2014-05-27

Förutsättningar för högerextrema efter valet: Del II

Fortsätter andra delen i genomgången av EP-valet. Med betoning på att undersöka vilka möjligheter högerpopulister och högerextrema har att organisera sig i partigrupper. För det är ju detta ämne som är på allas läppar. På Twitter retweetas jag (troligtvis ironiskt) när jag för ett tag skrev att det är en vaneföreställning att nazister tar över Europa. Det tycker jag fortfarande. Nazistpartierna står still i vattnet, de får totalt 7 mandat. Vilket är groteskt men långtifrån att ta över Europa. Vore det annorlunda skulle jag vara den första att köpa en enkelbiljett bort från den här kontinenten

Men vi fortsätter med Västeuropa:

EFD: Sannfinländarna 2, Dansk Folkeparti 4,  Sverigedemokraterna 2, Nederländska Kalvinisterna 1, Lega Nord 5, UKIP 24 = 38 mandat
EAF: Front National  24, FPÖ 4, Vlaams Belang 1, Nederländska Frihetspartiet 5 = 34
Övriga: NPD 1, Gyllene Gryning 3. = 4 mandat

Plussar vi på de Östeuropeiska resultaten får vi: 

EFD: 44 mandat (2, Litauiska lag och rättvisa), (4, Kongress nowej prawicy)
EAF: 35 mandat (1, Kroatiska nationalistiska valalliansen)
Övriga: 7 mandat (3, Jobbik)

Det kan givetvis bli fler om enskilda ledamöter hoppas av och byter partigrupp, det har skett tidigare. Och det är fortfarande inte säkert vart Beppe Grillos parti hamnar. Så detta är en preliminär och högst osäker uppskattning.

Inte heller är det säkert att fördelningen mellan EFD/EAR samt även ECR blir exakt den som jag här räknar upp. Mina uppskattningar baseras på vad de tidigare tillhört och vad de sagt inför valet men det är ofta olika bud.

Sammantaget intryck är att de högerextrema/högerpopulister har enorma framgångar i främst tre länder: Frankrike, Danmark och Storbritannien. I Finland, Nederländerna och Italien är det relativt oförändrat. Försvagning ser vi i Belgien och små förändringar i Tyskland.

Det ser ut som att  EFD har ganska lätt att fortsätta hålla ihop. De behöver 25 mandat från 7 eller fler länder. Det blir svårare för EAF men det är inte omöjligt att en rad enskilda ledamöter (behöver inte vara hela partier som ansluter sig) ansluter sig till dem. Så i nuläget ser det ut som att EFD blir mycket starkare (främst tack vare UKIP) och att EAF har relativt stor chans att bli en officiell grupp.

Finland
Inga direkta överraskningar i det finska valet. Socialdemokraterna gör ett uruselt val och Sannfinländarna håller sig kvar i Europaparlamentet och ökar med drygt 3% sen förra valet. Däremot är resultatet en bit under nivån för valet till riksdagen 2011 där partiet fick över 19%.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

Sverige
Den här fördelningen av mandaten är redan lite utdaterad. Så sent som imorse uppgav SD att de vill in i EFD-gruppen, inte EAF. Annars var det svenska valet inga större överraskningar förutom M:s riktigt dåliga resultat och F!:s kanske mindre oväntade mandat i parlamentet. Värt att notera är att SD tredubblade sitt resultat från förra valet.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

                                                                         Danmark
Det är inget annat en sensationellt att Dansk Folkeparti blir största parti och därmed bidrar med hela fyra mandat till EFD-gruppen där de idag är medlemmar. Det skiljer mer än 7% till socialdemokraterna som blev näst största parti och 8% till liberalerna i Venstre.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

                                                                           Tyskland
Bland de stora partierna är det inga stora nyheter i det tyska valet. Socialdemokraterna blir starkare och liberala FDP lyckas inte ta igen sig från det förra katastrofvalet. Tyskland är lite udda pga avsaknaden av spärr vilket leder till att en rad partier som i absoluta tal inte har särskilt många väljare får representation. Bland dessa ingår ett djurskyddsparti, Piratpartiet och nazistpartiet NPD. Det EU-skeptiska partiet Alternative für Deutschland har avvisat möjligheterna att de skulle samarbeta med EFD och NPD kommer ingen grupp att ta in.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                    Nederländerna
Nederländerna är ett av få länder där liberaler gör ett utmärkt val. D66 blir största parti och på tredje plats hamnar PVV. Geert Wilders Frihetsparti gör ett sämre val än väntat men får ändå fyra mandat. Det är en minskning med drygt 6% sen valet 2009. Sedan tidigare har även Kees van der Staaij Kalvinistiska parti ett mandat i EFD-gruppen. Så nu återstår att se var Frihetspartiet och Wilders hamnar.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                          Belgien
Nya flamländska alliansen gör ett mycket bra val. I dagsläget tillhör de den gröna gruppen men är osäkert om de stannar där. Även liberalerna gör ett mycket bra val medan högern och vänstern står och stampar. Högerextrema Vlaams Belang gör ett mycket dåligt val och halverar sitt stöd från resultatet 2009 9,9 till årets 4,4. Det innebär ett tapp på ett mandat. Mest troligt är att Vlaams Belang, som mellan 2009-2014 inte tillhört någon grupp går in i EAF-gruppen där de har enskilda medlemmar (EAF har bara enskilda personer som medlemmar än så länge, inte partier).

