Varför kvoterar inte Feministiskt Initiativ sig själva?

I det senaste avsnittet av SvD:s och AB:s "Korseld" fick Gudrun Schyman, F!, frågan om varför man kräver kvotering till privata bolagsstyrelser men inte till politiska församlingar; F! har som bekant bara två män bland de tio första namnen på sin valsedel till riksdagen.

"Ja, fast. Feministiskt initiativ har ju som utgångspunkt då feminismen. Och alla är ju inte feminister. Alla kvinnor är ju inte feminister. Men alla feminister är heller inte kvinnor. Det finns en del män som är det. Men det är betydligt fler kvinnor som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter. /.../ Och att då kräva att vi ska tvångsansluta män som inte frivilligt har kommit till partiet, det går ju inte."

Ser man till hela F!:s riksdagslista så är det runt sex stycken män av totalt 37 namn. (Min osäkerhet kring den exakta siffran beror på att kandidaternas kön inte framgår - vilket kanske är något ironiskt för ett parti vars hela fundament bygger på att kategorisera människor utifrån om de är män eller kvinnor.) Så F! har alltså inte fler än sex medlemmar som är män? Det finns alltså inga fler män i de egna man kan kvotera in på listan?

Bildkälla.

Nu har visserligen inte jag koll på F!:s medlemsregister, men jag har ganska svårt att tänka mig att så är fallet. Ser man på kommun- och landstingskandidaterna från år 2006 hittar man flera män som inte återfinns på årets riksdagslista, och om alla dessa inte har lämnat partiet är de ju naturligtvis kvoteringsbart material.

Och kom inte och säg att dessa män inte har rätt kompetens eller passande egenskaper för att få stå på riksdagslistan, för då blir det väldigt svårt att försätta argumentera för könskvotering till privata bolagsstyrelser...

Lyft kvinnligt entreprenörskap!

Företagaren och skribenten Thomas Gür lyfter idag ett viktigt perspektiv som ofta saknas i jämställdhetsdebatten:

De dåliga villkoren för kvinnligt företagande borde stå i centrum för debatten, allra helst som det är växande företag som står för merparten av jobbtillväxten i Sverige. Dagens stora underrepresentation av kvinnliga företagare, och framför allt av kvinnliga företagare med anställda, innebär att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen.

Varför kvinnligt företagande ofta hamnar i skuggan av andra frågor som könskvotering kan man fråga sig. Svaret finner man nog i alla fall delvis på ett annat ställe i Gürs artikel:

De enda branscher där fler kvinnor än män startar och driver företag är utbildning, hälso- och sjukvård och andra person- och samhällstjänster. Av företagen som startades inom dessa områden under 2008 drevs 58 procent av kvinnor. Samtidigt hade hälften av nyföretagarna inom branscherna fortfarande kvar sina anställningar och var deltidsföretagare.

Företagande inom skola, vård och omsorg är mer riskfyllt än företagande inom andra branscher, eftersom den politiska inblandningen är betydligt större och villkoren ofta ändras. Denna politisering har direkta, negativa konsekvenser för det kvinnliga företagandet och är en viktig förklaring till att kvinnor oftare är deltidsföretagare och oftare låter bli att ha anställda.

Eftersom kvinnor tenderar att starta företag främst inom branscher som rör vård, skola och omsorg är det förhållandevis enkelt att förstå varför villkoren för kvinnligt företagande har varit så dåliga under så lång tid. En politisk vänster som dominerat Sverige under en lång tid har helt enkelt värnat om den offentliga sektorn och ofta sett konkurrens från privata initiativ som skadligt. Tankesättet "staten vet bäst" har resulterat i att mångfald på aktörer aktivt har motverkats.

Maria Eriksson på Svenska Dagbladet har för övrigt skrivit en nyligen publicerad liten men insiktsfull skrift kallad Staten, kapitalet och moralen som handlar just om det faktum att staten (och därmed politiker) inte nödvändigtvis är bäst på att driva företag.

