Idéer istället för sabotage

Att man i en demokrati får lov att acceptera åsikter som man ogillar, bör vara en självklarhet. För somliga är det här mer komplicerat. Vänsterpartistiska riksdagskandidater tycker exempelvis att ett lämpligt sätt att bemöta Sverigedemokraterna genom att sabotera deras möten. Precis som Hanne Kjöller skriver i dagens DN, finns det få sätt som är så effektiva för att ge SD uppmärksamhet och förstärka den offerroll de så gärna vill ha, som att göra just det.

Att komma på egna idéer och formulera en egen politik är egentligen inte så ansträngande. Man slipper dessutom använda raketer, vuvuzelor och svordomar. LUF:s valfilm heter "Det är inget konstigt med friheten", nästa film får definitivt titeln "Det är inget konstigt med demokratin: 5 sätt att bekämpa främlingsfientlighet". Känns som att det tyvärr behövs.

På samma tema: Ove Barkinge, SvD, UNT

Om ett ickeliberalt parti

Det sägs att en anledning att inte rösta på Miljöpartiet, är att en sådan röst också är en röst på Vänsterpartiet. Egentligen är ju Mp ett liberalt parti, så hade det inte varit för deras val av sällskap hade en Mp-röst inte varit något att tveka över. Sägs det. Men saken är den, att en röst på Miljöpartiet är en röst på Miljöpartiet. Och det räcker.

Miljöpartiet är inte ett liberalt parti. Ett liberalt parti samarbetar inte, under några omständigheter, med ett parti vars enda förändring mot den tid när de kallade sig kommunister är att de inte längre kallar sig kommunister. Ett liberalt parti samarbetar inte med ett parti som tycker att sjukvårdskvalitén på Kuba ursäktar samma lands totala brist på demokrati, att andra länders problem inte är något om Sverige bör lägga sig i och att Iran och Israel är två med varandra jämställda länder.

Att Maria Wettertrand är populär är inte konstigt. Hon är påläst och verkar sympatisk. Men att ett partis ledare verkar trevlig och lite lagom liberal, gör inte partiet till ett liberalt parti. Ett parti som vill censurera reklam, starta kommunala biografer, begränsa Sveriges handel med omvärlden, införa 30 timmars arbetsvecka och förbjuda byggande av köpcenter är inte ett liberalt parti. Och framförallt: den som kallar sig liberal samarbetar inte med kommunister.

På samma tema: Ville Nordström, Sofia Nerbrand, Birgitta Ohlsson, Horvendile

Vem står ut med Ohlys sällskap?

Efter den 19 september kan vi ha ett främlings- och invandringsfientligt parti i Sveriges riksdag. Det är något vi bör arbeta för att förhindra. Men vi måste också fråga oss vilka partier som aspirerar på ministerposter i nästa regering.

Ett av de partierna är Vänsterpartiet. Partiledaren Lars Ohly kallade sig fram till för ett par år sedan för kommunist. Att han i unga år charmades av Sovjetunionens och kommunismens lockelse må vara hänt. Men att nästan två decennier efter murens fall kalla sig kommunist borde vara förknippat med politiskt självmord. Så är det uppenbarligen inte, utan i stället har man tydligen goda chanser att bli vald som partiledare.

Många påtalar Sverigedemokraternas nazistiska förflutna. Även om partiet står för en annan politik idag är det högst relevant information för allmänheten och väljarna. Likaså är Vänsterpartiets historia och ideologiska bakgrund intressant.

Man kan fråga sig hur samarbetspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet ser på detta. MP talar allt mer frekvent om liberalismen och att man är det liberala alternativet i svensk politik. Hur går den självbilden ihop med samarbetet med V?

För lite mer än 20 år sedan stoltserade Vänsterpartiet med sitt stöd till Sovjetunionen, världens kanske den värsta diktaturen genom tiderna. Det vore en sak om de antidemokratiska ränderna helt tvättats ur sedan dess. Så är dock inte fallet. Förutom att kalla sig kommunist har Ohly även varit medlem i Svensk-kubanska vänföreningen, en organisation vars mål är att stå upp för Fidel Castros diktatur i alla väder. Tidigare partistyrelseledamoten Eva Björklund har under lång tid varit ordförande i samma förening.

