2014-10-09

Borgerlighetens långa marsch

Efter valet 2010 deltog jag i ett seminarium om borgerlighetens framtid. Jag tänkte att en del av idéerna därifrån står sig än. En del av problemen och utmaningarna för borgerligheten jag tog upp då är aktuella än idag. Texten skrevs till en antologi släppt av Ax:son Johnsonstiftelsens. Antologin är mycket läsvärd och kan köpas här.
 -

Borgerlighetens långa marsch

Borgerligheten lider fortfarande av ett identitetsproblem. Man vinner val på ekonomisk ansvarsfullhet och har en statsminister med rekordhöga förtroendesiffror och en finansminister som saknar motpart i något annat parti. Allt kan, i skrivande stund 2011, förefalla väldigt lugnt och tryggt. Men om man tar ett långtidsperspektiv på borgerligheten finns det ett par mycket allvarliga problem som kan stjälpa borgerlighetens möjligheter att lyckas. Här avses inte enbart det rent tekniska regerandet, att man innehar regeringsmakten, utan även möjligheten att våga genomföra reformer och driva politik som inte låter sig begränsas av vänsteropinion eller en ickeborgerlig samhällsanda.

Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.

En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner. Emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde. Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige; istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv.

Essän är uppdelad i tre delar. I den första delen, diskuterar jag vad det är som sätter politikens spelregler och vilka vägar till påverkan som finns, såväl kortsiktiga som långsiktiga. Därefter diskuterar jag i ett andra avsnitt vilka problem borgerligheten är behäftad med efter sitt nu fem år gamla regeringsinnehav. I den tredje och sista delen diskuterar jag möjligheterna för de tre mindre borgerliga partierna till långsiktig förändring.

Metapolitik: den borgerliga identitetens problem
Under en bild på Leif Pagrotsky skrev det svenska bandet Torpedo på sin Tumblrblogg: ”This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.”

Musikvärlden, kulturproducenterna, skribenterna och journalisterna hatar borgerligheten. Den hatas med eldig intensitet – och som Torpedo visar ovan – med en nästan barnslig banalitet. Vad betyder detta egentligen för borgerligheten. Inte mycket skulle nog många säga. Jag menar tvärtom att motviljan mot borgerligheten inom viktiga delar av samhället utgör ett stort hinder på lång sikt för borgerligheten att sätta den politiska agendan. Det är dessa samhällets institutioner som måste påverkas på lång sikt.

Borgerligheten har ett problem med det som man ibland kallar för metapolitik. Ett begrepp som använts i olika sammanhang och av olika författare som Badiou, Viereck, Faye och Rancière. I detta sammanhang syftar jag på de idéer, kulturer och institutioner som inte är direkt partipolitiska men som påverkar politiken. Borgerligheten har ett problem med att påverka viktiga samhällsinstitutioner som avgör den långsamma förändringen av samhällets ideologiska överbyggnad.

Metapolitik handlar om att sprida idéer, värderingar och idéer som syftar till att förändra samhället fundamentalt på lång sikt. Borgerlighetens problem är inte en frånvaro av politiska idéer. Många liberala och konservativa grundprinciper har tidlösa och universella anspråk. De är giltiga över tid och bör ha förmågan att anpassas efter tid för att möta nya samhällsutmaningar. Jag vill argumentera för att ett av de främsta problemen med borgerligheten är av en metapolitisk natur, dvs. inte direkt sakpolitiska eller idébaserade utan kulturella och sociologiska.

Att ha stöd av intellektuella är avgörande för att kunna flytta den allmänna opinionens ramar åt det håll man anser vara önskvärt. För att tala med Mattias Gardell så är det ”kunskapsregimen” som måste förflyttas om det ens ska vara aktuellt med vissa politiska förslag. Inom kunskapsregimen definieras relevanta samhällsproblem och lösningarna på dessa. Kunskapsregimen kan antingen vara helt uppenbar eller dold bakom rena antaganden och kulturell förförståelse. En viss typ av politik anses salongsfähig och möjlig i Sverige, en annan helt omöjlig. Varje land har dessa kulturella ramverk som på något sätt sätter upp gränserna för den etablerade politiken.

Den italienske marxisten Antonio Gramsci var tidig med att förklara för sina politiska meningsfränder att revolutionen inte skulle komma genom en historisk nödvändighet. Detta var ett problem som tidigare marxister hade. Marxisterna hade med sin historiska materialism en vetenskaplig syn på samhällsförändringar. Med Gramscis idéer utvecklades tanken att samhällen såg olika ut och att det krävdes av revolutionärerna att de uppnådde ”kulturell hegemoni”, ett övertagande av samhällets intellektuella liv genom kulturen och offentligheten. Med Gramscis idéer gjorde vänstern delvis en omsvängning 1968 och framåt.

Rudi Dutschke, prominent tysk studentledare under åren kring 1968, menade att det krävdes en lång ”marsch genom institutionerna” för vänstern. Dutschke hade blivit inspirerad av den livskraftiga Frankfurtskolan och Gramsci (som han lånade uttrycket ifrån) som stakade ut en ny väg för vänstern till samhällspåverkan. Marschen visade sig framgångsrik och dominansen av utbildningsväsendet, tidningarna och den offentliga debatten har kommit att prägla hela västvärlden sedan dess. Vilka är då dessa institutioner som förändrar samhället? Ta en musikkultur som exempel. Genom ett konstnärligt innehåll som påverkan människor både politiskt, vardagligt och i värderingar kan man med små medel förändra tidsandan.

Vänsterns lycka har alltid varit att den i någon mening symboliserar kampen mot makten och strävan att hjälpa de strukturellt underordnade grupperna i samhället. Denna position har existerat helt oavsett om vänstern har regerat och befunnit sig vid makten eller inte. Det är denna unika position som gör att vänstern trots marknadsliberaliseringar och avregleringar alltjämt sätter mycket av agendan i samhällsdebatten.

För att parafrasera Dutschkes ord behöver borgerligheten vandra genom institutionerna. Att dominera den akademiska diskursen och generellt genomsyra den kulturella sektorn är avgörande för att antingen bevara eller förändra den politiska ordningen. Glöm inte heller inflytandet i den ”informella” offentligheten. Varje dag sitter det ca 25 000 användare på Flashback där en inte oansenlig andel diskuterar politik och kultur. Alla dessa arenor är borgerligheten på det ena eller andra sättet frånvarande från.

Identiteter är inte oväsentliga i valet av politiska program och idéer. I en tid då dessutom väljarbeteenden är betydligt mer oförutsägbara och nyckfulla är det dags att både de politiska partierna och politiska rörelser i övrigt anpassar sig.

Borgerlighetens materialism
Politik handlar inte enbart om produktionsförhållanden och produktivkrafter. En materialistisk analys av samhället är en fattig analys. Om man tror på politisk förändring i ett land och inte inser de begränsningar som ett visst idéklimat ställer upp blir det betydligt svårare för reell förändring. Alliansen är idag ett utpräglat medelklassprojekt med vissa klassintressen i fokus. Till viss del har borgerligheten fastnat i samma fälla som marxismen gjorde. Orden som tillskrevs Marx, att ”intresset aldrig ljuger”, har kommit att bli borgerlighetens vinnande recept. Men samhället kan inte enbart förändras om människors plånböcker är drivkraften.