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                      Luxemburg
De konservativa blir lika stora som alla andra partier tillsammans. Annars är väl detta val det jag hört allra minst om.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                        Frankrike
Det franska valet är det här valets största och mest förskräckliga sensation. Front National blir största parti. Högern klarar sig hyggligt och de styrande socialdemokraterna gör ett totalt katastrofval. Även liberalerna i unionen för demokrater och oberoende gör ett bra val och ökar med ett mandat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24

                                                                       Österrike
Det är helt jämnt mellan socialdemokraterna och högern i Österrike. Överraskningarna är få men till dessa hör Neos, liberalerna. Österrike har länge saknat ett liberalt parti så det är goda nyheter.
Högerextrema FPÖ får fyra mandat och ökar alltså från två till fyra. De tillhör samma, ännu inte formella, grupp som Front National och även SD är del av idag (även om det sistnämnda partiet ska gå med i EFD). Men vad man ska komma ihåg är att FPÖ fick 20,5% i riksdagsvalet 2013 och 12,7% i Europaparlamentsvalet 2009, dagens resultat på 19,% är alltså i linje med vad man förväntat sig utifrån förra årets resultat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

Italien
Det italienska valresultatet sticker ut en hel del. De styrande socialdemokraterna blir största socialdemokratiska parti i vänstergruppen. Beppe Grillos populistiska och EU-kritiska parti gör också ett mycket lyckat val och får 17 mandat. Även den nya vänstergruppen "Det andra Europa" gör ett bra val och får 3 mandat (de är del av "other" kolumnen"). Det regionala högerpopulistiska partiet Lega Nord behåller sina fem mandat. Det är idag medlemmar i EFD och kommer troligtvis förbli så.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                           Grekland
Om det är något valresultat som är ett symptom på ett trasigt land så är det Greklands valresultat. Nazistiska Gyllene Gryning får tre mandat, den radikala vänsteralliansen Syriza blir största parti med sex mandat. Socialdemokraterna ser ut att göra sitt sämsta val någonsin. En god nyhet är att högerextrema Laos som tidigare tillhört EFD och där bidrog med två mandat nu tappar sina platser i parlamentet, de fick 2,7% i valet (7,4% i förra Europaparlamentsvalet). En sensation är tv-ankaret Stavros Theodorakis som knep två mandat, hans parti tillhör den liberala gruppen men det framgår inte i av grafen ovan.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 3

                                                                          Cypern
Vänstern blir genom socialdemokrater och vänsterpartier störst mandatmässigt. I rent väljarantal är dock högern störst.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Malta
Inga kommentarer. Grafen talar sitt tydliga språk!

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Spanien
Styrande Partido Popular klarar sig bra trots en bitvis hätsk inrikespolitisk debatt. Många regionala partier kniper mandat. Albert Riveras Medborgarparti får två mandat, ett parti med en liberal, federalistisk agenda. Spanien tillhör det västeuropeiska undantaget, inget parti med högerextrem koppling. Flera av de regionala partierna som i andra fall (Italien) är högerpopulister är i Spanien vänster eller liberaler.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                          Portugal
Stor dominans för socialdemokrater, vänstern och gröna Jordpartiet (Movimento o Partido da Terra). 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                              Irland
Oberoende kandidater får flest röster i absoluta tal, annars jämnt mellan högern och vänstern och liberalerna behåller sina mandat. Är inte helt säker på var de oberoende kandidaterna kommer hamna så inte omöjligt att någon väljer EFD.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                     Storbritannien
Den andra sensationen i valet är givetvis UKIPS enorma framgångar. De slår både Labour och Tories. Liberalerna blir helt utraderade och de gröna kommer oväntat in som fjärde parti. British National party tappar sitt enda mandat. 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24

2014-05-26

Förutsättningar för högerextrema efter valet: Del I

Jag har gjort en genomgång av vallokalsundersökningarna som gjordes sent inatt. Det kan vara möjligt att detta resultat kan ändras men troligtvis inte med mycket. Mitt mål är att se hur underlaget  att högerextrema organiserar sig i parlamentet efter valet.

I nuläget finns egentligen bara en partigrupp som organiserar nationalistiska/högerpopulistiska  partier, EFD. I den gruppen finns idag exempelvis Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och UKIP. Det är oklart om de släpper in partier som Front National som ingår i en egen relativt nyskapad grupp, EAF. I den gruppen kommer troligtvis partier som lutar mer åt det högerextrema hållet hamna som Österrikiska FPÖ, Sverigedemokraterna och Vlaams Belang.