I partiets internationella program från 2004 beskrivs valen i Kuba på följande sätt: ”Valen med 2,5 års mellanrum är allmänna, fria och hemliga, valdeltagandet är stort, andelen blanka eller ogiltiga röster är marginell”. Partiet har gjort studieresor till landet för att studera ”inflytande, delaktighet, ekologi och långsiktigt hållbar utveckling”.

Även V:s partianknutna bistånd är av dubiös natur. Vänsterns internationella forum har de senaste åren delat ut miljonbelopp till icke-reformerade marxistiska grupper världen över. En del av dem har väpnad revolution på agendan. Pengarna går också till utbildningar och konferenser med deltagare från allt annat än demokratiska regimer och grupper, bland andra Vietnam och Venezuela.

Ett parti som har uppenbara problem att erkänna demokrati och mänskliga rättigheter vill efter nästa val sitta i Sveriges regering. Länge gjorde Socialdemokraterna allt för att hålla avståndet till V(PK). Nu går man till val tillsammans med dem.

Miljöpartiet har profilerat sig som ett alternativ för liberala storstadsväljare. Samtidigt samarbetar man med Lars Ohly. Vänsterpartiets kollektivism står i bjärt kontrast mot MP:s betoning av individens förmåga och värde. De av Miljöpartiets sympatisörer som betecknar sig som liberala bör nog fundera en gång till över var de faktiskt hör hemma.

Skatt på Ohly

Lars Ohly briljerar:

Det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället

Han föreslår helt ogenerat en skatt på vikarietjänster. För alla de lärarvikarier som får erfarenheter, något i CV:et samt kontakter under studieperioden är knappast alternativet, ingen vikarietjänst, bättre. Inte är heller alternativet för arbetsgivaren, tillsvidaretjänst alltid aktuellt. Det är flexibiliteten för både den som jobbar och den som anställer som är fördelen med vikarietjänsten, en högst tillfällig anställningsform.

Under hela min studietid vikarierade jag på skolor men även på andra arbetsplatser. Att det fanns vikariepooler var en förutsättning för att jag skulle ha möjligheten att ta dessa extrajobb. Hur en skatt på själva anställningsformen ska hjälpa alla studenter som vill jobba extra är ett mysterium.

Sluta skämta om Chavez

När det rapporteras om Hugo Chavez i Svensk media då brukar det vanligtvis vara lustigheter:

Hugo Chávez säger sig ha receptet på hur man får barn att somna sött. Den venezuelanske presidentens råd till bekymrade föräldrar är att låta dem se hans tv-sända tal.

Nu har jag, likt Ali Esbati surnat till lite. Det är dags att svensk media skärper sig när det kommer till rapporteringen från Venezuela. Det finns ordentligt viktiga frågor rörande Venezuela. Då syftar jag främst både på chavezregimens auktoritära drag såväl som det regionalpolitiska klimatet som Venezuela är en viktig del av. Esbati och hans vänner i VP vill givetvis att rapporteringen istället ska fokusera på den bolivirianska revolutionens fantastiska framsteg (?). Oavsett så behövs det mer seriös bevakning av Venezuela och inte slumpmässig kuriosa om Chavez.

VP som i höstens val riskerar att få statsrådsposter har en rad företrädare som helhjärtat stödjer den venezuelanska regimen. Med organisationer som Hands of Venezuela trummas stödet för regimen lätt upp inom flera vänstergrupper. Rapporter från Human rights watch och Amnesty pekar på att regimen systematiskt struntar i grundläggande fri och rättigheter för såväl partier, NGO:s som privatpersoner. Inte helt olikt behandlingen av Sovjet viftar vänstern bort sådana detaljer med hänvisning till de sociala framstegen.

Nyligen skrev Ulf Bjereld att utrikesfrågorna kan komma att bli viktiga i valrörelsen. Det hoppas jag verkligen! Då kanske vi kan ha en födjupad debatt om de FARC, Kuba och Chavezsympatier som helt öppet finns inom VP. När Lars Ohly, helt utan skam skriver med Dror Feiler på svenskans debattsida då förstår man att Feilers sympatier för Farc inte är något problem för VP. Stödet för auktoritära regimer tystas bara ner då partiets ledning märker att det inte är salongsfähigt, först efter påtryckningar och avslöjanden började exempelvis Ohly pliktskyldigt ta avstånd från Kuba.

