Den mångkulturella samhällets verklighet

Skriver på Newsmills "julkalender". Uppmaningen var att skriva om förväntningar inför 2010. Jag kombinerar med en väldigt kort tillbakablick på 2000-talet. Förhoppningen är en vettigare debatt om det multikulturella samhället:

Att referera till Samuel Huntingtons Clash of Civilizations är närmast obligatoriskt vid varje tillbakablick på 2000-talets första decennium. Inför detta decenniums sista år tänker jag själv göra mig skyldig till detta. Huntingtons dystra profetia om ett 2000-tal där kulturella och religiösa identiteter är den främsta orsaken till konflikter har under de senaste tio åren varit oerhört relevant, men kanske inte på det sätt han väntade sig.

Civilisationernas skyttegravar befinner sig inte alltid på nationalstaternas gränser. Inte heller är slagfältets kombattanter alltid representanter för de olika civilisationerna - muslimska, hinduiska, kristna eller liknande. Europa har blivit ett ideologiskt slagfält för idéer om samhällets grundvalar. Vilken roll (om någon) ska religionen spela i samhället? Hur ska det multikulturella samhället fungera (om det ens går)? Är pluralism alltid av godo?

Att som vissa nationalister utmåla muslimer som en huvudaktör är felaktigt. Europas muslimer är relativt maktlösa inför majoritetssamhällets diskussioner och förändring, omröstningen i Schweiz är ett exempel på detta – slöjförbudet i Frankrike ett annat. Det är i den etablerade politiska ordningen det råder krig om idéerna.

Det multikulturella samhället är inte problemfritt, lika lite som det etniskt homogena samhället är det. Båda utmanar idéer om minoriteters skydd, demokratins legitimitet och frågan om nationella identiteter. Jag tänker vara lite vågad och säga att vi fortfarande befinner oss lätt chockade i startgroparna. Länder som Holland, Frankrike och Storbritannien har på ett mer brutalt sätt konfronterats med problemen, och gått lika olika vägar för att lösa problemen.

Frågan om det demokratiska samhällets normer och positioner på 2000-talet kan inte ignoreras.

Vissa ropar efter svenska värderingar. Svenskheten i dess ”ursprungliga” form ska sättas i det främsta rummet. Alla ska förhålla sig till en norm utkristalliserad av bittra män från Sölvesborg. Oavsett vad frågan är kommer svaret lyda osvenska muslimska invandrare.

På Sveavägen menar man att det inte existerar svenska normer, i den postmoderna världen är Socialdemokraternas Sverige en normmässig tabula rasa. Alla perspektiv är giltiga, alla positioner skapar sina egna förutsättningar. Motståndaren är per definition essentialist och tvingar på oliktänkande den vita mannens normer. Miljöpartiets Yvonne Ruweida med sin normkritiska myndighet är ett talande exempel på detta.

Ingen av dessa två positioner verkar få något gehör från breda folklager. I någon mån är båda perspektiven politiska projekt där identitet och samhälle antingen ska stöpas i ett mytiskt nationell skimmer eller helt tillintetgöras. Ingen av vägarna leder till en ljus framtid.

En av mina förhoppningar inför 2010 är att vi i Sverige kommer inse följande:

Sverige, som alla andra länder, bygger på vissa samhällsnormer. Vi kan försöka blunda hårt och bortse från detta eller så kan vi ägna tid och fokus åt att nå klarhet i vad detta innebär för människor som bor i det här landet. Ju förr vi inser att vi är ett väldigt udda land sett ur ett internationellt perspektiv desto bättre. Sverige utmärker sig särskilt för sin syn på jämlikhet, jämställdhet och tilltro till individens förverkligande och frihet.

I detta mångfaldens Sverige uppstår tveklöst för en rad problem, och flera av dessa har vi redan bevittnat. Exempelvis när egalitära, liberala ideal om jämlikhet och jämställdhet möter djupt rotad konservatism uppstår konflikter. Det gör ont när normer och värderingar krockar - att tro något annat vore märkligt.

Sjukdomstillstånd måste erkännas innan tillfrisknandet kan påbörja, brukar man säga inom psykiatrin.

Vilken och vems svenskhet?

Skriver krönika i Nerikes Allehanda (tyvärr inte på nätet) om begreppet svenskhet:

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln och den röda tråden i statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling. Heinös utgångspunkt är att det behövs något sammanhängande kitt i samhället för att demokratin ska fungera väl. För mycket mångfald och tolerans gentemot kulturella uttryck som går stick i stäv med samhällets normer kommer i längden inte fungera, menar han.

Sverige har förändrats mycket – aldrig tidigare har vi haft en så oerhört stor mångfald av kulturer, etniciteter och religioner. Är detta alltid någonting positivt? En slutsats Heinö drar är att det generellt sett är bra, men samtidigt förenat med en rad problem. Tacksamt nog presenterar han även en lösning. Det behövs något gemensamt, helt enkelt en känsla av samhörighet.

Vissa i Sverige menar att den här samhörigheten endast kan byggas genom att exkludera, bygga upp murar mot det främmande. Dessa röster är idag på 2000-talet förhållandevis ensamma i debatten om svenskhet.

Min mening är att Heinös svar är inte är särskilt kontroversiellt. Svenskhet finns – oavsett hur mycket det förnekas. Men det är en kontroversiell fråga. Stora problem uppstår när etablerade politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson inte klarar av att koppla svenskheten till något positivt. Båda har i debatter ifrågasatt om det verkligen finns något som heter svenskhet. Denna inställning har lett till att det har varit fritt fram för de som vill avgränsa det svenska och som i praktiken har tagit patent på att diskutera denna typ av frågor. Det offentliga Sverige har lämnat dörren öppen och resultatet av det är det beklämmande debattläget.

