Vård till papperslösa

Idag skriver DN om vad vi i Liberala Ungdomsförbundet har sagt hela tiden: grundläggande mänskliga rättigheter bör vara lika för alla. Vi har idag en situation där det krävs ett pass för att ta del av sina mänskliga rättigheter, en situation som är helt absurt. Vård görs därmed till en enbart medborgerlig rättighet, inte en mänsklig rättighet.

Jag och LUF hävdar att vård är en mänsklig rättighet och då är det självklart att de utan papper ska erbjudas vård. Varför gör vi skillnad på människor utifrån vilken id-handling man har? Mänskliga rättigheter är globala, inte nationella. Sverige bör föregå med gott föredöme i den här frågan.

Skriv gärna under LUF Storstockholms namninsamling för papperslösas rätt till vård.

På samma tema: Christoffer Fagerberg, Froby, Bawar Ismail, Birgitta Rydberg, Daniel Andersson.

Alla dessa ord

Man behöver inte använda samma ord som fienden för att bli kritiserad, ibland räcker det med att man använder ord på samma sätt som fienden.

Denna logiska tankevurpa är det senaste tricket i följetongen "Guilt by association: 1001 sätt att smutskasta Folkpartiet", nu senast uppdaterad av Rabiatfeminism.

Nämnda bloggare har hakat upp sig på att Sabuni använder ordet "enklavisering" och jämför med Jimmie Åkessons användning av ordet "oikofob":

När man googlar ordet kommer inte, som brukligt, Wikipedia upp med en förklaring. I stället är det, precis som med ordet oikofob, ett antal högerbloggare/ledarskribenter, vissa brunare än andra, som dyker upp med varningstexter om att enklavisering seriously can damage our nation-state.

Rabiatfeminism case är enkelt: enklavisering är ett sällsynt ord, likaså oikofob. Både FP och SD använder sällsynta ord. Connect the dots people!

Men allvarligt: ordet enklavisering är en snäll omskrivning av ordet "balkanisering", ett begrepp som lite slarvigt använts för att beskriva etnisk segregation, separatism och etniska konflikter. Båda orden har använts - dock sparsamt - i den akademiska litteraturen som rör nationalism, etniska konflikter, nationalstaten och det multikulturella samhället.

Att ordet använts av någon vars åsikter Rabiatfeminism inte sammanfaller med kan knappast ogiltigförklara ordet. Med den inställningen kan vi ganska snabbt kassera hela vårt ordförråd.

Det är inte heller orimligt att nya forskningsfält och områden behöver nya ord för att beskriva vissa fenomen. Mig veterligen saknas det bra begrepp för att beskriva etnisk splittring och isolation inom en nationalstat.

Men det räcker inte med att man använder fel ord enligt Rabiatfeminism. Använder man sig av ovanliga ord så har man säkert något att dölja:

Frågan är dock varför man som SD och FP använder sig av ord som knappt används i dagligt tal.

Att politiker skulle använda sig av ord som inte används i dagligt tal, helt otroligt. Att just SD och FP tyder uppenbarligen på en hemlig koppling.

Har Rabiatfeminism någonsin lyssnat på en genusskolad vänsterpartist? Eller en postmodernistiskt lagd Zizek-fan som dekonstruerar det kapitalistiska samhället? Nej, troligtvis inte. Då skulle hon inse att det emellanåt händer att politiker och debattörer använder ord som inte används i dagligt tal.

För övrigt har inte Åkesson hittat på ordet "Oikofob". Det är ett begrepp den konservative filosofen Roger Scruton myntade. Det händer emellanåt att forskare och debattörer myntar ord. Det är ingen konspiration, jag lovar.

Det här inläggets främsta syfte är inte att kritisera en - för att uttryck det milt - tom analys. Snarare vill jag kasta ljus på ett ganska vanligt fenomen: kampen om orden. Både vad gäller ords betydelse och vem som får använda sig av dem.

Den första diskussionen, om ordens betydelse är högst rimlig. Det är givetvis både nyttigt och intressant att diskutera validiteten i olika klassbegrepp, politiska ord som utanförskap eller diverse andra samhällsrelaterade ord. Man kan anlägga ett maktperspektiv, en lingvistisk analys eller någon annan språkanalys. Inget av det finns dock i Rabiatfeminismtexten.

Däremot blir det obehagligt om vi i det politiska samtalet misstänkliggör, förlöjligar eller buntar samman politiska motståndare baserat på vilka ord de använder. Om man ogiltigförklarar motståndarens ord då kan man lättare avfärda eller helt ignorera analysen som orden bygger upp. Det är betydligt enklare än att faktiskt diskutera sakfrågan, något som Rabiatfeminism helt undviker.

Multikulturalism: debattera eller inte?