Det här är givetvis inget nytt. VP kommer bara förvåna den dagen partiet på allvar ser att vissa grundläggande fri och rättigheter är okränkbara och att sociala revolutioner inte ursäktar vad som helst. Bjereld menar i sin artikel att de rödgröna kommer vinna på en utrikespolitisk debatt. Man undrar vilka röda de egentligen är han syftar på.

Spelar Ohly okunnig?

Lars Ohly har, lite omedvetet troligtvis, på pedagogiskt manér förklarat varför förmögenhetsskatten är en dålig idé,

Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.

På liknande sätt behövs det kapital, kunskap och investeringar i Sverige. Förmögenhetsskatten som inbringade kaffepengar till statskassan men som drev pengar på flykt från Sverige. Pengar som kunde investeras, konsumeras och sparas i Sverige.

Om Ohly förstår det destruktiva med förmögenhetsskatten så borde han väl applicera den lärdomen på andra områden än fotbollen? Eller kan han kanske förklara hur en skatt som gör Sverige fattigare är en bra "konkurrenssituation".

På samma tema: Björndahl, Ledarredaktionen, Jonas Petterson

30-timmas arbetsvecka?

I dagens Aftonbladet finns en artikel där två Miljöpartister föreslår förkortad arbetstid. Förslaget rullas varsamt in i det klassiska gröna resonemanget om att våra rika samhällen inte är hållbara, att tillväxt är ondskefullt och att varken socialister eller liberaler förstått något om hållbara gröna samhällen.

Nej, de har båda försökt lyfta människan ur fattigdom de senaste hundra åren och helt enkelt varit för upptagna.

Likt Sverigedemokraterna försöker miljöpartister lura i alla att de är någon sorts tredje väg. De är inte de första med att göra det. Kärnan i artikeln verkar vara att de gröna fattat något varken socialister eller liberaler fattat. Nämligen att arbete i sig inte har något värde,

Vår tids marknadsliberaler påminner om forna tiders marxister i sin enfaldiga tro på att förvärvsarbete skapar allt egentligt värde.

Vilket givetvis är nonsens. Arbete kan lika gärna vara ett medel för något helt annat. Att inse arbetets värde för samhällets välgång utesluter inte att man ser värden utanför arbetslivet eller ekonomisk utveckling. Men det viktigaste vi ska komma ihåg är att det är industrialisering, teknologiska landvinningar och en jävla massa arbete som byggt vårat välstånd. Inte arbetstidsförkortning.

I slutändan är det samma gröna ideologiska snömos som kan kokas ner till två ord "tillväxt suger". Sitter man på gågatan i Haga, Göteborg och dricker en latte är det givetvis väldigt lätt att predika detta evangelium. Befinner man sig utanför denna autistiska medelklassbubbla ute i den riktiga världen inser man snabbt att industrialisering, konsumtion och ekonomisk utveckling är något stora delar av världen saknat och nu mer än något annat eftertraktar. Ska vi dessutom kunna behålla vårat välstånd är kanske inte mindre välståndsskapande verksamhet vägen fram.

Hur blev det med arbetstidsförkortningen? Vill författarna bara uppmärksamma oss på en bra idé eller vill de tvinga oss till något?

Före 10-talets utgång anser vi det fullt realistiskt att införa ­fyradagars arbetsvecka i Sverige.

Notera ordet "införa". Nu väntar jag med spänning på nästa artikel där Allvin & Mutt förklarar hur de ämnar tvinga landets arbetstagare, arbetsgivare, och fackföreningar till denna idé. Jag utgår givetvis från att arbetstidssänkningen genomförs med bibehållen lön. Hur det håller ekonomiskt är en karamell jag ogärna suger på.

Här har vi alltså miljöpartister som går till val på orealistiska och oansvariga idéer vars genomförande troligtvis innebär att man får detaljreglera det svenska samhället.

Vänta. Varifrån känner jag igen dessa kodord? Jo, vänsterpartiet. En rödgrön soppa blir till slut alltid röd. Kul att både vänstern och MP föreslår samma sak inom loppet av en vecka, bevekelsegrunderna olika, konsekvenserna samma.