När jag har räknat potentiellt stöd för dessa grupper har jag alltså tittat efter partier som kan tänkas vara med i antingen EFD eller EAF samt de partier som är ännu mer extrema än dessa (Jobbik, Gyllene Gryning, L-SNS etc).

Jag börjar med Östeuropa och fortsätter med Västeuropa i ett andra inlägg.

Sammanlagda mandat i Östeuropa: 10 mandat som potentiellt kan gynna högerextrema. Dessa är fördelade på följande sätt (en kvalificerad gissning):

EFD: 2 mandat (Litauiska lag och rättvisa), 4 mandat (Kongress nowej prawicy)
EAF: 1 mandat (Kroatiska nationalistiska valalliansen)
Övriga: 3 mandat (Jobbik),

Resultatet för Östeuropa är för de högerextremas del mycket magert. Jobbik kommer inte släppas in i varken EAF eller EFD. Mitt val att ta med polska KNP är egentligen bara baserat på vad Korwin-Mikke sa på valvakan vilket var att han var intresserad av att samarbeta med UKIP.

Alla siffror är från Europaparlamentets hemsida.

Estland
I Estland gör liberaler ett toppenval. I landet finns varken partier som tillhör EFD eller EU-skeptiska ECR.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

 Lettland
I Lettland gör socialdemokraterna ett  katastrofval och de konservativa går fram och får lika många mandat som alla andra partier sammanlagt. Nationella Alliansen som suttit i ECR får som väntat ett mandat. Nationella Alliansen har tidigare lutat mer åt extrem nationalism men tillhör sedan en mandatperiod den konservativa och EU-skeptiska ECR-gruppen.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

Litauen
Det litauiska valet är mycket jämnare. Konservativa, liberaler och socialdemokrater göra alla ett mycket jämnt val. Det polska minoritetspartiet gör även ett bra val. Nationalkonservativa Lag och rättvisa gör ett hyggligt val och hamnar på fjärde plats. Lag och rättvisa är det parti som idag sitter i EFD och skulle troligtvis ingå i en högerpopulistisk partigrupp.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 2 

Polen
I Polen gör regeringspartiet ett ok val. Man hamnar något under oppositionspartiet Lag och Rättvisa men i mandat är det jämnt. Dessutom gör superstabila jordbrukspartiet PSL ett bra val och tillsammans (båda är i EPP) får de 23 mandat. Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Något väntat är att Kongres Nowej Prawicy får fyra mandat. Hur KNP väljer att organisera sig i Europaparlamentet kommer bli mycket intressant. Partiet är en underlig kombination av mycket liberal ekonomisk politik (partiet är det enda i Europa som bekänner sig till någon variant av Österrikiska skolan) i kombination med partiledaren Korwin-Mikkes ibland excentriska och ibland djupt obehagliga manér. Kommer bli en joker i förhandlingarna om nya eller förändrade partigrupper men lutar med största säkerhet åt EFD.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

Slovakien
Slovakien med rekordlågt valdeltagande (13%) överraskar en del. De konservativa blir tillsammans (det är ett gäng partier) större än styrande socialdemokraterna i SMER. Extremhögern i form av SNS och ännu mer extrema L-SNS kommer inte över spärren och valresultatet ligger i linje med vad man fått i ett par år nu. Således kommer SNS inte kunna figurera i en eventuell partigrupp med franska Front National vilket det varit tal om eftersom partierna ligger relativt nära varandra.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0 

                                                                        Tjeckien
Det tjeckiska valet innehåller både överraskningar och en del resultat som aldrig tycks förändras. Till den första kategorin hör liberala EU-skeptikerna i ANO2011 som blev största parti. Till den senare kategorin hör Kommunisterna i Böhmen och Moravia. Stabilt på tre mandat.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0 

Ungern
Ungerska valet domineras inte helt oväntat av Fidesz som får mer än varannan röst och landar på 51%. Fascistiska Jobbik blir andra största parti och Socialdemokraterna gör ett uruselt val, ännu än en gång.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 3

Slovenien
I Slovenien vinner högern mycket stort. Nationalistpartiet SNS får som väntat inget mandat. Anti-korruptionspartiet Verjamen är valets uppstickare och är förklaringen till ett mandat under "others".

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

 Kroatien
I det nya EU-landet Kroatien är det relativt jämnt mellan vänstern och högern. Även liberaler och gröna kniper varsitt mandat. I valet fick även en brokig valallians av flera partier HDSSB, Croatian Growth och HSP (Croatian party of rights) ett mandat. Partierna i denna allians är alla nationalist och högerextrema. Var för sig är partierna mycket små (runt 2%). Det är oklart i vilken grupp de kan tänkas passa men min gissning är att det skulle bli EAF, de är troligtvis för extrema för EFD.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 1

Rumänien
I Rumänien sopar valalliansen av socialdemokratiska partier mattan med liberalerna och de konservativa. Högerextrema Storrumänska partiet är nu också helt utraderat efter att ha fört en tynande tillvaro i ganska många år.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

Bulgarien
Jämnt mellan blocken och extremnationalistiska Ataka får 3% och kommer således inte in. En allians av regionala partier, minoritetspartier och andra som jag inte är bekant med tar sammanlagt tre mandat.