Den ekonomiska enögdheten gör borgerligheten till duktiga och kloka förvaltare som vet hur de ska ta ansvar för landets ekonomi men inte mycket mer. Då försvinner andra politiska värden som skulle kunna användas av borgerligheten. Tyvärr är insikterna om dessa institutionella problem begränsade inom borgerligheten. Man saknar helt enkelt det rätta filtret för att kunna se vilka hinder som finns för en mer borgerlig samhällsförändring.

Borgerlighetens problem är delvis att den likt marxismen har en mycket materialistisk förståelse av samhället. Ekonomin, arbetet och statsfinanserna är det som driver fram samhällsutvecklingen. Visst är det så i mycket stor utsträckning. Men något går förlorat i en borgerlig allians som inte förmår lägga beslag på andra politiska områden eller en annan grundförståelse av samhället. Så länge borgerlighet enbart associeras med en välbärgad medelklass eller tynande överklass kommer dess politiska potential och styrka i framtid vara begränsad. Borgerligheten lever i viss mån genom sin enögda fokus på det ekonomiska kvar i det gamla klassamhället.

Men stämmer det att borgerligheten är institutionellt underordnad i Sverige? Inte om man får tro Aftonbladetskribenten Ann Charlott Altstadt som i en krönika från den 21/5 om den rådande tidsandan skrev: ”Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.”

I vänstern har man den omvända skräcken: att borgerlighetens värderingar genomsyrar samhället och genom kommersialism och marknadssamhället förgiftar de ungas oskuldsfulla sinnen. Varken det jag skriver om här eller den skräck som Altstadt ger uttryck kan förenklas alltför mycket. Det handlar istället om vilken del av samhällsinstitutionerna eller samhällsandan man lyckats med att dominera eller påverka.

Låt mig ge ett exempel på vänsterns dominans och den nuvarande borgerlighetens oförmåga att göra något åt situationen.

Universiteten avkrävs idag en genusvetenskaplig förförståelse. Detta är en idé som har ärvts från det socialdemokratiska styret under regeringen Persson. Att anlägga ett teoretiskt genusperspektiv på forskning och utbildning är i allt väsentligt ett avsteg från en fri akademi. En kritik mot detta innebär näppeligen att man vänder sig emot att akademin ska vara jämställd eller att myndighetsutövningen ska präglas av en nolltolerans mot diskriminering.

Emellertid verkar det helt passerat den borgerliga alliansen förbi att ett krav på genusteori i förförståelsen av den fria forskningen är samma sak som att en liberal eller socialistisk förförståelse hade krävts. Att man inte har självbevarelsedrift eller principfasthet nog att avskaffa denna typ av politisering av svenska högskolor och universitet är förbluffande. Det vittnar även om en mycket svag ideologisk insikt hos den borgerliga alliansen. Om man inte ser att universiteten och högskolorna är centrala i samhället som samhällsbärande- och förändrande institutioner och inte enbart producenter av arbetskraft kan man inte heller se på vilket sätt universiteten bevarar eller förändrar samhället.

Borgerliga partier och deras problem
Borgerligheten har lyckats med att konsolidera makten i Sverige, men det har varit på håret de senaste två valen. Det är främst den ekonomiska krisens förtjänst som säkrat ett förnyat alliansmandat. Inför framtiden ser det mörkare ut. Problemet måste spåras tillbaka till brister inom de etablerade borgerliga partierna som utgör alliansen.

Det klassiska väljarbeteendet i Sverige var starkt kopplad till klasstillhörigheten. Detta avspeglades även i partimedlemskapet. Fram tills tidigt åttiotal var en väldigt stor andel av den svenska befolkningen medlemmar i något politiskt parti. En stor del av detta var tvångskollektiviseringen som skedde genom LO men som motvikt mot detta hade de borgerliga partierna enorma medlemsantal i förhållande till befolkningens storlek. Partimedlemskap var i högsta grad något som speglade klasstillhörigheten, både ekonomiskt men även på andra nivåer.

Partiernas utveckling har varit dramatisk sedan tidigt 80-tal. Medlemstappet är enormt och i takt med att de stora massorna inte är medlemmar i partier har även många intellektuella lämnat partierna eller direkt koppling till partipolitiken. Det är alltså inte skrivet i stjärnorna att idéer och förändring nödvändigtvis behöver äga rum inom och i anslutning till partierna.

Att flera av partierna nästan medvetet verkar vilja radera ut sin identitet eller förlora de potentiella fördelar som skulle göra dem till ett namn för väljarna. Kristdemokraterna har under regeringsmakten rört sig allt längre bort från den värdekonservativa grund som gett dem en komparativ fördel. Frågar man många centerpartister och folkpartister vet de själva inte ens vad som skiljer partierna åt. Ett uppenbart problem är att man kastat ut mycket av det radikala liberala idégodset (eller aldrig varit en förespråkare av det). Likaså förkastar både C och Fp en sammanslagning vilket kommer vissa sig vara ett olyckligt vägval.

De tre små borgerliga partierna har prioriterat partistrukturens överlevnad framför en långsiktig förändring som kan garantera alliansstyre. Det kommer visa sig ödesdigert dels för möjligheterna att vinna valet 2014 men framförallt på lång sikt om borgerligheten ser framför sig att vinna val utan att behöva söka antingen passivt eller aktivt stöd från miljöpartiet eller sverigedemokraterna.

Partier satsar på att vara valbara för hälften av befolkningen istället för att hårdsatsa på begränsade segment av samhället. Att vara älskad av 10 % av befolkningen och hatad av 90 % är betydligt enklare än att vara älskad av hälften. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har båda lyckats rida på samhällsanda och tidstypiska idéströmningar. Därför är det inte osannolikt att de om tio år är självklara 10-15%-partier. Man skulle kunna förklara det som att både SD och MP lyckats på det metapolitiska planet men på helt olika sätt.

Ofta i folkpartistiska sammanhang brukar jag tala om den politiska närsyntheten. Den drabbar främst partiaktiva. Att vara närsynt är som bekant en åkomma när man ser hyggligt på nära håll men ser lite eller inget på långt håll, man kan knappast urskilja detaljer. Så är det för de politiskt aktiva. De befinner sig inom politiken och har svårt att sätta sig in i väljarbeteenden. En politiskt aktiv är insatt i de flesta politiska områden och har en väldigt god möjlighet att lägga mycket tid på politiken. Men en väljares exponering för det politiska är minimal. När kontaktytan mellan väljaren och politiken är så liten som den är finns det i regel ett fåtal viktiga faktorer som avgör de positiva respektive negativa känslorna för ett parti eller en politisk ledare. Det är därför de metapolitiska frågorna om identitet och samhällsanda blir helt centrala för att garantera överlevnaden på lång sikt.

Det tre borgerliga partierna borde ha friheten och möjligheten att skapa sig nischer inom politiken som gör dem relevanta på lång sikt. Man har inget krav på sig att vara partier för alla och borde därför rikta in sig stenhårt på vissa delar av väljarbasen. Detta kräver både en långsiktig strategi men också ett större fokus på hur identiteter avgör väljarbeteenden.

