Hynek Pallas om strukturell rasism

Det bär emot att svara någon som anser det "sorgligt och bisarrt" att ta del av ens åsikter. Men är man ute efter samkväm är inte samhällsdebatten rätt plats. Svenska dagbladets Hynek Pallas skriver på sin blogg en text där han invänder mot min och Jasenkos repliker på Gellert Tamas inlägg på DN Kultur i debatten om rasism och diskriminering.

Pallas artikel är ett sammelsurium av åsikter som inte utan svårighet kan benas ut, en del är kritik mot min artikel (och sådant jag inte skriver om). För att undvika missförstånd av det slaget som är så vanligt på Twitter tänkte jag att det är bäst att citera det Pallas skriver för att sedan replikera på stycket. Pallas skriver  att det är sorgligt att läsa mina och Selimovic åsikter för att 

/../ vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.

Det är självklart svårt att sammanfatta "det politiska och institutionella ledmotivet" i Sverige gällande diskriminering och rasism. Att hävda att diskriminering inte uppmärksammas politiskt eller att det inte används, rätt ofta, som förklaring till en rad problem på arbetsmarknaden är en rätt stor överdrift. Under min tid som helhetspolitiker var det kanske det mest vanligt förekommande argumentet i debatter om integration: att sysselsättningsproblem (och problem generellt) för personer födda i utlandet, och deras barn, kunde härledas till diskriminerande strukturer. Bekämpning av rasism och diskriminering har varit uttalade (och aktiva mål) för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar i två decennier. Pallas fortsätter:

För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism

Nej, det kanske det inte behöver göra. Jag tror absolut att rasism och diskriminering existerar och påverkar människor, vissa betydligt mer än andra, men jag har problem med det teoretiska antagandet bakom just "strukturell rasism". Men det har jag utvecklat här och ska inte upprepa mig.

Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.

Här har Pallas helt rätt. Det finns en rad skäl till att personer med en viss bakgrund har svårare att ta sig in i samhället, generellt, oavsett om det rör sig bostadsmarknaden, utbildningsväsendet eller arbetsmarknaden. Så vad är vi oeniga om? Jag skulle gärna vilja höra vilka andra skäl Pallas tror det finns till att det finns segregation i samhället. Att utrikes födda och deras barn har sämre utgångsläge att ha tillgång till språk och informella nätverk betvivlar nog ingen. Men vad är poängen med att skriva det? Det finns knappast någon som ifrågasätter detta. Men nu är diskussion om vad orsakerna är och vilka lösningarna bör vara. Pallas fortsätter med ett annat tema:

Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.

och:

Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder

Jag hade tyvärr inte förmånen att skriva mer än 2500 tecken inklusive blanksteg i DN. Det innebär att jag valde en väl avgränsad del av Tamas artikel att replikera på. Att det "saknas" en viktig "dimension" i min artikel faller sig därför helt naturligt. Det innebär inte att jag inte tycker att mediebilder kan skapa uppfattningar, ibland rasistiska, om människor. Men att ta allt som inte skrivs som en intäkt för att man tycker x eller y är vanskligt och gör Pallas inlägg förvirrande och fyllt med halmgubbar. Jag föredrar att man diskuterar det som skrivs av ens kontrahent, det gör diskussionen enklare. Pallas fortsätter med att kritisera mig för en retorisk fråga jag ställer:

Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.

Det är en retoriskt ställd fråga som syftar till att ifrågasätta huruvida observerbar orättvisa (exempelvis sysselsättningsgap mellan två grupper) är ett tecken på strukturell rasism. Eftersom det finns en rad exempel på grupper som varit utsatta för rasism och diskriminering och som samtidigt haft en högre sysselsättningsgrad än majoritetsbefolkningen så bör det stämma till eftertanke om vad som påverkar sysselsättningen. 

Och nej, jag varken antyder eller hävdar att sysselsättningsgapet på 1980-talet var en konsekvens av att utrikes födda förtryckte inrikes födda, det är en direkt pik mot de som gör sig skyldiga till det strukturella felslutet: en ojämlikhet är en direkt konsekvens av en på förhand bestämt förtryck, i detta fallet diskriminering. Istället för att bli upprörd över frågan borde han tänka på vad frågan antyder: hur ska vi förklara sysselsättningsgap mellan grupper, kan ojämlikhet enkelt förklaras genom att härleda allt till strukturell rasism eller kan det finnas annat som är avgörande? Pallas fortsätter:

Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten.

Låt oss då titta på svensk arbetskraftsinvandring jämfört med asylinvandring under nämnda period. Den svenska arbetskraftsinvandringen som Pallas menar präglade den svenska invandringens historia "under den tiden", dvs 1980-talet, den period jag beskriver, upphörde redan under tidigt 1970-tal. I Joacim Waaras avhandling Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945-1972 kan man läsa:

När LO 1972 skickade ut ett cirkulär till förbunden med uppmaningen att avslå ansökningar om arbetstillstånd upphörde följaktligen den utomnordiska arbetskraftsinvandringen. Vid tidpunkten drev fackföreningsrörelsen också igenom kravet att företag endast fick rekrytera finsk arbetskraft genom arbetsförmedlingen, vilket hindrade privata värvningskampanjer (s. 38).