Se även: SVD, SVD2, EX, DN, Aggeborn, Jonas Morian, Prärietankar, Seved Monke, Medborgarperspektiv, Rasmus, Arkelsten, Motpol

"See you either in hell or in communism"

Per Gudmundsson gör en lysande jämförelse mellan Naturhistoriska museet och de Rödgröna,

I helgen har Vänsterpartiet bestämt att man ska gå till val på krav om sex timmars arbetsdag. Vilket Mona Sahlin tog lätt på: varje partikongress måste få ”drömma sina drömmar”. Så sätts Lars Ohly i kuriosakabinettet, bredvid tvehövdade kalven. Visst, konstiga saker händer, men det är inget att ta på allvar. Dinosaurierna regerar.

Vissa saker förändras aldrig, det är värt att påminnas om när de rödgröna försöker sy ihop något formlöst, obestämt och svårdefinierat. Att låta VP hållas, "dröm dina drömmar Ohly" är farligt. Om man på allvar tror att VP kommer agera snällt och göra avkall på sina ideologiska käpphästar så tror man väldigt fel.

Lika säkert som det är att solen går upp på morgonen stödjer vänsterpartister semidiktaturer i omvärlden och driver ekonomiska förslag som garanterar expressfart till utblottning. Man skulle kunna tro att det numera handlar om ett glatt och harmlöst parti.

Låt mig upprepa: VP kräver fortfarande utträde ur Afghanistan,

Men vi kräver också att Sverige snarast drar tillbaka de militära trupperna och slutar delta i kriget.

Istället ska bistånd ske enbart civilt. Det låter som en urbota korkad idé. I synnerhet med tanke på att man senast idag i Expressen kunde läsa,

Vad anser du om den internationella närvaron?
- Alla internationella personer måste lämna Afghanistan. Kan du hälsa ditt folk att vi inte vill ha dem här. Vi vill ha ett fritt Afghanistan.
Gäller det bara militära enheter?
- Nej, alla icke-muslimska grupper måste försvinna. Vi kommer att kriga mot alla, tills den siste personen har lämnat landet.

Men som sagt tidigare, verkligheten som följer på drömska förslag är inte direkt VP;s paradgren. Lite humor är även att Ohly i sitt avslutningstal skyller krisen i Grekland på nyliberalismen,

Som sagt, det är långt mellan Sverige och Grekland. Men båda länderna har varit utsatta för högerregeringar som drivit en nyliberal ekonomisk politik som bygger mer på dogmer än rationella argument. En av anledningarna till att finanskrisen fick så stort genomslag var att det långsiktiga och stabila gemensamma ägandet hade minskat i land efter land och att allt mer av ekonomin underställdes kortsiktiga vinstintressen och försök till snabba klipp.

Där där högerregeringen i Sverige har lyckats med Europas nu lägsta budgetunderskott. Krisen i Grekland förklaras med betydligt större intellektuell hederlighet och skärpa i Time Magazine,

Most Greeks agree that the tax system /.../ and the bloated public sector, nicknamed "the country's sickest patient," are at the root of Greece's current problems. In a country of 11 million people, almost 850,000 workers are employed by the state, which means they receive 14 monthly paychecks instead of 12. Many enjoy a work day that runs from 7:30 a.m. to 2:30 p.m. "The state must change the mentality of the public employee," says one investor and economist, Timos Mellisaris, who calls Greece's public sector "the last communist frontier." Greeks like to point out that the state started to put on serious weight in the early 1980s when the current Prime Minister's father Andreas, who would dominate Greek politics for the next 15 years, first swept into office. "The state has an irrational control of the economy," says Yannis Stournaras, director of research for the Foundation for Economic and Industrial Research, a nonprofit, independent think tank. "We need nothing less than a revolution in the public sector.

Att Ohly försöker klistra krisen i Grekland på avregleringar och privatiseringar nästan löjeväckande. Han borde istället fundera på hur slopade budgettak (ett förslag VP går till val på!) kan leda till exakt samma situation som Grekland just nu har.

Nej, iväg med VP till kuriosakabinettet och historiens skräphög.

Se även: Futuriteter, Rolf Eriksson, Peter Andersson, Kent Persson, EX, EX2, DN, GP, EX3, AB, Jinge, Erixon, DN2.

