång till jobb och utbildning av hög kvalitet.

När det gäller jobben handlar mycket om en ny inriktning för arbetsmarknadspolitiken där vi går mot högre flexibilitet. Entreprenörskap och företagande - det vill säga sunt risktagande - bör uppmuntras mer, och nu måste Sverige arbeta mer för att öka viljan att anställa.

På utbildningsområdet har en del gjorts, och mycket är på gång, även om det tyvärr kommer dröja innan politiken ger riktig effekt. Det viktiga tankesätt som bör prägla svenskt utbildningsväsende framöver är att våga ställa mycket högre krav på elever, samtidigt som man erbjuder långt bättre hjälpinsatser så att så många som möjligt klarar av att uppfylla dessa krav.

Frihandelsministern om Miljöpartiet

Handelsminister Ewa Björling, som gärna kallar sig frihandelsminister, skriver vasst på Aftonbladet Debatt angående Miljöpartiet och vulkanutbrottet:

Istället för att ta till sig av det faktum att de afrikanska länderna förlorat uppemot 450 miljoner kronor i utebliven handel efter bara några dagars sammanbrott, vilket Världsbanken kunde berätta om i går, skruvar Miljöpartiet istället upp sina krav på straffavgifter riktade mot flyget. Målet är fortfarande att inrikesflyget söder om Sundsvall vara avskaffat år 2020. Frågan är vad nästa steg blir.

En andra åtgärd som riskerar att slå hårt mot fattiga människor och länder, inte minst i Afrika, utgörs av det ensidiga fokus som Miljöpartiet vill lägga på lokalproducerade varor.

Björling fortsätter:

Handel kräver transporter. Dessa ska givetvis bära sina egna miljökostnader, och de skall utvecklas för att bli mer hållbara. Att däremot vara emot transporter per se, det är en obehaglig form av antiglobalisering och ekonomisk nationalism. Det är ett hot, inte bara mot vårt eget välstånd utan även mot arbetet för att minska fattigdomen.

På samma sätt som vi behöver en ringled runt Stockholm för att lastbilar inte ska behöva köra rakt igenom staden, behöver vi flyget för vissa transporter, och sjöfarten för andra. Hur gärna vi än skulle vilja ersätta vissa transportmedel med kollektiva färdmedel, så kan paprikan och rosorna inte ta tunnelbanan eller bussen från Lusaka eller Luanda, lika lite som maskinreservdelarna kan ta bussen från Slussen till Hudiksvall.