Att invandring både är bra och lönsamt i längden råder mindre tvekan om. Därför är det en katastrof att vi så länge fört en förvirrad och tafatt integrationspolitik. Detta kombineras med ett debattklimat där minsta antydan att tala om svenskhet renderar drev och grova anklagelser om rasism. Att ignorera att det oavsett våra politiska agendor finns värden och begrepp som kopplas samman med svenskhet är farligt. Ett förnekande leder endast till att människor från utlandet slår emot de glastak som finns i samhället när kulturer krockar. I en nyligen publicerad undersökning från World value survey kan man läsa att Sverige placeras längst bort från mitten värderingsmässigt i ett globalt perspektiv. Att ignorera att det finns samhällsnormer som utmärker Sverige är destruktivt.

Det är uppenbart att ingen identitetstillhörighet är statisk eller stängd för influenser. Något som vi idag sammankopplar med svenskhet, exempelvis jämställdhet och jämlikhet var knappast populära begrepp under tidigt 1800-tal.

Svenskhet bör ses som och göras till någonting positivt som man vill vara en del av. Tillsammans ska man känna gemenskap och samhörighet. Öppenhet för och välkomnande av personer med annan kulturell och etnisk bakgrund bör vara en självklarhet. På inget sätt ska känslan av en gemensam svenskhet utesluta andra former av tillhörighet. Som barn till polska immigranter har jag en mångbottnad identitet, likt många andra svenskar.

Först när vi slutar förneka att det finns något som är svenskt kan vi skapa något positivt av det. En diskussion om vad detta är vore välkommet. Svensk integrationspolitik måste ha meningsfulla målsättningar och vi kan inte känna skräck inför att diskutera vad som är gemensamt och vad som bör knyta oss samman för ett välfungerande samhälle.

(För den intresserade kan avhandlingen köpas här)

Dags för en ny kulturpolitik!

Har tidigare skrivit om problemen med dagens kulturpolitik, här och här. Nu är det inte realistiskt att som jag och LUF efterlyster att kulturpolitiken (i meningen statspolitiserad kultursektor med kulturstöd) försvinner över en natt.

Ett steg på vägen till en marknadsmässigt rättvis kultursektor är dock att momssatser görs lika för olika kulturformer. Denna negativa fördelningspolitiken bör ses i samma perspektiv som den positiva fördelningspolitiken (kultursubventioner) då den i grunden gör samma sak - prioriterar viss kultur framför annan.

Om detta skriver jag och Camilla Lindberg (FP) samt Alexander Bard (FP/Liberati) om på brännpunkt:

"Jönköping har i dagarna föredömligt placerat sig på kartan genom Dreamhack Winter, numera ett av Sveriges största kulturevenemang. Tusentals unga träffas för att spela och umgås. Men trots att både spelkulturen och spelindustrin i Sverige är enorma och oerhört vitala behandlas datorspel nedlåtande i beskattningshänseende jämfört med traditionella kulturformer. FRA-protesterna uppenbarade att politikerklassen saknar förståelse för unga människors prioriteringar och engagemang. Men missbedömningen stannar inte vid en skriande brist på respekt för unga människors behov av personlig integritet; det är lika illa på kulturens område. Politikerna fortsätter att diskriminera den unga kulturen till förmån för ett traditionellt kulturutbud som är allt irrelevantare för unga väljare. Vad krävs det för att de ska vakna?

Vad som är bra respektive dålig kultur är en smaksak. Är film bättre än dataspel? Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz? Är det finare att gå och se Män som hatar kvinnor än att spela en omgång Counterstrike? I dagens kulturpolitik finns det en tydlig uppdelning vad gäller momssatser. Opera, konserter, film och böcker har en momssats på 6 procent medan dansband och dataspel har en momssats på 25 procent. Är detta en rimlig uppdelning? Vårt svar är nej! Vi anser att de olika momssatserna inom kulturområdet är orimliga, orättvisa, och bygger på förlegade och felaktiga premisser.

Som det ser ut i Sverige id ag har vi ett lapptäcke av olika momssatser. Momsen har blivit ännu ett instrument som politikerna förfogar över för att stimulera och styra konsumtionen. Det är lägre moms på mat, kultur, böcker, vissa delar av byggandet etc. Som liberaler tycker vi att det är bättre att man har en och samma skattesats, inklusive en lägre inkomstskatt, och att människor själva får bestämma vad de vill använda sina pengar till. Men så länge det finns tre olika momssatser, är det viktigt att de gränsdragningar som görs är rimliga och kan accepteras brett. Uppdelningen i finkultur – lägre momssats – och ”annan” kultur – högre momssats – är orättvis och väcker ständigt misstankar om godtycke och favorisering.

Ännu värre är att uppdelningen cementerar en ålderdomlig kultursyn och därför i förlängningen blir en belastning för hela kulturområdet. Att ha skilda momssatser kräver noggrann åtskillnad. Ve den som drabbas av ett prispåslag på nära 20 procent för att man hamnat i fel fack! De olika momssatserna skapar även praktiska problem vad gäller gränsdragningen mellan olika kulturella uttryck. Konserter beskattas med den låga kulturmomsen och musik som spelas till dans beskattas med en högre momssats. De skilda momssatserna skapar därför barriärer och hindrar en kreativ korsbefruktning mellan olika genrer.

Det är politikernas uppgift att se till att göra kultur tillgänglig för alla och att sätta mål för kulturpolitiken. Nya medier och ny teknik skapar nya möjligheter. Men dagens styrsystem låser fast kultursektorn i ett snävt och kontraproduktivt synsätt. Synen på kulturen som kostnad hör hemma i en annan tid. I dagens samhälle är kulturen en viktig del av ekonomi och tillväxt. I det perspektivet fungerar en enhetlig kulturmoms utmärkt både som ekonomisk stimulans och kulturpolitisk åtgärd.