Faktum är att arbetskraftsinvandringen till Sverige i princip ströps 1972 på initiativ av LO. Den tid jag beskriver, 1980-talet, var alltså inte en tid präglad av arbetskraftsinvandring. Jag vet inte vilken bok om "svenska invandringens historia" som Pallas uppmanar mig att öppna men han får gärna namnge en.

Åke Nilsson beskriver i SCB-rapporten Efterkrigstidens invandring och utvandring (Demografiska rapporter 2004:5) hur invandringen förändrades på 1970-talet:

Sedan 1970-talets början har invandringen ändrat karaktär. Flyktinginvandringen och den därtill hörande invandringen av nära anhöriga har sedan 1980-talets mitt blivit mer och mer dominerande. Samtidigt har arbetskraftsinvandringen blivit marginell (s 8).

Pallas har helt enkelt fel i sin kronologi. Den svenska asylinvandringen tog fart betydligt tidigare än vad han hävdar. Och sammanfaller med en period då utrikes föddas sysselsättningsrad är något större än inrikes föddas:

Under arbetskraftsinvandringens decennier rekryterades invandrarna från grannländerna. Sveriges attraktionskraft avtog markant under 1970-talet i de traditionella utflyttningsländerna. Migrationen ändrade karaktär och migrationsfältet vidgades. Invandrarna kom från Asien och Sydamerika. Antalet asiater var bara 10 000 år 1970 men ökade till 77 000 år 1985. Förtryck och inbördeskrig låg bakom migrationen från länder som Turkiet, Iran, Libanon och Syrien. Juntans maktövertagande i Chile år 1973 tvingade chilenare på flykt och 30 000 fick möjlighet att bosätta sig i Sverige varav 15 000 anlände under åren 1986-90. Även händelserna i Polen, där general Jaruzelski 1982 tog över makten, gjorde att personer lämnade sitt hemland för att bosätta sig i Sverige (s 24).

Det sker ett skifte efter 1972, asylinvandringen blir större. Pallas är alltså inte bara otrevlig i sitt inlägg, han har även fel. Vill man fördjupa sig i hur skiftet från arbetskraftsinvandring till asylinvandring går till rekommenderas Nilssons rapport men även ovan nämnda Waara för att fördjupa sig i arbetskraftsinvandringen.

Givetvis kan en grupps position i samhället förklaras utifrån rasistiska praktiker som både är formella och informella. Men det kan också vara enbart en delförklaring. Under mitten av 1980-talet ökade förvärvsfrekvensen bland inrikes födda kvinnor dramatiskt, detta kombinerat med lågkonjunkturen under början av 1990-talet gjorde att sysselsättningsnivån sjönk bland utrikes födda. Den kan förklaras av väldigt mycket, diskriminering finns otvivelaktigt med. Men jag vänder mig emot förenklingar.

Därför nämner jag exemplet Sverige på 1980-talet och USA på 1950-talet. Hade jag haft utrymme hade jag kanske även nämnt Kinesiska Malaysier som under flera hundra år utsatts för fruktansvärd rasism och diskriminering men trots detta haft en sysselsättningsgrad som varit högt och höga inkomster relativt majoritetsbefolkningen. Samma gäller för de tyska judarna under början av 1900-talet. Utsatta för rasism dagligen, kvoter inom arbetslivet och i utbildningsväsendet. Men trots detta hade högre utbildningsnivå än snittet och fanns på många höga positioner i samhället. Det innebär inte att rasismen inte existerade, men rasismen behöver inte vara den gyllene förklaringen som förklarar observerbara orättvisor (Om detta skriver jag bland annat i min bok Välviljans rasism). Pallas fortsätter:

Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält.Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.

Jag kan köpa Pallas analys om att det fanns mer explicit rasism under 1990-talet än innan. Men jag tycker inte att empirin håller eller enkelt kan appliceras för att förstå sysselsättningsproblem på arbetsmarknaden. Nu uttalar jag mig inte lika tvärsäkert som Pallas om hur rasistiskt samhället var, 1980 jämfört med 1990, det är nog svårt att jämföra om man inte har omfattande attitydundersökningar. Poängen jag försöker illustrera med mitt exempel med sysselsättningsnivån på 1980-talet jämfört med 1990-talet är att en relativt svårmätbar variabel (diskriminering och rasism) för att förklara arbetslöshet måste ställas mot andra förklaringar.

Pallas avslutar med en uppmaning till liberaler att: "/../ se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla". Vem är det egentligen som förenklar och är så upptagen av att driva igenom en catch-all förklaring för så många samhällsfenomen att allt annat bleknar? 

Man måste kunna synliggöra och motarbeta rasism samtidigt som man begriper att den inte kan förklara allt. Om man i samhällsdebatten och politiken fäster sig vid en typ av förtryck finns risken att man missar en rad andra saker som kan  vara viktiga skäl till ojämlikheter som vi tillskriver rasismen. Det får konsekvensen att åtgärder i själva verket inte löser de problem som de syftar till att lösa. Inget i varken Tamas eller Pallas inlägg har övertygat mig om att man ägnar sig åt något annat än förenklingar. Ivern och enögdheten riskerar att fördumma och reducera en rad allvarliga samhällsproblem till att enbart handla om strukturell rasism och diskriminering.

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett "rasistiskt samhälle". Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är en en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet "strukturell" faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.

Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån "raser" som vi "anser" att människor tillhör. 

All rasism bygger på "artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska" (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.

Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.

Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln "Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar" det som han kallade för det "isomorfa misstaget" med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser förbedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.

Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att "vi är goda". Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som "rasistiskt" är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.

Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan "goda" och "onda". Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt. 

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige. 

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

"Rasismen har alltid varit strukturell" och: "Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.

På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod ("De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen."). 

Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.

Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:

1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?

2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.

3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den? 

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.

Hur Sverige rasifierades

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en strävan efter att komplettera antirasismen i Sverige med ett mer helgjutet strukturellt förhållningssätt till rasismen. Under början av 2000-talet fick detta perspektiv ett uppsving offentligt. Masoud Kamalis offentliga utredning konstaterade att Sverige som land var strukturellt rasistiskt och diskrimineringen var en integral del av vardagen. 

På flera sätt tog den strukturella rasismen, som offentligt accepterad idé för att förklara samhället, något av en paus. Inte så att antirasismen i Sverige försvann, tvärtom, den är nog mer utvecklad idag än då.

Men sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen många funderat över var rasismen egentligen befinner sig. Kan den isoleras till ett parti med 5 % i riksdagen, eller bara till näthatet? Går det egentligen att peka på rasist och icke-rasist, eller kan det vara så att vi alla rör oss igenom rasismen och är en del av den?

Samtalet har tagit ett par steg vidare. Bortom idéer om strukturell rasism till idén om vit norm och vithet. Fixeringen vid "vithet", "icke-vit" har blivit för många vad klassmedvetenheten var under tidigare decennier. Som jag beskrev i en krönika nyligen har frekvensen dikotomin vit/icke-vit ökat ordentligt i offentligheten.

Det har sina likheter med en annan era i svensk politik. På 1970-talet var det inte ovanligt att medelklassens politiskt medvetna uppmanades att ta arbetaryrken, det fanns ett mått av skam och självspäkelse av att tillhöra en högre samhällsklass. Samtidigt ville man att arbetare skulle vara klassmedvetna. Det stora hotet mot jämlikheten var att arbetarklassen skulle vaggas in i en omedveten dvala, av borgare eller socialdemokrater, omedvetna om det enorma förtrycket de var utsatta för.

Det är inte helt annorlunda idag, men klass har ersatts (eller kompletterats) i stor grad med rasbegrepp. Den vita normen (läs majoriteten) ska vara medveten om sin omedvetna skuld i den strukturella rasismen och den förtryckte ska vara medveten om sin plats som icke-vit och därmed per definition förtryckt. Man uppmanas skapa sig en förståelse om det strukturella förtrycket och identifiera sig som antingen offer eller förövare, gråskalor finns inte för vi jobbar med binära tillhörigheter, vit eller icke-vit.

Skulle en person ur majoriteten förneka eller nyansera påståendet om förtrycket så ses detta enbart som ett tecken på att personen försvarar sina vita privilegier. Invändningar mot tesen ses alltså som bevis på tesens riktighet: att samhället är genomrasistiskt. Ett bekvämt cirkelresonemang som gör teorin om den strukturella rasismen omöjlig att falsifiera. Likaså är en icke-vit som förnekar strukturen en husneger eller nyttig idiot som bekvämt tjänar den vita makthegemonin.

Rasismdiskussionen 2013 verkar inte handla om hur man ska motarbeta rasism i samhället utan handlar snarare om konstateranden om hur rasistiskt Sverige och svenskarna egentligen är. Det stannar ofta där, för vad händer när alla konstaterat är rasister, för att citera Qaisar Mahmood:

Men vad gör vi när vi har avsatt alla, suddat bort allt det kränkande och upprörande? Var tar vi vägen när vi har konstaterat att vår granne och medmänniska är en rasist? Är vi verkligen klara då?

Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. I den gamla, men väldigt aktiva tråden Början på ett krig om mångkulturen kan man läsa exempelvis användaren Fula Gubben som skriver:

Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras. "White guilt" som kännetecknade andra halvan av 1900-talet är stendött idag, och det är dags för den västeuropeiska etnokulturen att slänga av sig den påtvingade skurk-masken och ta säte vid bordets huvudända igen. Alla typer av angrepp som anspelar på vita människor, vit kultur och vit historia stöder denna positiva utveckling som sannolikt kommer att dominera kommande årtionden. Uppmuntra de som talar i termer av vitt och svart, även om de är dina ideologiska motståndare.

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. 

Om det är någon som gynnar extremhögern i Sverige så är det de som driver upp tonläget i samtalsklimatet till helt nya nivåer. Eftersom SD enbart anses vara ett symptom på något djupare rasistiskt inom samhällskroppen då söker man en djupare förklaring av vad som hänt. Slutsatsen är som sagt en ersättning för klasstänket, det handlar om vita normer och privilegier.

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen. Freikorps i Tyskland som slog ned Spartakistupproret 1919 gjordes nödvändiga på grund av det upplevda hotet från kommunismen.

Det är en förbannat lång väg mellan Berlin 1919 och Sverige 2013. Men poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod. Konfliktlinjen går bort från vänster och höger, mellan socialism och liberalism/konservatism och förflyttas istället till en identitetspolitisk arena. Det är ett misslyckande från vänstern vars klassanalys gått i stå, och det är ett misslyckande från liberaler som inte inser att det är en ny kollektivism som gör sig gällande.