Vad väntar oss med VP?

Hört på den socialistiska planeten:

Om jag skulle koka ner Vänsterpartiet till en ett enda krav så är det sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sade Anne Christine Gillberg från Göteborg.

- Vi ska inte blöta fingret, sätta upp det i luften och se om det är läge, vi ska inte huka oss för opinionsvindarna!, sade hon.

Nej, vi ska inte heller huka oss för ekonomiska realiteter och inflation! Sådana problem är givetvis bara borgerliga konstruktioner och kan lätt blåsas iväg med hjälp av en väloljad sedelpress och lite god vilja.

Kräv allt, ge inget, och gör avkall på allt långsiktigt ansvar.

Alla ska få 25 procent mindre arbetstid, men bibehållen lön. Det motsvarar en löneförhöjning på 33 procent per arbetade timme.

Att nämna Grekland är att slå in svängdörren ett gång till. Men det tåls att sägas för att exemplifiera vilka intergalaktiska avstånd det är mellan vänsterpartiets nu avslutade kongress och den verklighet som Europa befinner sig i.

Kräv allt, ge inget, ta inget ansvar. Där har ni VP nedkokat till en slogan.

Se även: Eva, Pär, Edvin, Kent, Gulan.

Fortsatt mörkröd vänster

Vänsterpartiet beslutade på sin kongress att de fortsatt bibehåller kravet på förkortad arbetsdag,

"..." beslutade V-kongressen med 121 för och 91 mot att bifalla kravet att arbeta för en arbetstidsförkortning som på sikt ska resultera i sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Det är tydligt att trots tidningarnas rubriker om "högerrevolution" (vilket ord!) så behåller vänsterpartiet en av sina paradfrågor som urskiljer dem från i stort sett alla andra partier. Att en såpass stark majoritet finns inom partiet för att detaljstyra den svenska ekonomin visar att ytlig imageförändring är en sak men faktiskt sakpolitik en annan.

Andra beslut som tydligt går stick i stäv med "högerrevolutionen" är att Sverige snarast ska lämna Afghanistan. Notera att VP alltid tyckt detta men nu lyfts kravet in i valplattformen.VP går alltså medvetet till val på att inte vara eniga med MP/S och tydligt deklarera att man vill göra detta efter ett eventuellt maktskifte. Jonas Sjöstedt (VP) menar att detta är bra för partiet,

Det viktigaste beslutet hittills vare nog att frågan om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan lyftes in i valplattformen och därmed kan bli en mer uttalad profilfråga för partiet under valrörelsen. Gott så, frågan borde ha varit med redan i det första förslaget till plattform inför valet.

Om ledande vänsterpartister blir glada åt att man nu har en ordentlig konflikt med MP/S då är man riktigt illa ute. Hur kan det kallas för samsyn i utrikespolitiken om Sveriges just nu viktigaste åtagande utomlands ifrågasätts?

Sjöstedt skriver i ett annat inlägg,

Att samtidigt behålla långsiktiga mål som att pensionssystemet ska göras om, att budgetreglerna ska ändras eller att svenska trupper ska lämna Afghanistan är både möjligt och nödvändigt.

Att budgetreglerna ska ändras? Menar han att utgiftstak tas bort och att man fritt kan stiga ner i en helvetisk lånekarusell där bara fantasin och sedelpressens storlek sätter gränserna?

På kongressen hördes partiordföranden:

Det är på allvar nu. Här i Gävle fattar vi besluten som kommer att förändra verkligheten i Sverige efter valet i höst, sa Lars Ohly

Är det ett hot eller ett löfte? Troligtvis ett löfte om att hotet från vänsterpartiets politik kvarstår och att det inte är något nytt lekfullt mittenparti det handlar om utan ett fortsatt socialistiskt parti som inte gör avkall på sina kärnfrågor.

Detaljstyrning av ekonomin, en osolidarisk utrikespolitik med fortsatt krav på EU-utträde kvarstår. Höjda skatter, mer offentliga utgifter och fortsatta krav på en rad offentligfinansierade drömprojekt är en garanti för att VP står kvar i samma röda utmark där idolerna är socialistpartier i länder som Grekland.