För några år sedan var jag orolig att både den svenska och europeiska debatten kring multikulturalism och integration höll på att dö ut. Rädslan för att associeras med extrema nationalister kombinerat med rädslan för att trampa på känsliga tår skapade en form av självcensur. Den rädslan existerar fortfarande i stor utsträckning och en av de vanligaste fenomenen i debatten är inte sakdiskussioner utan rena häxprocesser där debattörer anklagas för det ena eller det andra.

Nåväl.

Debatten om multikulturalism och identitetspolitik har inte försvunnit bort från den svenska offentligheten. Tvärtom. Både på bloggar och i tidningar som Axess har debatten blivit alltmer intensiv. Detta utan att någon fiskar i "grumliga vatten" eller flörtar med nationalism eller främlingsfientlighet. Jag betraktar här SD:s repetitiva mässande i frågan som väsensskilt.

Ett dagsaktuellt exempel på att debatten finns på alla nivåer är Nyamko Sabunis artikel på Brännpunkt:

Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver. Den andra vägen, som jag förespråkar, är att samhället tydligt tar ställning för rättigheter och skyldigheter som utgår från individen, inte grupper.

Sabuni menar även helt öppet att stöd till etniska och religiösa grupper är en form av identitetspolitik och att där finns utrymme för "städning". Det vore givetvis väldigt spännande att höra hur man städar där. Genom att ta upp den frågan så adresserar hon indirekt det problem som finns när det offentliga endast ger stöd till vissa grupper, talar med vissa ledare och därmed skänker legitimitet till vissa som säger sig företräda en hel grupp.

Passande nog har Sakine Madons skrivit en text för Ohlininstitutet med titeln "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Finns att hämta här). Johansson-Heinö har redan hunnit med en recension som både ger ros och ris. Mitt eget intryck är att det inte finns så mycket att hämta i en analys av svenska partier om analysmaterialet är officiella programförklaringar och rapporter.

Kanske är det - som Madon antyder i slutet på rapporten - i kommunpolitiken man kan hitta konkreta exempel på identitetspolitik. Oavsett så är rapporten läsvärd och nödvändig för den svenska offentligheten som först nu på allvar börjar diskutera multikulturalism och identitetspolitik. Kanske är det även en vettig lärdom för Sabuni att inte bara stirra på det egna departementet utan även vad som händer på kommunal nivå när det kommer till identitetspolitik.

En genomläsning av Kenan Maliks "From Fatwa To Jihad: The Rushdie Affair And Its Legacy" ger stöd för den tesen om lokalpolitikens ansvar för identitetspolitiken. Kanske är det inte alltid partiers ideologiska position som avgör identitetspolitikens utformning utan en generell samhällstendens som avspeglas i kommunpolitikens pragmatiska förhållningssätt. Jag ser även lite spår av Maliks resonemang i Sabunis text.

Till slut: Missa inte heller Li Jansson och Stefan Fölsters rapport "Självmål i sysselsättningspolitiken – Så leder ett sämre företagsklimat till utanförskap och främlingsfientlighet", den finns för nerladdning här. Rapporten konstaterar, inte helt oväntat, att ett vitalt företagsklimat är centralt för att lösa integrationsproblem. Speciellt vissa mindre kommuner har lyckats riktigt bra med integrationen.

På samma tema: Integrationsbloggen, Niklas Hellgren, Expressen, Axessbloggen, Aquerette.

Varför motsätta sig burkaförbudet?

Det är märkligt hur många liberaler det finns i den svenska offentligheten. Helt plötsligt är alla emot lagstiftning som ska reglera kvinnors klädsel, livsval och plats i könsmaktordningen. Kom ihåg den positionen nästa gång det handlar om något helt annat.

Mitt i all den här förvirringen bör frågan ställas om varför just slöjan - som uppenbarligen är en religiös/traditionell symbol för modererad sexualitet - inte kan lagstiftas kring? Man är vanligtvis väldigt glad i hatten när det kommer till annan lagstiftning som främjar jämställdhet och bättre maktförhållanden mellan könen. Se bara föräldraförsäkring eller sexköpslagen. Men när det kommer till slöjan slår det bakut och man är plötsligt vettskrämd för lagstiftning. Inkonsekvensen uppmärksammades av Dan Munther.

Det är fantastiskt hur Aftonbladets ledarsida i det här läget kan diskutera frågan om frivillighet och burkan men aldrig frivillighet i andra sammanhang. Att frivilligt underordna sig, vare sig det är i en religiös maktordning eller i relationen till sin partner går ibland, men inte alltid. Svenska kvinnor som väljer att stanna hemma med barnen vet inte sitt eget bästa men muslimska kvinnor som väljer att bära burkan gör det som ett statement. Även Expressens ledarsida gör sig, enligt Johansson Heinö skyldiga till en rad snedsteg som förvärrar debattklimatet.