Framtidens borgerlighet?
Mitt mål har med den här essän varit att sätta ljus på ett för borgerligheten undangömt område. Den metapolitiska påverkan är svårplanerad, svårutvärderad, långsiktig och komplicerad. Men den är nödvändig. Ett stort problem för den partipolitiska borgerligheten menar jag är det materialistiska fokuset man har på många områden. Till slut har jag argumenterat för att de tre mindre borgerliga partierna försatt sig i en ohållbar situation. På lång sikt måste borgerligheten i Sverige bäras upp av livskraftiga partierna, det finns inget alternativ.

Långsiktig förändring kan enbart erhållas om samhällsbärande institutioner förändras. Detta kan innebära att alltifrån en ny sorts politiker blir en del av borgerligheten till att sociologer och statsvetare är öppna med sina politiska sympatier. Den långa marschen genom institutionerna måste påbörjas av borgerligheten om man på sikt vill inneha problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Många av profetiorna om väljarbeteende har fått se sig kullkastade. Plånboksfrågorna är alltjämt ideologiska, det har de alltid varit. Egenintresset är inte en mindre viktig fråga idag. Emellertid får vi inte glömma att den långsiktiga etableringen av idéer i samhället inte byggs genom budgetmotioner och ansvarsfullhet i kristider. Det finns inget så mäktigt som en idé vars tid är kommen lär Victor Hugo ha sagt.

2014-09-30

Valet 2014: Sverige efter materialismen

Har väntat med en valanalys. Mest för att se vad andra skriver så jag inte upprepar något i onödan. Och dessutom för att få lite distans till ett valresultat som gjorde att jag inte fick något riksdagsmandat. 

Det finns som nog som de flesta förstår egentligen bara två vinnare i valet och sedan övriga partier som förlorat i olika utsträckning. Tyngdpunkten hamnar därför av förklarliga skäl på SD samt F! och vad deras vinster innebär för framtiden. Någon kommer invända att F! inte kom in i riksdagen. Oväsentligt menar jag. Detta var trots alla motgångar deras val.

SD-analyserna är en ny folksport och jag ska inte upprepa det som har sagts. Men kom ihåg förutsättningarna: SD ökade med nästan en halv miljon väljare och över 7% i andel. F! kom inte in i riksdagen men fick nästan 200 000 väljare och då främst i områden med stor befolkningsökning och i ett befolkningssegment som är ungt. Finns mycket att diskutera rörande deras politik men jag tror att de har tiden för sig. Inte minst om man ser hur svensk vänster utvecklas.

Vilka slutsatser kan man dra av SD:s och F!:s framgångar?

- I likhet med Marie Demker tror jag att det är viktigt vilken som är den synliga och för dagen aktuella politiska konfliktlinjen. SD och F! uppfattas som varandras motsatser, å ena sina reaktion och konservatism, å andra sidan total progressivitet och modern radikalitet. Det spelar mindre roll att dessa egenskaper varken är rättvisande eller helt användbara för dessa partier, det viktiga är att väljare uppfattar dem så. Det gör att de som känner sig mest alienerade från den svenska samtidens utveckling kan välja SD och de som vill driva utvecklingen (vilken den nu är) längst kan välja F!. 

- Identitet och förhållningssätt till 00/10-talets samhällsförändring är a och o i denna nya  konflikt. Få väljare födda på 80-talet eller 90-talet bryr sig om 1900-talets stora konfliktlinje som gick mellan kommunism/kapitalism och Sovjet/Väst, dvs. främst frågan om individens relation till staten. Konflikten är postmaterialistisk och kommer, om den står sig, förändra svensk politik än mer i framtiden än vad den redan gjort. Helt enkelt eftersom all tidigare politisk konflikt i Sverige handlar om ekonomiska och fördelningspolitiska skiljelinjer mellan väljarna.

- SD är i särklass Sveriges just nu mest flexibla parti. Vad menar jag med detta? De kan röra sig fritt över den politiska skalan, välja och vraka position ideologiskt och i konkreta sakfrågor. De kan röra sig än mer mot mitten, sparka högt uppsatta medlemmar och företrädare. De församlade övriga partierna har förbundit sig att hålla konstant avstånd till SD. I teorin skulle SD kunna mildra många av sina positioner utan att övriga partier anpassar sig, de skulle likväl försöka hålla konstant avstånd till SD. Det finns i svensk politik bara en dirigent och han heter inte Stefan Löfven. 

- Samtidigt har F! stora möjligheter att driva eller splittra vänstern i Sverige. I takt med att den utomparlamentariska vänstern marineras alltmer i postkolonial teori och diverse moderiktiga tänkare som i främsta hand inte är marxister får F! större möjligheter att sätta takten för vad som är avantgarde inom partipolitisk vänster. En kvalificerad gissning är att ekonomiska frågor hamnar långt ned på den listan. Det verkar spela mindre roll för F!:s väljare.

- Lena Sundströms tes som satt sig och blivit någon sorts allmänt accepterat narrativ att: "inte göra som i Danmark för då legitimeras deras politik" har fått oanade konsekvenser. SD har fördubblat sin storlek varje val sedan 1994. Drar man då med det dominanta narrativet i  bakhuvudet slutsatsen att de hade blivit ännu (tredubblade valresultat?) större om de släppts in i politiska samarbeten?  Tåls att tänkas på. Min slutsats har hela tiden, utifrån något fler länder än just Danmark, varit att högerpopulistiska partier antingen kan öka eller minska i styrka om de släpps in i samarbeten och blir tolererade. Eftersom högerextrema/högerpopulistiska partier främst bygger sin framgång på att vara etablissemangskritiska har i många fall just etablissemangsrollen varit förödande. Men vill man läsa mer om just högerextrema partier som misslyckats kan jag rekommendera min masteruppsats.

- Det finns få sanningar i partiforskning kring högerextrema partier. Men det närmsta man kan komma en accepterad sanning är denna: om klassisk höger eller vänster kollapsar, då tar i regel högerpopulister dess plats. högerpopulistiska/högerextrema partier vinner på en svag höger eller vänster. Alla typer av stora koalitioner eller taktiska överenskommelser för att hantera högerpopulistiska partier får i regel samma konsekvens: de växer. Det behöver inte innebära att det är en dålig taktik om man är beredd att se dessa partier växa och målsättningen är politisk marginalisering. Konsekvensen blir att man anpassar hela partisystemet inför det förmodade hotet. De har ändå någon sorts tak för väljarstöd. Frågan är om man är beredd att se hur högt det taket är?