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

Jag är rädd att den nuvarande rasismdebatten inte leder någonvart. Att neutralt konstatera att Sverige är genomrasistiskt är en återvändsgränd. Både då påståendet är djupt problematiskt men även mållöst. Det finns ingen utväg om ”vår” rasism är osynlig, omedveten och finmaskigt strukturell. Det är en diskurs som bekräftar sin påstådda motståndares huvudtes: vi styrs konstant och undermedvetet av vår ras och kan inte träda ut summan av våra medfödda drag.

REVA = Naziockupation av Warsawa?

De senaste veckorna har man kunnat läsa många reaktioner på polisens inre gränskontroller och den insats man gjort under namnet REVA. Det mesta tyder på att Polisen bryter mot sina egna regler när det kommer till att kontrollera personer utan brottsmisstanke. Att verkställa utvisningar, vad man än må tycka om besluten, är en sak, men att göra det medelst otillåtna metoder är helt oacceptabelt.

Så långt håller jag med Andres Lokko när han kritiserar REVA i denna artikel på Svd Kultur. Möjligen inte att Polisens metoder kan benämnas som  "våra egna uppdaterade motsvarigheter till bokbål och massförföljelser". Men ok. Kopplingen mellan SD och nazism, även den långsökt, men historiskt förståelig. 

Men därefter kommer ett osedvanligt konstigt stycke. Lokko skriver:

Närmare naziockupationens Warszawa än så här har det här landet, mig veterligen, inte varit sedan den fortfarande så fega och tragiska skamfläck som var Baltutlämningen efter andra världskriget.

REVA är alltså det närmaste Sverige kommer ockupationen av Warszawa. En ockupation som kostade en halv miljon människor livet, merparten polska judar och polacker. En ockupation som utplånade mellan 80-90 % av stadens byggnader. Denna ockupation jämförs med REVA. 

Och som om inte det räckte så menar Lokko att REVA är det närmaste vi varit naziockupationen av Warszawa sedan baltulämningen 1946. Se där, två osmakliga jämförelser i ett stycke. Men de säger något om Lokko och hans totala brist på perspektiv. Dessutom säger det något om hans inställning till baltulämningen. 

Om man kan nämna utlämningen av 167 baltiska, företrädesvis lettiska soldater, 1946, i samma mening som ockupationen av Warszawa så har man fått något om bakfoten. Många av soldaterna var förvisso tvångsvärvade unga soldater, men flera var officerare, vissa tillhörde de polisbataljoner som deltog i förintelsen.

På Twitter ställer jag frågan till Lokko om han verkligen tycker att det är en bra jämförelse han gör, och om han tycker att utlämningen av soldater som var medskyldiga till förintelsen i Baltikum kan jämföras med med massmord. Jag får då detta svar:

Lokko menar att de baltiska soldaterna som "did it", gjorde det "at direct effing gunpoint". Lokko verkar inte känna till lettiska enheter som Arajs Kommando, den estniska milisen Omakaitse som mördade både romer och judar eller litauiska säkerhetspolisen som också deltog i förintelsen. Deltog de "at direct effing gunpoint"? Vad är det för apologet som egentligen skriver på kultursidan?

Det var 7 ester, 11 litauer och 149 letter som utlämnades. Av totalt 30 000 balter som flytt till Sverige utlämnades alltså en oerhört liten minoritet. En dryg fjärdedel av de utlämnade straffades. En dömdes till 18-års fängelse för delaktighet i massmordet på judar i Daugavpils, en var medlem i ett sonderkommando och dömdes till döden för delaktighet i samma massmord. En av de som begick självmord i Sverige innan utlämningen var medlem i ovan nämnda Arajs kommando.

Tycker Lokko fortfarande att utlämningen av krigsförbrytare som frivilligt var medlemmar av  enheter (och alltså inte var tvångsvärvade) som aktivt deltog i förintelsen kan jämföras med ockupationen av Warszawa eller utvisning av flyktingar?

Jag är inte av åsikten att man fick en rättvis rättegång i Sovjetunionen. Som jag skriver ovan dömdes flera för krigsbrott, medan de flesta fick straff som motsvarade de som stridande tyska soldater hade fått. Men att på detta sätt jämföra naziockupationen av Warszawa, med balutlämningen och REVA är inget annat än osmakligt, och dessutom avslöjar det Lokkos fläckvisa kunskap om Baltikums kollaboratörer.

Om narkotikadebatten i Axess

Nu finns senaste numret av Axess ute där jag gör min sista dossier som gästredaktör. Temat den här gången är narkotikadebatten. Tre artiklar finns nu att läsa samt en inledning av mig. 

Björn Johnson skriver om motståndet mot metadonprogrammen i Sverige:

I början av 1970-talet blev det svenska metadonprogrammet hårt kritiserat. Programmet hade startats 1966 i Uppsala och tog emot opiatmissbrukare från hela landet. Bland motståndarna märktes socialvården, den drogfria missbrukarvården, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare ­(RFHL) och flera andra aktivistorganisationer på vänsterkanten. Detta var starka och inflytelserika aktörer i dåtidens narkotikapolitiska debatt. De menade att metadon var narkotika och att preparatet därför inte hade någon roll att spela i den svenska missbrukarvården. En rad argument anfördes för att det lilla programmet – knappt hundra patienter – var en samhällsfarlig verksamhet som kunde leda till ökat missbruk.