Politiseringen av burkan är meningslös, den gör ingen gott, varken för kvinnor som bär den eller det västerland som många säger sig försvara genom förbudet. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: allt vi kritiserar behöver vi inte nödvändigtvis lagstifta kring.

Min egen farhåga är att den dagen vi började lagstifta om människors privatliv blir vi inget annat än spegelbilder av de förtryckande system som vi säger oss vilja bekämpa. Liknelsen kan göras till antiterrorlagstiftning post 9/11. Vad utgör det största hotet mot öppna demokratiska länder ? Terroristerna eller det försvar mot terrorismen som samtidigt utarmar vårt rättssystem?

På samma tema: SVD, DN, DN2, Rabiatfeministen, Klartexten, Lisa Magnusson, AB2, EX.

Jag har tidigare argumenterat mot burkaförbudet här. Missa inte heller Dominic Lawsons artikel om burkaförbudet, paralleller kan lätt dras till SD:s plötsliga vurm för jämställdhet.

Den eviga kulturpolitiken

Noterar att ett Dirty Diaries, den "feministiska" porrfilmen, inspelad med delvis stöd av statliga pengar är poppis i Frankrike (givetvis bland journalister bör noteras). I intervjun med skaparna som gjordes för GP finns en roligt passus:

Vad skiljer Dirty diaries från vanlig porr?

- Att filmerna inte är gjorda för att tjäna pengar på människors behov av erotik, men är ändå gjorda för att vara sexuellt upphetsande.

När betalade senast någon för pornografi? Och känner inte de statligt subventionerade porregissörerna till begreppet "amatörpornografi"? Det pretentiösa elitistperspektivet luftas även lite i intervjun:

Jag tycker att det är mer tveksamt om staten ska stödja kommersiella projekt som Göta kanal.

Fel. Staten ska varken stödja Göta Kanal eller förment samhällskritisk pornografi som "Dirty Diaries". Offentliga pengar ska inte användas till att lära upp eller underhålla vuxna människor.

Man blir lätt lite mörkrädd när politiker och personer ur kulturetablissemanget talar sig varma för en statligt (och dirigerad!) finansierad kultursektor.

När ska den svenska politiken passera stadiet då vänstern och borgerligheten bara byter fokus på kulturpolitiken istället för att diskutera om staten överhuvudtaget ska ägna sig åt kulturfrågor?

Om det sedan är så att en grynig artsy fartsy porrfilm samt Göta Kanal 8 aldrig hade gjorts utan skattepengar... Så ja, hade någon varit olycklig idag?

"Getting better all the time"

I vår tidsanda finns pessimismen inbyggd. Det går inte en dag utan en larmrapport eller domedagsprofetia. På detta följer en människofientlig världsbild där vår utveckling och civilisation framställs som en oönskad sjukdom på planeten.

Extremer finns men i någon mån genomsyras samhällsdebatten av samhällskritik och pessimism kring vår förmåga att överleva.

På detta tema skriver Matt Ridley i boken "The Rational Optimist: How Prosperity Evolves", en bok som faktiskt menar att det bilr bättre, inte sämre. Boken recenseras i Economist:

In his new book, he challenges those nabobs of negativity who argue that the world cannot possibly feed 9 billion mouths, that Africa is destined to fail and that the planet is heading for a climate disaster. He boldly predicts that in 2110, a much bigger world population could enjoy more and better food produced on less land than is used by farming today—and even return lots of farmland to wilderness.

Det är tyvärr oftast bara liberaler av olika slag som är glada framtidsoptimister. I Sverige är Johan Norberg ett lysande exempel på detta.

Det är min fasta övertygelse att mänskligheten kan utvecklas betydligt mer. Den utvecklingen bör och kan komma alla till nytta, den har potentialen att minska fattigdomen, lyfta människor ur armod och lösa många av våra gemensamma miljöproblem.

Vi kan bli fler på jorden och samtidigt föda fler, det är ingen omöjligt ekvation. Jag är övertygad om att domedagsprofeterna kommer få fel, igen.

Folkpartiets integrationspolitik

Skriver på SVT Opinion om varför Folkpartiets integrationspolitik är relevant i valet:

Vänstern verkar inte ha insett att en relativt sett stor invandring kräver att både arbetsmarknad, bostadsmarknad och den offentliga byråkratin måste förändras. Man drömmer sig tillbaka till 1960-talet och tror att förutsättningarna är de samma för arbetskraftsinvandrarna som för de som invandrat under de senaste 30 åren. Det är denna verklighetsfrånvända uppfattning som gör att de rödgrönas integrationspolitik är tom på konkreta och realistiska lösningar. Om Sverige både ska lyckas med integrationen men även tjäna på den ekonomiskt så måste något förändras - radikalt. Mer av samma är inte ett framgångsrecept för framtiden.

