80-talisterna, vilka är de egentligen?

På Newsmill pågår en av Svenskt Näringsliv sponsrad debatt om 80-talisterna som generation ("Världens bästa generation"). Jag bidrar med en kritik av Johan Wennströms (SVD) konservativa idé och försöker därefter teckna en bild av en generation som lever i och med ett marknadssamhälle där de är aktiva:

Det sägs ibland att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger måste den till slut bli sanning. I det konservativas fall är det inte en lögn som upprepas, utan snarare en djupt rotad önskan som de nu förvandlat till verklighetsbeskrivning. När de i detta fall - som Johan Wennström - skriver om att det "talas om" en nykonservativ generation är det främst de konservativa själva som talar sig hesa om just detta. Det är inte bevis nog för att det faktiskt är så. Om det kan hittas drag av konservativ inställning bland 80-talisterna är det av ren tillfällighet. Trygghet, förkovran och flit är på inget vis uteslutande konservativa värden.

Jag undviker gärna några av de fallgropar som tidigare skribenter i denna artikelserie hamnat i. Den första (Wennström) var att skriva om hur han vill att 80-talisterna ska vara, inte hur de är. Den andra (Rojas och Falk) var att utgå från sig själva som mått på en hel ungdomsgeneration. Till slut har vi den ekonomiska undergångsvisan som Strand sjunger på och vars förklaringsvärde inte heller är enhetligt för en hel generation. Inget av dessa perspektiv säger särkilt mycket om 80-talisterna. Låt oss istället diskutera livsvillkor ur ett bredare perspektiv, vilket är betydligt mer relevant för att förstå människor - ur olika generationer.

Jeremy Seabrook skrev 2007 (17/7) en pessimistisk artikel i brittiska Guardian om en generation som vuxit upp i ett kargt marknadssamhälles klor:

"A generation has grown, formed within, by and for the market rather than by and for society. Many unpleasant developments over which the government seeks to reassert its declining control - binge-drinking, the "normalisation" (sic!) of drugs, the cult of celebrity, the supremacy of what money can buy, incivility, absence of respect, obesity, the epidemic of sexually transmitted diseases - are by-products of childhoods upon which a major determinant has been a market whose values have been championed above dull politics"

Mycket är svepande och fel med Seabrooks påståenden, men något har han rätt i, och det är att 80-talisterna har vuxit upp i ett marknadssamhälle. Betydelsen av detta är dock djupare än vad man tror vid första anblick och antagande, och bygger på vad ett marknadssamhälle är. Möjligheten att välja (eller avstå) från identiteter, kultur, information och konsumtionen av dessa är något kvalitativt nytt. Med ett oerhört utvecklat marknadssamhälle har även det mångkulturella och globala samhället växt fram. Dessa tre är ofrånkomligen sammanknutna och har bildat den verklighet som 80-talisterna lever i.

Vissa saker förändras aldrig; ungdomars subkulturer är alltjämt viktiga för att definiera, avgränsa och skapa meningsfulla sociala sammanhang bortom familjen. Internet är i det här sammanhanget inget separat, det är en del av den sociala verkligheten. Dagens subkulturer, som World of Warcraft-klaner eller facebookgrupper för smala specialintressen, är egentligen endast extensioner av tidigare subkulturer. Tillgängligheten är total, möjligheterna att tillhöra eller lämna är stora, men även möjligheterna att kombinera tillhörigheter i olika sfärer av livet. Identitetsmässigt är 80-talisterna mer mobila och därför svårare att ringa in med vissa egenskaper. Detta grundas främst i att deras livsvillkor erbjuder dem så pass stor valfrihet. För 80-talisterna är marknadssamhället inte något abstrakt som händer på någon börs, det är en del av konsumtionsmöjligheterna av livsval. Detta behöver inte heller i samma utsträckning som tidigare vara sammanknutet med ekonomiska förutsättningar.

Ett annat viktigt livsvillkor är arbetsmarknaden och ekonomin. Här kan man med emfas tala om generationsklyftor. Föräldragenerationen växte in i en arbetsmarknad som på 70-talet cementerade anställningsskyddet som ett av den svenska offentlighetens sakrament. Barnen har duktigt fått finna sig att vara svåranställda. Riskerna för nyanställningar är stora, inlåsningseffekter och ickeflexibla regler ställer upp enorma trösklar för att på allvar komma in på arbetsmarknaden. Ett a-lag ställs mot ett b-lag där de första sitter inne på den politiska makten och sällan behöver bekanta sig med b-lagets verklighet. Vad man ska komma ihåg är att 80-talisterna inte är den första ungdomsgeneration som utsatts för en ekonomisk kris eller en osäker jobbmarknad.