Ett levande kulturliv förutsätter nytänkande. Om våra teatrar och operascener inte når nya målgrupper, tvingas inte bara de enskilda institutionerna utan hela konstarter att föra en tynande tillvaro i framtiden. I gengäld kan det stora dramatiska kulturarv som i dag förvaltas av scenkonsterna komma många fler till del genom att vi närmar oss nya generationer via nya plattformar. Detta är inget nytt – de olika scenkonsterna teater, opera, operett, musikal och balett har alltid bytt verk, och i modern tid filmats i nya skepnader. Steget över till t ex dataspel är därför betydligt mindre än det må upplevas av konservativa inspicienter och dramaturger.

Vi anser att kulturpolitiken ska vägledas av en stark tro på kulturens egenvärde. Vi har också en stark tilltro till människan och hennes fria val. Detta ska också gälla när det kommer till vilken kulturell yttring som hon vill ta del av. Låt detta därför återspeglas i regelverket kring momssättningen på kulturområdet genom att införa en enhetlig momssats på kultur. Annars kommer kulturpolitiken snart att bli nästa område där en ung generation vänder sig från, och mot, den i deras ögon oförstående politikerklassen."

Motion om upphovsrätt går igenom!

Efter en lång och hård i debatt bestämde sig Folkpartiets landsmöte igår med en stor majoritet att bifalla följande motion:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Partistyrelsen blev nervös när det verkade som om de skulle förlora och gav därför med sig med följande tillägg:

4. att en given utgångspunkt är att upphovsrätten ska vara kvar

Noterbart är att varken motionären eller luf ifrågasatt att en upphovsrätt måste finnas. Man kan tolka jämkningen som att partistyrelsen oro var att vi önskade avskaffa upphovsrätten helt och hållet.

Debatten var bitvis märklig och det var ofta farhågor om att musiker och filmskapare skulle behöva tigga så fort motionen gick igenom. Som varje vaken person kan se innebär motionen givetvis inte att upphovsrätten kommer avskaffas, bara att den behöver utvärderas grundligt för att möta förändrade förutsättningar.

Någon form av lågvattenmärke i debatten var när Cecilia Wikström, europaparlamentariker (på fullaste allvar) menade att IPRED-lagen permanent redan har avgjort upphovsrättens status. Hon menade därför (genom att yrka avslag) att det var fullkomligt ointressant att tillsätta en utredning som kunde fundera på de problem som finns med dagens upphovsrätt.

(Se även Mark Klamberg Per Altenberg, Att dricka liberalt, Fagerberg, Froby, Madeleine Sjöstedt)

Landsmötet fortsätter, snart upphovsrätten

Som jag nämnde i förra inlägget befinner jag mig på Folkpartiets landsmöte och försöker få de att öppna ögonen allt mer för frågor som berör unga. Det handlar delvis om upphovsrättsfrågorna men även turordningsreglerna i LAS. Den senare frågan är ett bra exempel på om man från Folkpartihåll erkänner kopplingen mellan arbetsrätten och arbetslöshetens utformning.

Det är svårt att hinna med att blogga om allt som händer här i plenum men jag försöker så gott jag kan på Twitter. Du kan följa mig direkt genom twitterfeeden här til till höger eller genom att gå in på twitter.com/adamcwejman

Folkpartiets landsmöte

Skriver tillsammans med flera andra Folkpartister på SVD brännpunkt om LAS och arbetsrätten. Detta med anledning av Folkpartiets landsmöte.

Efter första dagens utskottsförhandlingar står det klart att upphovsrätten kommer att bli en viktig fråga. Oväntat men väldigt kul. Har länge menat att det är viktigt att man från regeringens håll gör en översyn av den rådande upphovsrättslagstiftningen. Även om det inte ligger på svenska lagstiftare att förändra den finns det behov av att initiera vissa förändringar någonstans. Sverige skulle kunna vara lika goda initiativtagare som något annat land. Även föräldraförsäkringen (tredelad) samt gårdsförsäljning av vin kommer bli frågor där utgången är osäker.

Se även Per Altenberg, Madeleine Sjöstedt, Henrik Oscarsson, Johan Ingerö.

Ska svensk trupp stanna i Afghanistan?

Skriver på Newsmill med anledning av DN;s omsvängning i frågan om Svensk truppnärvaro. Välkommet är att Wolodarski efterlyser en grundlig utredning, mindre bra att han helt bortprioriterar Afghanistans problem med hänvisning till Pakistan. Hur menar han att svensk trupp ska användas för att säkra Pakistan om han menar att det är ett säkerhetspolitiskt nollsummespel?

Invandringen ska gynna Sverige

Det talas idag mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. För ungefär en månad sedan skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: "Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring."

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta - eller kanske till och med en kostnad - finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan "kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet."

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörsskap - framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad, vilket handlar bland annat om, som jag skrev i mitt senaste inlägg på Sourze (12/10), att ta bort eller reformera lagen om anställningsskydd, LAS.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta - och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året - bör vara diskussionens kärna.

(Upplagt på Sourze)

Cecilia Malmström till Kommissionen!

Cecilia Malmström - Göteborgare, Folkpartist och EU-minister har nominerats till kommissionen. Kan inte tänka mig någon bättre som representant för Sverige där! Beroende på vilken roll hon får i kommissionen är det svårt att veta vilken inriktning hon kommer att ta med sitt arbete. Det är först när vi vet det som man kan börja diskutera framtiden. Reinfeldt har uttryckt att det är bra om hon får en roll där en stor mängd lagstiftning ingår, det är utmärkt att han signalerar. Det finns flera platser i kommissionen där man lätt kan hamna i skymundan med perifera frågor.

(Se även Brihed, Klamberg & Beijbom)

Vellinge kommun och flyktingbarnen

Uttalar mig i P3 nyheter om Vellinge kommuns vägran att ta emot ensamma flyktingbarn.