Samma fråga lyfter Philip Wendahl i en artikel i Expressen. Till skillnad från Wendahl tror jag inte en sekund på att begränsad rörlighet är en lösning på något, tvärtom. Ökad rörlighet i kombination med en ny integrationspolitik är en förutsättning för såväl europas ekonomiska överlevnad som dess vitalitet.

Inte heller tror jag att hans vurm för Pim Fortuyn (får man anta att Geert Wilders även beundras?) är rätt väg för FP. Frågan om utländska förebilder för FP har jag utförligt redogjort för här.

Wendahl menar att FP måste välja väg. Jag menar att FP redan valt väg: mer fri rörlighet och samtidigt reformerad integrationspolitik. Sverige ska både vara en fristad för flyende och samtidigt en land man söker sig till frivilligt.

Detta förutsätter en förändrad arbetsmarknad, bättre incitament för företagande och kortare väg in i samhället. Vägvalet är redan gjort, nu handlar det om att genomföra valet. Att samtidigt inte falla in i kollektivistiska och särbehandlade hjulspår känns allt mindre troligt, i synnerhet när det kommer till FP.

Liberal musik?

P3:s Brunchrapport har bett alla ungdomsförbunden att göra spellistor som speglar moderpartiets ideologi. Det har länge varit illa ställt med den Folkpartistiska musiksmaken. Nu blir det lite ändring på det. Min motivering till listans utformning:

Liberalismen kämpar globalt i motvind, det är otacksamt att både gå till storms mot socialism och traditionalism. Man får inte alltid som man vill men när det går bra då är det himmelskt. FP i ett nötskal: inte alltid opportuna men alltid principfasta.

Det går att rösta på bäst spellista här.

Planekonomerna de Grönas faktakoll

Om man ens skulle köpa den miljöpartistiska premissen att politiker måste förbjuda vissa affärer för att gynna andra (vansinne i sig!) så stämmer ändå inte farhågan i miljöpartisternas galna utspel:

Handelns utredningsinstitut, HUI, har i en utredning undersökt de externa köpcentrumens påverkan på handeln i ett antal kommuner under tiden 1997 och 2007. Slutsatsen är att cityhandeln – de butiker som finns i centralortens kärna – inte påverkas av externa köpcentrum. ”Stadskärnorna har lyckats behålla sina marknadsandelar gentemot externhandelns expansion”, skriver HUI i rapporten. I stället kan cityhandeln gynnas av externa köpcentrum eftersom invånare i andra kommuner handlar på köpcentrumet och sedan fortsätter in till stadskärnan.
Däremot påverkas de butiker som finns utanför stadskärnan negativt av externa köpcentrum visar rapporten.

Jordbruksnationalisterna i farten

Skriver på Sourze om Miljöpartiet och jordbruksnationalismen:

Den amerikanska satirikern PJ O´Rourke skrev om politiker: ”When buying and selling are controlled by legislation, the first things to be bought and sold are legislators.” Tung är skulden som ligger på västvärldens politiker, såväl gröna som röda och blå. Deras handlande leder till fattigdom, svält och förlorade drömmar om välstånd. Köpta av jordbrukslobbyn, livsmedelsindustrin och drivna av jordbruksnationalism förhindrar man välstånd och cementerar fattigdom. När ska västvärldens politiker på allvar låta handeln vara fri och marknaden vara ifred

Peter Eriksson struntar fullständigt i fattigdomsbekämpningen och Maria Wetterstrand står för ett totalförbud av GMO-grödor.

Planekonomerna de Gröna

Om någon trodde att MP hade ett uns av liberalism i sig kan nu sluta tro det:

Partiet vill också införa ett statligt förbud mot att bygga nya köpcentrum utanför stadskärnan. Förbudet ska gälla i fem år och bland annat syfta till att få ner bilanvändandet.

Planekonomisk styrning blir inte mindre planekonomisk styrning för att den presenteras från ett grönt perspektiv. MP börjar mer och mer komma fram som det elitistiska, vetenskapsfientliga och världsfrånvända parti det alltid har varit.

Jag påminns om ett exempel harvardjuristen Charles Fried tog upp i sin bok "Modern Liberty and the limits of government". Han berättar om Wal Mart i Vermont som politikerna försökte stoppa, på precis samma grunder som nu Eriksson och Wetterstrand försöker stoppa varuhus utanför stadskärnan.

Med Miljöpartiets logik skulle man likväl kunna förbjuda svenskar att handla på Adlibris och Amazon, konsekvensen blir ju annars att pittoreska bokhandlar måste stänga ner. Varför inte förbjuda storhandlar och grossister, de slår ju ut småbutiker med närodlade varor?