En slutsats som kan dras om 80-talisterna som generation är att de har växt upp i ett Sverige som inte existerat tidigare. Ett Sverige som består av ett aldrig tidigare sett antal etniska, religiösa och kulturella subgrupper som i sin tur kan vara alltifrån stadsbor och landsbygdsbor eller däremellan. Alla de individer som i någon mån tillhör en eller flera mindre grupper kan känna obetydlig identifikation med 80-talisterna som generell grupp i samhället. Deras ekonomiska, språkliga eller kulturella markörer kan skilja sig åt dramatiskt eller ha betydligt mer gemensamt med tidigare generationer i Sverige (eller utlandet). Att tala om generationsperspektivet ur ett svenskt perspektiv kanske kan stämma för tidigare generationer men blir problematiskt i en tidsålder som är betydligt mer global än 50-talet.

Det homogena Sverige existerar inte längre och därför kan det vara svårt att förstå en hel generations egenskaper och valmöjligheter utifrån födelsedatum eller klasstillhörighet (vilket nog var vanligt tidigare). Det innebär inte att det inte går att generalisera, däremot är det betydligt svårare att göra det än med tidigare generationer. (Utöver det uppenbart godtyckliga i att avgränsa befolkningsgrupper utifrån vilken sida ett årtiondeskifte de fötts.)

Man ska inte heller glömma att det även existerar ett motstånd mot en alltför mobil social verklighet samt ett motstånd mot ett hetsigt liv ("i fastforward", som Rojas skriver). Även detta är i linje med 80-talisternas förståelse av sina liv som ickelinjära och öppna för förändring. Marknadssamhället är inget som 80-talister bara tar emot som stumma betraktare. Att leva i marknadssamhället är för 80-talister naturligt och innebär också att man kan välja bort det till förmån för andra sammanhang och former av konsumtion (eller ickekonsumtion för den delen).

Konservatismen, andra vändan

Efter att jag skrivit både på bloggen här och på Newsmill om Kristdemokraternas nya idépolitiska omsvängning (om det ens är det?) fick jag ett genomtänkt svar av David Högberg, förbundsstyrelseledamot i KDU.

Högberg börjar missvisande med att påstå att ett avskaffande av ”subventionerna till förskolan” (den avgiftsfria allmänna förskolan för fyraåringar samt maxtaxan) skulle leda till en ökad frihet för alla familjer. Vi har inget emot skattesänkningar, men i det här fallet riskerar effekten att bli att föräldrar som studerar, är arbetslösa eller är låginkomsttagare inte har råd att sätta sina barn i förskola eftersom skattesänkningen de skulle få inte motsvarar förskoleavgiften, och det ökar knappast familjernas valfrihet.

Det är välkommet att Högberg inte vill att staten ska tvinga människor att leva som han vill att de ska leva. Det är också välkommet att Högberg inser att staten är dålig på att bygga upp värderingar. Så långt låter han ju faktiskt förvånansvärt liberal. Och på något plan så är det klart att en totalt värdeneutral stat är en självmotsägelse. En liberal stat måste givetvis bygga på vissa värderingar, såsom idéer om alla människors lika värde och om att demokrati är en nödvändig förutsättning för att statens tvångsmakt ska vara legitim.

Men dessa värderingar är, eller bör inte vara, kontroversiella i ett demokratiskt samhälle. Det är värderingar som utgör det som Herbert Tingsten kallade för en ”överideologi”, något som vi kan enas kring oavsett om vi är liberaler, konservativa eller socialister, och som vi dessutom kan enas kring oavsett vilken religion eller livsåskådning vi har. På det sättet kan den liberala demokratin, det vill säga en demokrati som även värnar om rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter, vara föremål för en ”överlappande konsensus”, för att använda John Rawls ord.

Det är oklart exakt vilka värderingar Högberg menar att alla människor måste präglas av för att samhället ska fungera, och som han därmed menar att staten måste bygga på och uppmuntra människor till. Om han bara menar att alla medborgare bör betrakta varandra som lika mycket värda och att de bör omfatta demokratiska värderingar, är detta inget problem. Redan idag är det ju en av skolans uppgifter att verka för att sådana värderingar sprids till eleverna. Vi liberaler brukar vara väldigt medvetna om att kampen om demokratin måste vinnas för varje ny generation.

Men det är nog inte bara det som Högberg menar. Han menar också att människor måste acceptera tydliga normsystem för att ett fritt samhälle ska fungera, och att dessa normsystem gärna kan vara tydligare än de är idag. Vi måste lära oss att fördöma varandra, att ta avstånd från varandra, för att det fria samhället ska fungera. Men vårt egentliga förhållningssätt måste vara mycket djupare än så. Vår vanliga reaktion när vi ser något vi inte gillar är att rynka på näsan i smyg, att hålla vår kritik för oss själva, att tänka men inte säga. Men ska vi ta steget ut och aktivt fördöma våra medmänniskor inför andra beroende på de livsval de fattar, inte bara någon enstaka gång utan hela tiden, då krävs det mer än så. Vi kan inte bara ogilla varandra. Vi måste nästan börja hata varandra. Om människan inte redan är ond blir hon sannolikt ondare i Högbergs samhälle. Och det förtroende som människor känner för varandra, en grad av förtroende som idag är en av de högsta i världen och en central faktor bakom vårt samhälles framgångar, ersätts av vaksamhet, missunnsamhet, och ett samhälle där man tar omvägar förbi varandra.