Pat O´Hare, grundare av Harm Reduction international skriver, inte oväntat, om skadereduktion:

Skadereduktion är en serie tekniker som siktar till att minska skadorna av drogbruk. Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som accepterar användandet av droger som en realitet. Enligt organisationen Harm Reduction International syftar skadereduktion ”på politik, program och praktiker som har som främsta syfte att minska de negativa hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av bruket av lagliga och olagliga psykoaktiva droger utan att nödvändigtvis minska drogkonsumtionen”.

Och till sist Erik Jennische om situationen i Sydamerika:

I Sverige får man lätt bilden att det finns en internationell konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har gett regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Offra offermyten

Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om offeridentiteter och invandringen i Sverige:

Denna offerkults tydligaste budskap är att det alltid är politikerna och samhället som bör ställa saker i ordning. Och att den fria viljan och det egna ansvaret i bästa fall är meningslösa liberala floskler. Att samhället är så orättvist att du aldrig, oavsett vad du gör, kommer kunna lyfta dig själv.

 Läs gärna hela.

På samma tema har även Nima Dervish skrivit i UNT och Hanif Bali skrev ett inlägg i samma fråga på sin blogg.

I Axess om rasism

I senaste numret av Axess är jag gästredaktör för dossierbilagan. Varje dossier har ett tema och detta nummers tema är rasism, diskriminering och toleransbegreppet. Artiklarna som är skrivna av en trio av mina favoritförfattare, Thomas Sowell, Richard Thompson Ford och Walter. E Williams.

Författarna har alla inom sina fält skrivit oerhört intressanta böcker. I synnerhet Richard Thompson Ford har de senaste åren varit väldigt viktig läsning för mig. Han inspirerade i stora delar idéerna bakom min bok "Välviljans rasism". Jag vill därför passa på att tipsa om hans böcker, Racial Culture: A critique och The Race Card. 

Artiklarna går att läsa på nätet om man är prenumerant. Här ett kort utdrag ur Walter E Williams artikel:

Regeringspolitik i rasfrågor bör inte fokusera på raspreferenser. Långt mer fruktbar är en strävan att se till att inga regeringsbeslut subventionerar raspreferenser. Medan människor kan ha raspreferenser och faktiskt också har det, kommer de inte att ge utlopp åt dessa preferenser till vilket pris som helst. Lagar som kontrollerar löner, som lagstiftning om minimilön och lika lön för lika arbete, eller lagar för maxpriser, som lagar för hyreskontroll, sänker kostnaderna för att odla sina preferenser. För arbetsgivare som måste betala minimilön vem de än anställer kostar det mindre att välja mer önskvärda anställda, eftersom mindre önskvärda anställda inte kan sänka sitt löneanbud. På samma sätt får fastighetsägare som begränsas av hyresreglering en lägre kostnad för att diskriminera mindre önskvärda hyresgäster, som inte kan konkurrera med de mer önskvärda genom att erbjuda sig att betala högre hyra.

 Lönelagstiftning är ett av de mest effektiva vapnen i rasisternas arsenal. Under Sydafrikas apartheidepok var vita fackföreningsmedlemmar landets starkaste anhängare av minimilöner för svarta. Gruvarbetarfacket hävdade att ”den verkliga poängen här är att vita har trängts undan av färgad arbetskraft. Det är inte för att en man är vit eller färgad, utan på grund av att den senare är billig … men när detta [minimilöner] införs tror vi att de flesta svårigheter i den färgade frågan kommer att försvinna av sig själv”. George Beetge, ordförande i byggarbetarförbundet, resonerade så här: ”Det finns inte längre några reserverade jobb i byggbranschen, och under dessa omständigheter stödjer jag jobbtaxan (lika lön för lika arbete) som det näst bästa sättet att skydda våra vita hantverkare”.

År 1909 utlyste lokomotiveldarnas fackförbund i USA en strejk med krav på fullständigt utestängande av svarta från järnvägarna. Skiljedomstolen avvisade utestängningen, men befallde att svarta eldare och stalldrängar skulle få samma lön som vita män som utförde samma arbete. Vita fackföreningsmän var förtjusta och sade: ”Om företagen följer denna praxis och incitamentet för att anställa negrer på så sätt avlägsnas, kommer strejken inte att ha varit förgäves”. Vare sig de motiveras av illvilja eller välvilja, skapar lagar som undergräver marknadskrafterna mycket stora nackdelar för missgynnade minoriteter. Omvänt kommer de flesta arbetsgivare att finna att större vinster är ett mer lockande alternativ än att odla personliga preferenser eller vara lojal mot den egna rasen. Det samma kan sägas om konsumenterna i deras jakt på lägre priser.

 

Sabunis tid som integrationsminister

Skriver på Newsmill om Nyamko Sabunis tid som integrationsminister:

Det kan knappast vara enkelt att vara integrationsminister i ett land där alla politiska redskap som kraftfullt kan påverka integrationsprocessen, förändring av arbetsmarknaden och bostadspolitiken, ligger på andra departement. Departement som gjort sitt yttersta för att undvika att göra de reformer som uppenbarligen behövs. Till Nyamko Sabunis största förtjänster som integrationsminister mellan 2006-2010 hör att hon på allvar uppmärksammat de utmaningar som ett multikulturellt samhälle ställs inför. Hon var den minister som tog hedersvåldet på allvar. En fråga som länge sopades under mattan med hänvisning till att den automatiskt kunde sorteras under mäns våld mot kvinnor utan djupare förståelse för hedersfrågornas speciella omständigheter. 