Listan kan göras lång över andra former av konsumtion som MP i konsekvensens namn måste förbjuda för att tvinga fram en önskvärd form av konsumtion. Oavsett tillämpning stavas metoden "planerad ekonomi".

Marknadskluster utanför städer finns där för att de underlättar för både näringsidkare och konsumenter. Allt samlas på ett ställe och butikerna kan ha lager och affär på samma plats, det minskar lagerkostnader och transportkostnader för affärerna samt leder till lägre priser för konsumenterna. Dessutom minskar det miljöpåverkan eftersom butikerna inte behöver transportera varorna mellan lager utanför stadskärnan och innerstaden. Så långt behöver man givetvis inte tänka när man ägnar sig åt grön symbolpolitik.

Eftersom hyrorna är lägre utanför stadskärnan blir det en win-win för konsumenten och producenten. Stora marknadskluster är dessutom populära bland konsumenter då parkeringskostnaderna är lägre än i innerstaden och enkelheten är uppskattad. Affärscentra utanför stadskärnorna existerar för att människor väljer att konsumera där. Det behövs inte pekpinnar från miljöpartister som från ekologiskt odlade elfenbenstorn försöker korrigera människors privata val.

En barnfamilj har kanske ingen lust att ta sig emellan fem olika butiker på olika platser i en stad med dålig framkomlighet. Pengar och tid sparas in. Eriksson & Wetterstrand är givetvis välkomna att handla på Cajsa Warg tills de storknar men det är inget alternativ för storhandlande vanliga människor som måste välja bekvämlighet och tänka på sina ändliga ekonomiska tillgångar.

Den gröna planekonomin antar sina konturer, jag tar sällan skällsord i mun men orden "rödgrön röra" har aldrig känts mer relevanta än idag.

På samma tema: Makthavare, DN, SVD, DN2, Peter Karlberg, Norah4You, Anders Edvardsson, Sörlidens, AB, EX, Rasmus, Hans Åberg.

Vänsterns fortsatta diktaturkramande

Missa inte Fredrik Malms artikel på DN Debatt:

Vänsterpartiet har under åren 2005-2009 – med hjälp av biståndsanslag – stött auktoritära och totalitära regimer med miljontals kronor. En utvärdering tidigare i år visade att Vänsterpartiets biståndsorganisation (Vänsterns internationella forum, VIF) använt statliga biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano – ett icke-reformerat marxist-leninistiskt parti i Colombia. Jag har därefter granskat VIF:s dokument för åren 2005–2009. Genomgången visar att det finansiella stödet till icke-reformerade kommunistpartier är betydligt mer utbrett än vad som hittills är känt. Det handlar om flera miljoner kronor under de här åren. Ett exempel är VIF:s stöd till revolutionära grupper i Filippinerna. Lars Ohly måste nu förklara varför partiet stöder diktaturer, skriver Fredrik Malm.

Ulf Bjereld menade nyligen, även på DN Debatt, att utrikespolitiken kan bli en het valfråga. Med Malms uppmärksammande kan det mycket väl bli så. Passande nog publiceras artikeln under VPK:s dag på Almedalen.

Det ska bli spännande att se hur de övriga i det rödgröna samarbetet förhåller sig till vänsterns fortsatta diktaturkramande. Med VPK är som med min kyl under rötmånaden, man behöver aldrig leta länge för att hitta mögel.

Men avslöjandet förvånar mig inte det minsta. För alla som följt VPK:s förehavanden och positioner inom utrikespolititiken så är det här inte det minsta konstigt. Avståndstagandet från diktaturer och tveksamma partier utomlands har alltid skett med ett ansträngt leende.

Sorgset besked

Har lite svårt att glädjas över att Almedalsveckan börjar nu. Christoffer Hitchens har via sin blogg meddelat att han har fått diagnosen strupcancer.

Jag vill passa på att tipsa om ett par böcker som är magnifika och som alla är sanslöst läsvärda. Har ni inte stiftat bekantskap med Hitchens författarskap och vassa penna så gör det nu.

Love, poverty & war: Journeys & Essays

Letters to a young contrarian

God is not great

Nyligen har han även släppt sina memoarer "Hitch-22: a memoir". Som skribent har han skrivit massiva mängder krönikor, reportage och artiklar. Mycket finns samlat här.

Min förhoppning är att behandlingen lyckas och att Hitchens kan fortsätta göra det han med bravur gjort så länge: att med skärpa, intellektuell hederlighet och energi kämpa för det han tror på.

I sitt försvar för ateism, humanism, yttrandefrihet har Hitchens aldrig vikt en tum. Hans kamp mot fundamentalism och fanatism har varit kompromisslös, hans like finns inte i Sverige.