LUF ute i landet!

Kolla gärna in Liberala kampanjbloggen.

Där lägger de olika LUF-distrikten upp rapporter efter sina kampanjer. Man kan konstatera att det går riktigt bra just nu! Skolor besöks flitigt och flera distrikt har fått igång otroligt bra verksamhet. Vill speciellt lyfta fram Kalmar, Blekinge, Jönköping Västerbotten och Västernorrland. Vi ökar i medlemsantal och det är bra med aktivitet ute i landet!

Enögdheten kring murens fall fortsätter

Har med intresse följt de olika vändorna hos vänsterdebattörer kring årsdagen av murens fall.

Jonas Sjöstedt, ett framtida partiledarnamn för VP skriver på sin blogg följande:

"Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget."

Grundproblemet kvarstår med Sjöstedt. Han menar att det fanns ett demokratiskt motstånd mot att stödja de östeuropeiska regimerna. Men man ska komma ihåg att denna tudelning endast delade upp kommunisterna i två läger:

Den ena såg inga problem med Sovjetkommunismen och dess avarter i Östeuropa eftersom de enträget menade att dessa länder var höjden av demokrati då de var "ekonomiskt" demokratiska.

Den andra (Sjöstedt) menade att ett mått av västerländsk demokrati (fria val, parlamentarism, maktdelning, rättssäkerhet, pressfrihet) behövdes. Inget dock sagt om den ekonomiska friheten för människor. Att fritt bilda företag, handla och resa över gränserna, fri prissättning etc ingick aldrig i den demokratiska socialismens omsorg om Östeuropa.

Man missar med andra ord helt att kampen för demokrati i Östeuropa gick hand i hand med kampen för ekonomisk frihet i linje med västeuropeiska system. Kommunisterna, oavsett falang var endast beredda att stödja en villkorad frihet. Dessutom verkar de nu bara beklaga sig över att man i Östeuropa nu har fria marknader.

Även Natalia Kazmierska på Expressen uttrycker en liknande märklig missunnsamhet över firandet,

"Problemet är att det finns de som får städa upp i bråten när festen är slut. Politiska och marknadsliberala kaos som Östeuropa gått igenom efter Kalla krigets slut liknar inte direkt något varmt och lyckligt frihetsparadis: det är samhällen där människor går under."

Det är givetvis ingen som har förnekat att övergången från kommunistisk planekonomi varit svår. I många länder tog det närmare 10 år innan BNP nått de nivåer man hade innan kommunismen fall. Men vad hade man förväntad sig i övergången från ett stelbent, stagnant och oerhört fattigt system till ett marknadsekonomiskt? Vad hade man föredragit - och framförallt, varför låtsas man om som om den enda förändring som ägde rum var en ekonomisk sådan?

Än en gång stirrar sig svenska skribenter blinda på den högst naturliga kris som ägde rum efter planekonomins avskaffande (och som i många fall motverkades inom ett decennium) och ignorerar helt det faktum att människorna i Östeuropa för första gången kunde resa fritt, uttrycka sig fritt, organisera sig i fack och föreningsliv utan restriktioner, konsumera utan begränsningar samt etablera sig i den privata sektorn.

Ibland skymmer den ideologiska enögdheten verkligheten ganska kraftigt, den svenska vänstern visar det föredömligt.

Firar vänstern?

Årsdagen av murens fall framkallar hos de flesta en bra känsla: det är 20 år sedan Europa återförenades, 20 år sedan Östeuropa släpptes från kommunistiskt och planekonomiskt fångenskap. Men vissa röster på vänsterkanten ger fortfarande uttryck för förvirring och missnöje,

"Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland? Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna."

Björn Elmbrant och personer som Johan Ehrenberg (ETC) tycker att det demokratiska och marknadsekonomiska system som kom efter kommunismen var lika illa, om inte sämre än kommunismen. Jämna plågor med andra ord. Människor i östeuropa verkar inte lika skeptiska.

Hos vänstern diskuterar man sällan Östeuropa, det är helt enkelt obehagligt att behöva konfronteras med den del av Europa man så länge förvägrade öppna gränser, marknadsekonomi och vars frihet man ansåg komplex och invecklad. Utvecklingen som lett fram till ökad levnadsstandard, bättre infrastruktur, fri press, öppna gränser, maktdelning, parlamentarism och en rad andra reformer är man inte så intresserad av att uppmärksamma.

När man väl talar om östeuropa nöjer man sig med att slarvigt använda orden "chockterapi"och "nyliberalism"ad nauseum som om det vore det enda som hände post 1989. Det är en illa dold bitterhet som uttrycks. Jag skrev om detta för ett par år sedan efter en debatt mellan Johan Norberg och Johan Ehrenberg.

Även Åsa Lindeborg på Aftonbladet tar läsaren på en sentimental resa genom vänsterns prekära situation. Även om hon understryker vänsterns efterklokhet (Sovjet var kanske inte så peachy ändå) visar hennes artikel att det tog obehagligt lång tid innan man nådde någon form av klarhet,

"Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."

Närmare bestämt nådde Lindeborg klarhet när muren föll. Symboliken är nästan övertydlig men tyvärr en obehaglig repris som upprepas. Man väljer att inte inse systemets brister innan elfte timmen. Och när den tiden kom 1989 skyndade Europas kommunistpartier till partihögkvarteren och suddade bort ordet kommunist från partibeteckningarna.

(Se även Johan Ingerö och Fredrik Segerfeldt)

Fira murens fall!

Skriver på Svenska Dagbladet tillsammans med en rad andra Folkpartister med anledning av årsdagen av murens fall,

"Den 9 november är ett laddat datum i Europas historia. Den 9 november 1989 segrade friheten i Europa. Berlinmurens fall banade vägen för demokratin, friheten att röra sig över gränserna och ett enat Europa. I dag är det även 71 år sedan Kristallnatten i Tyskland. Det är 16 år sedan bron i Mostar bombades till ruiner under kriget i Bosnien. "

Undrar hur vänsterpartiet firar europas enande en dag som denna?I ljuset av deras EU-skepsis , vurm för Sovjet in i det sista och rädsla för västtyskland får man anta att det är ett lågmält firande.