Potentiella mandat till högerextrema partigrupper: 0

2014-05-16

Ännu en valrörelse med SD i centrum

Då befann vi oss ännu i en valrörelse som handlade om Europapolitik. Förlåt nej. Så var vi ännu i en valrörelse som handlade om ett parti och ett parti enbart, Sverigedemokraterna. Det är det tredje valet i ordningen som helt domineras av detta parti.

Runt 2009/2010 när jag var ordförande för LUF minns jag att jag satte samman en rad utbildningsmaterial internt över hur vi skulle möta SD i debatter, deras åsikter och de frågor som skulle uppkomma. Min förhoppning då var vi kunde visa för elever och studenter att vi var förberedda och klarade av att ta debatten mot SD.

Stämningen i samhällsdebatten under 09/10 var stundtals tragikomisk. Partiledare efter partiledare trodde att de med blotta blicken kunde döda Åkesson i tv-sofforna. I mindre skala återupprepades detta i många skoldebatter. Om motdebattörerna ens behagade att dyka upp. 

På vissa platser i Skåne under valet 2010 bojkottade de rödgröna debatterna och SSU önskade få någon tramsig protestskrivelse uppläst av moderatorn. Publiken då? De var i överväldigande majoritet emot SD men verkade hysa förhoppningen att de andra partierna skulle göra sitt jobb och inte spela viktiga samt von oben.

Detta är mitt bestående intryck. Det finns en ganska liten grupp med människor som är övertygade om att bojkotter, protester som överträffar varandra och indignation är ett effektivt politiskt verktyg. Min förhoppning efter valrörelserna 2009/2010 var att man påläst och torrt utan fanfarer kunde bemöta och argumentera med SD. Visa för åskådare att man kunde ställa ett genomtänkt försvar för ett öppet och liberalt samhälle på fötterna. Det var vad jag själv försökte göra genom att ta ett antal debatter mot SD-politiker.

Målet för mig var att denna högst ordinära metod skulle förta lite av spänningen kring uppstickaren och därmed förskjuta tillbaka uppmärksamheten till de viktiga konfliktfrågorna i svensk politik.

Den förhoppningen hyste jag en bit in på mandatperioden. Tyvärr har inte mycket hänt sedan dessa. Vissa av SD:s motståndare verkar fortfarande tro det finns någon sorts samband mellan intensitet av deras förlöjligande, hån, högljuddhet och minskat stöd för samma parti.

De föregående fyra åren har präglats av upprepningar. Samma klick av patosdrypande människor tror att det är någon sorts demokratisk allmosa att visa finger till SD och upprepa hur dumma de är. Det kan inte vara något annat än politisk narcissism på hög nivå då effekten på väljarkåren tycks vara obefintlig. Möjligen gynnar det rentav SD på marginalen.

Det finns två faktorer som gör att ett parti som SD har någon sorts varaktig attraktionskraft hos väljarna. Det ena är att deras frågor (eller partiet, och därigenom frågorna) hamnar i rampljuset. Det andra är att partiet upplevs som en viktig motpart till alla andra.

Låt mig upprepa: SD bibehåller sin relevans genom uppmärksamheten, att deras frågor görs centrala och upplevelsen att de är den viktigaste motparten i svensk politik.

Protesterna mot SD under denna valrörelse skulle man nästan kunna tro är arrangerade av SD:s riksdagskansli. De självförhärligande människorna som tror de gör något för den goda saken levererar upprepade framsidor i tidningarna där sverigedemokrater gör ledsna hundansikten och beklagar sig över hur deras möten förhindras. Och det som kunde bli ensamma, blåsiga och högst ordinära torgmöten för de närmast sörjande blir riksnyheter. 

Vilken pr-kupp. Och inte vilken riksnyhet som helst! Vanliga personer som inte tar ledigt för att ropa saker åt partiföreträdare ser att här finns ett parti som motarbetas på ett helt unikt sätt. Istället för att förpassas till marginalen får SD spela huvudrollsinnehavare, gång på gång.

De senaste fyra åren i svensk politik skulle man kunna tro handlade om två block: SD och de andra. Ett parti som inte fått igenom en enda fråga (knappast heller kommunalt) under innevarande mandatperiod och inte kommer få igenom en enda fråga under nästa mandatperiod har fått sätta tonen för svensk politik. Åtta år av symbolpolitik alltså.

Och det är inte bara den praktiskt tillämpade politiken som präglats av SD. Samhällsdebatten har på så många sätt anpassats, radikaliserats och förvrängs av SD:s närvaro i riksdagen. Frågor vars skärningspunkt ligger på axeln vänster/höger har fått stå åt sidan. Istället har identitetspolitik fått vind i seglen. SD får sätta tonen för dramaturgin och alla följer med.

De som säger sig vara SD största fiender har ofrivilligt blivit den främsta garanten för att SD hålls relevanta, fräscha och prioriterade för etablissemangskritikern. De har fått den gyllene positionen som många partiforskare hävdar är ett av de högerextrema partiernas framgångsrecept: den självklara motpolen i ett politiskt system.