Se även: Emil Broberg, EX, SyD, DN1, DN2, Magnus Andersson, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB, AB2, Erixon, Kildén, Björndahl, Svansbo

Vänstern och nationalisterna

När debatten om presstödet var igång som mest var det några enstaka röster som ställde den högst befogade frågan om varför alla var så upprörda nu, när Nationell idag skulle få presstöd. Proletären, KMPL(r);s (numera KP) gamla tidning har ju fått presstöd i en herrans massa år.

Vad tydde godtyckligheten på? I Proletären har diktaturer försvarats och förtryck förnekats. I Nationell idag spreds rasism och nationalism.

Landets politiska elit blir alldeles röd i ansiktet när risk finns att SD hamnar i riksdagen. Jag kan inte heller säga att jag är glad. Men faktum är att jag minst lika olycklig över faktumet att Vänsterpartiet kan hamna i regeringsställning.

Ett parti där flera medlemmar i partistyrelsen fortfarande är aktiva medlemmar i Svensk-Kubanska. Ett parti där kandidater högst upp på Stockholmslistan till riksdagen är öppna vänner med Farcgerillan i Colombia, en situation som inte bekommer partiledaren Ohly som skriver med nämnda person på SVD;s Brännpunkt.

Nej, för mig som liberal är det motbjudande att vi har ett parti som endast efter påtryckningar utifrån helt kastade av sig sitt kommunistiska arv. Ett arv som de fortfarande vårdar i det tysta genom passivt stöd och gillande blickar mot Kuba, FARC eller det nya vänsterexperimentet, deluxe, Venezuela.

Detta ämne uppmärksammade idag Roland Poirier Martinsson på SVD och skrev,

Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.

Ett parti och dess medlemmar bör alltid få möjligheten att förändras. VP, bör lika lite som SD behandlas endast utifrån sin historia. På samma sätt ska de båda EU-fientliga partierna VP och SD behandlas utifrån sina faktiska politiska förslag och inget annat. Det är min uppfattning att man inte vinner (eller bör vinna) val på att skrämma väljare.

Men med tanke på att SD inte kan behandlas för något annat än just sin historia, sina påstådda åsikter, kopplingar och bruna färg är det märkligt att VP inte får anses förtjäna samma behandling.

Ingen poäng att skrämmas med V heller

Jag har många gånger tidigare understrukit vikten av att presentera alternativ - att föra fram en egen praktiskt genomförbar politik - när man debatterar med Sverigedemokraterna. Denna princip gäller såklart även debatter med andra partier, varför Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är varmt välkommen:

Olofssons budskap till de församlade småföretagarna var att det blir etter värre med Lars Ohly i en regering. Det har hon säkert rätt i. Men att hota med motståndaren är inget särskilt imponerande valbudskap.

Nej, det är inte särskilt effektfullt att skrämma med extremvänstern eller extremhögern. Det är mycket bättre att fokusera på den egna politiken och sina egna värderingar och hur man bäst kommunicerar ut dessa. Har man då den bästa politiken och lite tilltro till väljarna så vinner man ju ändå, utan att behöva hota med vad som händer ifall man lägger sin röst någon annanstans.

Vänsterpartiets "verkliga valfrihet"

Apropå föregående inlägg finns ett annat resonemang som de tre vänsterpartisterna för som är värt att kommentera:

I stället för att välja mellan olika företag som erbjuder hemtjänst, skola eller vård, vill vi att den enskilde ska få ökade möjligheter att påverka innehållet, det är verklig valfrihet.

Okej, så istället för att få välja skola ska alla elever tvångsplaceras i den skola som ligger närmast adressen där man är folkbokförd? Valfrihet ska sedan uppenbarligen vara möjligheten att "påverka innehållet". Vad vänsterpartisterna glömmer är att denna frihet att påverka verksamhetens utformning minskar ju fler som har den, eftersom de måste dela på den. Om tio elever vill att skolan ska erbjuda kulturhistoria och tio vill ha mer idrott på schemat kommer man tvunget hamna i situationer där vissa elever blir överkörda av andra. Och vilken valfrihet erbjuds i sådana fall de överkörda eleverna som i Vänsterpartiets Sverige inte har möjlighet att byta skola för att hitta en mer passande inriktning?