- En annan viktig slutsats av partiforskningen kring högerpopulistiska partier, en slutsats som ganska sällan diskuteras i svensk press, är partiet i sig självt som variabel för framgång. Låter det rörigt? Faktum är att de flesta analyser av framgång tycks få sitt syre från efterfrågansfaktorer. Sådant som arbetslöshet, stad/land motsättning, kön, inställning till invandring etc. Men även om dessa efterfrågansfaktorer finns spelar de ingen roll om inte utbudet i form av ett välfungerande parti matchar. I ganska många europeiska länder finns stor efterfrågan på högerpopulistiska/högerextrema partier men partierna som erbjuds är antingen för dåligt organiserade, saknar ledarskap eller är för extrema. Sverige är en omvänd paradox. I Sverige finns en stor opinion för oförändrad eller än mer generös invandring, ökad tolerans och acceptans för olikhet och invandring. Detta parallellt med en ökning av stödet för SD. Svaret är att SD har blivit mycket professionella som parti. De skademinimerar direkt (Se ex Dulny & Almqvist) och de skandaler som väl vidrör partiet får i ett klimat av förakt för etablerad journalistik nästan motsatt effekt, de snarare gynnar än stjälper partiet. 

Det finns inget som talar för att behandlingen av och strategierna mot SD kommer se annorlunda ut de kommande fyra åren än vad de gjort under de föregående fyra åren. Det finns heller inget som talar för att vi kommer få en betydligt skarpare vänster/höger konflikt i svensk politik. Det kan givetvis komma att förändras, men det skulle förvåna mig. Därför tror jag att vi blivit vittne till en fundamental förändring av svenskt politiskt landskap. En förändring som gynnar aktörer som F! och SD. På många sätt är det en olycklig utveckling som för bort samhällsdebatten från viktiga saker som välfärdens utformning, företagsklimatet och säkerhetspolitiken.

Valet 2014 är nog för många förvirrande eftersom det inte kan analyseras med de analysverktyg som man tidigare använt för att förstå svensk politik och svenska partier. Även om vi alltjämt har en stabil vänster/höger axel i svensk politik har mycket i det som uppfattas som politikens innehåll kommit att förändras. Ekonomi, plånboksfrågor och skola är fortfarande viktiga frågor. Men stora delar av väljarbasen uppfattas dessa som tråkiga och inte särskilt avgörande för deras val av partier. Identitet (och då inte klassbaserad sådan) och uppfattningen av vilket Sverige man tillhör verkar vara en allt viktigare markör även i partipolitiska sammanhang. Jag lär få anledning att återvända till den här förändringen.

(Mycket kort om de andra partierna:

MP:s hybris från EU-valet försvann helt till riksdagsvalet. Resultatet från EU-valet var de inte närheten av utan de fick nöja sig med en nettominskning av antalet väljare på nivå med Centerpartiet som givet utgångspunkten med en ifrågasatt Lööf gjorde ett kanonval. Riktigt stora förlorare i valet är ändå, från toppen och ned, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Folkpartiet förlorar en fjärdedel av sina väljare från förra valet. Man kan därmed inte, i likhet med förra valets eftervalsanalys, konstatera att C och KD förlorar mer och att därför allt är ok. Läget för FP är mycket allvarligt. Likaså för Moderaterna som står i ett vägskäl. Ska man lägga sig ännu närmare socialdemokraterna, ligga kvar eller ta ett tredje alternativ?)

2014-05-27

Förutsättningar för högerextrema efter valet: Del II

Fortsätter andra delen i genomgången av EP-valet. Med betoning på att undersöka vilka möjligheter högerpopulister och högerextrema har att organisera sig i partigrupper. För det är ju detta ämne som är på allas läppar. På Twitter retweetas jag (troligtvis ironiskt) när jag för ett tag skrev att det är en vaneföreställning att nazister tar över Europa. Det tycker jag fortfarande. Nazistpartierna står still i vattnet, de får totalt 7 mandat. Vilket är groteskt men långtifrån att ta över Europa. Vore det annorlunda skulle jag vara den första att köpa en enkelbiljett bort från den här kontinenten

Men vi fortsätter med Västeuropa:

EFD: Sannfinländarna 2, Dansk Folkeparti 4,  Sverigedemokraterna 2, Nederländska Kalvinisterna 1, Lega Nord 5, UKIP 24 = 38 mandat
EAF: Front National  24, FPÖ 4, Vlaams Belang 1, Nederländska Frihetspartiet 5 = 34
Övriga: NPD 1, Gyllene Gryning 3. = 4 mandat

Plussar vi på de Östeuropeiska resultaten får vi: 

EFD: 44 mandat (2, Litauiska lag och rättvisa), (4, Kongress nowej prawicy)
EAF: 35 mandat (1, Kroatiska nationalistiska valalliansen)
Övriga: 7 mandat (3, Jobbik)

Det kan givetvis bli fler om enskilda ledamöter hoppas av och byter partigrupp, det har skett tidigare. Och det är fortfarande inte säkert vart Beppe Grillos parti hamnar. Så detta är en preliminär och högst osäker uppskattning.

Inte heller är det säkert att fördelningen mellan EFD/EAR samt även ECR blir exakt den som jag här räknar upp. Mina uppskattningar baseras på vad de tidigare tillhört och vad de sagt inför valet men det är ofta olika bud.

Sammantaget intryck är att de högerextrema/högerpopulister har enorma framgångar i främst tre länder: Frankrike, Danmark och Storbritannien. I Finland, Nederländerna och Italien är det relativt oförändrat. Försvagning ser vi i Belgien och små förändringar i Tyskland.

Det ser ut som att  EFD har ganska lätt att fortsätta hålla ihop. De behöver 25 mandat från 7 eller fler länder. Det blir svårare för EAF men det är inte omöjligt att en rad enskilda ledamöter (behöver inte vara hela partier som ansluter sig) ansluter sig till dem. Så i nuläget ser det ut som att EFD blir mycket starkare (främst tack vare UKIP) och att EAF har relativt stor chans att bli en officiell grupp.

Finland
Inga direkta överraskningar i det finska valet. Socialdemokraterna gör ett uruselt val och Sannfinländarna håller sig kvar i Europaparlamentet och ökar med drygt 3% sen förra valet. Däremot är resultatet en bit under nivån för valet till riksdagen 2011 där partiet fick över 19%.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

Sverige
Den här fördelningen av mandaten är redan lite utdaterad. Så sent som imorse uppgav SD att de vill in i EFD-gruppen, inte EAF. Annars var det svenska valet inga större överraskningar förutom M:s riktigt dåliga resultat och F!:s kanske mindre oväntade mandat i parlamentet. Värt att notera är att SD tredubblade sitt resultat från förra valet.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

                                                                         Danmark
Det är inget annat en sensationellt att Dansk Folkeparti blir största parti och därmed bidrar med hela fyra mandat till EFD-gruppen där de idag är medlemmar. Det skiljer mer än 7% till socialdemokraterna som blev näst största parti och 8% till liberalerna i Venstre.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

                                                                           Tyskland
Bland de stora partierna är det inga stora nyheter i det tyska valet. Socialdemokraterna blir starkare och liberala FDP lyckas inte ta igen sig från det förra katastrofvalet. Tyskland är lite udda pga avsaknaden av spärr vilket leder till att en rad partier som i absoluta tal inte har särskilt många väljare får representation. Bland dessa ingår ett djurskyddsparti, Piratpartiet och nazistpartiet NPD. Det EU-skeptiska partiet Alternative für Deutschland har avvisat möjligheterna att de skulle samarbeta med EFD och NPD kommer ingen grupp att ta in.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                    Nederländerna
Nederländerna är ett av få länder där liberaler gör ett utmärkt val. D66 blir största parti och på tredje plats hamnar PVV. Geert Wilders Frihetsparti gör ett sämre val än väntat men får ändå fyra mandat. Det är en minskning med drygt 6% sen valet 2009. Sedan tidigare har även Kees van der Staaij Kalvinistiska parti ett mandat i EFD-gruppen. Så nu återstår att se var Frihetspartiet och Wilders hamnar.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                          Belgien
Nya flamländska alliansen gör ett mycket bra val. I dagsläget tillhör de den gröna gruppen men är osäkert om de stannar där. Även liberalerna gör ett mycket bra val medan högern och vänstern står och stampar. Högerextrema Vlaams Belang gör ett mycket dåligt val och halverar sitt stöd från resultatet 2009 9,9 till årets 4,4. Det innebär ett tapp på ett mandat. Mest troligt är att Vlaams Belang, som mellan 2009-2014 inte tillhört någon grupp går in i EAF-gruppen där de har enskilda medlemmar (EAF har bara enskilda personer som medlemmar än så länge, inte partier).