Årets europavalrörelse påminner tragiskt nog om föregående valrörelser. Detta trots att SD i mätningar ligger en bra bit under de siffror de får i mätningarna inför riksdagsvalet. Deras centrala position förstärks dessutom av det ofta (felaktigt) upprepade påståendet att det är de högerextrema som är huvudmotståndare i årets val.

Sällan har ett så litet och obetydligt parti så många att tacka för så mycket.

2014-04-14

Greider om Ukraina: inte lika illa som Linderborg, men nästan.

Vad är den främsta skillnaden mellan Ukraina och Polen? Utöver helt uppenbara saker som deras geografiska placering, språk, historia och framförallt tid som självständigt land förenar mycket dem. De var båda under lång tid helt dominerade av Sovjetunionen. Polen som på pappret självständigt land, Ukraina som en Sovjetisk delrepublik. 

Men sedan 1990-talet har otroligt mycket hänt. Under början av detta decennium var Ukrainas ekonomi större än Polens. Idag är Polens ekonomi mer än dubbelt så stor som Ukrainas. En utveckling som inneburit enormt mycket för polackers livsvillkor och möjligheter.

Göran Greider skriver idag Dalademokraten något som enklast kan beskrivas som en utveckling av kålsuparteorin: Ukraina är klämt mellan två politiska intressesfärer, Ryssland och EU och båda dessa sfärer utövar negativa påtryckningar på landet. 

Visst, erkänner Greider, Ryssland har ju faktiskt ockuperat delar av landet och har ett finger med i spelet när beväpnade grupper ockuperar offentliga byggnader i östra Ukraina. Men i praktiken gör Ryssland samma sak som EU: kämpar om Ukraina som en geopolitisk spelbricka.

Enligt denna kålsuparteorins premisser är det alltså ingen större (praktisk) skillnad på att ockupera och utpressa landet eller att söka få landet att på frivillig väg skriva under ett associationsavtal som öppnar upp för handel och politiskt samarbete. 

Som en något udda komponent i denna kålsuparteori väljer Greider att skriva om EU:s okänslighet inför ukrainarnas "östliga hemhörighet":
Men jag menar att det är uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EUs intressesfär. Det är okänsligt därför att en betydande del av Ukrainas befolkning snarare känner sig ha en östlig hemhörighet.
Ukrainarna är inte gjorda av porslin och det finns ingen mystisk "östlig hemhörighet" som skulle fördärva ukrainarna eller kränka deras slaviska hjärtan. Det är denna typ av språkbruk som den ryske filosofen Alexander Dugin och exempelvis nationalbolsjeviker brukar sig av för att markera distans mellan Östeuropa och Västeuropa. 

Givetvis finns inget nollsummespel mellan att öppna upp sig mot EU, dessa marknader och politiska samarbeten, och att samarbeta, handla och samverka med Ryssland. Sådan nollsummespelsretorik får troligtvis bara medhåll från Kreml, inte från ukrainarna själva.

Ukrainarna är like lite som någon annan dömda till ett nollsummespel mellan regionala identiteter. Valet av denna vinkeln för att påtala EU:s "okänslighet" är precis det en Dugin eller varför inte en Huntington skulle göra för att döma ukrainarna till en regionalpolitisk fångenskap.

Vad Ukraina saknat som Polackerna nu i mer än ett decennium tagit för givet är tillgången till den europeiska kontinentens politiska och ekonomiska utveckling. Möjligheten att arbeta och röra sig fritt i Europa.

Det Greider syftar på när han skriver om EU:s "okänsliga" inkorporering i "EU:s intressesfär" är inget annat än delaktighet i en politisk och ekonomisk gemenskap (nåväl, en liten bit av den) som skulle öppna upp Ukraina för ett Europa som har haft en enormt positiv inverkan på de andra länder som har ett förflutet som sovjetiska vasaller.

Vad Greider och även Linderborg ger uttryck för är en oroväckande flathet inför den radikala skillnad i utveckling som ägt rum mellan länder som Polen och Ukraina. Likställandet av EU och Ryssland är en stark lampa som lyser upp Greiders ideologiska hemvist, men det skymmer sikten för den verklighet som idag skiljer Ukraina från just Polen: ekonomisk utveckling, minskad korruption och mer öppenhet.

Greider kanske kan tjäna som föredöme för Linderborg i hur han förhåller sig till den ukrainska regeringens inställning till de högerextrema: det är ett olöst problem som inte kan ignoreras, inte ett sätt att avfärda Majdanprotesterna. Men när han anklagar Bildt för "retorik från kalla krigets dagar" och några minuter innan det skriver om hur EU är okänsligt inför "östlig hemhörighet" undrar man vem som är mest fast i 1900-talet. 

2014-03-05

Det där med hyckleri

Det kan inte vara lätt att tillhöra den vänster som Åsa Linderborg tillhör. Sliten mellan väst som domineras av EU/NATO och Ryssland. Resultatet blir då ett mumlande om att alla är lika goda kålsupare och att det behövs en "tredje väg". 