Den negativa inställning mot entreprenörskap som länge funnits inom den politiska sfären har tyvärr inte bara lett till uteblivna arbetstillfällen, minskad produktkvalitet och försämrad samhällsutveckling. Även jämställdheten har fått sig en törn, då man i praktiken missgynnat specifikt kvinnliga företagare.

Och nu vill vänstern alltså gå till val på lagstiftad könskvotering, som om könsfördelningen i bolagsstyrelser vore det stora jämställdhetsproblemet inom näringslivet...

Samma tema: Svensson, GN, Ankersjö, ARAR, Ekström, Olsson, Johansson, Ottosson, Andersson, Carlsson.

Vänsterpartiet förespråkar ojämn könsbalans

Vänsterpartiet presenterade idag i ett pressmeddelande valberedningens förslag till ny partistyrelse inför kongressen i maj. I pressmeddelandet skriver man:

Förslaget till ny partistyrelse har också en stark kvinnodominans. Nästan två tredjedelar av de föreslagna, 18 personer, är kvinnor.

Valberedningens sammankallande Veronica Ekström välkomnar detta:

"Jag är särskilt glad över att vi har kunnat föreslå så många kvinnor till partistyrelsen. Vänsterpartiet ska vara en stark feministisk kraft, och det känns ännu viktigare i dessa tider när frågorna om kvinnors villkor trängts tillbaka i debatten."

Om Ekström med feminism menar uppnå jämställdhet mellan könen rimmar strävan efter att vara en feministisk kraft ganska illa med valberedningens förslag. Åtminstone om man representerar ett parti som tycker styrelseledamöters kön är så viktigt att man stödjer lagstiftad könskvotering.

Under avsnittet "Kvinnopolitik och feminism" på Vänsterpartiets hemsida skriver man:

Könsfördelningen ska vara jämn i hela den politiska processen. Vänsterpartiet är för kvotering för att uppnå jämn könsrepresentation.

Antingen menar man att Vänsterpartiet inte ingår i den politiska processen, eller så lever man inte riktigt som man lär.

Det är för övrigt intressant att närmare studera Vänsterpartiets åsikter om kvotering i ett stycke längre ner i samma avsnitt:

Vi anser att kvotering är ett verktyg bland andra som kan användas för att komma tillrätta med problemen med att män är överrepresenterade på makt- och inflytandepositioner. Kvotering kan bryta könsmaktordningen och mansdominansen, den onda cirkel där män väljer män.

Kvotering, verkar Vänsterpartiet hävda, ska bara nyttjas för att "bryta mansdominansen" som är en "ond cirkel" och innebär överrepresentation av män på "makt- och inflytandepositioner". Att valberedningens förslag på partistyrelse där kvinnor blir överrepresenterade inte ses som något problem kanske därför bör tolkas som att Vänsterpartiet anser att de själva saknar makt och inflytande?

Och även om man kanske inte skulle ha något emot det är knappast så fallet i dagsläget. Därför bör nog Vänsterpartiet snarast rannsaka sig själva innan de överväger att tvinga andra att kvotera sina styrelser.

Eftersom jag är starkt emot kvotering tycker jag personligen att Vänsterpartiet - om man bortser från hyckleriet när de säger att de eftersträvar en könsbalans - får ha hur många män eller kvinnor som helst i sin partistyrelse. Till skillnad från Vänsterpartiet tycker jag nämligen att det enda som är viktigt är att ledamöter till beslutsfattande organ väljs på basis av individuella egenskaper och kompetens - inte på någon form av kollektivistisk grupptillhörighet.

För att uppnå jämställdhet krävs inte mer utan mindre fokus på kön. Detta verkar tyvärr kvoteringsförespråkarna i vänsterblocket missa helt och hållet.

Samma tema: SvD:s ledarblogg.