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                      Luxemburg
De konservativa blir lika stora som alla andra partier tillsammans. Annars är väl detta val det jag hört allra minst om.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                        Frankrike
Det franska valet är det här valets största och mest förskräckliga sensation. Front National blir största parti. Högern klarar sig hyggligt och de styrande socialdemokraterna gör ett totalt katastrofval. Även liberalerna i unionen för demokrater och oberoende gör ett bra val och ökar med ett mandat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24

                                                                       Österrike
Det är helt jämnt mellan socialdemokraterna och högern i Österrike. Överraskningarna är få men till dessa hör Neos, liberalerna. Österrike har länge saknat ett liberalt parti så det är goda nyheter.
Högerextrema FPÖ får fyra mandat och ökar alltså från två till fyra. De tillhör samma, ännu inte formella, grupp som Front National och även SD är del av idag (även om det sistnämnda partiet ska gå med i EFD). Men vad man ska komma ihåg är att FPÖ fick 20,5% i riksdagsvalet 2013 och 12,7% i Europaparlamentsvalet 2009, dagens resultat på 19,% är alltså i linje med vad man förväntat sig utifrån förra årets resultat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

Italien
Det italienska valresultatet sticker ut en hel del. De styrande socialdemokraterna blir största socialdemokratiska parti i vänstergruppen. Beppe Grillos populistiska och EU-kritiska parti gör också ett mycket lyckat val och får 17 mandat. Även den nya vänstergruppen "Det andra Europa" gör ett bra val och får 3 mandat (de är del av "other" kolumnen"). Det regionala högerpopulistiska partiet Lega Nord behåller sina fem mandat. Det är idag medlemmar i EFD och kommer troligtvis förbli så.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                           Grekland
Om det är något valresultat som är ett symptom på ett trasigt land så är det Greklands valresultat. Nazistiska Gyllene Gryning får tre mandat, den radikala vänsteralliansen Syriza blir största parti med sex mandat. Socialdemokraterna ser ut att göra sitt sämsta val någonsin. En god nyhet är att högerextrema Laos som tidigare tillhört EFD och där bidrog med två mandat nu tappar sina platser i parlamentet, de fick 2,7% i valet (7,4% i förra Europaparlamentsvalet). En sensation är tv-ankaret Stavros Theodorakis som knep två mandat, hans parti tillhör den liberala gruppen men det framgår inte i av grafen ovan.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 3

                                                                          Cypern
Vänstern blir genom socialdemokrater och vänsterpartier störst mandatmässigt. I rent väljarantal är dock högern störst.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Malta
Inga kommentarer. Grafen talar sitt tydliga språk!

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Spanien
Styrande Partido Popular klarar sig bra trots en bitvis hätsk inrikespolitisk debatt. Många regionala partier kniper mandat. Albert Riveras Medborgarparti får två mandat, ett parti med en liberal, federalistisk agenda. Spanien tillhör det västeuropeiska undantaget, inget parti med högerextrem koppling. Flera av de regionala partierna som i andra fall (Italien) är högerpopulister är i Spanien vänster eller liberaler.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                          Portugal
Stor dominans för socialdemokrater, vänstern och gröna Jordpartiet (Movimento o Partido da Terra). 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                              Irland
Oberoende kandidater får flest röster i absoluta tal, annars jämnt mellan högern och vänstern och liberalerna behåller sina mandat. Är inte helt säker på var de oberoende kandidaterna kommer hamna så inte omöjligt att någon väljer EFD.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                     Storbritannien
Den andra sensationen i valet är givetvis UKIPS enorma framgångar. De slår både Labour och Tories. Liberalerna blir helt utraderade och de gröna kommer oväntat in som fjärde parti. British National party tappar sitt enda mandat. 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24

2014-05-26

Förutsättningar för högerextrema efter valet: Del I

Jag har gjort en genomgång av vallokalsundersökningarna som gjordes sent inatt. Det kan vara möjligt att detta resultat kan ändras men troligtvis inte med mycket. Mitt mål är att se hur underlaget  att högerextrema organiserar sig i parlamentet efter valet.

I nuläget finns egentligen bara en partigrupp som organiserar nationalistiska/högerpopulistiska  partier, EFD. I den gruppen finns idag exempelvis Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och UKIP. Det är oklart om de släpper in partier som Front National som ingår i en egen relativt nyskapad grupp, EAF. I den gruppen kommer troligtvis partier som lutar mer åt det högerextrema hållet hamna som Österrikiska FPÖ, Sverigedemokraterna och Vlaams Belang.

När jag har räknat potentiellt stöd för dessa grupper har jag alltså tittat efter partier som kan tänkas vara med i antingen EFD eller EAF samt de partier som är ännu mer extrema än dessa (Jobbik, Gyllene Gryning, L-SNS etc).

Jag börjar med Östeuropa och fortsätter med Västeuropa i ett andra inlägg.

Sammanlagda mandat i Östeuropa: 10 mandat som potentiellt kan gynna högerextrema. Dessa är fördelade på följande sätt (en kvalificerad gissning):

EFD: 2 mandat (Litauiska lag och rättvisa), 4 mandat (Kongress nowej prawicy)
EAF: 1 mandat (Kroatiska nationalistiska valalliansen)
Övriga: 3 mandat (Jobbik),

Resultatet för Östeuropa är för de högerextremas del mycket magert. Jobbik kommer inte släppas in i varken EAF eller EFD. Mitt val att ta med polska KNP är egentligen bara baserat på vad Korwin-Mikke sa på valvakan vilket var att han var intresserad av att samarbeta med UKIP.

Alla siffror är från Europaparlamentets hemsida.