Hennes artikel om Ukraina är upprörande av två skäl: dels är det ett uttryck för att problematiskt historierevisionism. Och i sin iver att anklaga andra för hyckleri gör hon precis detsamma, det är bara att läsa hennes artikel om den arabiska våren för att förstå varför. 

Jag måste erkänna att jag är part i målet. Min farmor föddes i östra Ukraina, utanför Sumy. Hennes bröder var ukrainska nationalister som spenderade flera år i Gulag. Den ena av dem bosatte sig senare på Krim. Min farfar föddes i västra Ukraina, i Rovno, och hans släkt mördades av den ukrainska extremhöger vars arvtagare vi idag ser i Svoboda och den "högra sektorn". Därför är jag om någon orolig för det utrymme Svoboda fått i den ukrainska oppositionen. De påminner - som Linderborg helt korrekt skriver - om Ukrainas absolut mörkaste förflutna.  

Vi tar artikeln bit för bit. För även om Linderborgs artikel är en lång ökenvandring i jakt på en meningsfull idé så blir det i själva verket en serie relativiseringar. Och den inleds med att plocka ut Sovjetunionen från ansvaret för andra världskriget:

"Snyder, som är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget"

Den tesen är i själva verket inte ens särskilt originell, eller ens Snyders. Låt oss rekapitulera högstadiehistoria: Tyskland annekterar 1939 Tjeckoslovakien, med förevändningen att de skyddar den tyska minoriteten i landet. Molotov-Ribbentrop pakten skrivs under med Sovjetunionen, delningen av Polen genomförs senare i september 1939 då både Tyskland (1 september) och Sovjetunionen (17 september) anfaller Polen. En pikant detalj i sammanhanget: den sovjetiska regimen motiverade i September 1939 sitt anfall mot östra Polen med att man var tvungen att skydda den ukrainska och vitryska minoriteten i landet.

Efter denna historierevisionistiska inledning går Linderborg vidare till lägesbeskrivningen av debatten i Sverige:

"I svensk debatt och nyhetsbevakning ter sig frågan om Ukraina rätt enkel. Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan."

Men i nuläget är nyhetsbevakningen begränsad till invasionen av Krim, en del av Ukraina. Det finns ingen förmildrande omständighet här. Det är därför Kreml gör allt för att konstruera sådana förmildrande omständigheter, varav flera förekommer direkt i Linderborgs artikel (Ryska är inte längre minoritetesspråk på Krim, vilket torde göra exakt noll skillnad eftersom en majoritet av befolkningen talar ryska). Det är inte "russofobi" att beskriva Ryssland som den aggressiva parten  som har ockuperat ett annat land. Dessutom har man blockerat gränsövergångar och krävt att ukrainska militära styrkor avväpnas.

Den bärande tesen i Linderborgs artikel är att vi i väst är hycklare eftersom vi bara "noterar" de högerextremas närvaro i den ukrainska oppositionen (numera styret). Men stämmer verkligen det? Det har varit tydligt och uppenbart från början vilka oppositionen består av. I stort sett varje artikel om oppositionen har innehållit påminnelsen att Svoboda är en del av denna. Vad mer ska man göra? Ska man ignorera varje demokratirörelse för att den innehåller (och de finns i varje rörelse) element som har helt andra syften?

Tack och lov är extremhögern i minoritet, och kommer så förbli även efter ett val. Det är skäl att utöva påtryckningar på den ukrainska politiken men det är inte skäl nog att förminska det som nu har hänt i landet.

Det är intressant att Linderborg tycker att inställningen i Sverige är ett  sådant "monstruöst hyckleri". Låt mig påminna om Linderborgs ord mitt under den arabiska våren:

"De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom."

Var är Linderborgs ovillkorliga entusiasm idag? Noterar jag månne ett stycke "monstruöst hyckleri" från Linderborgs sida? Låt oss komma ihåg att det finns en avgörande skillnad mellan protesterna i Ukraina och de i exempelvis Egypten: I det första fallet är de högerextrema i minoritet. Svoboda får ca 10% av rösterna och är i dagens regering en minoritet. I det senare fallet har islamisterna i muslimska brödraskapet och salafiterna enkel majoritet. Trots det gick entusiasmen i exempelvis svensk press inte att ta miste på under arabiska våren. Linderborg går så långt som att mena att det inte kommer gå att stävja de högerextrema i Ukraina:

"Den som tror att den andra delen av regeringen, Fäderneslandsförbundet, ska kunna tämja dessa ”radikaler”, ringa in dem, uppfostra dem att ta demokratiskt ansvar, är blåögd. Och principlös"

Exakt vad tyder på att de inte skulle gå att stävja, eller marginalisera dem? Det har hänt i flera andra östeuropeiska länder som befunnit sig i kaotiska perioder som Slovakien, Polen och Rumänien. Varför skulle det inte gå i Ukraina?