Med marschaller firar vi murens rivande i utanför Stadsteatern i Stockholm (info). Se även Mark Klamberg, Per Pettersson, Annika Beijbom, Per Altenberg, Pär Gustafsson.

Alliansens ödesfrågor

Skriver i senaste Liberal debatt om Alliansens framtid och vilka frågor som kommer att bli viktiga under nästa mandatperiod och i framtiden,

"Alliansen måste se till att Sverige är konkurrenskraftigt på en global marknad. Som ett led i denna strävan är det på sin plats att man planerar långsiktigt för de problem med arbetsbrist som kan komma att dyka upp de kommande decennierna. En åldrande befolkning och låg nativitet skapar problem för flera sektorer i samhället. Sveriges vård och omsorg kan komma att uppleva enorm arbetsbrist och alliansen bör se över möjligheterna för en allt friare rörlighet, inte endast inom EU utan även med länder utanför unionen. Lösningen måste vara sammanvävd med de idéer som finns för arbetsmarknaden och företagen. Att Sverige ska bli attraktivt för såväl lågutbildade som högutbildade måste vara en självklar målsättning. Tydligt är dock att en betydligt friare rörlighet måste kombineras med ett förändrat socialförsäkringssystem. Att garantera välfärdsstatens överlevnad handlar i slutändan om att garantera dess finansiering. Med en förändrad arbetsmarknad, nya förutsättningar för företag att växa kan det dilemmat lösas. "

Även övriga alliansförbund skriver om framtida utmaningar och viktiga frågor, alla artiklar finns som vanligt upplagda av Liberal debatt på deras hemsida.

80-talisterna, vilka är de egentligen?

På Newsmill pågår en av Svenskt Näringsliv sponsrad debatt om 80-talisterna som generation ("Världens bästa generation"). Jag bidrar med en kritik av Johan Wennströms (SVD) konservativa idé och försöker därefter teckna en bild av en generation som lever i och med ett marknadssamhälle där de är aktiva:

Det sägs ibland att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger måste den till slut bli sanning. I det konservativas fall är det inte en lögn som upprepas, utan snarare en djupt rotad önskan som de nu förvandlat till verklighetsbeskrivning. När de i detta fall - som Johan Wennström - skriver om att det "talas om" en nykonservativ generation är det främst de konservativa själva som talar sig hesa om just detta. Det är inte bevis nog för att det faktiskt är så. Om det kan hittas drag av konservativ inställning bland 80-talisterna är det av ren tillfällighet. Trygghet, förkovran och flit är på inget vis uteslutande konservativa värden.

Jag undviker gärna några av de fallgropar som tidigare skribenter i denna artikelserie hamnat i. Den första (Wennström) var att skriva om hur han vill att 80-talisterna ska vara, inte hur de är. Den andra (Rojas och Falk) var att utgå från sig själva som mått på en hel ungdomsgeneration. Till slut har vi den ekonomiska undergångsvisan som Strand sjunger på och vars förklaringsvärde inte heller är enhetligt för en hel generation. Inget av dessa perspektiv säger särkilt mycket om 80-talisterna. Låt oss istället diskutera livsvillkor ur ett bredare perspektiv, vilket är betydligt mer relevant för att förstå människor - ur olika generationer.

Jeremy Seabrook skrev 2007 (17/7) en pessimistisk artikel i brittiska Guardian om en generation som vuxit upp i ett kargt marknadssamhälles klor:

"A generation has grown, formed within, by and for the market rather than by and for society. Many unpleasant developments over which the government seeks to reassert its declining control - binge-drinking, the "normalisation" (sic!) of drugs, the cult of celebrity, the supremacy of what money can buy, incivility, absence of respect, obesity, the epidemic of sexually transmitted diseases - are by-products of childhoods upon which a major determinant has been a market whose values have been championed above dull politics"

Mycket är svepande och fel med Seabrooks påståenden, men något har han rätt i, och det är att 80-talisterna har vuxit upp i ett marknadssamhälle. Betydelsen av detta är dock djupare än vad man tror vid första anblick och antagande, och bygger på vad ett marknadssamhälle är. Möjligheten att välja (eller avstå) från identiteter, kultur, information och konsumtionen av dessa är något kvalitativt nytt. Med ett oerhört utvecklat marknadssamhälle har även det mångkulturella och globala samhället växt fram. Dessa tre är ofrånkomligen sammanknutna och har bildat den verklighet som 80-talisterna lever i.

Vissa saker förändras aldrig; ungdomars subkulturer är alltjämt viktiga för att definiera, avgränsa och skapa meningsfulla sociala sammanhang bortom familjen. Internet är i det här sammanhanget inget separat, det är en del av den sociala verkligheten. Dagens subkulturer, som World of Warcraft-klaner eller facebookgrupper för smala specialintressen, är egentligen endast extensioner av tidigare subkulturer. Tillgängligheten är total, möjligheterna att tillhöra eller lämna är stora, men även möjligheterna att kombinera tillhörigheter i olika sfärer av livet. Identitetsmässigt är 80-talisterna mer mobila och därför svårare att ringa in med vissa egenskaper. Detta grundas främst i att deras livsvillkor erbjuder dem så pass stor valfrihet. För 80-talisterna är marknadssamhället inte något abstrakt som händer på någon börs, det är en del av konsumtionsmöjligheterna av livsval. Detta behöver inte heller i samma utsträckning som tidigare vara sammanknutet med ekonomiska förutsättningar.