Estland
I Estland gör liberaler ett toppenval. I landet finns varken partier som tillhör EFD eller EU-skeptiska ECR.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

 Lettland
I Lettland gör socialdemokraterna ett  katastrofval och de konservativa går fram och får lika många mandat som alla andra partier sammanlagt. Nationella Alliansen som suttit i ECR får som väntat ett mandat. Nationella Alliansen har tidigare lutat mer åt extrem nationalism men tillhör sedan en mandatperiod den konservativa och EU-skeptiska ECR-gruppen.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

Litauen
Det litauiska valet är mycket jämnare. Konservativa, liberaler och socialdemokrater göra alla ett mycket jämnt val. Det polska minoritetspartiet gör även ett bra val. Nationalkonservativa Lag och rättvisa gör ett hyggligt val och hamnar på fjärde plats. Lag och rättvisa är det parti som idag sitter i EFD och skulle troligtvis ingå i en högerpopulistisk partigrupp.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 2 

Polen
I Polen gör regeringspartiet ett ok val. Man hamnar något under oppositionspartiet Lag och Rättvisa men i mandat är det jämnt. Dessutom gör superstabila jordbrukspartiet PSL ett bra val och tillsammans (båda är i EPP) får de 23 mandat. Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Något väntat är att Kongres Nowej Prawicy får fyra mandat. Hur KNP väljer att organisera sig i Europaparlamentet kommer bli mycket intressant. Partiet är en underlig kombination av mycket liberal ekonomisk politik (partiet är det enda i Europa som bekänner sig till någon variant av Österrikiska skolan) i kombination med partiledaren Korwin-Mikkes ibland excentriska och ibland djupt obehagliga manér. Kommer bli en joker i förhandlingarna om nya eller förändrade partigrupper men lutar med största säkerhet åt EFD.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

Slovakien
Slovakien med rekordlågt valdeltagande (13%) överraskar en del. De konservativa blir tillsammans (det är ett gäng partier) större än styrande socialdemokraterna i SMER. Extremhögern i form av SNS och ännu mer extrema L-SNS kommer inte över spärren och valresultatet ligger i linje med vad man fått i ett par år nu. Således kommer SNS inte kunna figurera i en eventuell partigrupp med franska Front National vilket det varit tal om eftersom partierna ligger relativt nära varandra.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0 

                                                                        Tjeckien
Det tjeckiska valet innehåller både överraskningar och en del resultat som aldrig tycks förändras. Till den första kategorin hör liberala EU-skeptikerna i ANO2011 som blev största parti. Till den senare kategorin hör Kommunisterna i Böhmen och Moravia. Stabilt på tre mandat.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0 

Ungern
Ungerska valet domineras inte helt oväntat av Fidesz som får mer än varannan röst och landar på 51%. Fascistiska Jobbik blir andra största parti och Socialdemokraterna gör ett uruselt val, ännu än en gång.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 3

Slovenien
I Slovenien vinner högern mycket stort. Nationalistpartiet SNS får som väntat inget mandat. Anti-korruptionspartiet Verjamen är valets uppstickare och är förklaringen till ett mandat under "others".

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

 Kroatien
I det nya EU-landet Kroatien är det relativt jämnt mellan vänstern och högern. Även liberaler och gröna kniper varsitt mandat. I valet fick även en brokig valallians av flera partier HDSSB, Croatian Growth och HSP (Croatian party of rights) ett mandat. Partierna i denna allians är alla nationalist och högerextrema. Var för sig är partierna mycket små (runt 2%). Det är oklart i vilken grupp de kan tänkas passa men min gissning är att det skulle bli EAF, de är troligtvis för extrema för EFD.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 1

Rumänien
I Rumänien sopar valalliansen av socialdemokratiska partier mattan med liberalerna och de konservativa. Högerextrema Storrumänska partiet är nu också helt utraderat efter att ha fört en tynande tillvaro i ganska många år.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

Bulgarien
Jämnt mellan blocken och extremnationalistiska Ataka får 3% och kommer således inte in. En allians av regionala partier, minoritetspartier och andra som jag inte är bekant med tar sammanlagt tre mandat.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

2014-05-16

Ännu en valrörelse med SD i centrum

Då befann vi oss ännu i en valrörelse som handlade om Europapolitik. Förlåt nej. Så var vi ännu i en valrörelse som handlade om ett parti och ett parti enbart, Sverigedemokraterna. Det är det tredje valet i ordningen som helt domineras av detta parti.

Runt 2009/2010 när jag var ordförande för LUF minns jag att jag satte samman en rad utbildningsmaterial internt över hur vi skulle möta SD i debatter, deras åsikter och de frågor som skulle uppkomma. Min förhoppning då var vi kunde visa för elever och studenter att vi var förberedda och klarade av att ta debatten mot SD.

Stämningen i samhällsdebatten under 09/10 var stundtals tragikomisk. Partiledare efter partiledare trodde att de med blotta blicken kunde döda Åkesson i tv-sofforna. I mindre skala återupprepades detta i många skoldebatter. Om motdebattörerna ens behagade att dyka upp. 

På vissa platser i Skåne under valet 2010 bojkottade de rödgröna debatterna och SSU önskade få någon tramsig protestskrivelse uppläst av moderatorn. Publiken då? De var i överväldigande majoritet emot SD men verkade hysa förhoppningen att de andra partierna skulle göra sitt jobb och inte spela viktiga samt von oben.

Detta är mitt bestående intryck. Det finns en ganska liten grupp med människor som är övertygade om att bojkotter, protester som överträffar varandra och indignation är ett effektivt politiskt verktyg. Min förhoppning efter valrörelserna 2009/2010 var att man påläst och torrt utan fanfarer kunde bemöta och argumentera med SD. Visa för åskådare att man kunde ställa ett genomtänkt försvar för ett öppet och liberalt samhälle på fötterna. Det var vad jag själv försökte göra genom att ta ett antal debatter mot SD-politiker.

Målet för mig var att denna högst ordinära metod skulle förta lite av spänningen kring uppstickaren och därmed förskjuta tillbaka uppmärksamheten till de viktiga konfliktfrågorna i svensk politik.

Den förhoppningen hyste jag en bit in på mandatperioden. Tyvärr har inte mycket hänt sedan dessa. Vissa av SD:s motståndare verkar fortfarande tro det finns någon sorts samband mellan intensitet av deras förlöjligande, hån, högljuddhet och minskat stöd för samma parti.

De föregående fyra åren har präglats av upprepningar. Samma klick av patosdrypande människor tror att det är någon sorts demokratisk allmosa att visa finger till SD och upprepa hur dumma de är. Det kan inte vara något annat än politisk narcissism på hög nivå då effekten på väljarkåren tycks vara obefintlig. Möjligen gynnar det rentav SD på marginalen.

Det finns två faktorer som gör att ett parti som SD har någon sorts varaktig attraktionskraft hos väljarna. Det ena är att deras frågor (eller partiet, och därigenom frågorna) hamnar i rampljuset. Det andra är att partiet upplevs som en viktig motpart till alla andra.

Låt mig upprepa: SD bibehåller sin relevans genom uppmärksamheten, att deras frågor görs centrala och upplevelsen att de är den viktigaste motparten i svensk politik.

Protesterna mot SD under denna valrörelse skulle man nästan kunna tro är arrangerade av SD:s riksdagskansli. De självförhärligande människorna som tror de gör något för den goda saken levererar upprepade framsidor i tidningarna där sverigedemokrater gör ledsna hundansikten och beklagar sig över hur deras möten förhindras. Och det som kunde bli ensamma, blåsiga och högst ordinära torgmöten för de närmast sörjande blir riksnyheter. 