På samma tema: Ledarbloggen och Philip Wildenstam.

Den globala kapitalismen lever

Francis Fukuyama skriver klokt om varför finanskrisen inte har inneburit slutet för den öppna marknadsekonomin och globaliseringen:

This time around, while the legitimacy of the global system may have been bruised, it did not break. China and India, the two largest emerging players, haven't abandoned the openness to markets that helped them to grow so rapidly in the first place. Noisy populists like Venezuela's Hugo Chávez and Iran's Mahmoud Ahmadinejad may rail against globalization and U.S.-style capitalism. But they started these antics before the crisis began, and with the drop in oil prices, they have struggled to keep their own economies afloat. Before the crisis hit, Russia was on a roll. Today the rotten economic foundations on which Russian power rests have been rudely exposed, and Moscow has given up some of its muscle-flexing. Most nations have avoided the beggar-thy-neighbor protectionist policies of the 1930s.

Vi är långt ifrån en total återhämtning efter finanskrisen. Troligtvis kommer vi bli vittne till flera lokala bubblor som spricker, den Grekiska är troligtvis bara den senaste. Det finns en rad ekonomier som med hjälp av låga räntor, stora lån och slösaktig offentlig politik försatt sig i prekära situationer.

Men en viktig slutsats vi kommer att dra av finanskrisen: den globala ekonomin eller finansmarknaden stängdes inte ner. Globaliseringen kommer inte ersättas av en entydig motrörelse som enbart nationaliserar och bryter ner globala ekonomiska flöden. Det är positivt.

Mitt i finanskrisen var det många på både på vänster och den extrema högerkanten som såg en möjlighet i krisen. Lite ironiskt blev Naomi Kleins bok om ekonomiska kriser helt sann fast för vänstern: i den ekonomiska krisen såg man det gyllene tillfället (för att parafrasera titeln på Hans Abrahamssons bok)

Visst finns det tecken på att många regeringar har lagt till sig med en globaliseringsfientlig retorik (se ex Sarkozy i Frankrike) men man får vänta länge efter tecken på att den mögliga protektionismen gör något segertåg. Det är i varje fall inte värre ställt med "frihandeln" nu än för några år sedan.

Den globala kapitalismen dog inte, lika lite som globaliseringen. När allt kommer omkring om något decennium kan vi nog vara ganska tacksamma för det.

Almedalsveckan och arbetslösheten

Skriver med de övriga alliansförbunden på Brännpunkt om ungdomar och jobben:

Hur tror vänsterpartierna att det ska skapa fler jobb genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa? En ung och nyutexaminerad lärare med en lön på 23000 kronor kommer kosta ytterligare 43905 kronor per år för skolan. Varför vill vänsterpartierna driva igenom ungdomsskatten som tydligt missgynnar alla unga på arbetsmarknaden och som dessutom tar pengar ifrån skolan och välfärden?

Almedalsveckan inleds ordentligt med en jobbdebatt som jag hoppas även utsträcks till frågan om utanförskap och företagande. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har Svenskt Näringsliv släppt en intressant rapport om företagandet i kombination med integrationspolitiken.

Skulle vi i veckan för en gångs skull kunna få en debatt som inte handlar om valfläsk utan kretsar kring de konkreta reformer som kan förändra strukturerna och förutsättningarna för företagande i Sverige? Tydligt är att vi kan lära oss av andra länder både när det kommer till såväl arbetsmarknad som företagande.

En liberal integrationspolitik kan inte ignorera kopplingen till företagandet och arbetsmarknadspolitiken. En framtida integrationspolitik bör inte handla om skattesatsningar till vänster och höger som aldrig ger effekt. Förhoppningsvis kan debatten om arbetsgivaravgifterna för unga leda in debatten på strukturella problem och inte tomma löften.

På samma tema: Weimers, Andersson, Peace, Love & Capitalism, Danne Nordling, Holmqvist.

Inför sprututbyten i Göteborg

Rosie Rothstein och Kent Wetterskog aktualiserar ämnet om sprututbyten, nu med fokus på Västra Götalandsregionen:

I Göteborg lär det finnas cirka 1200 injektionsmissbrukare. Till skillnad från Stockholm, Malmö, Lund och Helsingborg, har inte Göteborg något program för sprututbyte. Bakom Göteborgs stads hårdnackade motstånd finns det en brist på humanitär hållning till just injektionsmissbrukare och en kortsynt moralistisk fel inställning till risken för smittspridning.