Ett annat viktigt livsvillkor är arbetsmarknaden och ekonomin. Här kan man med emfas tala om generationsklyftor. Föräldragenerationen växte in i en arbetsmarknad som på 70-talet cementerade anställningsskyddet som ett av den svenska offentlighetens sakrament. Barnen har duktigt fått finna sig att vara svåranställda. Riskerna för nyanställningar är stora, inlåsningseffekter och ickeflexibla regler ställer upp enorma trösklar för att på allvar komma in på arbetsmarknaden. Ett a-lag ställs mot ett b-lag där de första sitter inne på den politiska makten och sällan behöver bekanta sig med b-lagets verklighet. Vad man ska komma ihåg är att 80-talisterna inte är den första ungdomsgeneration som utsatts för en ekonomisk kris eller en osäker jobbmarknad.

En slutsats som kan dras om 80-talisterna som generation är att de har växt upp i ett Sverige som inte existerat tidigare. Ett Sverige som består av ett aldrig tidigare sett antal etniska, religiösa och kulturella subgrupper som i sin tur kan vara alltifrån stadsbor och landsbygdsbor eller däremellan. Alla de individer som i någon mån tillhör en eller flera mindre grupper kan känna obetydlig identifikation med 80-talisterna som generell grupp i samhället. Deras ekonomiska, språkliga eller kulturella markörer kan skilja sig åt dramatiskt eller ha betydligt mer gemensamt med tidigare generationer i Sverige (eller utlandet). Att tala om generationsperspektivet ur ett svenskt perspektiv kanske kan stämma för tidigare generationer men blir problematiskt i en tidsålder som är betydligt mer global än 50-talet.

Det homogena Sverige existerar inte längre och därför kan det vara svårt att förstå en hel generations egenskaper och valmöjligheter utifrån födelsedatum eller klasstillhörighet (vilket nog var vanligt tidigare). Det innebär inte att det inte går att generalisera, däremot är det betydligt svårare att göra det än med tidigare generationer. (Utöver det uppenbart godtyckliga i att avgränsa befolkningsgrupper utifrån vilken sida ett årtiondeskifte de fötts.)

Man ska inte heller glömma att det även existerar ett motstånd mot en alltför mobil social verklighet samt ett motstånd mot ett hetsigt liv ("i fastforward", som Rojas skriver). Även detta är i linje med 80-talisternas förståelse av sina liv som ickelinjära och öppna för förändring. Marknadssamhället är inget som 80-talister bara tar emot som stumma betraktare. Att leva i marknadssamhället är för 80-talister naturligt och innebär också att man kan välja bort det till förmån för andra sammanhang och former av konsumtion (eller ickekonsumtion för den delen).

Fem år sedan mordet i Amsterdam

Andreas Johansson Heinö, forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg påminner om att det är fem år sedan regissören Theo van Gogh mördades i Amsterdam. Vad som är viktigare är att Heinö påpekar hur kontroversiella och radikala personer som van Gogh är ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Dvs att när provokativa personer som van Gogh kan röra sig fritt i ett samhälle, ja då kan det i sanning kallas tolerant.

Vi måste påminnas om att det finns politiker i Europa som sökt ett begränsande av yttrandefriheten för att säkra "husfreden" mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Ett exempel är Lord Scarman i Storbrittanien som efter Salman Rushdieaffären menade att "legislation extending [the offense of blasphemy] to protect the religious beliefs and feelings of non-Christians" behövs för att "safeguard the tranquility of the kingdom". Liknande röster har hörts i Sverige, skribenten Nabila menade för ett par år sedan i en Metrokrönika att yttrandefriheten inte bör få nyttjas för att kränka religionsfriheten (hur det nu går till rent praktiskt vet jag inte).

Oavsett vad man tyckte om van Gogh är det givetvis viktigt att yttrandefriheten säkerställs. Detta gäller även för främlingsfientliga krafter som SD eller radikala religiösa grupperingar och individer. Ska vi bygga ett i sanning tolerant samhälle är det centralt att även de av allmänheten minst omtyckta grupperna åtnjuter samhällets skydd att yttra sig utan rädsla för repressalier.

Tack Mohammed Omar!

Det kanske ser märkligt ut att rubriken på detta inlägg är ett tack till Mohammed Omar men faktum är att han bör tackas. Låt mig förklara varför.

Som polariserande och helt klart frispråkig person som samtidigt knyter kontakter med alla möjliga perifera extremister lyckas han dra en tydlig linje i den svenska opinionen. Man är antingen med honom i hans patologiska hat mot judar och allt som andas demokrati och upplysning eller mot honom. Det finns inga problematiska gråskalor och grupperingar som tidigare haft en komplicerad inställning till demokrati och religion kan välja att välkomna honom eller inte.

Att Mohammed Omar nu tydligen ska bilda ett parti kommer göra det tydligare för allmänheten om vilka som delar hans islamistiska agenda.

På sätt och viss gör han det demokratiska samhället en tjänst genom att utmana dess fundament och principer. Motstånd skapar uppslutning och förhoppningsvis tvärpolitisk sådan. Ett sekundär fördel är att han tvingar israelkritiker att tydligt ta ställning för eller emot hans islamistiska stöd till Hamas och Hizbollah. Dessutom tvingas Sveriges muslimska organisationer att förhålla sig till hans verksamhet, är det något man vill stödja? Delar man hans syn på det sekulära samhället, demokratin och upplysningen?

Genom att dra en rad frågor till sin spets tvingas andra aktörer att positionera sig och vara tydliga, därför - en eloge till Omar!

Även Gulan Avci, Seved Monke och Sebastian Hallén har skrivit om hans partiuppstart.

Paranoida nationalister

Islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget skrev Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Partiets världsbild är nu utkristalliserad. Det är Islam, och då direkt Sveriges muslimer som är det huvudsakliga hotet mot Sverige enligt Jimmie Åkesson.