Tänk om Linderborg vore lika vaksam och orolig över de islamistiska elementen i den arabiska våren som hon är för de högerextrema under protesterna i Ukraina. Då hade man kunnat gå så långt som att anta att hon faktiskt är konsekvent.

Linderborg varnar vidare för historielösheten i att jämföra Putin med Hitler, och det är sant, det är en riktigt smaklös och meningslös jämförelse. Men på kuppen gör sig Linderborg till ett stycke historielöshet på egen hand. Hon påminner flera gånger i artikeln om den ukrainska extremhögerns roll under kriget, likaså Tysklands. Men Sovjetunionens blodiga historia i Ukraina. Som definitivt spelar in i den helt nödvändiga förståelse man behöver anlägga för att förstå Rysslands relation med ALLA dess grannländer, den är helt frånvarande.

Det var Sovjetunionen som ansvarade för den stora svälten (Holodmor) i Ukraina på 30-talet då miljoner människor dog som ett resultat av en medveten Sovjetisk politik. Hundratusentals som inte dog i svälten avrättades eller skickades till Gulag. Denna integrala del av den rysk/ukrainska historien passerar helt obemärkt i Linderborgs artikel. 

Lika obemärkt passerar Linderborg det faktum att det 1918 etablerades en självständig Ukrainsk folkrepublik som sedan prompt annekterades 1921 av Sovjetunionen. Att i en artikel där man anklagar andra för historielöshet, ställa sig så endimensionellt och oförstående inför Ukrainas historia, leder tankarna till att den där omtanken om det ukrainska folket och en "tredje väg" - egentligen bara är tomma ord.

Enligt Linderborg är alla lika goda kålsupare. Antingen är oligarkerna västvänliga eller ryssvänliga. Det är som om två decennier i Östeuropa helt passerat Linderborg förbi utan att hon tagit  någon notis om det som hänt. Under början av 90-talet var Ukrainas ekonomi större än Polens, idag är polens ekonomi dubbelt så stor som Ukraina. EU och närmandet till väst har, i alla avseenden, varit välgörande för många östeuropeiska länder. Korruptionen har minskat, välståndet ökat och man har fått stabila och välfungerande rättsstater. 

I Östeuropa finns inte utrymme för någon "tredje väg". Alla vet att var man befinner sig geografiskt, inklämda mellan två jättar. Och man vet vad dessa två jättar står för. Geopolitiken kan inte plockas ut ur ekvationen. Det finns ingen realistisk tredje väg där man inte kan förhålla sig helt oberoende till antingen Ryssland eller EU. 

Det är ett val mellan närhet till den ena eller andra. Att i sammanhanget då kalla EU:s inflytande på Östeuropa för "EU:s nykoloniala marknadslösningar" är inget annat än att spotta på den mödosamma marsch från kleptokrati och planekonomi som man gjort under två decennier. Det är en marsch som Ukraina av olika skäl förvägrats eller misslyckats med. 

Linderborg efterfrågade att man skulle kunna hålla flera tanker i huvudet samtidigt och jag undrar varför hon inte kan göra det själv? Det går att se problemen med den ukrainska oppositionen, vara kategorisk motståndare till Rysslands invasion och samtidigt inse att Ukrainas folk skulle tjäna på att närma sig ett Europa de varit förvägrade.

2014-01-31

HD 8/11 2012

En faders insikt

Publicerad 8 november 2012 i Helsingborgs Dagblad

Min faster lämnade Polen för 30 år sedan och emigrerade till USA. Häromåret gjorde hon sitt första besök i hemlandet sedan flytten. När jag träffade henne då, för första gången någonsin, passade jag på att fråga henne vad hon mindes av sin far, min farfar, som hastigt dog 1960 när hon var 15 år gammal. Min pappa var bara två år gammal då och har därför inga minnen av honom alls.

Min faster berättade att hon inte mindes mycket mer än några små fragment. Efter sig lämnade han tre barn och sin fru, min farmor, som då försörjde och tog hand om hela familjen. Ingen lätt uppgift i efterkrigstidens Polen. Min farfar arbetade mycket och intensivt. Han var divisionsstabschef i Röda armén under andra världskriget, förlorade hela sin släkt i kriget och intog senare Berlin tillsammans med ryssarna år1945. Efter kriget var han först militär och därefter högt uppsatt statstjänsteman tills han dog.

Särskilt ett minne av min farfar är klart och tydligt hos min faster. Det var en dag när hennes pappa skulle köra henne till en ny skola i Warszawa. Han hade vid avlämnandet, bestämt och ärligt, sagt följande till henne: ”Du måste skaffa dig en utbildning, det och en ordentlig karriär. Du ska inte vara beroende av en man. Allt du gör kommer att bedömas dubbelt så hårt som när en man gör det. Därför måste du vara dubbelt så bra som alla andra.” Orden har stannat med henne hela livet. Hon återberättade dem för mig som om hon hade hört dem igår. 