Vilken pr-kupp. Och inte vilken riksnyhet som helst! Vanliga personer som inte tar ledigt för att ropa saker åt partiföreträdare ser att här finns ett parti som motarbetas på ett helt unikt sätt. Istället för att förpassas till marginalen får SD spela huvudrollsinnehavare, gång på gång.

De senaste fyra åren i svensk politik skulle man kunna tro handlade om två block: SD och de andra. Ett parti som inte fått igenom en enda fråga (knappast heller kommunalt) under innevarande mandatperiod och inte kommer få igenom en enda fråga under nästa mandatperiod har fått sätta tonen för svensk politik. Åtta år av symbolpolitik alltså.

Och det är inte bara den praktiskt tillämpade politiken som präglats av SD. Samhällsdebatten har på så många sätt anpassats, radikaliserats och förvrängs av SD:s närvaro i riksdagen. Frågor vars skärningspunkt ligger på axeln vänster/höger har fått stå åt sidan. Istället har identitetspolitik fått vind i seglen. SD får sätta tonen för dramaturgin och alla följer med.

De som säger sig vara SD största fiender har ofrivilligt blivit den främsta garanten för att SD hålls relevanta, fräscha och prioriterade för etablissemangskritikern. De har fått den gyllene positionen som många partiforskare hävdar är ett av de högerextrema partiernas framgångsrecept: den självklara motpolen i ett politiskt system.

Årets europavalrörelse påminner tragiskt nog om föregående valrörelser. Detta trots att SD i mätningar ligger en bra bit under de siffror de får i mätningarna inför riksdagsvalet. Deras centrala position förstärks dessutom av det ofta (felaktigt) upprepade påståendet att det är de högerextrema som är huvudmotståndare i årets val.

Sällan har ett så litet och obetydligt parti så många att tacka för så mycket.

2014-04-14

Greider om Ukraina: inte lika illa som Linderborg, men nästan.

Vad är den främsta skillnaden mellan Ukraina och Polen? Utöver helt uppenbara saker som deras geografiska placering, språk, historia och framförallt tid som självständigt land förenar mycket dem. De var båda under lång tid helt dominerade av Sovjetunionen. Polen som på pappret självständigt land, Ukraina som en Sovjetisk delrepublik. 

Men sedan 1990-talet har otroligt mycket hänt. Under början av detta decennium var Ukrainas ekonomi större än Polens. Idag är Polens ekonomi mer än dubbelt så stor som Ukrainas. En utveckling som inneburit enormt mycket för polackers livsvillkor och möjligheter.

Göran Greider skriver idag Dalademokraten något som enklast kan beskrivas som en utveckling av kålsuparteorin: Ukraina är klämt mellan två politiska intressesfärer, Ryssland och EU och båda dessa sfärer utövar negativa påtryckningar på landet. 

Visst, erkänner Greider, Ryssland har ju faktiskt ockuperat delar av landet och har ett finger med i spelet när beväpnade grupper ockuperar offentliga byggnader i östra Ukraina. Men i praktiken gör Ryssland samma sak som EU: kämpar om Ukraina som en geopolitisk spelbricka.

Enligt denna kålsuparteorins premisser är det alltså ingen större (praktisk) skillnad på att ockupera och utpressa landet eller att söka få landet att på frivillig väg skriva under ett associationsavtal som öppnar upp för handel och politiskt samarbete. 

Som en något udda komponent i denna kålsuparteori väljer Greider att skriva om EU:s okänslighet inför ukrainarnas "östliga hemhörighet":
Men jag menar att det är uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EUs intressesfär. Det är okänsligt därför att en betydande del av Ukrainas befolkning snarare känner sig ha en östlig hemhörighet.
Ukrainarna är inte gjorda av porslin och det finns ingen mystisk "östlig hemhörighet" som skulle fördärva ukrainarna eller kränka deras slaviska hjärtan. Det är denna typ av språkbruk som den ryske filosofen Alexander Dugin och exempelvis nationalbolsjeviker brukar sig av för att markera distans mellan Östeuropa och Västeuropa. 

Givetvis finns inget nollsummespel mellan att öppna upp sig mot EU, dessa marknader och politiska samarbeten, och att samarbeta, handla och samverka med Ryssland. Sådan nollsummespelsretorik får troligtvis bara medhåll från Kreml, inte från ukrainarna själva.

Ukrainarna är like lite som någon annan dömda till ett nollsummespel mellan regionala identiteter. Valet av denna vinkeln för att påtala EU:s "okänslighet" är precis det en Dugin eller varför inte en Huntington skulle göra för att döma ukrainarna till en regionalpolitisk fångenskap.

Vad Ukraina saknat som Polackerna nu i mer än ett decennium tagit för givet är tillgången till den europeiska kontinentens politiska och ekonomiska utveckling. Möjligheten att arbeta och röra sig fritt i Europa.

Det Greider syftar på när han skriver om EU:s "okänsliga" inkorporering i "EU:s intressesfär" är inget annat än delaktighet i en politisk och ekonomisk gemenskap (nåväl, en liten bit av den) som skulle öppna upp Ukraina för ett Europa som har haft en enormt positiv inverkan på de andra länder som har ett förflutet som sovjetiska vasaller.

Vad Greider och även Linderborg ger uttryck för är en oroväckande flathet inför den radikala skillnad i utveckling som ägt rum mellan länder som Polen och Ukraina. Likställandet av EU och Ryssland är en stark lampa som lyser upp Greiders ideologiska hemvist, men det skymmer sikten för den verklighet som idag skiljer Ukraina från just Polen: ekonomisk utveckling, minskad korruption och mer öppenhet.

Greider kanske kan tjäna som föredöme för Linderborg i hur han förhåller sig till den ukrainska regeringens inställning till de högerextrema: det är ett olöst problem som inte kan ignoreras, inte ett sätt att avfärda Majdanprotesterna. Men när han anklagar Bildt för "retorik från kalla krigets dagar" och några minuter innan det skriver om hur EU är okänsligt inför "östlig hemhörighet" undrar man vem som är mest fast i 1900-talet. 

2014-03-05

Det där med hyckleri

Det kan inte vara lätt att tillhöra den vänster som Åsa Linderborg tillhör. Sliten mellan väst som domineras av EU/NATO och Ryssland. Resultatet blir då ett mumlande om att alla är lika goda kålsupare och att det behövs en "tredje väg". 

Hennes artikel om Ukraina är upprörande av två skäl: dels är det ett uttryck för att problematiskt historierevisionism. Och i sin iver att anklaga andra för hyckleri gör hon precis detsamma, det är bara att läsa hennes artikel om den arabiska våren för att förstå varför. 

Jag måste erkänna att jag är part i målet. Min farmor föddes i östra Ukraina, utanför Sumy. Hennes bröder var ukrainska nationalister som spenderade flera år i Gulag. Den ena av dem bosatte sig senare på Krim. Min farfar föddes i västra Ukraina, i Rovno, och hans släkt mördades av den ukrainska extremhöger vars arvtagare vi idag ser i Svoboda och den "högra sektorn". Därför är jag om någon orolig för det utrymme Svoboda fått i den ukrainska oppositionen. De påminner - som Linderborg helt korrekt skriver - om Ukrainas absolut mörkaste förflutna.  