De tre vänsterpartisterna verkar inte riktigt på det klara med hur frihet fungerar. Friheten kan aldrig öka när utbudet minskar. Ökar man elevinflytandet för att eleverna ska få "verklig valfrihet" minskar antingen lärarnas eller politikernas inflytande, eftersom mängden parametrar att bestämma över inte blir fler.

Och det är just bra ironiskt att vänsterpartister - som många gånger ser ekonomin som ett nollsummespel där man hävdar att man bara kan bli rik genom att någon annan blir fattig - när det för en gångs skull faktiskt rör sig om ett nollsummespel just den gången inte inser det.

Ger man patienterna större makt över vilken behandling de ska få minskar läkarnas och landstingens inflytande. Får elever större frihet över vad som görs på lektionerna minskar lärarnas möjlighet att påverka. Märk noga att jag emellertid inte lägger några värderingar i hur stora respektive friheter bör vara, jag bara konstaterar att man, tvärtemot vad de tre vänsterpartister verkar tro, inte kan ge vissa människor friheter gällande en verksamhets utformning utan att andra människor samtidigt förlorar inflytande. Och det med detta konstaterande som frågan blir särskilt intressant, för vems frihet tänker Vänsterpartiet i sådana fall minska?

Antingen så tar vi ett steg tillbaka till mer flumskola där lärarna får mindre att säga till om, eller så får kommunpolitikerna lämna ifrån sig delar av sin makt. Ser man till det sistnämnda vore det ju fullständigt sensationellt om vänsterpartister var beredda att öppet förespråka en liberalisering genom en mindre politisk elit och mer folkligt inflytande. Men det är väl att hoppas på för mycket. Och vad som, å andra sidan, skulle hända om det första skedde och vi gick tillbaka till den oordning inom utbildningsväsendet som vi sedan 2006 försöker lämna bakom oss vet nog de flesta. Been there, done that and didn't work. Typ.

Vänsterpartiet, vinsten och välfärden

Vänsterpartiet har ett märkligt förhållande till begreppet vinst, som ungefär verkar ses som roten till allt ont. Tre kandidater för V i västra Sverige skriver i GT:

Vi tror inte att människor helst vill välja vilket företag som ska tjäna pengar på oss när vi behöver vård eller omsorg, för det är vad som sker när vården privatiseras.

Så när vården är offentlig är det ingen som tjänar pengar på den, eller vad är det vänsterpartisterna menar? Vad tror de kirurger, allergologer och dermatologer lever på? Det är ju klart människor - förutom då det råder planekonomi och/eller monetärt system saknas - tjänar pengar även på de offentliga verksamheterna såsom skola, vård och omsorg. Och det är absolut inget fel i det. Problemet är ju snarare att man tjänar för lite pengar - eller är det någon som tycker att lärare, vårdbiträden och sjuksköterskor har för höga löner?

Nu vill säkert någon säga att det just är därför man måste stoppa vinst, så att allt kan återinvesteras i verksamheten och lönerna höjas. Men då glömmer man ju helt bort att de anställdas löner inte handlar om hur mycket pengar man lägger på verksamheten i helhet, utan hur mycket pengar man väljer att lägga på annat som inte är löner.

Driftiga entreprenörer kan mycket väl erbjuda en skola där lärarna får höga löner trots att skolan går med vinst som gör att även de risktagande ägarna som vågade investera i skolan så att den överhuvudtaget kom till får en del av kakan. Om man inte renoverar lokalerna vart femte år och slösar pengarna på massa andra onödiga saker bara för att göra elevernas föräldrar nöjda finns det ju åtskilliga resurser att investera i sådant som är viktigt, det vill säga i synnerhet lärare.

Vänsterpartiet förespråkar ojämn könsbalans

Vänsterpartiet presenterade idag i ett pressmeddelande valberedningens förslag till ny partistyrelse inför kongressen i maj. I pressmeddelandet skriver man:

Förslaget till ny partistyrelse har också en stark kvinnodominans. Nästan två tredjedelar av de föreslagna, 18 personer, är kvinnor.

Valberedningens sammankallande Veronica Ekström välkomnar detta:

"Jag är särskilt glad över att vi har kunnat föreslå så många kvinnor till partistyrelsen. Vänsterpartiet ska vara en stark feministisk kraft, och det känns ännu viktigare i dessa tider när frågorna om kvinnors villkor trängts tillbaka i debatten."