Ett sådant samhälle vill givetvis inte Högberg ha, men det är ett sådant han kommer att få. Han drömmer om ett samhälle där våra seder och bruk, våra uppfattningar om vad som är rätt och fel, är likadana. Men det han inte inser är att i ett samhälle som består av fria medborgare, där människor är fria att bilda sig egna uppfattningar, kommer vuxna människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om rätt och fel, om moral och etik. Pluralismen är här för att stanna. Vissa kommer att vilja leva i öppna förhållanden. Vissa kommer att vilja sätta sina barn på genusdagis. Vissa kommer att tro att tillbörlig respekt för de äldre i samhället inte kräver obrottslig lydnad mot etablerade uppfattningar. Och andra kommer att tycka precis tvärtom. Ett samhälle där vissa värderingar ständigt undertrycks, vare sig genom förbud eller genom medmänniskors och statens ogillande, är inte ett samhälle där alla småningom formas till att tycka det Högberg vill att de ska tycka. Det är ett samhälle där vissa människor aldrig kommer att känna sig hemma, där talet om alla människors lika värde och lika rättigheter bara blir tomma ord.

Så vilka värderingar bör då en liberal stat försöka uppmuntra? Att skolan bör bygga på en demokratisk värdegrund har jag redan sagt. Men låt mig också nämna ett annat värde: värdet av kritik, värdet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och ifrågasätta rådande normer. Demokratin är i mångt och mycket resultatet av två stora historiska processer, reformationen och upplysningen, som båda innebar ett ifrågasättande av etablerade värderingar. Den har aldrig drivits framåt av grå, själlös konformism, utan av nyfikna medborgare som vågat tänka annorlunda. Men i Högbergs samhälle är detta inte ett värde. Rätt och fel ska vara rätt och fel, oavsett om det är rätt och fel. Det bådar inte gott för det fria samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om Konservatism, Kristdemokraterna, KDU, Liberalism

Konservatismens roll inom alliansen

Roland Poirer Martinsson, chef på Timbro skriver ett par tips till Göran Hägglund och kristdemokraterna. Vanligtvis försöker Martinsson kritisera liberalismen på olika sätt (med blandad framgång bör tilläggas). Nu gör han ett försöka att mjuka upp bilden av kristdemokraterna. Tyvärr ser jag inget nytt i hans förhoppningar och inte heller något som inte redan finns inom alliansens liberala falang. Vilken roll kan egentligen ett i grunden värdekonservativt parti ha i en i huvudsak liberal allians?

Konservativa bör endast vara aktuella som samarbetspartners för liberaler om de är av den pragmatiska sorten snarare än den värdekonservativa och idealistiska. Med pragmatisk konservatism menas en konservatism som främst tar sig i uttryck i den försiktiga förändringen av samhället. Bevarandet av viktiga samhällsinstitutioner och en allmän försiktighet i det politiska förhållningssättet står i centrum. Denna konservatism kanske rentav är nödvändig. Den står dock inte i kontrast mot de andra borgerliga partierna. Det finns pragmatiska konservativa inom alla partier, inte minst inom Folkpartiet. Där tar det sig i uttryck på samma sätt som det gör inom Kristdemokraterna, genom en försiktighet gentemot politisk förändring.

Den konservatism som måste belysas och som i alla avseenden står lika långt ifrån liberalism som vänsterpartistisk planekonomi är den idealistiska värdekonservatismen. I Martinssons tips till Hägglund kommer ett par bra råd; fokus på skolor och integration av invandrare genom arbetsmarknad och inte bidragssystem. Det är dock inga nyheter och inget som inte redan finns representerat inom alliansen. Om den pragmatiska konservatismen redan finns representerad inom alliansen återstår då endast den idealistiska konservatismen. Vad händer med partiets varumärke om man lämnar den senare inriktningen?

Om Hägglunds förhoppning är att slippa statliga verk som sysslar med normkritik måste det givetvis vara lika oönskat med en stat som premierar vissa familjevärden eller kulturella institutioner. Visst kan liberalismen samexistera med konservativa inom alliansen, oavsett politisk färg. Men de kan och bör endast samexistera i vad de inte vill göra politiskt snarare än vad de vill göra politiskt. Det är endast denna "lämna oss ifred konservatism" som har en plats i alliansen. Det är givetvis i kritiken mot vänsterns förbudsiver och sociala ingenjörskonst som konservativa och liberala på riktigt kan hitta varandra. Denna kritik och motsatta förhållningssätt till politikens roll får dock aldrig spilla över till ett borgerligt dito av social ingenjörskonst, vare sig det är socialliberal paternalism eller konservativ idealism. Om Kristdemokraterna har lämnat den senare är det välkommet, men har man inte då lämnat den enda form av konservatism som inte redan finns representerad hos andra allianspartier?

Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, konservatism, Göran Hägglund