Kan detta enligt någon tolkning, såväl snäv som bred stämma?

Nej. Vi har inte infört särlagstiftning för muslimer och krav på detta har kraftigt tillbakavisats av de etablerade riksdagsparternapartierna. Att kravet ställdes 2006 av Mahmoud Aldebe, dåvarande ordföranden för Sveriges muslimska förbund innebär knappast att Islam har ändrat Sverige. Dessutom har Aldebe, som du förgäves (troligtvis) försöker komma in i riksdagen för centern deklarerat att han inte ämnar driva frågan. Sverigedemokraterna får givetvis rätta mig om jag har fel men det finns knappast någon opinion i riksdagen för särlagstiftning.

Islamister är marginaliserade i den offentliga debatten och möts av ett tvärpolitiskt kompakt motstånd. Islamister saknar ekonomisk tyngd, ledarsidor, tidningar, företagsmakt, mäktiga intresseorganisationer eller politisk representation. Hur kan en grupp utan någon reell politisk eller ekonomisk makt anses vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget?

Att vissa skolor valt att inte ha skolavslutningar i kyrkor är mer uttryck för en mångkulturell ängslighet än att islam dominerar Sverige. Att undvika vissa svenska traditioner på grund av en missriktad rädsla för att kränka någon är inget muslimskt påfund, det är ett hemmaodlat problem. Misslyckad integrationspolitik är inget tecken på islamistisk dominans, det är ett tecken på just det, missriktad och misslyckad integrationspolitik. Att åtgärda det kräver inte att skulden förläggs på sveriges muslimer. Att det dessutom serveras halalslaktat kött på ett par dagis där merparten av barnen är muslimer kan inte heller tas som intäkt för att Sverige islamiseras.

De svenska medborgare som härstammar från muslimska länder har skiftande religiös tillhörighet. En stor del av iranierna flydde från en islamistisk revolution, andra som Sveriges assyrier är ofta inte ens muslimer. Vissa är oerhört religiösa, andra är lika sammankopplade med islam som en genomsnittlig kristen är till svenska kyrkan. Av den muslimska minoriteten är dessutom en obetydlig del religiösa fanatiker och dessa människors inflytande i samhället är lika med noll. Ett par marginella exempel används av Sverigedemokraterna för att misstänkliggöra alla svenskar med härkomst i den muslimska världen. Åkesson besitter sannerligen vild fantasi. Avser Sverigedemokraterna driva praktisk riksdagspolitik med dessa fantombilder som riktmärken?

Vilken reell makt är det Sverigedemokraterna egentligen är rädda för? Kanske är det rentav så att Sverigedemokraterna som parti innehar mer politisk tyngd och makt än Sveriges samlade muslimska organisationer, såväl religiösa som sekulära. Frågan är om inte det är ett större problem i dagsläget.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamism, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson

Centrum mot rasism haverarar, igen.

Organisationer som Centrum mot rasism gör att den offentliga debatten stympas. Sverigedemokraterna växer, men de bemöts med en diskussion om censur och åtal istället för med riktiga argument.

Centrum mot rasism har i grunden ett nobelt syfte, att motverka och motarbeta rasism i samhället. Gång på gång faller de dock på eget grepp. Attackerna mot glassen "nogger black" är ett bland många exempel på när CMR driver sitt syfte med meningslösa medel. Nu har de anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp. Kan detta kallas för seriös kamp mot främlingsfientliga krafter i samhället? Besitter verkligen CMR de bästa metoderna för att bekämpa rasismen i samhället? Jag är tveksam.

Den omedelbara reaktionen på Jimmie Åkessons hätska utfall mot Sveriges muslimer bör inte vara krav på förbud. Detta har varit CMR; s taktik tidigare och har knappast varit verkningsfullt. Sverigedemokraternas målsättning har hela tiden varit att spela på rädslor som finns i samhället och presentera deras enögda världsbild som det definitiva svaret. Men organisationer som endast söker tysta och marginalisera spelar Sverigedemokraterna i händerna.

Vare sig vi vill det eller inte är SD en del av det politiska landskapet och de måste bemötas i en fri och öppen debatt. Endast då de behandlas som en part bland andra kommer deras demagogiska, främlingsfientliga politik att helt blottläggas. Då kommer de även att avkrävas svar i de hundratals andra politiska frågor där partier avkrävs meningsfulla och genomtänkta linjer.

Hur stark är den part som inte vågar utmanas och vars förespråkare duckar debatten på en öppen arena? När CMR slår mot Aftonbladet kommer de inte uppnå något, tvärtom tjänar de endast syftet att ytterligare ge Sverigedemokraterna den martyrroll de så högt värdesätter.

Sverigedemokraterna bör inte bemötas med huvudlös indignation. Istället borde man ifrågasätta det riktiga i Jimmie Åkessons verklighetsbeskrivning. Är det så att Sveriges muslimer alla agerar samfällt med muslimska målsättningar och agendor? Har verkligen islam påverkat det svenska samhället i någon betydande grad?

Tveklöst kommer integration och invandring att bli viktiga valfrågor inför valet 2010. Om inte de etablerade partierna förmår möta Sverigedemokraterna med goda argument och angripa deras positioner i sak kommer människor att undra varför vi undviker debatten. Vad värre är så lämnar vi väljarna med SD:s oemotsagda beskrivning av verkligheten.

Det är hög tid att lämna det huvudlösa bemötandet av Sverigedemokraterna bakom oss.

(Skrivet på Newsmill tidigare idag)

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, invandring, islam, jimmie åkesson

Artikel på Brännpunkt om arbetslösheten

Skriver med Ung allians på Brännpunkt om Littorins märkliga åsikter om arbetslösheten generellt och ungdomars arbetslöshet i synnerhet,

Regeringen måste inse att ungdomsarbetslösheten är en reell situation för alltför många unga och inte alls värdigt en lek med siffror eller statistik. En omodern arbetsrätt är en viktig del av detta problem. Det borde vara självklart att det enda som räknas vid uppsägningar är den insats som man gör som anställd och inte antalet år som anställd. Därför är arbetsmarknadsministerns uttalande så oerhört provocerande för oss som ser allt fler av vår generation hamna i arbetslöshet.