Göteborg är den storstad som fortfarande inte röstat för sprututbyten. Det är hög tid nu! Vettigt vore med en blocköverskridande enighet i frågan. Det primära nu måste vara att identifiera vart motståndet är som starkast och börja påverka. Om det är någon som har bättre koll på motståndet i Göteborg, hör gärna av er till mig på adam[at]liberal.se

Än så länge är det bara FP och MP som är för sprututbyten. Pär Gustafsson skriver:

/../frågan kommer att hanteras av kommunstyrelsen när den samlas igen efter sommaren eftersom regionen vill inleda en dialog med kommunen. Då hoppas jag att fler partier än folkpartiet och miljöpartiet ansluter sig i arbetet för renare sprutor bland stadens narkomaner.

På samma tema: Pär Gustafsson, Ann-Cathrin, Rosie Rothstein.

Hur lösa integrationsproblemen?

Svenskt Näringsliv släpper en viktig rapport om vad som kan bryta utanförskapet:

Utanförskapet kan minska med 275 000 personer om företagsklimatet förbättras, visar en ny rapport av ekonomerna Stefan Fölster och Li Jansson på Svenskt Näringsliv. Särskilt utomeuropeiskt födda skulle gynnas av ett bättre företagsklimat, sysselsättningen i gruppen skulle kunna öka med 50 000 personer.

– Den svenska sysselsättningspolitiken har under lång tid inte lyckats minska den strukturella arbetslösheten vilket drabbat särskilt utomeuropeiska invandrare hårt. Av de förslag som hittills presenterats av de båda blocken finns heller inget som tyder på någon ny inriktning. Utanförskapet förväntas därmed att förbli hög och riskerna för att invandringskritiken i samhället sprids är påtaglig, säger Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv.

Idéer om medborgarskap, språk och regler i all ära men det som på allvar har potentialen att minska utanförskapet är en politik som skapar jobb. Det har varit mycket fokus på att skapa incitament för att jobba. Nästa mandatperiod bör lägga mer tyngd på skapandet av nya arbetstillfällen.

I kombination med detta behöver reglerna för nyanställningar förändras dramatiskt. Regelbördan för små företag är på tok för stor och bör förändras så snabbt det bara går. Det är kombinationen mellan åtgärder som skapar tillhörighet, gemenskap och koppling till samhället i kombination med en fungerande företagspolitik som kan lösa utanförskapets problem.

På samma tema: GP, SVT

Stopp för tvångssteriliseringar

Socialstyrelsen har släppt en utredning där det föreslås att tvångssteriliseringarna av transpersoner ska upphöra samt att kravet på skilsmässa för att få genomgå en könskorrigerande behandling ska tas bort.

På detta tema intervjuas LUF:s Amanda Brihed om sin kamp mot tvångssteriliseringar av transsexuella:

Amanda kallar förslagen i utredningen ”ett stort steg framåt” men poängterar att det är en lång väg kvar innan transsexuella personer helt accepterats i det svenska samhället. Förutom att förståelsen inom vården måste förbättras avsevärt vill hon se diskussioner kring praktiska frågor, som att få nya arbetsgivarintyg.

Utredningen är ett steg framåt men mycket mer finns att göra. Både Per Pettersson och Amanda Brihed och Bengt Held skriver kontinuerligt klokt om frågan.

På samma tema: AB, Helena Von Schantz, Lisa Olsson, Islandsbloggen, Trollhare.

Europa, vart är du på väg?

Jag har väldigt många gånger upprepat att Sverige är delat, det finns insiders och outsiders i samhället. En grupp har fast anställning, fackmedlemskap samt gott om kontakter på bostadsmarknaden. Sedan finns det outsiders, människor med låg anknytning till samhället som överlever på temporära jobb.

Klyftan mellan dessa två grupper är en av europas absolut viktigaste utmaningar för 2000-talet. De privilegier dessa insiders har i form av en stel arbetsmarknad står i direkt proportion till det lidande som alla outsiders utsätts för. Europa är notoriskt dåligt på att släppa in människor i samhället som inte är del av trygghetssystemen. Situationen är på lång sikt ohållbar.

Problemen gäller för hela Västeuropa. Visst finns det strukturella problem i Sverige på både bostads och arbetsmarknaden. Frågan är om vi kan jämföra oss med exempelvis Spanien, ett land vars problem liknar Sveriges men som är betydligt allvarligare:

Spain is often cited as the big EU economy most in need of labour-market reform. The central government has spent months agonising over changes to a law that makes it expensive for private firms to make full-time staff redundant. But in truth parts of Spain’s economy are very flexible: just ask the 1.5m people who have lost jobs since the boom stopped. The problem is that the labour market divides insiders from outsiders. Immigrants on temporary contracts have been hit hard, as have the young.

En enorm offentlig sektor som blir alltmer svårfinansierad kombineras med en arbetsmarknad som skapar få privata jobb. Det offentliga kostar i Spanien mer för varje år som går och de offentliga skulderna skjuter i höjden. Ingångarna på arbetsmarknaden är få för invandrare och ungdomar. Höga trösklar på arbetsmarknaden gör ingångarna få. Därtill gör regelbördan och höga kostnader att små företag inte växer.