 Läs gärna hela.

Feldbaum undviker svara i sak

Jag har fått svar av Mikael Feldbaum. Vad skriver han då? 

Timbro och Centerpartiet argumenterar ofta för att sänkta lägstalöner är ett sätt att skapa jobb åt fler nyanlända och invandrare. Men jag har sällan hört dem belägga sin ståndpunkt med forskning.

När Feldbaum nu fått tipset att läsa studierna han hänvisar till, samt hänvisningar till andra studier som exempelvis Neumark & Wascher skrivit så upprepar han att han inte hört någon forskning nämnas. Att jag valde att rikta mig in på frågan om just kopplingen mellan minimilöner och ungdomar är att det är på detta område som merparten av forskningen är gjord. Eftersom många inom detta fält ser likheter för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden är det rimligt att se till dessa studier. 

Feldbaum skriver:

Den ena av dessa båda saker, som jag förstår Adam Cwejman, skulle vara att forskning visar att ungdomar drabbas negativt av höjda lägstalöner. Eftersom jag aldrig har skrivit om ungdomar i min ledare så är den punkten lätt att avfärda. Eftersom resten av Adam Cwejmans blogginlägg är en uppräkning av studier som visar att ungdomar missgynnas av höga lägstalöner så har jag tyvärr svårt att läsa mig till vilken den andra ”saken” som jag ”inte förstår” är.

Feldbaum kan givetvis lättvindigt avfärda likheterna mellan ungdomars situation på arbetsmarknaden och invandrares situation på arbetsmarknaden. Som debattknep är det oerhört bekvämt, då slipper han nämligen helt att svara på mitt inlägg.

Men faktum är att unga och invandrare i väldigt många avseenden har likartade problem på arbetsmarknaden. De har exempelvis kort erfarenhet av arbetsmarknaden där de söker jobb, de är oprövade arbetstagare (med kort CV), de har troligtvis kort utbildning (eller utbildning som inte är validerad). De ingår båda i det som inom forskningen på detta område kallar för "low skilled". Att Feldbaum bara avvisar denna koppling visar han ointresse för att faktiskt förstå problemen på arbetsmarknaden.

Vad Feldbaum är ointresserad av att svara på är alltså att jag påpekar att de forskare och studier han hänvisar till visar att högre minimilöner får förödande konsekvenser för unga på arbetsmarknaden. 

Feldbaum fortsätter:

Som jag uppfattar det här forskningsområdet är det dock inte lika kristallklart som jag tycker att han vill göra gällande.

Att Feldbaum "uppfattar" forskningsläget hjälper inte läsaren om han inte dessutom förklarar hur det ser ut, vilket jag försökte göra. Visa istället hur det ser ur istället för att blankt förneka. För i nuläget så hänvisar Feldbaum till Neumark som skrivit följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduce employment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

Av Feldbaums två hänvisade studier visade alltså en att ökade minimilöner inte ökar arbetslösheten bland invandrare men att detta eventuellt kan förklaras med att många invandrare flyttar från dessa delstater (studien var för USA) eller att infödda unga tar jobben. Denna reservation nämnde inte Feldbaum. Den står i slutsatsen och är en del i forskarnas förklaring om hur man kan förklara de siffror de hittat. Feldbaum hänvisar selektivt och nämner inte de reservationer som studiens författare själva har.

Den andra studien, liksom den första, visade båda att ungdomar påverkas negativt av högre ingångslöner. Detta var möjligen inte Feldbaums ärende att skriva om, men det är ett obekvämt stycke fakta som Feldbaum inte nämner med ett ord. Att det dessutom skulle finnas en hel del gemensam problematik som delas av unga och invandrare förbigår han. Neumark som alltså är den ena artikelförfattaren har i sin forskning om minimilöner ofta kopplat samman ungdomars situation med "low skilled" och personer som generellt har dålig anknytning till arbetsmarkaden.

Om Feldbaum verkligen skulle vilja göra en ärlig översikt kring forskningen (vilket han hävdar att han gjort) som berör minimilöner och de med svag anknytning till arbetsmarknaden då är det både rimligt och lärorikt att i alla fall nämna den omfattande forskning som finns på området. Eftersom han faktiskt hänvisar till Neumark & Wascher så är det vilseledande att inte nämna deras studier om just minimilöner. 

Vidare antar Feldbaum följande:

Som jag uppfattar det är Timbros huvudsakliga lösningsförslag av arbetslösheten hos invandrare, sänkta lägstalöner

Det snabba svaret är nej. Däremot är det viktigt att bära med sig att nivån på minimilöner kan påverka sysselsättningsgraden hos de med en svag anknytning till arbetsmarknaden. Oavsett politisk hemvist och ideologisk övertygelse kan det vara bra att i alla fall vara medveten om vad forskningen på området säger. Hur lönenivåer sätts, om det finns möjligheter till ungdomsavtal (vilket Neumark & Wascher berör som ett sätt att minska konsekvenserna av höjda minimilöner) är viktigt att diskutera om man ska utforma policy på ett ansvarsfullt sätt.