Konservatismen, andra vändan

Efter att jag skrivit både på bloggen här och på Newsmill om Kristdemokraternas nya idépolitiska omsvängning (om det ens är det?) fick jag ett genomtänkt svar av David Högberg, förbundsstyrelseledamot i KDU.

Högberg börjar missvisande med att påstå att ett avskaffande av ”subventionerna till förskolan” (den avgiftsfria allmänna förskolan för fyraåringar samt maxtaxan) skulle leda till en ökad frihet för alla familjer. Vi har inget emot skattesänkningar, men i det här fallet riskerar effekten att bli att föräldrar som studerar, är arbetslösa eller är låginkomsttagare inte har råd att sätta sina barn i förskola eftersom skattesänkningen de skulle få inte motsvarar förskoleavgiften, och det ökar knappast familjernas valfrihet.

Det är välkommet att Högberg inte vill att staten ska tvinga människor att leva som han vill att de ska leva. Det är också välkommet att Högberg inser att staten är dålig på att bygga upp värderingar. Så långt låter han ju faktiskt förvånansvärt liberal. Och på något plan så är det klart att en totalt värdeneutral stat är en självmotsägelse. En liberal stat måste givetvis bygga på vissa värderingar, såsom idéer om alla människors lika värde och om att demokrati är en nödvändig förutsättning för att statens tvångsmakt ska vara legitim.

Men dessa värderingar är, eller bör inte vara, kontroversiella i ett demokratiskt samhälle. Det är värderingar som utgör det som Herbert Tingsten kallade för en ”överideologi”, något som vi kan enas kring oavsett om vi är liberaler, konservativa eller socialister, och som vi dessutom kan enas kring oavsett vilken religion eller livsåskådning vi har. På det sättet kan den liberala demokratin, det vill säga en demokrati som även värnar om rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter, vara föremål för en ”överlappande konsensus”, för att använda John Rawls ord.

Det är oklart exakt vilka värderingar Högberg menar att alla människor måste präglas av för att samhället ska fungera, och som han därmed menar att staten måste bygga på och uppmuntra människor till. Om han bara menar att alla medborgare bör betrakta varandra som lika mycket värda och att de bör omfatta demokratiska värderingar, är detta inget problem. Redan idag är det ju en av skolans uppgifter att verka för att sådana värderingar sprids till eleverna. Vi liberaler brukar vara väldigt medvetna om att kampen om demokratin måste vinnas för varje ny generation.

Men det är nog inte bara det som Högberg menar. Han menar också att människor måste acceptera tydliga normsystem för att ett fritt samhälle ska fungera, och att dessa normsystem gärna kan vara tydligare än de är idag. Vi måste lära oss att fördöma varandra, att ta avstånd från varandra, för att det fria samhället ska fungera. Men vårt egentliga förhållningssätt måste vara mycket djupare än så. Vår vanliga reaktion när vi ser något vi inte gillar är att rynka på näsan i smyg, att hålla vår kritik för oss själva, att tänka men inte säga. Men ska vi ta steget ut och aktivt fördöma våra medmänniskor inför andra beroende på de livsval de fattar, inte bara någon enstaka gång utan hela tiden, då krävs det mer än så. Vi kan inte bara ogilla varandra. Vi måste nästan börja hata varandra. Om människan inte redan är ond blir hon sannolikt ondare i Högbergs samhälle. Och det förtroende som människor känner för varandra, en grad av förtroende som idag är en av de högsta i världen och en central faktor bakom vårt samhälles framgångar, ersätts av vaksamhet, missunnsamhet, och ett samhälle där man tar omvägar förbi varandra.

Ett sådant samhälle vill givetvis inte Högberg ha, men det är ett sådant han kommer att få. Han drömmer om ett samhälle där våra seder och bruk, våra uppfattningar om vad som är rätt och fel, är likadana. Men det han inte inser är att i ett samhälle som består av fria medborgare, där människor är fria att bilda sig egna uppfattningar, kommer vuxna människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om rätt och fel, om moral och etik. Pluralismen är här för att stanna. Vissa kommer att vilja leva i öppna förhållanden. Vissa kommer att vilja sätta sina barn på genusdagis. Vissa kommer att tro att tillbörlig respekt för de äldre i samhället inte kräver obrottslig lydnad mot etablerade uppfattningar. Och andra kommer att tycka precis tvärtom. Ett samhälle där vissa värderingar ständigt undertrycks, vare sig genom förbud eller genom medmänniskors och statens ogillande, är inte ett samhälle där alla småningom formas till att tycka det Högberg vill att de ska tycka. Det är ett samhälle där vissa människor aldrig kommer att känna sig hemma, där talet om alla människors lika värde och lika rättigheter bara blir tomma ord.

Så vilka värderingar bör då en liberal stat försöka uppmuntra? Att skolan bör bygga på en demokratisk värdegrund har jag redan sagt. Men låt mig också nämna ett annat värde: värdet av kritik, värdet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och ifrågasätta rådande normer. Demokratin är i mångt och mycket resultatet av två stora historiska processer, reformationen och upplysningen, som båda innebar ett ifrågasättande av etablerade värderingar. Den har aldrig drivits framåt av grå, själlös konformism, utan av nyfikna medborgare som vågat tänka annorlunda. Men i Högbergs samhälle är detta inte ett värde. Rätt och fel ska vara rätt och fel, oavsett om det är rätt och fel. Det bådar inte gott för det fria samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om Konservatism, Kristdemokraterna, KDU, Liberalism