Vi tar artikeln bit för bit. För även om Linderborgs artikel är en lång ökenvandring i jakt på en meningsfull idé så blir det i själva verket en serie relativiseringar. Och den inleds med att plocka ut Sovjetunionen från ansvaret för andra världskriget:

"Snyder, som är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget"

Den tesen är i själva verket inte ens särskilt originell, eller ens Snyders. Låt oss rekapitulera högstadiehistoria: Tyskland annekterar 1939 Tjeckoslovakien, med förevändningen att de skyddar den tyska minoriteten i landet. Molotov-Ribbentrop pakten skrivs under med Sovjetunionen, delningen av Polen genomförs senare i september 1939 då både Tyskland (1 september) och Sovjetunionen (17 september) anfaller Polen. En pikant detalj i sammanhanget: den sovjetiska regimen motiverade i September 1939 sitt anfall mot östra Polen med att man var tvungen att skydda den ukrainska och vitryska minoriteten i landet.

Efter denna historierevisionistiska inledning går Linderborg vidare till lägesbeskrivningen av debatten i Sverige:

"I svensk debatt och nyhetsbevakning ter sig frågan om Ukraina rätt enkel. Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan."

Men i nuläget är nyhetsbevakningen begränsad till invasionen av Krim, en del av Ukraina. Det finns ingen förmildrande omständighet här. Det är därför Kreml gör allt för att konstruera sådana förmildrande omständigheter, varav flera förekommer direkt i Linderborgs artikel (Ryska är inte längre minoritetesspråk på Krim, vilket torde göra exakt noll skillnad eftersom en majoritet av befolkningen talar ryska). Det är inte "russofobi" att beskriva Ryssland som den aggressiva parten  som har ockuperat ett annat land. Dessutom har man blockerat gränsövergångar och krävt att ukrainska militära styrkor avväpnas.

Den bärande tesen i Linderborgs artikel är att vi i väst är hycklare eftersom vi bara "noterar" de högerextremas närvaro i den ukrainska oppositionen (numera styret). Men stämmer verkligen det? Det har varit tydligt och uppenbart från början vilka oppositionen består av. I stort sett varje artikel om oppositionen har innehållit påminnelsen att Svoboda är en del av denna. Vad mer ska man göra? Ska man ignorera varje demokratirörelse för att den innehåller (och de finns i varje rörelse) element som har helt andra syften?

Tack och lov är extremhögern i minoritet, och kommer så förbli även efter ett val. Det är skäl att utöva påtryckningar på den ukrainska politiken men det är inte skäl nog att förminska det som nu har hänt i landet.

Det är intressant att Linderborg tycker att inställningen i Sverige är ett  sådant "monstruöst hyckleri". Låt mig påminna om Linderborgs ord mitt under den arabiska våren:

"De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom."

Var är Linderborgs ovillkorliga entusiasm idag? Noterar jag månne ett stycke "monstruöst hyckleri" från Linderborgs sida? Låt oss komma ihåg att det finns en avgörande skillnad mellan protesterna i Ukraina och de i exempelvis Egypten: I det första fallet är de högerextrema i minoritet. Svoboda får ca 10% av rösterna och är i dagens regering en minoritet. I det senare fallet har islamisterna i muslimska brödraskapet och salafiterna enkel majoritet. Trots det gick entusiasmen i exempelvis svensk press inte att ta miste på under arabiska våren. Linderborg går så långt som att mena att det inte kommer gå att stävja de högerextrema i Ukraina:

"Den som tror att den andra delen av regeringen, Fäderneslandsförbundet, ska kunna tämja dessa ”radikaler”, ringa in dem, uppfostra dem att ta demokratiskt ansvar, är blåögd. Och principlös"

Exakt vad tyder på att de inte skulle gå att stävja, eller marginalisera dem? Det har hänt i flera andra östeuropeiska länder som befunnit sig i kaotiska perioder som Slovakien, Polen och Rumänien. Varför skulle det inte gå i Ukraina?

Tänk om Linderborg vore lika vaksam och orolig över de islamistiska elementen i den arabiska våren som hon är för de högerextrema under protesterna i Ukraina. Då hade man kunnat gå så långt som att anta att hon faktiskt är konsekvent.

Linderborg varnar vidare för historielösheten i att jämföra Putin med Hitler, och det är sant, det är en riktigt smaklös och meningslös jämförelse. Men på kuppen gör sig Linderborg till ett stycke historielöshet på egen hand. Hon påminner flera gånger i artikeln om den ukrainska extremhögerns roll under kriget, likaså Tysklands. Men Sovjetunionens blodiga historia i Ukraina. Som definitivt spelar in i den helt nödvändiga förståelse man behöver anlägga för att förstå Rysslands relation med ALLA dess grannländer, den är helt frånvarande.

Det var Sovjetunionen som ansvarade för den stora svälten (Holodmor) i Ukraina på 30-talet då miljoner människor dog som ett resultat av en medveten Sovjetisk politik. Hundratusentals som inte dog i svälten avrättades eller skickades till Gulag. Denna integrala del av den rysk/ukrainska historien passerar helt obemärkt i Linderborgs artikel. 

Lika obemärkt passerar Linderborg det faktum att det 1918 etablerades en självständig Ukrainsk folkrepublik som sedan prompt annekterades 1921 av Sovjetunionen. Att i en artikel där man anklagar andra för historielöshet, ställa sig så endimensionellt och oförstående inför Ukrainas historia, leder tankarna till att den där omtanken om det ukrainska folket och en "tredje väg" - egentligen bara är tomma ord.

Enligt Linderborg är alla lika goda kålsupare. Antingen är oligarkerna västvänliga eller ryssvänliga. Det är som om två decennier i Östeuropa helt passerat Linderborg förbi utan att hon tagit  någon notis om det som hänt. Under början av 90-talet var Ukrainas ekonomi större än Polens, idag är polens ekonomi dubbelt så stor som Ukraina. EU och närmandet till väst har, i alla avseenden, varit välgörande för många östeuropeiska länder. Korruptionen har minskat, välståndet ökat och man har fått stabila och välfungerande rättsstater. 

I Östeuropa finns inte utrymme för någon "tredje väg". Alla vet att var man befinner sig geografiskt, inklämda mellan två jättar. Och man vet vad dessa två jättar står för. Geopolitiken kan inte plockas ut ur ekvationen. Det finns ingen realistisk tredje väg där man inte kan förhålla sig helt oberoende till antingen Ryssland eller EU. 

Det är ett val mellan närhet till den ena eller andra. Att i sammanhanget då kalla EU:s inflytande på Östeuropa för "EU:s nykoloniala marknadslösningar" är inget annat än att spotta på den mödosamma marsch från kleptokrati och planekonomi som man gjort under två decennier. Det är en marsch som Ukraina av olika skäl förvägrats eller misslyckats med. 

Linderborg efterfrågade att man skulle kunna hålla flera tanker i huvudet samtidigt och jag undrar varför hon inte kan göra det själv? Det går att se problemen med den ukrainska oppositionen, vara kategorisk motståndare till Rysslands invasion och samtidigt inse att Ukrainas folk skulle tjäna på att närma sig ett Europa de varit förvägrade.

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se