Det behöver inte betyda att man dramatiskt sänker minimilönerna. Och som Feldbaum skriver (vilket jag är ense med honom om) så kan en aktiv arbetsmarknadspolitik minska konsekvenserna av höjda minimilönerna. Men Wascher & Neumark är tydliga med att en rigid arbetsmarknadslagstiftning och höjda minimilöner får allvarliga konsekvenser för unga.

Feldbaum avslutar:

Jag ska villigt erkänna att även om Timbro skulle lyckas bevisa att sänkta lägstalöner gav fler jobb åt invandrare, så tycker jag att det av ideologiska skäl är en bättre fördelningspolitisk lösning att subventionera anställningar.

Och detta tycker jag är ärligt och hederligt. Men då ska man inte försöka lura läsare genom att selektivt plocka och hänvisa till forskning som dessutom kommer med slutsatser som inte passar ens position.

Ett stycke förbryllar mig extra mycket. Feldbaum skriver:

Arbetsmarknaden är ett lappverk av regleringar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fackligt respektive politiskt inflytande som gör att olika länder skiljer sig oerhört mycket åt. Därför blir både jämförelser mellan länder och litteraturgenomgångar haltande.

Men varför inledde då Feldbaum med att hänvisa till forskning och nöjt konstatera att han avfärdat att minimilöner inte påverkar sysselsättningsgraden? Om nu landsjämförelser eller studier från andra länder är värdelösa varför citerar han då två studier som båda är gjorda för USA? Om han nu tycker att det är "haltande" att göra så då borde han kanske inte börjat. 

Till slut kan jag konstatera att Feldbaum inte ifrågasätter min anklagelse om att han har citerar selektivt, glömt nämna artikelförfattarnas reservationer, undviker att se några som helst samband mellan ungas situation på arbetsmarknaden och situation för invandrare. Han har skrivit ett så kallat ickesvar för att skyla faktumet att han inte vill citera för honom obekväma delar av de studier han säger ger honom stöd i hans uppfattning.

Ingångslöner och sanningen. Två saker Mikael Feldbaum inte förstår.

I måndags skrev Mikael Feldbaum en artikel i Dagens Arena  med titeln "Sänkta löner är ingen seriös integrationspolitik". I artikeln anklagade Feldbaum Timbro för att stödja sig på en studie som ger stöd för tesen att minimilöner ökar arbetslösheten för invandrare. 

Feldbaum hänvisar till två studier där den ena A Cross-National Analysis of the effects of minimum wages on youth employment  inte handlar om sysselsättningsnivåer bland invandrare utan bland unga, och den studien visar att ungas sysselsättning påverkas negativt av högre lägstalöner (s 19):

Disemployment effects of minimum wages appear to be smaller when there are subminimum wages for youths, while, in the longer run at least, minimum wages set by collective bargaining may entail more deleterious employment effects

Denna tes som även återfinns i sammanfattningen av studien har Feldbaum missat. Jag ser inte någonstans i Feldbaums artikel att han förespråkar "subminmum wages for youths", alltså lägre ingångslöner för unga.

Vad studien visar är att kollektivavtalslöner inte behöver innebära lägre sysselsättningsstal bland unga än de länder där lägstalönen är reglerad i lag (se s 18). Men studien är tydlig med att minimilöner generellt påverkas sysselsättningen negativt (s 26):

".."the negative effects of the minimum wage are larger in those countries where the wage floor is set by the collective bargaining process.  In addition, we find evidence that the presence of a youth subminimum wage tends to reduce the impact of the overall minimum wage on youth employment.

Vad studien visar är att (s 27) "rigid labor standards tends to exacerbate the effects of the minimum wage on employment," men att problemen kan minskas med "greater use of active labor market policies to reduce unemployment tend to show smaller disemployment effects from the minimum wage". 

Alltså: höga minimilöner ökar arbetslösheten bland unga, rigid arbetsmarknadslagstiftning förstärker dessa problem men problemen kan minskas med hjälp av arbetsmarknadsåtgärder.

Jag har verkligen inget emot aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Det har säkert inte Feldbaum heller. Men varför plockar han de slutsatser som passar honom? Studien han hänvisar till är ju tydlig med att högre minimilöner påverkar sysselsättningsnivån bland unga negativt.

Studiens själva syfte är att se hur man kan minska problemen med högre minimilöner och i vilka system (kollektivavtalsmodell eller lagstadgad minimilön) som ökar arbetslösheten minst. Studien visar visserligen att länder med kollektivavtalsmodellen inte behöver ge lägre sysselsättning men att det som avgör är hur aktiv arbetsmarknadspolitik man har.

Feldbaum plockar de slutsatser som passar hans syften. 

Det är faktiskt lite ironiskt att Feldbaum väljer att citera Neumark och Wascher. I en artikel skriven av Neumark i Wall Street Journal kunde man läsa följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduceemployment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

/../

The accumulated evidence undermines the case for minimum wages even in the best of times. I recognize that there is continuing debate about some of the effects of minimum wages, and that strong public support for higher minimums -- regardless of the evidence -- will likely lead to future increases.

/../

Minimum wages, like most public policies, confront us with trade-offs. An employed, low-skilled worker who keeps his job earns a slightly higher wage. But a worker who loses his job, or a labor-market entrant or unemployed worker who cannot find a new job, pays a much higher cost. Given present economic conditions, the imperative should be to create and enhance job opportunities.