I en artikel i Time för några år sedan intervjuades en indisk ingenjör, han fick frågan om han skulle kunna tänka sig att arbeta i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis som är mer intresserad av att cementera de besuttnas privilegier istället för att hitta sätt att växa ekonomiskt och politiskt.

På samma tema: SVD, GP, E24

"Reagan hade rätt, Sartre hade fel"

Satt i helgen och läste lite gamla tidskrifter. Bland annat råkade jag på Judisk krönika - en för övrigt fortfarande utmärkt tidskrift - och dess aprilnummer från 1993. I numret finns en intervju med Leonard Cohen. Jag citerar nedan den sista delen där Cohen argt angriper europas vänsterintellektuella:

F: Bland många europeiska intellektuella har staten Israel förlorat sin trovärdighet. Kan dagens verklighet skapa en ny förståelse för Israels ställning?

C: Judarna struntar i det. Eller rättare sagt: israelerna struntar i det. Israelerna har ingen anledning att förlita sig på att den europeiska humanismen skall försvara deras liv och deras stat. Staten Israel vilar på den grundläggande övertygelsen om att ingen är beredd att försvara judarna, ingen annan än judarna själva. Judarna i Israel har för länge sedan givit upp om alla försök att få förståelse och stöd av de europeiska intellektuella. Som för övrigt är horor.

F: Vad menar du med det?

C: Europas intellektuella vänster är en samling prostituerade. De har förrått nästan varenda god idé de har råkat på. De stödde Mao Zedong och de stödde Stalin. Ingen kan kan känna sig uppmuntrad att grunda försvaret av sitt liv och sitt land på den europeiska intelligentsian. Jag kommer ihåg människor som sa att Mao Zedong hade lösningen på USA:s problem. Europas och Amerikas intellektuella har intagit de mest ohyggliga ståndpunkter. I tre generationer var de villiga att köpa Stalins propaganda. Europas intellektuella vänster har ett uselt stamträd. Framväxten av dagens extremistiska rörelser måste också ses i samband med de europeiska intellektuellas fullständiga fiasko. De har inte lyckats ställa ett sunt och tilltalande försvar för humanismen på fötter. Hur lång tid tog det inte innan det franska kommunistpartiet gjorde bankrutt? Det var bara för ett par år sedan. Jo, Ronald Reagan hade rätt! Den sovjetiska kommunismen var en fruktansvärd diktatur. Alla var beredda att försvara slakten på oskyldiga några hundra kilometer bort. Ingen lyfte ett finger. Ingen ville tänka tanken. Den som vågade göra det stämplades som kommunisthatare och krigshetsare. Men "krigshetsarna" hade rätt. Reagan hade rätt Sartre hade fel.

Skulle vi kunna få fler av Cohens kaliber och färre av den vidriga Mikael Wiehetypen? För övrigt spelar Cohen i både Göteborg och Stockholm i augusti.

Jag jämförde här den polske legenden Jacek Kaczmarski med Wiehe och konstaterade:

Frågan är ens om jag har mage att jämföra Kaczmarskis djupt empatiska och solidariska livsverk med exempelvis Mikaels Wiehes ryggradslösa och tveksamma inställning till demokrati. Klart är att samtidigt som trubadurer som Kaczmarski med föredömlig tydlighet bakom järnridån förstod 1900-talets bittra sanningar satt Wiehe och drömde sig bort till revolutionens gröna ängar.

För så är det. Vänstern har ett uselt stamträd som hålls vitalt genom fortsatt stöd till tveksamma regimer som Kuba och Venezuela. På senare år har även undfallenheten mot religiös extremism och vurmen för kollektiva rättigheter gjort vänstern medskyldig till ett fruktansvärt förvägrande av grundläggande rättigheter för många människor.

Med ena handen säger man sig vara progressiv och humanistisk, med andra handen associerar man sig med människofientliga diktaturkramare. Temat är något Johan Lundberg anknyter till i en vansinnigt viktig artikel i senaste Axess:

En konsekvens av den wirténska kartan över vad som är önskvärt och icke-önskvärt är givetvis att det på sikt riskerar att utgöra ett reellt hot mot demokratin, när man såsom extremism underkänner en betydande del av opinionsbildare med liberala, liberalkonservativa och kulturkonservativa idéer, det vill säga människor med åsikter som ideologiskt harmonierar med de flesta svenska riksdagspartier. Alltmedan man som rumsrena betraktar skribenter som har åsikter gemensamt med extremistiska organisationer längst ut på höger respektive vänsterkanten, organisationer med ideologiska kopplingar till rörelser som i sin tur misstror den västerländska upplysningstraditionen och den representativa demokratin