Min vän Qaisar berättade för mig att få en dotter förändrar en mans perspektiv. Det sägs att föräldrar ofta ser världen genom sina barns ögon. Och vuxna män får plötsligt möjligheten att se världen genom en liten tjejs ögon. Någonstans tror jag att min farfar insåg detsamma när han, lika gammal som jag, vid 27 års ålder, blev far till en dotter. Min egen dotter är ännu väldigt liten. Varenda upptäckt hon gör av världen skänker mig euforisk glädje, jag ser vad hon ser. Jag hoppas den inlevelsen inte försvinner.

Min farfar såg i samhället omkring sig de villkor kvinnor har i livet. Han, likt jag idag, insåg att kvinnor oftare än män bedöms utifrån sin könstillhörighet, att de måste övervinna detta för att kunna bedömas som individer. Det är en värdefull insikt som förhoppningsvis många män får när de får döttrar. Faderskap är en genväg, men givetvis inte den enda vägen, till samma insikt.

Sedan ska man inte glömma att en känsla av att ha ett sämre utgångsläge mycket väl kan leda till att man faktiskt anstränger sig dubbelt så mycket. På många av de högre utbildningarna i Sverige dominerar kvinnor i dag. Flickor får bättre betyg i både grundskolan och på gymnasiet medan pojkar halkar efter. Ett mönster som består även på högskolan.

Mycket har alltså förändrats sedan min farfar gav sitt råd till min faster på 50-talet. I dag är möjligheterna för kvinnor att ta sig fram i samhället betydligt bättre än då, men på många platser i världen förväntas och tvingas kvinnor fortfarande i första hand uppfylla en roll. Det kanske kan förändras om fler män såg att deras döttrar, likt de själva, kommer växa upp med drömmar och förhoppningar som inte ryms inom könsrollens tvingande värld.

(Detta är alltså en del i att publicera alla artiklar som hittills inte hamnat på bloggen, vissa är äldre, andra nyare).

HD 11/10 2012

Passionen behövs också i politikers liv
Publicerad 11 oktober 2012 i Helsingborgs Dagblad

Colleen Lachowicz är en lokalpolitiker för demokraterna i Maine. Under hösten kandiderar hon till posten som delstatssenator med målet att förändra delstatens sjukvårdspolitik. Hennes person hade knappast rönt någon uppmärksamhet utanför Maine om det inte vore för att hon spelade onlinespelet World of Warcraft.

I en nyhet som spridits världen över beskrivs hur Lachowicz motståndare i det republikanska partiet på en hemsida med namnet ”Colleens World” samlat kommentarer hon gjort på olika forum. En stor andel av dessa handlar om hennes karaktär i World of Warcraft. Den kritiska vinkeln är att en seriös politiker inte kan hålla på och leka i fantasivärldar. På sidan finns ett antal kommentarer där hon uppenbarligen skriver om sitt spelande men som vrids till att handla om hennes roll som politiker i delstaten. Maine behöver en delstatssenator som lever i den verkliga världen, menar kritikerna.

Det är uppenbarligen inte lätt för politiker att ha ett privatliv, med intressen och passioner. Politikers främsta uppgift är självklart att utföra det uppdrag de har valts till. Det kan givetvis finnas saker i deras privatliv som gör dem direkt olämpliga att vara folkvalda, exempelvis kriminell verksamhet eller jäv. Gränsen kan vara otydlig. Men valet av fritidsintressen kan knappast göra en politiker olämplig.

Men tendensen att skjuta sig in på politikers privatliv är varken ny eller enbart amerikansk. Hårdgranskningen av politiker får ibland orimliga proportioner. Och på lång sikt finns det ett demokratiskt problem här. Under 1960-talet var nästan en fjärdedel av Sveriges myndiga befolkning medlemmar i något parti. Idag är medlemssiffrorna inget att skryta om. Men något har inte förändrats: Partierna har fortfarande en väldigt stor makt över samhället.

Om allt färre är partipolitiskt engagerade blir det svårare för partierna att tillsätta platser i kommuner, landsting och riksdag. Dessutom blir representationen sämre. Färre personer med likartad bakgrund. Att ha en liten elitgrupp av formpressade politiker är ett problem.

Dessutom kommer medborgare dra sig för att bli politiker om de märker att det ställs omänskliga krav eller om politiker granskas på märkliga grunder. Om medier och politiska motståndare kräver fläckfria människor utan förflutet kommer man få politiker som är därefter: ansiktslösa och gråa politruker. Politiker som inte vågar visa upp sig som människor utan bara som försiktiga yrkespolitiker.

Colleen Lachowicz i Maine må vara en urusel politiker med dåliga politiska förslag. Men då är det detta som ska vara i fokus. Om politiker inte tillåts ha ett privatliv kommer de inte heller våga vara personliga i det politiska. Och om det är något som vitaliserar demokratin så är det politiker som väljare kan förhålla sig till, även på ett personligt plan. Politiker som upplevs vara av kött och blod. Det kanske inte går att vända partiernas vikande medlemssiffror men då är det än mer viktigt att de som är kvar tillåts vara människor vid sidan om politikerrollen.

(Detta är alltså en del i att publicera alla artiklar som hittills inte hamnat på bloggen, vissa är äldre, andra nyare).
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se