Om Ekström med feminism menar uppnå jämställdhet mellan könen rimmar strävan efter att vara en feministisk kraft ganska illa med valberedningens förslag. Åtminstone om man representerar ett parti som tycker styrelseledamöters kön är så viktigt att man stödjer lagstiftad könskvotering.

Under avsnittet "Kvinnopolitik och feminism" på Vänsterpartiets hemsida skriver man:

Könsfördelningen ska vara jämn i hela den politiska processen. Vänsterpartiet är för kvotering för att uppnå jämn könsrepresentation.

Antingen menar man att Vänsterpartiet inte ingår i den politiska processen, eller så lever man inte riktigt som man lär.

Det är för övrigt intressant att närmare studera Vänsterpartiets åsikter om kvotering i ett stycke längre ner i samma avsnitt:

Vi anser att kvotering är ett verktyg bland andra som kan användas för att komma tillrätta med problemen med att män är överrepresenterade på makt- och inflytandepositioner. Kvotering kan bryta könsmaktordningen och mansdominansen, den onda cirkel där män väljer män.

Kvotering, verkar Vänsterpartiet hävda, ska bara nyttjas för att "bryta mansdominansen" som är en "ond cirkel" och innebär överrepresentation av män på "makt- och inflytandepositioner". Att valberedningens förslag på partistyrelse där kvinnor blir överrepresenterade inte ses som något problem kanske därför bör tolkas som att Vänsterpartiet anser att de själva saknar makt och inflytande?

Och även om man kanske inte skulle ha något emot det är knappast så fallet i dagsläget. Därför bör nog Vänsterpartiet snarast rannsaka sig själva innan de överväger att tvinga andra att kvotera sina styrelser.

Eftersom jag är starkt emot kvotering tycker jag personligen att Vänsterpartiet - om man bortser från hyckleriet när de säger att de eftersträvar en könsbalans - får ha hur många män eller kvinnor som helst i sin partistyrelse. Till skillnad från Vänsterpartiet tycker jag nämligen att det enda som är viktigt är att ledamöter till beslutsfattande organ väljs på basis av individuella egenskaper och kompetens - inte på någon form av kollektivistisk grupptillhörighet.

För att uppnå jämställdhet krävs inte mer utan mindre fokus på kön. Detta verkar tyvärr kvoteringsförespråkarna i vänsterblocket missa helt och hållet.

Samma tema: SvD:s ledarblogg.

Ohly & Feiler hycklar om mänskliga rättigheter

Med mild förvåning läser jag följande mening i dagens SvD Brännpunkt:

"Vänsterpartiet står alltid för mänskliga rättigheter, oavsett var i världen de kränks eller inskränks."

Författarna är Dror Feiler och Lars Ohly. Men låt oss backa och sätta dessa tämligen harmlösa ord i perspektiv. Vi kan då konstatera att:

Dror Feiler öppet stödjer FARC-gerillan i Colombia. En gerilla som är terroriststämplad, ägnar sig åt narkotikahandel, kidnappningar och summariska avrättningar. Feiler är såpass tjenis med gerillan att han spenderat flera veckor hos den:

"Dror Feiler har besökt Colombia ett antal gånger under de senaste 10 åren, och vid flera tillfällen vistats några veckor i FARC:s gerillaläger i Colombias djungler. FARC /.../ är en gerillagrupp i Colombia som fört en väpnad kamp mot regeringsstyrkor i varierande omfattning sedan bildandet 1964."

Vad tur att Feiler lugnt kunde sätta sig på planet hem till Sverige efter denna mysiga sejour. En privilegium FARC nekar många andra.

I kampen för den socialistiska utopin är alltid mänskliga rättigheter satta på undantag. Civila människor tvingas ge upp sina rättigheter för tjäna de högre syftena staten och revolutionen.

Att Vänsterpartiet låtsas om något annat är ett hån mot alla de som har levt i socialistiska experimentsamhällen. Att dessutom Lars Ohly öppet associerar sig med Dror Feiler är också anmärkningsvärt, även om det kanske inte är så oväntat egentligen.

Läs mer om Lars Ohly och socialism: Roger Haddad, Isabella Jernbeck, Baccus', Rolf Eriksson, Norah4you, Jonas Sjöstedt.