Läs gärna hela. Feldbaum, som skriver på Twitter att han vill ge en "snabb, ärlig översikt" över forskningsläget borde läsa den bok vars författare han hänvisar till som källa för sin tes. Den heter "Minimum wages".

Hur står det till med den andra källan Feldbaum hänvisar till? Feldbaum skriver:

En amerikansk studie finner ingen negativ effekt av höjda lägstalöner på invandrares arbetslöshet, däremot ökade inkomster.

I denna andra studie, The Effect of Minimum Wages on Immigrants, alltså den enda som Feldbaum hänvisar till ger stöd för han tes om invandrare och minimilöner, är den andra slutsatsen, utöver den Feldbaum hänvisar till, att unga män påverkas negativt av ökningar i minimilöner (S 553):

The results do indicate adverse employment effects among teens, with a 10% increase in the minimum wage reducing teen employment by about 1.8% when we control for state-level economic conditions.  This estimate is similar to the results reported in previous studies that have found adverse effects among teens in analyses combining the sexes (for example, Burkhauser, Couch, and Wittenburg 2000; Neumark and Wascher 1992, 1994). 

Däremot ger studien stöd för Feldbaums påstående att högre minimilöner inte nödvändigtvis behöver leda till högre arbetslöshet bland invandrare, dock är påverkan på ungdomars sysselsättning märkbar (s 554):

Our results thus far suggest that teens experienced adverse effects from higher minimum wages, either in the form of employment losses among men or hours cuts among women.  We find no evidence of statistically significant employment or hours reductions among low-skilled adult immigrants, despite positive effects on hourly earnings.  We find no effects on average earnings, employment, or hours among low-skilled adult natives.

Vad den studien dessutom konstaterar är att höjda minimilöner gör att invandrare flyttar och att man därför inte nödvändigtvis behöver upptäcka högre arbetslöshet inom denna grupp (s 558):

Higher minimum wages might have encouraged low-skilled immigrants to leave one state and move to another or to leave the United States.

En annan slutsats de drar är att höjda minimilöner kan leda till att arbetsgivare byter ut invandrare mot ungdomar (s 559):

Our failure to find an adverse employment effect among low-skilled adult immigrants despite a positive wage effect could result from employers substituting those workers for teens when the minimum wage increased. 

Feldbaum anklagar Timbro för att stödja sig på en enda studie som säger att lägre ingångslöner leder till högre sysselsättnings bland invandrare. Själv hänvisar Feldbaum till två studier som båda menar att unga påverkas negativt av högre minilöner. Samt att arbetslösheten möjligen inte påverkas för att invandrare inte söker sig till de delstater med högre minimilöner (och att man därför inte kan uppmäta ökad arbetslöshet).

Men om detta skriver han inget.

Frågan är då om Feldbaum i framtiden kommer varna för att höjda minimilöner för unga leder till ökad arbetslöshet? Eller tänker han plocka de slutsatser som han finner bekväma och bortse från de som inte tjänar hans syften?

Det finns väldigt få studier som behandlar frågan om invandrare och ingångslöner, det är ett relativt outforskat område. Man ska därför vara försiktig med slutsatserna på detta område. Men det finns ett överflöd av studier som behandlar lågkvalificerad arbetskraft och unga. Dessa kan man anta har liknande problem som invandrare. Skulle Feldbaum förkovra sig i den forskningen, och kanske läsa mer av de han hänvisar blir blir det ingen behaglig läsning för honom. Aspen Gorry skriver i en studie som jämför USA med Europa och ungdomsarbetslöshet (s 45):

In the model, minimum wages decrease youth employment while having a small effect on prime aged employment outcomes /../This paper documents that minimum wages have a significant effect on youth employment outcomes.

I en annan amerikansk studie som jämför minimilöner och sysselsättning i USA och Frankrike hittar man liknande resultat:

We find that movements in both French and American real minimum wages are associated with relatively important employment effects in general, and very strong effects on workers employed at the minimum wage. In the French case, albeit imprecisely estimated, a 1% increase in the real minimum wage decreases the employment probability of a young man currently employed at the minimum wage by 2.5%. In the United States, a decrease in the real minimum of 1% increases the probability that a young man employed at the minimum wage came from nonemployment by 2.2%

Jag antar att Feldbaum inte vill fortsätta gräva i forskningen om ingångslöner och sysselsättningen om det är så att den forskning han faktiskt stödjer sig på hävdar att ungdomsarbetslösheten ökar i takt med högre ingångslöner. Då kanske kan nämligen snubblar över de forskare som han på falska grunder hävdar något de inte gör. Låt mig upprepa Neumarks ord:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a goodtime to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible

Okomplicerad medmänsklighet

 Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om oväntad medmänsklighet:

När axelmakterna, där Italien ingick, efter slaget vid Stalingrad började retirera rådde kaos och förvirring. Soldater hittade inte varandra, sina förnödenheter eller officerare som skulle ge dem order. Under nätterna letade utspridda grupper av soldater skydd för natten. Rigoni Stern berättar om några italienska soldater som sökt skydd undan den bitande kylan och trillar in i ett insnöat trähus. Väl inne inser de att stugan redan är fylld av sovjetiska soldater. Vad som sedan händer är speciellt. Mitt under det blodigaste fälttåget världen skådat delar soldaterna stuga under total tystnad. En ordlös överenskommelse som under några få timmar skänker dem ro och lugn.

 Läs gärna hela.